Viktig rapport om förtryck i hederns namn

vhek

Föreningen Varken hora eller kuvads rapport ”Elvahundra”, om hederskultur i Stockholms förorter, publicerades i februari och har rönt debatt. Finns det ett specifikt problem med hederskultur i förorterna, och hur bör det i så fall bekämpas? Vad kan vänstern och arbetarrörelsen göra för att stödja de förtrycktas kamp – och går det ens att göra det utan att bli en ”white saviour”?

I rapporten från Varken hora eller kuvad (VHEK) har 1 100 ungdomar i åldrarna 12-18 år från vissa utvalda förorter svarat på enkätfrågor om vad de får och inte får göra, och hur de på olika sätt är kontrollerade. Ett antal personer, barn, ungdomar och vuxna, har dessutom blivit intervjuade. Resultatet är, eller borde vara, alarmerade.

En stod andel av ungdomarna är på olika sätt hårt kontrollerade från föräldrar, syskon och släktingar, gällande vad de får göra, vad de får göra efter skolan, vilka de fick umgås med, med mera. Exempelvis kan nämnas att 54,6 % av tjejerna i studien sällan eller aldrig får åka på klassresor med övernattning, 57,5 % sällan eller aldrig får gå på skolfest, 68,8 % sällan eller aldrig får gå på middagar där personer av båda könen deltar och 63,7 % inte får ta med en killkompis hem. Som väntat är tjejerna kontrollerade i högre grad än killarna, men även de sistnämndas frihet är ofta kraftigt beskuren. Den mycket intressanta studien kan läsas här.

Rapporten fick stor uppmärksamhet i media, däremot mötte den en del tystnad eller invändningar från kulturrelativistiskt och identitetspolitiskt håll. Den 6 mars kommenterade Vänsterpartiets Rossana Dinamarca studien i en Facebookuppdatering, som en värdelös ”studie” som bara har valt ut vissa ”segregerade förorter” utan att jämföra med några andra grupper. Således, hävdar Dinamarca tvärsäkert, framstår det ”klart att de som ligger bakom har som enda syfte att förklara förtryck som något kulturellt och isolerat till vissa grupper och delar av Stockholm”. Med andra ord hävdar Dinamarca att Varken hora eller kuvad – där många av hennes egna partikamrater från Vänsterpartiet är aktiva – inte har som syfte att bekämpa förtryck och hjälpa dem som utsätts, utan att frikänna den ”svenska” kulturen genom att ”förklara förtryck som något kulturellt och isolerat till vissa grupper och delar av Stockholm.” Det är konsekvensen av hennes påstående, även om hon förmodligen inte skulle medge påståendet i den formen – vilket ligger helt i linje med hur hon och flera andra i V-ledningen har angripit sin ”partikamrat”, VHEK-ordföranden Amineh Kakabaveh, utan att riktigt våga stå för sina antydningar (Arbetarmakts syn på den senaste kontroversen kring Amineh Kakabaveh kan läsas här). Dinamarca insåg kanske själv vidden av sitt påstående, i vilket fall som helst var hon efter några dagar inte längre villig att stå bakom sina ord, utan tog bort uppdateringen.

Givetvis går det att se en annan tolkning av syftet med studien, för dem som inte har beslutat sig för att hela poängen måste vara att stryka den äktsvenska stoltheten medhårs: att uppmärksamma och peka på vidden av problemet med hedersrelaterat förtryck. Det finns ingen jämförelse med andra delar av samhället, och således bevisar studien ingenting om förhållandet mellan hur utbrett förtrycket är där och i de undersökta förorterna. Studien har enbart kartlagt situationen i vissa utvalda förorter, utvalda just för att problemen är allvarliga där. Siffrorna är därför inte representativa för något annat än de områden som undersöks, och att diskutera slutsatserna utan att betona detta blir därför missvisande. Exempelvis presenteras studien på VHEK:s hemsida med orden:

Studien: Elvahundra
Varken Hora eller Kuvad har kartlagt förekomsten av hedersförtryck bland unga i Stockholms förorter, nu är klar i sin helhet. Vår studie har redan fått viss uppmärksamhet i pressen. I studien deltog 1100 ungdomar mellan 12 och 18 i den kvantitativa delen och i den kvalitativa delen deltog ett 50-tal vuxna i åldrarna 19-55 år. Vår studie visar bland annat att 28 procent av de tillfrågade tjejerna upplever att de är ’Mycket hårt’ kontrollerade hemifrån. Den visar också att hela 63 procent inte får ha en relation med någon av en annan etnicitet.

Studien finns att läsa på länken nedan:

Den skrivningen ger det missvisande intrycket av att resultatet är mer generellt än det är. Det framgår av rapporten hur det ligger till, men den otydligheten i presentationen ger en onödig måltavla för kritiker att fokusera på. Om man går in på själva studien kan man fortsätta att nämna faktorer som gör att det är långt ifrån en heltäckande studie, avsaknad av socioekonomiska faktorer i den etc. Däremot visar studien att detta specifika förtryck är ett stort problem i vissa områden. Detta är tillräckligt allvarligt, och detta gör studien fullständigt berättigad, även om det går att invända mot vissa aspekter. Man kan om man vill förringa problemet i Facebook-uppdateringar som man sedan inte vill stå för, men för VHEK, som praktiskt jobbar med dessa frågor och inte bara nöjer sig med att uttala principer på en allmän nivå, är det självklart att uppmärksamma det. Givetvis vore den mer omfattande undersökning Dinamarca föreslår också väldigt intressant att se. Det vore kanske något för hennes parti, Vänsterpartiet, att ta tag i? De har ju resurserna till detta, om de skulle vilja prioritera det.

Även förtryck i förorter måste bekämpas
Givetvis stämmer det att kvinnoförtryck och hederskultur inte är någon specifik utländsk, förorts- eller muslimsk fråga, utan i högsta grad förekommer även i Sverige och den svenska kulturen. De flesta kvinnor i Sverige utsätts för sexism företrädesvis från svenska män, och motiven hos dem som förnekar, förringar eller inte vill kämpa mot det kvinnoförtrycket, utan nöjer sig med att storma mot ”utlänningar” kan på goda grunder ifrågasättas. Men att bara konstatera att sexism och hederskultur ”minsann finns i Sverige också”, att på en abstrakt nivå hänvisa till ”mansnormen” eller att det är ”samma normer här som där” säger i praktiken väldigt lite. Olika former av kvinnoförtryck måste analyseras och bekämpas konkret. Den typ av hedersförtryck som beskrivs i studien, där hela familjen och släkten ofta öppet och kollektivt är inblandade, skiljer sig en del från de vanligaste formerna av kvinnoförtryck inom den svenska kulturen, och måste analyseras för sig.

En konsekvent kulturrelativism, alltså att hävda att svenskar inte alls ska ha några synpunkter på hur det går till i andra kulturer, är som tur är ovanlig inom vänstern. Dock är det inte bara klart uttalade och konsekventa ståndpunkter som är ett problem. Vi behöver inte bara bekämpa direkt felaktiga eller reaktionära ståndpunkter: vi behöver tydliga analyser och lösningar, och för detta kan ofta vaga och diffusa idéer vara ett större hinder. Även om en konsekvent kulturrelativism är ovanlig så finns det en utbredd tvekan mot att ta tydlig ställning till vad som händer i vad som uppfattas som andra kulturella grupper. Identitetspolitiskt inriktade debattörer har inskärpt en rädsla för att ”ta tolkningsföreträde”, att ha en ”kolonial” eller ”vit blick” samt agera som en ”vit frälsare”. Detta leder till att begrepp som tolkningsföreträde, som innehåller en progressiv kärna i utgångspunkten att de förtryckta själva måste komma till tals, kan användas till att vägra eller att tveka att ta ställning mot förtryck inom förtryckta grupper, och därmed få en långt ifrån progressiv funktion. Givetvis borde det vara en självklarhet att ta ställning mot sexism, rasism och andra former förtryck, i vilka skepnader det än förkommer i.

Rapporten innehåller många uppenbara exempel på patriarkalt förtryck, som att tjejer inte får välja vad de ska göra på fritiden, vilka de ska umgås med och om de överhuvudtaget får vara ute på egen hand efter skolan. Att hävda att detta inte är förtryck eftersom personerna som utövar eller utsätts för det kommer från en annan kultur eller religion är fullständigt nonsens. Personer som förnekar eller trivialiserar ett sådant uppenbart kvinnoförtryck har inget att tillföra diskussionen om hur förtrycket bekämpas. Men de vagare idéer som gör vänstern ovilliga att ta i dessa frågor kan som sagt vara skadligare i praktiken än de öppnare och konsekventare ståndpunkter som är lättare att se och bemöta direkt.

Rasisterna vill knappast se progressiva svar
En faktor i beröringsskräcken inför dessa frågor är rädslan för att en diskussion om hedersförtryck gynnar rasisterna. Och givetvis gillar rasisterna verkligen att ta upp exempel på kvinnoförtryck från muslimskt håll. Detta är hyckleri förstås – de flesta av dem skulle aldrig gå till angrepp mot den svenska sexistiska hederskulturen och är bara intresserade av att ta upp frågan om kvinnoförtryck när de samtidigt kan hetsa mot muslimer. Självfallet måste de måste avslöjas och attackeras som de hycklande rasister de är.

Men rasisternas hycklande ”omsorg” försvinner förstås inte bara för att vänstern undviker att prata om kvinnoförtryck som utövas av fundamentalistiska muslimer. De behöver knappast vår input för att kunna fortsätta inom ämnet. Argumentet om att vänstern spelar rasisterna i händerna bygger vidare, underförstått om inte annat, på förutsättningen att rasisterna vill att vi ska uppmärksamma fundamentalistiskt kvinnoförtryck och ge ett progressivt svar på det. Vill de det? Givetvis inte. De är mycket nöjda med att kunna hävda att det påstådda ”PK-etablissemanget” vill tysta ned de här frågorna, och att de själva är de enda som verkligen står upp för drabbade muslimska kvinnor.

hatkampanj

Försök att utmåla kamp mot kvinnoförtryck som ”rasism” (faksimil, Expressen)

När Manijeh Mehdiyar, Miljöpartiet och Maimuna Abdullahi, Muslimska mänskliga rättighetskommittén, anklagade Amineh Kakabaveh för att driva en medveten kampanj mot förorten (Expressen, 25 juni 2015) agerade de precis som SD-svansen hävdar att ”vänstern” gör. Istället för att alls medge att de problem som Kakabaveh, Zeliha Daghli med flera tog upp är verkliga och måste tas på allvar påstod det att det rörde sig om en ”kampanj” och hävdade att den var ”rasistisk”. De visade inga tecken på att ens hålla med om att det kvinnoförtryck Kakabaveh beskriver är ett problem. De gjorde exakt det SD-svansen bara älskar att beskylla sina motståndare för och faktiskt spelade det så ofta omtalade rasistkortet. Detta om något spelar SD rakt in händerna.

Att stödja förtrycktas kamp är inte att vara ”vit frälsare”
Att ta upp frågor om till exempel hedersförtryck gör att man riskerar att anklagas för att agera som en ”white saviour” (”vit frälsare” – mer om det begreppet går att läsa här). Med det menas i korthet att komma som vit, privilegierad europé med sitt fördomsfulla ovanifrånperspektiv och förklara hur någon annan ska leva. Och visst finns exempel på hur fördomsfulla och chauvinistiska vita (eller för den delen icke-vita) européer eller amerikaner kräver att alla ska leva efter deras moraluppfattningar – i ord, genom ekonomisk press eller militära medel. Den vanliga slutsatsen av detta faktum inom identitetspolitiken är att den viktigaste grupptillhörigheten för vita européer är just att de är vita européer, och att de därmed kan placeras bland förtryckarnas skara. De ska därmed inte ha några åsikter om hur människor från andra kulturer eller delar av världen ska leva.

Som internationalister avvisar vi helt och hållet den uppfattningen. Vita européer må vara privilegierade i förhållande till andra, men består fortfarande av förtryckare och förtryckta. Även den vita delen av arbetarklassen i Sverige har ett objektivt intresse av att avskaffa kapitalismen, vilket i slutändan bara kan göras på en internationell nivå, och genom att bekämpa allt förtryck och alla privilegier baserade på kön, hudfärg och nationstillhörighet. Detta betyder inte att arbetarklassen nödvändigtvis spontant inser sina större intressen och avsvär sig alla former av chauvinism, men det betyder att det är möjligt att vinna den för detta. Det kräver politisk kamp, inklusive mot alla former av rasism, sexism, homofobi och chauvinism.

Och inte bara inom ”sin egen” grupp, hur nu den ska definieras. Det är en plikt för internationalister och kommunister att ta strid mot alla former av förtryck. Givetvis finns risken att framstå som någon som kommer och dikterar villkor för andra utan att ha närmare kunskap om det man pratar om, och det måste vi vara på vår vakt mot. Det här handlar dock inte om att berätta för exempelvis kvinnor i vissa segregerade förorter precis hur allt ska vara och hur kampen ska föras. Självklart kan vi inte bara gå in och ”rädda” eller ”frälsa” kvinnor i förorten – det är helt avgörande att de själva slåss för sin frigörelse. Vänstern och arbetarrörelsen kan dock välja vilka krafter vi stödjer. Vi måste avvisa alla självutnämnda, reaktionära företrädare för någon grupp, som en viss förort, muslimerna, någon nationalitet eller etnicitet. Oavsett om en grupp är förtryckt i sin helhet består den fortfarande av progressiva och reaktionära delar, av förtryckta och förtryckare. Att dessa reaktionärer och förtryckare är underordnade i förhållande till sina vita, äktsvenska motsvarigheter förändrar inte den saken. Socialister har ingen skyldighet att erkänna dessa som företrädare för gruppen och avstå från att kritisera dem för att inte framstå som ”vita frälsare” som ”tar tolkningsföreträde” – tvärtom är det vår plikt att inte göra det. Vi stödjer istället de progressiva inom varje grupp.

Naturligtvis har större delen av vänstern otillräckliga kunskaper om hur det ser ut i de segregerade förorterna i fråga och vad det finns för grupperingar och organisering där. Vi måste stödja de förtryckta kvinnor som kämpar för sin frigörelse, men det är givetvis ingen enkel sak att göra utifrån, så länge de inte är tydligt organiserade. Arbetarmakt har haft kontakt med och stödjer organisationer som Kvinnors nätverk och Varken hora eller kuvad. Är det ett utslag av vit frälsarnit att stödja dessa? Självfallet inte. Att inte stödja dem vore att ignorera eller ställa sig helt vid sidan om deras viktiga kamp.

Varken hora eller kuvad avslutar sin rapport med förslag på åtgärder, som vi i stort kan ställa oss bakom – även om vi revolutionära socialister givetvis också har mer långtgående krav.

    • Handlingsplaner mot diskriminering, hot och våld i hederns namn i skolor, kommunalt och nationellt. Att organisera detta borde naturligtvis hellre vara en uppgift för en kämpande arbetarrörelse än för den borgerliga staten. I brist på sådana alternativ är det dock rimligt att skolan och de befintliga myndigheterna i dagsläget tar tag i dessa frågor.
    • Dra in bidragen till religiösa samfund som inte respekterar kvinnor eller HBTQA-personer eller som upprätthåller hedersnormer. Detta stödjer vi till fullo. Socialister har länge krävt att alla bidrag till religiösa samfund dras in, även om man kan diskutera var gränsen ska gå i dagens läge, med många stora organisationsbidrag. Det borde dock vara en självklarhet att omgående dra in bidragen till religiösa samfund som aktivt stödjer förtryck.
    • Avskaffa religiösa friskolor. Även detta ställer vi oss bakom till fullo. Läs mer om våra ståndpunkter här. Fler viktiga krav från rapporten är bland annat:
    • Efterlevnad av skollagen måste prioriteras. Det bör inte finnas undantag från sex och samlevnads- eller simundervisning eller liknande Om det finns ett pedagogiskt syfte kan i vissa fall undantag göras, men som regel ska ingen könsseparatistisk undervisning tillåtas.
    • Skolan ska vara en sekulariserad arena. Jämställdhetsundervisning ska ska integreras i utbildningen på alla nivåer, grundskolan, gymnasiet och SFI. Också det stödjer vi helt – vi vill bara tillägga att organisationer som Varken hora eller kuvad och Kvinnors nätverk borde anlitas för att i de områden de verkar i största möjliga mån ta på sig den uppgiften.

Jens-Hugo Nyberg

Mer läsning i ämnet: Stöd dem som kämpar mot kvinnoförtryck – även i förorten (2015-07-01), V-ledningen bekräftar att de sviker förortens kvinnor (2015-07-07). Vår syn på den senaste kontroversen kring Amineh Kakabaveh: Trots misstaget: försvara Amineh Kakabaveh

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *