Brexit underblåser de reaktionära vindarna i Europa

Med knapp majoritet röstade britterna för ett utträde ur EU. Som väntat har det hälsats med tillfredsställelse av stora delar av vänstern i Sverige. Problemet är att det här beslutet har övervägande reaktionära konsekvenser.

Det är inte vänsterkrafterna på de brittiska öarna som varit drivande i kampanjen för brexit och det är inte i första hand klassfrågor och sociala hänsyn som främst har motiverat de som röstade för ett utträde. Omröstningsresultatet är framförallt ett uttryck för invandrarfientlighet och till och med ren rasism i kombination med nationell högfärdighet. Boris Johnson, Farage & c:o är ultrareaktionärer som använt brexitkampanjen för att piska upp chauvinistiska stämningar i syfte att med hjälp av dessa lättare kunna genomföra en allmän vändning långt högerut. Om dessa herrar får hålla i taktpinnen kommer brexit att bli inledningen på en hel period av förnyade högerinriktade attacker på hela den brittiska arbetarklassen, oavsett födelseland och etnisk bakgrund. Detta är ingen domedagsprofetia utan en högst realistisk fara.

Omedelbart efter att omröstningens resultat blev känt meddelade Cameron att han kommer att avgå som ledare för Konservativa partiet i samband med deras kongress i höst. Brexit gör det närmast oundvikligt att den nya regimen kommer ledas av Boris Johnson, eller någon med hans politiska inriktning, vilket innebär att Tories tar ett betydande kliv i högerpopulistisk och rasistisk riktning. Självklart kommer de fortsätta vara ett parti med ett våldsamt hat mot arbetarklassen, som de alltid har varit. Men när de nu närmar sig extremhögern blir de ännu mer giftiga. Ett konkret resultat av brexitsegern är alltså att en betydande de av de brittiska politiska landskapet har rört sig klart högerut på ett väldigt oroande sätt.

Invandrarfientligheten är inte det enda problemet med brexitsidan. Den nationella inskränktheten är ett annat, som dessutom är särskilt framträdande hos sektorer av vänstern och som känns igen från EU-motståndet i Sverige.

De brittiska vänstergrupper som kampanjat för ett brexit har vare sig de vill det eller inte varit tvungna att romantisera nationalstaten och utså illusioner i den nationella kapitalismen och en brittisk särart. Utan en nationell argumentation framstår det givetvis som ett mysterium varför ett land ska lämna EU. Vänstergrupperna har med rätta pekat på nyliberalismen, imperialismen och militarismen hos EU. Det är en giltig kritik. Men för att det ska framstå som vettigt att lämna EU har de alltså varit tvungna att tona ned kritiken mot Storbritanniens nyliberalism, imperialism och militarism. Det har varit tvungna att framställa den brittiska unionen som kvalitativt annorlunda och bättre än den europeiska unionen. Den brittiska kapitalismen och dess nationalstat har framställts som lite snällare och lite mer demokratisk än EU.

Genom att argumentera så har dessa vänstergrupper tillmötesgått myten att det finns något speciellt brittiskt att slå vakt om, som går över klassgränserna och som vänstern och arbetarklassen är den del av. Det är just föreställningen om denna unika nationella särart och självständighet, som är så unik att den till och med tänks som ett bålverk mot försämringar och orättvisor, som ultrahögern också utgår från. Fast ultrahögern och de konservativa gör det förstås så mycket skickligare och mer framgångsrikt. De är trots allt på hemmaplan när det ska dras upp nationella skiljelinjer. Vänstergrupperna fick nöja sig med att vara femte hjulet under deras vagn.

Ett självständigt kapitalistiskt och imperialistiskt brittiskt kungadöme (eller Sverige för den delen) eller ett integrerat kontinentalt imperialistiskt projekt är två likvärdigt reaktionära alternativ – rent teoretiskt och principiellt det vill säga. Men ett konkret ställningstagande i en folkomröstning kan inte bara utgå från abstrakta teoretiska generaliseringar, om än aldrig så korrekta. Kommunister och arbetare måste också ta ställning till ”fakta på marken”, det vill säga klasskampens situation. Det viktigaste att tänka på är vilka utfall som underlättar för en så bred och militant arbetarkamp som möjligt.

Rent konkret hade det därför varit mer progressivt om britterna hade röstat för att stanna i EU. Det hade försvagat Europas ultrahöger – en ytterst farlig fiende just nu. Det hade varit ett grundskott mot inskränkta och partikularistiska vanföreställningar, det vill säga mot den mentala och politiska terräng som mer än allt annat göder olika former av irrelevanta uppdelningar av klassen, så som rasism, identitetspolitik och så vidare. Det hade bidragit till att rikta de brittiska arbetarnas uppmärksamhet vad som händer inom EU och den kamp som pågår där. Istället för att koncentrera sig på vad stater som Grekland och Spanien kostar för den brittiska statskassan i form av bidrag till EU hade det funnits ett bättre underlag för dem att koncentrera sig på att ansluta sig till den storartade kamp som bedrivs av arbetarklassen i dessa länder. De franska arbetarna som slåss heroiskt på gatorna i dag har fått se en potentiell allierad röra sig bort. Detta ska inte välkomnas av socialister, utan beklagas.

Brexit är inte en seger. Det är ett nederlag. Nu är det viktigt att den svenska vänstern och arbetarklassen drar lärdom av detta. Lämna det nationellt nostalgiska EU-motståndet till Sverigedemokraterna. Påbörja bygget av en alleuropeisk arbetarfront mot nyliberalism, fascism, imperialism och militarism. Framåt till Europas förenade socialistiska stater!

Arbetarmakts styrelse

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *