Presidentvalet i USA: Kamp för nytt arbetarparti är det ”minst dåliga” alternativet

Vi måste tala om sanningen för arbetarna, då kommer vi att vinna de bästa elementen. Huruvida dessa bästa element kommer att kunna leda arbetarklassen, leda den till makten, vet jag inte. Jag hoppas att de kan göra det, men jag kan inte lämna några garantier. Men även i värsta fall, om arbetarklassen inte lyckas mobilisera sin intelligens och styrka för den socialistiska revolutionen i tillräckligt hög grad – även i värsta fall, om denna arbetarklass blir fascismens offer, kommer de bästa elementen att säga: ”Det här partiet varnade oss; det var ett bra parti.” Och en stor tradition kommer att leva vidare i arbetarklassen.

– Leo Trotskij, De amerikanska arbetarnas politiska tröghet, 1938

Efter åtta år under Obama, som kom till makten med löften om ”förändring”, ”hopp” och en påstått progressiv agenda, hålls presidentval återigen i USA i höst. De två borgerliga partier som turas om vid den politiska makten i landet, Demokraterna och Republikanerna, utser genom så kallade primärval vilka kandidater som ska representera dem i valet.

Republikanernas primärval har rönt störst uppmärksamhet, i och med att partielitens föredragna kandidater en efter en fallit ifrån till förmån för den högerkristne Tea party-favoriten Ted Cruz och, framför allt, den oberäknelige extremhögerkandidaten Donald Trump.

Men även på Demokraternas sida har väljarkårens besvikelse på det som brukar kallas det ”politiska etablissemanget” blivit tydlig. Partiets självklara kandidat i tronföljden skulle vara Hillary Clinton, men hon har, med överraskande styrka, utmanats av senatorn Bernie Sanders, som kallar sig socialist. Sanders kampanj har vunnit stöd hos många inom vänstern, i USA men även i Europa och Sverige. Vad står Bernie Sanders för, och bör revolutionära socialister ge hans presidentvalskampanj sitt stöd?

Många betraktar Bernie Sanders presidentvalskampanj som en fortsättning på, eller återuppvaknandet av, Occupy-rörelsen. En stor del av de unga aktivister som utgör Sanders stora stab av hårt arbetande, ideella kampanjarbetare och aktivister i landet har just en bakgrund i Occupy-rörelsen, eller fick sitt politiska uppvaknande där. Därför är det värt att först påminna sig om Occupy-rörelsens uppgång och fall.

Occupy uppstod 2011, när det efter några år med Obama blev tydligt för allt fler, särskilt unga, att de löften han utställt om ”förändring” och ett nytt sätt att föra politik på i själva verket dolde samma gamla agenda. Finanskrisen visade med all önskvärd tydlighet på att valet av Obama ingalunda förändrat maktbalansen i det amerikanska samhället, eller i världen. Medan staten räddade banker på löpande band verkade de stora kapitalägarna obekymrat fortsätta sina liv i lyx. Många av Obamas utrikespolitiska löften strandade i konflikter med Republikanerna, och medan han tilldelades Nobels fredspris massakrerade hans drönare tusentals i Mellanöstern och Asien.

Myndigheternas passivitet inför finanssektorns ohejdade profitjakt, bristen på ett arbetarparti där kampen kunde ha kanaliserats, kombinerat med inspirationen från den arabiska våren och rörelser som indignados i Spanien, ledde sammantaget till Occupy-rörelsens uppkomst. Det som började som en ockupation vid Wall Street i New York, under parollen ”we are the 99%”, spred sig likt en löpeld över USA och, i viss mån, hela världen.

Obama tvingades i ord att stödja vissa av Occupy-rörelsens krav, men eftersom rörelsen aldrig förde fram en egen politisk ledning som kunde utmana Demokraternas väloljade partiapparat och föra kampen framåt kontinuerligt, och därmed aldrig presenterade ett verkligt politiskt alternativ, dog protesterna ut. Den decentraliserade och ”demokratiska” struktur som Occupy-rörelsen byggde på ledde i slutändan till att rörelsen bara blev en kritiker, och aldrig ett alternativ. Occupy fragmenterades och ebbade ur. Till kände sig många som deltagit i Occupy-protesterna tvingade att stödja Obama som det ”minst dåliga” verkliga alternativet vid presidentvalet 2012.

Bernie Sanders socialism
In kommer alltså, några år senare, Bernie Sanders, som under sin politiska karriär utan tvekan har stått för en rad bra åsikter i viktiga frågor. Han är bland annat känd för sitt motstånd mot George W. Bushs repressiva ”anti-terror”-lagar, och har också motsatt sig de skattesänkningar för arbetsköpare och högavlönade som Obama och Republikanerna genomdrivit. Sanders motsätter sig frihandelsavtalet TTIP och talar sig varm för fackliga rättigheter. Paroller om att ”ta tillbaka landet från miljardärerna”, ”för en politisk revolution mot etablissemanget” känns som hämtade ur Occupy-rörelsen, liksom Sanders ofta citerade talepunkt om att ”något är allvarligt fel när den rikaste tiondelen av de rikaste en procenten äger nästan lika mycket som de 90 procenten i botten.”

Sanders har säger sig alltså även vara socialist – men med det menar han inte vad marxister vanligen tänker på med ordet. Journalisten Harry Jaffe, som skrivit den Sanders-vänliga biografin Why Bernie Sanders Matters, förklarar det så här: ”Bernie Sanders är inte någon socialist: socialismen är hans varumärke, men han är demokrat på alla sätt. (..) Han står inte ens för den demokratiska socialism som praktiserats i Skandinavien.”1

När Sanders själv har ombetts definiera vad ”socialism” står för har han också varit tydlig med sin syn: det har inte med kapitalismens avskaffande att göra, säger han. ”Staten ska inte ta över matbutiken på hörnet eller äga produktionsmedlen”2. Demokratisk socialism handlar istället om att ”upprätthålla den starka entreprenörsanda vi har i det här landet och att fortsätta skapa ett välstånd, men att se till att detta välstånd fördelas mer rättvist än i nuläget.” ”En snällare, mer försiktig kapitalism, med andra ord”, slår Sanders-biografen Jaffe fast.3 Sanders ekonomiska politik passar väl in i en demokratisk, borgerlig amerikansk tradition i stil med 30-talspresidenten Franklin D. Roosevvelts New Deal (”den nya given”, där lågkonjunkturen efter börskraschen 1929 skulle bekämpas med reformer), men har alltså lite att göra med vad vi känner som socialism.

Sanders ekonomiska program bygger även på keynesianismen: socialdemokratiska partier bekämpade löne- och klasskillnader genom progressiv beskattning riktad mot överklassen och storföretagen, och använde sedan skatteintäkterna i statliga projekt som skapade arbetstillfällen, skattefinansierad högre utbildning, sjukvård, ett socialt skyddsnät och så vidare. Nedgångar och kriser i den kapitalistiska ekonomin skulle hanteras genom offentliga investeringar. Programmet är med andra ord inget nytt, utan bara en variant av det system som fanns i Sverige, Europa och till och med USA fram till de nyliberala angreppen tog vid på 80-talet.

Sanders har fått uppmärksamhet för sina ställningstaganden i frågor som rasistisk diskriminering, invandrares rättigheter, i kvinnofrågan och gällande hbt-personer. Han driver de här frågorna hårdare än någon annan kandidat, men hans ståndpunkter är i slutändan bara en något mer förfinad version av den identitetspolitik som hjälpt Demokraterna att vinna val sedan 60-talet.

Sanders om imperialismen
På det utrikespolitiska området får Sanders politik sitt mest tydliga uttryck.

Han står till vänster i den amerikanska borgerligheten, och har inte stått bakom alla imperialistiska krig. Han har dock stött krigen i Kosovo och Afghanistan och står mestadels bakom den sionistiska bosättarstaten i Israel, liksom huvuddelen av den amerikanska imperialismen. (”Ingen annan presidentkandidat är en starkare garant för Israels rätt att existera i frihet, fred och säkerhet”, som en talesperson för hans kampanj uttryckte det.4) Som senator i delstaten Vermont var han med om att ta krigsindustrin dit5, och han har fått uppmärksamhet för att ha stått bakom utvecklingen av Lockheed Martins stridsplan F-35 Lightning II, som med en kostnad på flera biljoner dollar (!) beräknas bli ett av den amerikanska imperialismens dyraste vapenprojekt någonsin.6 På sin kampanjhemsida uttrycker han det tydligt: ”Som president och överbefälhavare kommer jag att försvara det här landet, dess befolkning och USA:s strategiska intresssen.”7 Eftersom det huvudsakliga ”amerikanska intresset” i världen handlar om att upprätthålla USA:s militära och ekonomiska dominans är det svårt att se hur Sanders skulle kunna motstå att ta till vapen när det alternativet framhålls som avgörande för amerikanska intressen. I sitt stöd för den amerikanska borgerlighetens internationella anspråk påminner han om de socialister i Andra Internationalen som stödde ”sin” respektive borgerlighet vid första världskrigets utbrott.

Socialistiska partiet känner the Bern

Faksimil: Socialistiska partiets veckotidning Internationalen känner ”the Bern”

Socialistiska partiet
Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt har som bekant uttalat sig positivt om Sanders presidentvalskampanj, och rentav mött Bernie Sanders i USA. Sjöstedt menar att Sanders står för ett USA där man ”tar den amerikanska drömmen om att alla ska få chansen på allvar. Det progressiva USA. Det är det USA som jag ser speglas i Bernie Sanders kampanj för att bli vald till president” och påpekar att Sanders budskap ”når grupper som Demokraterna har haft svårt att nå.”8 Vad säger andra svenska vänsterorganisationer om Sanders-kampanjen?

Socialistiska partiet (SP), svensk sektion av Fjärde Internationalen (Förenade sekretariatet), har i partiorganet Internationalen skrivit utförligt om Sanders-kampanjen, och följt det borgerliga Demokratiska partiets primärvalskampanj med en entusiasm och en serie artiklar som närmast kan liknas vid sportkommentarer – nästan varje primärval har refererats in i detalj. Så vad är det man säger om Sanders och hans kampanj?

Sanders beskrivs som en ”folkets president som vill förändra det politiska landskapet i grunden”, som vill skapa ”ett USA för folket”, och hans mobilisering som ”en förening av parlamentarisk och utomparlamentarisk kamp som vi egentligen inte har sett i USA från vänsterhåll sedan 30-talet”9:

För den som vill rösta på Demokraterna finns det i det här valet bara två kandidater. Den ena är det politiska etablissemangets och storkapitalets, den andre är folkets.10

Uppskattande citeras en demokratisk före detta minister som beskriver Sanders program som en ”politisk gräsrotsrevolution med syfte att återfå kontrollen över vår demokrati och ekonomi.”11 Sanders står för ”radikal ekonomisk förändring”12, kan ”gå längre i socialistisk utveckling än någon av oss kanske vågar hoppas”, och hans ”politiska revolution (..) bygger inte på honom som person, den bygger på folkets mobilisering”.13 Han ”kommer att kunna använda sig av massrörelsen för att få igenom sina förslag”.14 Hillary Clinton ”tror på det gamla systemet. Han tror på ett nytt.”15 Väljarna anser att Sanders ”är det mest ärliga och medmänskliga kandidaten”.16 Rörelsen kring Sanders ”fortsätter, oavsett hur det går i valet”17 och är ”ett uppror med krav på verklig förändring och med syfte att ändra den politiska och sociala ordningen i landet. Det är en politisk revolution.”18

Förslagen om att Sanders borde bryta med det borgerliga Demokratiska partiet och ställa upp som oberoende kandidat avvisas i Internationalen:

Innan Bernie Sanders senaste segrar var det en hel del gräsrotsaktivister som tyckte att han skulle ställa upp som oberoende kandidat istället, möjligen för Green Party. Det finns många anledningar till varför det inte är en god idé. Dels skulle det innebära ett svek mot alla människor inom Demokraterna som upplever att de äntligen fått en presidentkandidat som står för deras politiska principer och ideal. Det riskerar också att sätta Bernie Sanders i en omöjlig position där han inte kan vinna utan istället gör en Ralph Nader genom att ta så pass många röster från Clinton att hon förlorar mot Trump.19

Demokraterna kan istället ”förändras i grunden”, menar man:

Demokraterna har egentligen inte varit ett parti för USA:s fattiga befolkning sedan Franklin D. Roosevelt. Skulle partiet gå tillbaka till dessa rötter med draghjälp från gräsrotskampanjen för ett ekonomiskt jämlikt USA, skulle det inte bara förändra partiet i grunden, utan hela USA.20

Endast i en Internationalen-artikel under 2016, av Dianne Feeley, en amerikansk anhängare av Fjärde Internationalen, lyfts kritik mot Sanders fram. Det slås fast att ”Sanders kritiserar systemet och föreslår begränsade men viktiga reformer, men det vore fel att kalla honom anti-kapitalist.” Det erkänns att Sanders stödjer krigföringen med drönare och att han är tyst om USA:s allierades brott i Saudiarabien, Turkiet, och Egypten, att han står bakom USA:s politik i Mellanöstern och stödjer Israel. Artikeln manar ändå till stöd för Sanders-kampanjen.21

Rättvisepartiet Socialisterna
Inför presidentvalet 2012 rapporterade Rättvisepartiet Socialisternas (RS) utsände att många ”känner revanschlust mot det politiska tvåpartisystemet”, och att ”valet mellan de två, såväl som mellan Demokraterna och Republikanerna, är ett val mellan pest och kolera”. Man menade att många genomskådat ”såväl Obama som det nuvarande tvåpartisystemet. De är inte bara kritiska till kapitalismen utan vill avskaffa systemet – och de söker nya politiska alternativ.”22 Det ”nya politiska alternativ” RS’ internationella organisation CWI manade den amerikanska arbetarklassen att stödja blev då, 2012, det borgerliga Green Party – ett parti som enligt CWI själva ”varken ser kapitalismen som det centrala problemet eller grundar sig på arbetarklassen”.23

2013 valdes Kshama Sawant, medlem i RS’ amerikanska systergrupp Socialist Alternative, in i Seattles kommunfullmäktige, som första socialist på en sådan position på årtionden. Inför årets presidentval har Sawant, Socialist Alternative och CWI gett sitt stöd till Bernie Sanders kampanj. Så här sa Sawant vid ett massmöte till stöd för Sanders:

Bernies kampanj handlar om att kämpa emot och att bryta med storbolagspolitiken. (..) Storbolagen måste tas över och ägas demokratiskt av staten. Det är demokratisk socialism! (..) Vi behöver ett nytt parti för de 99 procenten. (..) Jag vill känna the Bern i November – är ni med mig?24

I en längre artikel, publicerad i partiorganet Offensiv i januari, utvecklar CWI-ledaren Peter Taffee organisationens inställning till Sanders:

[Sanders] uppmaning till en ”politisk revolution” mot Wall Street har vunnit ett stort gehör bland arbetare och medelklassen, med tiotusentals som deltar på hans massmöten. Däremot behövs det inte bara en politisk, utan också en ekonomisk och social revolution om arbetares och medelklassens liv verkligen ska förändras till det bättre. (..) Socialist Alternative har gett kritiskt stöd till Sanders kampanj under primärvalen, men har också uppmanat honom att bryta med det kapitalistiska Demokraterna, som är helt i Wall Streets och företagens händer – som Sanders själv så öppet har fördömt. Dock är det inte troligt att Sanders vinner valet till att bli presidentkandidat för Demokraterna. Hillary Clinton, som leder det loppet, försöker nu demagogiskt att distansera sig från Wall Street, men hon representerar miljonärs- och miljardärsklassen. Tiden är inte bara mogen, den är övermogen för att lansera ett självständigt massradikalt vänsterparti för att erbjuda ett verkligt alternativ till det diskrediterade kapitalistiska tvåpartisystemet i USA.25

I februari frågar sig Offensiv hur socialistisk Sanders är – och förklarar varför man stödjer hans kandidatur:

RS systerorganisation i USA, Socialist Alternative, har trots sin tydliga kritik mot [att Sanders lovat att inte gå vidare som oberoende kandidat om han inte blir Demokraternas kandidat] och inte minst flera av hans utrikespolitiska ställningstaganden valt att aktivt stödja Bernie Sanders. (..) Sanders har lyckats bli landets mest uppmärksammade talesperson för de 99 procenten mot de en procent rikaste. (..) På frågan om varför han kallar sig socialist svarade han att ”demokratisk socialism handlar om att det är omoraliskt och fel att de en procent rikaste i landet äger lika mycket som de fattigaste 90 procenten.” (..) Socialist Alternative är tydliga i sin kritik av Sanders svagheter, särskilt inom utrikespolitiken och när det gäller statens kärna, som polis, militär och övervakningssamhälle.26

Man kan för det första fråga sig vad Socialist Alternatives kritik mot Sanders syn på ”polis och militär” gäller. Kshama Sawant har visserligen kritiserat polisen i Seattle, men istället för att uppmana till att ersätta den rasistiska snuten med en alternativ ordningsmakt kontrollerad av arbetarklassen manar hon till en ”reformerad” polismakt som kommer ”närmare” de huvudsakligen fattiga områden som är mest utsatta för polisvåld. Sawant beklagar en ”ineffektiv” polismakt och till och med att ”för få poliser finns ute på gatorna”. Den synen på statens repressiva kärna borde ge en antydan om hur ”tydlig” kritiken kan bli i den frågan.27

Socialist Alternatives metod är alltså att kritisera Sanders ”lojalitetsförklaring” med Demokraterna, det vill säga att han ställer upp som kandidat för ett borgerligt parti, men att samtidigt kasta sig in i hans kampanj ”med hull och hår”. Det för att nå en större publik med ett budskap om att ”en politisk revolution inte kan segra utan ett nytt, oberoende, massbaserat och socialistiskt parti för arbetare, fattiga och de 99 procenten”.28 Väljarmobiliseringen till det Demokratiska partiet kan ”lägga en grund för många att lämna det Demokratiska partiets omloppsbana”, påstår man, och menar att det vore ett misstag ”att avstå eller kritisera från åskådarplats”.29 I en intervju med en RS-aktivist berättar två CWI-anhängare i USA att de ”uppmuntrar människor att bli aktiva för Sanders program, men för att programmet ska bli verklighet behövs ett tredje parti, som kämpar för arbetare och är oberoende av de miljardärer som kontrollerar både demokraterna och republikanerna.”30

Vid Rött Forum/Motståndsforum, som anordnades i Stockholm i mars, deltog den amerikanske CWI-anhängaren Calvin Priest, som även är aktiv i Sanders-kampanjen. Priest förklarade att Sanders budskap handlar om ”en ny typ av politik som konfronterar miljardärsklassen” och berättade i Offensiv vad Socialist Alternatives arbete med Sanders-kampanjen innebär:

Vi vill hjälpa till med att aktivera så många människor som vi kan och koppla detta till perspektivet om att bygga ett nytt parti för de 99 procenten som kan omvandla vårt samhälle. Medan Sanders själv upprätthåller den felaktiga uppfattningen att det Demokratiska partiet kan omvandlas, visar Bernie-kampanjen att det finns potential att bygga vårt eget parti oberoende av storföretagen och deras två partier.31

I en senare artikel förklarar Offensiv återigen att ett ”nytt parti för de 99 procenten” måste grundas, och att Sanders har ett ”politiskt ansvar” att driva sin kampanj vidare som oberoende kandidat om han inte utses till Demokraternas kandidat, eftersom han skulle ha en bättre chans mot Donald Trump än Hillary Clinton har. Om Sanders inte vill göra det föreslår RS att han skulle kunna ”undersöka möjligheten till att i alla fall ställa upp i alla de så kallat ‘säkra’ stater som antingen kommer att vinnas av Demokratiska eller Republikanska kandidater”.32

Marxister och borgerliga val
Som revolutionära socialister vet vi att parlamentariska val i borgerliga stater är långt ifrån så ”fria” och ”demokratiska” som den härskande klassen framställer det som. Detta är särskilt tydligt i USA, där en valseger så uppenbart handlar om hur mycket ekonomiska bidrag de respektive kandidaterna kan få av representanter för kapitalets olika fraktioner, eller hur de hårt styrda, borgerliga medierna väljer att vinkla kandidaternas budskap och kampanjer. Men givetvis betyder det inte att marxister i princip bör avstå från att delta i val. Vid valrörelser dras ungdomar och hela den organiserade arbetarrörelsen in i en politisk diskussion: vem ska styra landet? Hur bör det styras? Där måste revolutionärer finnas med, ingripa och om möjligt ställa upp med egna arbetarkandidater.

Sanders krav på en minimilön om 15 dollar i timmen, kostnadsfri högskoleutbildning, en kraftigt ökad beskattning av de rika och en utökning av den offentliga sektorn, och så vidare, har väckt stor entusiasm och är självklart något revolutionärer måste stödja. Att tiotusentals amerikaner mobiliseras för ”socialistiska” krav och idéer för första gången sedan Occupy-rörelsen är även det något som arbetarrörelsen och den radikala vänstern måste förhålla sig aktivt till. Amerikanska socialister bör argumentera för att driva igenom kraven genom massmobiliseringar och arbetarklassens organiserade styrka – oavsett hur det går för Sanders kampanj och, om nödvändigt, i direkt konflikt med Demokraterna.

Som vi har visat vill Sanders genomföra vissa, begränsade reformer av det amerikanska kapitalistiska systemet. Men att säga detta, och att stödja vissa av hans krav, är något annat än att inför arbetarklassen påstå att Sanders är ”folkets kandidat”, att han står för ett ”nytt politiskt system” eller ”förändring i grunden”. Det är självbedrägeri och, än värre, att så illusioner bland arbetarväljare (eller den svenska vänstern) om vad Sanders-kampanjen egentligen står för eller kan betyda. Sanders står inte för en ”politisk revolution” (ett begrepp som för trotskister betyder något helt annat). Han står för vissa positiva reformer, men står också bakom ”amerikanska intressen i världen”, krigsindustrin och har stött ett flertal imperialistiska interventioner. Det amerikanska storkapitalet, som har den avgörande makten i landet, sitter ohotat även om en president Sanders skulle tåga in i Vita huset.

För marxister avgörs inte politiska partiers karaktär i slutändan av deras ledare eller propaganda, utan av vilka sociala krafter som står bakom dem. Demokraterna och Republikanerna representerar båda intressen hos olika fraktioner av det amerikanska kapitalet. Sanders har alltså – vilket både SP och RS noterar – valt att ställa upp som kandidat för Demokraterna. Därmed har han, om det måste vi vara tydliga, förbrukat alla anspråk på att vara en ”oberoende” kandidat.

Som Obama-administrationen har visat förändrar inte Demokraterna på något sätt den amerikanska kapitalismens karaktär. De må framställa sig som mer ”humana” än Republikanerna, men de är i grunden, alltså till sin klasskaraktär, ett öppet borgerligt parti – med facken som påhäng när det passar. Deras klassbas och förhållande till den organiserade arbetarrörelsen är i grunden annorlunda än till exempel de svenska Socialdemokraternas, som i dag för en borgerlig politik men som växte fram ur den organiserade arbetarrörelsen och än i dag är sammanvuxen med den. Demokraterna har däremot aldrig, som Internationalen påstår, varit något ”parti för USA:s fattiga befolkning” och kan inte mer än Moderaterna ”förändras i grunden” med mindre än att de slås sönder till förmån för ett genuint arbetarparti. Den synen på Demokraterna är en grav och oroande missuppfattning, liksom tron på att 30-talets New Deal på något sätt innebar en grundläggande systemförändring. Tvärtemot vad Sanders och Internationalen kan tro har det kapitalistiska systemet och den kapitalistiska ekonomin aldrig varit ”vår” – socialistisk kamp handlar inte om att ”återfå” kontrollen över den, utan om att ta kontrollen över ekonomin och om att krossa den borgerliga stat som styr den.

Fascinerande nog hävdar Socialistiska partiet dessutom att Sanders kampanj – som alltså helt inriktas på att ta fram honom som Demokraternas presidentvalskandidat, och sedan att stötta honom i detta val – bland annat handlar om ”utomparlamentarisk kamp”.

Behovet av klassoberoende
För socialister i USA blir alltså den viktigaste frågan arbetarklassens oberoende – behovet av att den amerikanska arbetarklassen liksom andra arbetare i världen bygger ett eget parti som kan stå för deras intressen. Det har varit en grundläggande princip i den socialistiska rörelsen sedan Marx och Engels dagar, och det är också i detta ljus man måste se Bernie Sanders kampanj. Visst har han fortfarande en chans att bli Demokraternas presidentkandidat, men det mesta tyder på att etablissemangets föredragna kandidat, Hillary Clinton, får den äran. Sanders funktion har istället varit, vilket Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt (kanske utan att förstå det själv) erkänner, att ”nå grupper som Demokraterna annars har svårt att nå” – det vill säga, att åter legitimera Demokraterna för de många ungdomar, kvinnor, svarta och arbetare som efter Occupy- och Black lives matter-rörelserna börjat leta efter andra alternativ.

Det är värt att fundera på vad som kommer hända när, eller om, Bernie Sanders förlorar mot Clinton. Senast i början av april slog han återigen fast att han kommer att stödja Clinton och inte ställa upp mot henne om han inte blir partiets presidentkandidat. Istället kommer han, vilket också Internationalen uppskattande noterat, att falla till föga och inordna sig i ledet: ”Hillary är det minst dåliga alternativet.” Och där har vi det – den drängtjänst Sanders-kampanjen, vare sig han själv tänkt sig det eller inte, utför åt Demokraternas och det amerikanska kapitalet: resterna av Occupy-rörelsen och det folkliga missnöjet över ökande klassklyftor, finanskris och en allt mer oåtkomlig politisk elit leds genom Sanders-kampanjen till slut – tillbaka in i fållan, tillbaka till Demokraterna. Det är ju det ”minst dåliga”.

Till skillnad från Socialistiska partiet manar Rättvisepartiet Socialisterna och deras amerikanska kamrater åtminstone snällt Sanders att bryta med Demokraterna. De vet mycket väl att så inte kommer att ske – vilket Sanders ju tydligt själv sagt – men kan ändå inte hålla sig från att ”med hull och hår” kasta sig in i hans kampanj. Planen är att först uppmana amerikanska arbetare att delta i det de själva kallar ”diskrediterade kapitalistiska tvåpartisystem”, att rösta i Demokraternas primärvalsprocess och att där stödja Sanders, och att sedan, när Sanders inte står som partiets kandidat, förhoppningsvis stå redo att fånga upp besvikna Sanders-anhängare som inte vill stödja Clinton.

Problemet är bara att RS och CWI på vägen redan hjälpt Sanders att kanalisera in missnöjet tillbaka in i Demokraterna. De har under kampanjens gång hävdat att det som behövs är att ”storbolagen ska tas över av staten” och ett ”parti för de 99 procenten”. Marxister skulle snarare hävda att sann socialism – arbetarmakt – innebär en mycket bredare konfiskering av kapitalets tillgångar, inte enbart begränsad till ”storbolag”, och införandet av en planerad ekonomi. Och vad som behövs i USA är inte är ett parti för ”de 99 procenten” utan för och bestående av arbetarklassen, den enda klass som har makt att förändra samhället i grunden. Man ska naturligtvis förhålla sig till parollen om ”de 99 procenten”, men det vore ett misstag att tro att en sådan folkfront, som alltså skulle inkludera många kapitalister och personer i samhällets absoluta topp, är synonymt med ett arbetarparti. Risken är att de aktivister som CWI skickat in i Demokraterna hellre stannar där än att ännu en gång följa Kshama Sawant till ett borgerligt småparti som Green Party.

Det ”minst dåliga alternativet”
Men är inte det minst dåliga ändå mindre dåligt? Vore inte en president Sanders bättre än en president Trump?

Vid varje amerikanskt presidentval säger Demokraternas stödtrupper till vänster samma sak. Oavsett om det handlar om en Clinton, Kerry, Obama, Sanders eller – igen – Clinton, och oavsett om den mardrömslikt reaktionäre republikanske motkandidaten heter Dole, Bush, McCain, Romney, Cruz eller Trump sägs att den amerikanska arbetarklassen nog behöver ett eget parti, en egen röst, men att man just i det här valet, just eftersom det är så viktigt nu, måste stödja Demokraterna. Så skjuts den för arbetarrörelsen livsnödvändiga uppgiften att bygga ett nytt parti och en ny rörelse ännu fyra år på framtiden.

Det är i sådana tider marxister måste utnyttja sin analys av historien, sitt politiska program och sin metod för att se längre än till dagsfrågorna och, oavsett hur svårt det kan vara i stunden, tålmodigt och ärligt förklara vad som verkligen behövs för att förändra samhället. Kommunister måste säga som det är till arbetarklassen: det avgörande är inte vilken borgerlig politiker som står för den ”snällaste” formen av kapitalism, utan på vilket sätt man kan bygga det arbetarparti som så uppenbart behövs i USA.

Att, liksom Vänsterpartiet och SP:s och RS amerikanska kamrater33, uppmana arbetarklassen att ge sitt stöd och lägga energi bakom att få Sanders vald kan möjligen resultera i en mindre dålig presidentkandidat (och, än mindre troligt, en mindre dålig president), men kommer garanterat leda till att man sår illusioner om hur man når förändring i USA, ett av världens mest ojämlika länder. Det man eventuellt tjänar på att mana till en röst på Sanders är flyktigt och kortsiktigt, men det man förlorar är en för arbetarrörelsen livsnödvändig princip: man ger upp sitt klassoberoende. Att först återigen kasta sig in i Demokraternas kampanj och sedan, i efterhand, föreslå ett oberoende parti är att förvanska det som behöver sägas och att förvirra dem som skulle kunna vara mottagliga för budskapet. Socialister som agerar på det sättet får svårare att senare förklara varför klassoberoende är så viktigt för arbetarklassen.

Det här innebär inte att man ska hålla sig till ”åskådarplatsen”. Amerikanska socialister bör delta i de massmöten som samlas kring Sanders-kampanjen, i alla försök att driva fram progressiva reformer och att slå tillbaka den proto-fascistiska reaktion som följer i kölvattnet efter Donald Trump, och i dessa sammanhang föra fram behovet av ett eget parti – inte bara för de ”99 procenten”, men under arbetarklassens ledning. USA:s arbetare, kvinnor, unga, svarta, latinos, hbt-personer och alla som lider under det amerikanska samhällets nakna kapitalistiska förtryck, polisvåld, rasism, sexism och homofobi måste dras in i den rörelsen. Så agerar även Förbundet för Femte Internationalens kamrater i Workers Power i USA.

De två viktigaste fackföreningsfederationerna i USA, AFL-CIO och Change to Win, organiserar över 16 miljoner arbetare. Istället för att låta sig göras till den fackliga apparatens och Demokraternas vänsterflygel måste den amerikanska vänstern bygga en gräsrotsrörelse i facken och ett arbetarparti som står oberoende från alla borgerliga krafter. Först då kan man ge de tiotusentals som entusiasmerats av Sanders ett verkligt alternativ till Demokraterna. Det skulle vara ett alternativ som kan ta upp arbetarklassens, de svartas och alla minoritetsgruppers krav även när primärvalscirkusen är över. USA behöver sannerligen en revolution, men det i form av ett arbetarparti som kämpar för en social revolution och som för en oförsonlig kamp mot USA-imperialismen. I höst är detta det minst dåliga alternativet.

Svante Persson

Delar av artikeln baseras på Förbundet för Femte Internationalens artikel US Primaries: Bernie Sanders for President?, Neue Internationale, december 2015. Se även den nya F5I-artikeln Inför presidentvalet i USA: Ett tvåpartisystem i kris samt Marxistarkivs gedigna sammanställningar av vad svensk vänsterpress skrivit om primärvalen.

1Bernie Sanders is no socialist: Socialism is his brand, but he’s a Democrat in every way but name, Salon, 2016-01-16
2Ibid.
3Ibid.
4Bernie Sanders clarifies statements on 2014 Gaza war after speaking to ADL, Jerusalem Post, 2016-04-08
5Bernie Sanders Loves This $1 Trillion War Machine, Daily Beast, 2016-02-09
6Sanders’ Position On The F-35 Contradicts His Views On Defense Spending, Task & Purpose, 2016-01-14,
7War and Peace, Bernie Sanders kampanjhemsida
8Bernie Sanders står för det USA jag gillar, Expressen, 2016-02-01
9Presidentvalet i USA: Ödestimma för Sanders i Iowa, Internationalen nr 4/2016
10Ibid.
11Ibid
12Folket eller eliten – spänningen stiger i det amerikanska primärvalet, Internationalen nr 8/2016
13Presidentvalet i USA: Ödestimma för Sanders i Iowa
14Så mycket mer än en våt dröm för ”skäggradikaler”, Internationalen nr 5/2016
15Jordskredsseger för Bernie Sanders, Internationalen nr 6/2016
16
USA: Sanders seger i Michigan kan spegla resten av valet, Internationalen nr 10/2016
17Vad som än händer nu så är det rörelsen som räknas, Internationalen nr 11/2016
18Räkna inte ut Bernie, Internationalen nr 13/2016
19Ibid.
20Så mycket mer än en våt dröm för ”skäggradikaler”
21Sanders syresätter arbetarrörelsen, Internationalen nr 6/2016
22Och valets vinnare är… Wall Street, Offensiv, 2015-10-31
23US elections: And the winner is… Wall Street!, The Socialist, 2012-10-17
24Video: Socialist Kshama Sawant speaks at Bernie Sanders mass rally, Socialist Alternative, 2016-03-27
25Krishärjad kapitalism kommer att möta ökat motstånd, Offensiv, 2016-01-14
26Hur socialistisk är Bernie Sanders?, Offensiv, 2016-02-04
27Video: Kshama Sawant’s remarks on the confirmation of Seattle’s police chief, Socialist Alternative, 2014-06-25
28”Hur socialistisk är Bernie Sanders?”
29Ibid.
30USA: ”Behövs ett tredje parti som kämpar för arbetarna”, Offensiv, 2016-02-04
31Socialist från USA till Sverige den 18-19 mars, Offensiv, 2016-03-03
32Bernie Sanders skakar om USA, Offensiv, 2016-03-11
33Värt att notera är att det här inte är första gången som Socialistiska partiet eller dess internationella organisation, Fjärde Internationalen (Förenade sekretariatet), kastar klassoberoendet på soptippen för att sända de arbetare som lyssnar på dem i famnen på ett ”mindre dåligt” borgerligt alternativ. I det franska presidentvalet 2002 uppmanade till exempel SP:s franska kamrater i Ligue communiste révolutionnaire – Förenade sekretariatets då starkaste sektion – franska arbetare att rösta på den ärkekonservative Jacques Chirac, som ett ”mindre dåligt” alternativ till Jean-Marie Le Pen. Se t.ex. The New Anticapitalist Party in France: a historic opportunity, Förbundet för Femte Internationalen, 2009-07-30.

One Response

  1. Daniel Ulf Nordström 2016-04-22

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *