Inför presidentvalet i USA: Ett tvåpartisystem i kris

Fotografi: Gage Skidmore

Fotografi: Gage Skidmore

I höst går USA till val. Vi har i en tidigare artikel granskat demokraten Bernie Sanders presidentvalskampanj och hur den svenska vänstern förhållit sig till den. I nedanstående artikel, skriven av Andy Yorke för Red Flag, undersöks sprickorna i det amerikanska tvåpartisystemet och vilka utmaningar som väntar inför hösten.

I den amerikanska presidentvalscykeln hinner mycket hända på en månad. I mars närmade sig de politiska spänningarna bristningsgränsen. Miljardären Donald Trump ökade sin ledning, tvingade den republikanska etablissemangsfavoriten Marco Rubio att hoppa av och piskade upp sina anhängare med sin rasistiska, demagogiska kampanj under parollen ”make America great again”. Trump hotade att antingen splittra Republikanerna eller driva dem långt ut på högerkanten.

Många bedömare förväntade sig att Bernie Sanders, som beskriver sig själv som demokratisk socialist, skulle få ge upp efter primärvalen på ”Super Tuesday”, 1 mars. Men hans kampanj tuffade på, och han vann stort i Wisconsin i slutet av mars. Den förväntade kröningen av det demokratiska etablissemangets kandidat, Hillary Clinton, blir nog inte så problemfri som många trott.

Fredliga motdemonstranter vid Trumps rasistiska valmöten har attackerats av hans anhängare. Vid ett möte i Iowa manade Trump öppet åhörarna att ”spöa skiten ut” en häcklare. Därefter organiserades en massprotest mot hans möte i Chicago. Tusentals unga aktivister stoppade Trump-mötet under slagordet ”dump Trump!”

Sanders-kampanjens framtid
Hillary Clinton, som kommer från huvudstadens innersta krets och som om något är det demokratiska partietablissemangets ansikte, tog hem flera segrar i delstaterna i söder, där Clinton-apparaten sedan länge är inflytelserika i det kyrkliga och medborgarrättsliga etablissemanget. Sanders har dock struntat i maningar om att trappa ner sin kampanj och lovat att fortsätta ända fram till Demokraternas partikonvent. Han har samlat ihop en kampanjkassa utan motstycke för en outsider, från fem miljoner mindre bidragsgivare, och vägrat ta emot pengar från storföretagen.

Efter förlusten i New York är det nära på matematiskt omöjligt för Sanders att bli partiets kandidat. För att lyckas med det måste han ta hem massiva segrar i de kvarvarande primärvalen i Kalifornien och därefter – delstater där Clinton generellt leder i opinionsundersökningarna, ibland med ett dubbelt så högt stöd som Sanders. Men han har överraskat förut, mest anmärkningsvärt vid primärvalen i Michigan den 8 mars, där han vände ett Clinton-övertag på 20 % och vann. Hans ”demokratiska socialism” är egentligen ganska försiktig – han säger att ”det innebär att den som arbetar 40 timmar i veckan inte ska behöva leva i armod: att vi inom de närmaste åren måste höja minimilönen till en summa man kan leva på, 15 dollar i timmen.” Det programmet har dock fått unga, arbetare och en betydande andel svarta väljare som tröttnat på Demokraternas ihåliga löften att stödja Sanders. Inför sina anhängare har han också uttalat mer radikala mål: ”Vi måste bygga en politisk rörelse som återigen står redo att ta sig an och besegra en härskande klass vars girighet förstör vårt land.”

Men Clinton har trumf på hand: hon har nära nog monopol på så kallade ”superdelegater”, alltså demokratiska politiker och personer i ledande ställning i partiet vilka automatiskt tilldelas en röst när presidentvalskandidaten väljs vid Demokraternas konvent i sommar. Om Clinton skulle utses till partiets kandidat enbart genom superkandidaternas stöd skulle det dock kunna bli en hämsko inför mötet med Trump. Det skulle ytterligare understryka hennes rykte som en ”elitens kandidat”, gentemot Trumps image som ”anti-Washington”. Demokraternas ledning räknar kallt med att rädslan för en republikansk högerpresident automatiskt kommer att dra folk till valbåsen, och anser sig därför ha gott om utrymme att föra politiken till höger för att fånga in mer försiktiga republikaner som inte vill rösta på Trump. De vet också att Sanders kommer att leva upp till sitt löfte om att stödja Clinton i november för att stoppa Republikanernas kandidat.

Republikanernas väg högerut
Demokraterna må ha problem, men Republikanerna är på väg att implodera. Trump, som avskys av Republikanernas ledning, leder fortfarande stort och är halvvägs till att ta hem nomineringen. Ted Cruz ligger långt efter, på andra plats.

Ledande republikaner anser att Trump hotar USA-imperialismens intressen och själva ordningen för USA:s utrikespolitik, från frihandelsavtal till Nato, och att hans öppet rasistiska invandringspolitik och aggressiva islamofobi kan stöta bort viktiga USA-allierade i Mellanöstern. De har därför motvilligt vänt sig till Texas-senatorn Ted Cruz, som enda kvarvarande kandidat som kan besegra Trump.

Problemet är bara att Cruz befinner sig minst lika långt ut på högerkanten. Han motsätter sig fri abort och samkönade äktenskap, han stödjer dödsstraffet och förnekar den globala uppvärmningen. Även han vill bygga en mur och deportera papperslösa. Han har försökt överträffa Trumps retorik genom att prata om att polisen borde ”patrullera och hålla ordning i muslimska områden”. Hans utrikespolitiske rådgivare Frank Gaffney är en så kallad ”birther”, och stödjer alltså konspirationsteorin om att Obama egentligen är född i Afrika och därför enligt grundlagen inte borde få vara president.

Vanligtvis behåller Republikanerna sina kärnväljare genom rasistiska kodord inbakade i propagandan – något som förstås av de för budskapet avsedda mottagarna men ändå kan gå igenom utan att orsaka nationell eller internationell politisk skandal. Genom Trump och Cruz har detta förbytts i öppen, högljudd reaktionär propaganda. I partietablissemanget skulle en seger för någon av de två vara som om en av patienterna skulle ta över mentalsjukhuset. Om det blir nödvändigt är delar av etablissemanget därför beredda att slutlige utse en annan kandidat genom manövrer vid partikonventet.

Men det kan visa sig vara en pyrrhusseger. Trump har hotat att ställa upp som oberoende kandidat om han inte ”får en rättvis behandling”, medan många högt uppsatta republikaner har sagt att de hellre förlorar presidentvalet än röstar på Trump. En splittring är därmed fullt tänkbar. Till sist kan Trump stå i spetsen för en amerikansk motsvarighet till franska Nationella fronten.

Ett tvåpartisystem i kris
Bernie Sanders unga anhängare, liksom de radikala fackliga aktivister och Black lives matter-aktivister som samlats kring hans kampanj, kommer inte bara att konfronteras med hans reformism utan även med det faktum att han, trots att han säger sig avvisa Demokraternas partietablissemang, inte har någon tanke på att faktiskt bryta med partiet. Han har lovat att ge Clinton sitt stöd när/om hon blir partiets presidentkandidat.

När så sker måste de aktivister och nya krafter som dragits in i Sanders-kampanjen motstå den maningen, liksom ropen på ”enhet”. De bör tvärtom ta orden om att bygga en ”politisk rörelse som återigen står redo att ta sig an och besegra den härskande klassen” på allvar, genom att ur rörelsen bygga ett nytt socialistiskt parti, ett arbetarparti.

Sanders har byggt sin kampanj kring frågor som höjd minimilön, gratis högskoleutbildning och sjukvård för alla, men för en ny, kämpande rörelse står betydligt fler och svårare frågor på agendan. Det handlar om att ta fram och kämpa för ett systematiskt, antikapitalistiskt handlingsprogram för att ta makten från överklassen, genom att expropriera deras egendom och sätta den under arbetarklassens demokratiska kontroll.

Årets presidentvalskampanj visar tydligt att det politiska systemet i USA står inför omvälvnade förändringar. Alla klassmotsättningar som byggts upp sedan finanskrisen 2008, och som förhöjts än mer av de senaste årens ökade fattigdom och nedskärningspolitik, kommer nu upp till ytan. På en djupare nivå handlar det om förändringar i den globala ekonomin och USA:s relativa tillbakagång på världsmarknaden. Nu står det klart hur föråldrat och skört det amerikanska valsystemet och dess byråkratiska konstruktion har blivit. Vad som än händer i november står tvåpartisystemet i USA inför en djupare kris, och därmed finns en möjlighet att ta upp kampen – utanför och mot detta system.

Andy Yorke

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *