Hadzialic och identitetspolitiken: Vad hindrar S från att ta strid för arbetarklassen?

5 april publicerade Aftonbladet en intervju med gymnasieminister Aida Hadzialic (S) där hon kritiserade debatten inom vänstern och identitetspolitiken i synnerhet. Mycket av debatten, konstaterar hon, fokuserar på att särskilja människor efter kultur, hudfärg och etnicitet, där ens ståndpunkter förväntas styras av dessa identiteter. Hadzialic har en poäng i flera saker hon tar upp, men en S-ministers ganska allmänt hållna kritik om att den identitetspolitiska vänstern ”sviker arbetarklassens barn” klingar lite falskt med tanke på hur lite den nuvarande och tidigare S-regeringar har gjort för att motverka just sociala orättvisor och klassklyftor.

Hadzialic är säkert uppriktig med vad hon känner. Det är en vulgär uppfattning att tro att alla företrädare för S-toppen fast och medvetet är sammansvurna kring att föra en arbetarfientlig politik och bara fejkar omsorg för de utsatta. Faktum kvarstår emellertid att S-ledningen är den största anledningen till att klasskampen i Sverige hålls kvar på en så låg nivå, och att denna avsaknad av masskamp är huvudanledningen till att den nuvarande debatten inom vänstern till så stor del domineras av abstrakta akademiska teorier och fokus på individers identitet och grupptillhörigheter.

Det stämmer att den debatt Hadzialic hänvisar till i allt för liten grad handlar om hur arbetarklassen ska stärkas och om praktiska åtgärder mot arbetslöshet och bostadsbrist. Men vad hindrar S-ledningen från att sätta ned foten mot arbetsköparnas offensiv, kräva fackligt veto mot uppsägningar och nedläggningar, återinföra (en ordentligt höjd) förmögenhetsskatt, kasta ut riskkapitalister och vinster ur välfärdssektorn, rusta upp denna tillsammans med nedgångna bostadsområden, höja låga kvinnolöner, bekämpa rasistisk diskriminering och öppna gränserna för flyktingar- att på detta sätt erbjuda ett alternativ till identitetspolitiken?

Att de inte gör det har sina orsaker. Socialdemokraternas politik har i närmare 100 år varit inriktad på att värna den svenska kapitalismen. Under flera årtionden gick detta att kombinera med materiella förbättringar för arbetarklassen. Men sedan 70-talet har den alltmer krisande kapitalismen, tillsammans med det faktum att socialdemokratin i så hög grad lyckats avmobilisera den direkta arbetarkampen, övertygat arbetsköparna om att de behöver gå på offensiven. Framgångarna för denna offensiv, och socialdemokratins undfallenhet har gett arbetsköparsidan ett rejält självförtroende. Det enda sättet att skapa ett reformutrymme för arbetarklassen är nu att ta strid med arbetsköparna och överklassen. Ledningen för S och LO, liksom för Vänsterpartiet, kommer knappast att gå i spetsen för detta, men detta beror inte på identitetspolitiken. Identitetspolitiken är en konsekvens, inte en orsak till socialdemokratins högervridning, byråkratiska pampvälde och framgångsrika avmobilisering av masskampen.

Identitetspolitiken kan och bör givetvis angripas med politisk och teoretisk debatt, men för att verkligen mota den skulle vi behöva undanröja miljön som den frodas i: högerpolitik, angrepp på arbetarklassen, växande reaktionära strömningar och angrepp på kvinnors rättigheter – och framför allt avsaknaden av en verklig masskamp mot dessa angrepp och för förändring.

I en situation av höjd, radikal klasskamp som drar in stora massor i strid mot allt som angriper oss skulle utrymmet för att fokusera försöken till kamp mot förtrycket på abstrakta debattinlägg där personer som förläst sig på vissa akademiska teorier kan göra sig till talespersoner för socialt förtryckta grupper ofrånkomligen minska. Då kan debatten handla om hur vi verkligen och praktiskt för kampen till seger, och hur de socialt förtryckta grupperna inom den revolutionära kampen kan bekämpa alla rasistiska, sexistiska, homofoba och förtryckande strukturer och uppfattningar, istället för att debatten ska domineras av några få intellektuella som uppbådar sina krafter för att strida om vissa abstrakta begrepp.

I detta kommer tyvärr Aida Hadzialic, så länge hon är en del av den nuvarande S-ledningen, inte att stå på vår sida, oavsett om vi på ett allmänt plan kan hålla med om vissa av hennes ståndpunkter.

Jens-Hugo Nyberg

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *