C.-H. Hermansson, 1917-2016

Fotografi: Örebro-Kuriren

Fotografi: Örebro-Kuriren

En av den svenska folkhemsstalinismens mest betydande gestalter har gått ur tiden.

Efter sin bortgång har C.-H. Hermansson, som väntat, hyllats okritiskt av Vänsterpartiets ledning samt av vissa socialdemokrater och liberaler. Lika väntat har de mer oförsonliga borgarna passat på att leverera de vanliga antikommunistiska klyschorna. Men Hermansson var aldrig en kommunistisk ordförande och hans omorientering av det som efter honom blev ett misslyckat försök till ett nytt socialdemokratiskt vänsterparti handlade om att begrava stridsyxan mot kapitalismen ännu mycket djupare än vad Moskvastalinisterna redan hade lyckats med.

Hermansson gick med i Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) 1941. Då var SKP sedan länge ett osjälvständigt ambassadparti åt den kontrarevolutionära byråkrati som parasiterade på Sovjetunionen, den arbetarstat som uppstått ur den segerrika Oktoberrevolutionen 1917. SKP hade tagit ställning för varje egennyttig och kriminell handling som den här byråkratin begått: morden på de gamla bolsjevikerna, massterrorn mot den ryska arbetarklassen, förräderierna mot revolutionerna i Kina och Spanien, inställandet av den antifascistiska kampen under pakten mellan Hitler och Stalin, sekterismen som splittrade arbetarklassen åren innan Hitlerfascismens seger, och så vidare.

När Hermansson snabbt gjorde karriär i den stalinistiska partiapparaten var det följdriktigt av honom att krypa i stoftet för Judas själv, det vill säga Stalin. Hermansson hyllade honom i absurda ordalag efter hans död på 50-talet. Han fortsatte i samma anda och lovsjöng den kontrarevolutionära versionen av Röda Armén när den krossade de ungerska arbetarnas revolt 1956 (det tidiga 20-talets röda armé skulle istället ha skyndat till deras hjälp på ett eller annat sätt). Hermansson var under många år en lojal och ledande Moskvastalinist och medverkade på så sätt till att avleda framväxten av revolutionära strömningar som kunde ha återvänt till arvet från de Första, Andra och Tredje internationalerna samt Vänsteroppositionens kamp mot stalinismen. Han spelade en ledande roll i att totalt förleda arbetarklassen i Sverige om revolutionens och socialismens verkliga natur. SKP, inklusive Hermansson, ägnade decennier åt att hjälpa borgerligheten i att framställa socialism som lika med ett stort koncentrationsläger för arbetare och ett paradis för bossar och karriärister. Än i dag måste vänstern släpa på oket från stalinismen. För det är Hermansson historiskt medansvarig.

Hermansson och ”68-vänstern”
Så småningom, i slutet av 1960-talet, uppstod nya revolutionära strömningar. Under Hermanssons ledning försökte SKP anknyta till de förändrade och radikaliserade stämningarna – något han och hans partikamrater misslyckades totalt med. Den ungdomliga vänstervågen kanaliserades istället genom nya vänstergrupper. Det var t.ex. under denna period som trotskismen påbörjade sin återetablering i Sverige. Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK), vilket SKP opportunistiskt bytt namn till, misslyckades fullständigt med att relatera till rörelsen mot Vietnamkriget. Den radikala ungdomen och alla antiimperialister ville naturligtvis se ett nederlag för de USA-ledda trupperna, vilket innebar att Nordvietnams och FNL-gerillans militära kamp måste stödjas. Det ville inte Hermanssons VPK veta av. Tillsammans med sossarna predikade de ”fred i Vietnam”, utan att kunna förklara hur det skulle gå till. I praktiken gjordes USA och Vietnam lika mycket medskyldiga till konflikten. Det blev FNL-rörelsen i Sverige som fick förklara att en progressiv fred bara kunde uppnås genom ett segerrikt antiimperialistiskt krig mot yankeesvinen. Med sitt pacifistiska och småborgerliga dravel gjorde sig VPK och Hermansson irrelevanta .

1960- och 70-talens proletära kamp i Sverige gick också VPK och Hermansson förbi. Man lyckades inte bygga något ur eller bidra till de vilda strejkerna. Samma sak gällde de fackliga vänsterströmningarna. Även här, precis som med det internationella solidaritetsarbetet, lyckades det Hermansson kallade ”avgrundsvänstern” bättre. Hermansson hade redan under 1970-talet lyckats orientera sitt parti bort från de proletära arbetsplatserna och fackföreningarna till förmån för de växande akademiska grupperna i Sverige. De parlamentariska församlingarna blev de viktigaste slagfälten. Det är en ironi att VPK under Hermansson lyckades så dåligt i valen.

Hermanssons och VPK:s påstådda ”brytning med Sovjet”
Hermanssons arvtagare har gjort en stor affär av hans distansering från regimen i Moskva och den delvisa brytningen med SKP-traditionen. Så hävdar t.ex. Jonas Sjöstedt i sitt minnesord helt enkelt att ”de Sovjetlojala lämnade partiet 1977”.

Men brytningen med Moskva betydligt mindre heroisk än vad personer som Sjöstedt försöker påskina. Faktum är att bossarna i Moskva sedan länge förordat lösligare förbindelser mellan sig själva som centrum och periferin av stalinistiska s.k. kommunistpartier. Redan på 1940-talet hade de ensidigt, genom dekret, upplöst Kommunistiska internationalen. Under efterkrigstiden ville de inte vara bundna av alltför privilegierade relationer med traditionella kommunistpartier, som i flera fall var små, obetydliga och ineffektiva (se det svenska) som redskap för den sovjetiska utrikes- och säkerhetspolitiken.

Moskva hade ett behov av mycket bredare och mer flexibla internationella relationer än vad de Moskvatrogna sekterna kunde erbjuda. De ville oproblematiskt kunna knyta an till borgerliga nationalister i tredje världen, radikala klickar av officerare, vänsteranstrukna gerillarörelser, regeringar som ville stå utanför Washingtons dominans, och så vidare. Den omedelbara säkerheten sköttes av underlydande stalinistiska stater som Polen i en buffert mot väst. Kommunistpartierna hade för stalinisterna i Moskva blivit mer överflödiga i den värld som uppstått efter andra världskriget. Detta signalerades tydligt till kommunistpartierna från Moskvas sida.

Även här viftade Hermansson på svansen och gjorde det husse i Sovjetunionen ville. När SKP anmodades att bli mer självständiga verkställda Hermansson och gruppen runt honom detta, om än naturligtvis genom egna bedömningar och avvägningar kring den svenska situationen. Till exempel visade det sig omöjligt att följa den danska och norska vägen inom VPK. I dessa grannländer hade fraktioner av auktoritativa gammelstalinister kraft nog att fullt ut socialdemokratisera de gamla kommunistpartierna under ”vänstersocialistisk” etikett. De lyckades även få med sig den stora majoriteten inom sina partier på det.

Hermansson hade inte den rätta personliga bakgrunden och inte den rätta sociala plattformen för att genomdriva en vänstersocialistisk utveckling fullt ut. Trots att Hagel-fraktionen 1977 1977 lämnade VPK och bildade APK var det konservativa stalinistiska motståndet i VPK för starkt för att en norsk eller dansk väg skulle vara möjlig. Hermansson hade säkert velat se en sådan, men fick istället nöja sig med halvmesyren – ett eurokommunistiskt VPK.

Eurokommunismen
Eurokommunismen var en inriktning som sattes igång av några kommunistpartier i Europa på 1970-talet, bland annat det franska. Den utgjorde en kompromiss mellan vänstersocialism och traditionell stalinism. Sovjetunionen skulle kritiseras på ett ”broderligt sätt”. Man menade att det inte fanns några grundläggande fel på det sovjetiska systemet – det behövde bara modifieras lite. Eurokommunisterna menade också att socialism i Europa skulle kunna införas fredligt, på parlamentarisk väg. Den logiska konsekvensen av det blev att se de parlamentariska församlingarna i imperialistiska stater som huvudsakliga ”slagfält” för dessa allt annat än kommunistiska partier.

När VPK blev eurokommunister behölls mycket av den stalinistiska partikulturen. På 1980-talet spreds dokument som tydligt förklarade att arbetarklassen har makten i Sovjet, DDR, med flera stalinistiska stater. Historieskrivningen (eller historieförfalskningen) var alltigenom stalinistisk, med oerhörda förvrängningar kring det egna partiets historia och händelser som det spanska inbördeskriget. Längre än så hade inte Hermanssons ”uppgörelse med stalinismen” gått.

VPK blev aldrig något vänstersocialistiskt parti. Detta genomskådades av de svenska arbetarväljarna, oavsett vilka personliga sympatier de än kan ha haft för den omvittnat trevlige Hermansson. Den ruttna kompromiss mellan vänstersocialism och Moskvastalinism Hermansson lämnade efter sig lyckades aldrig få något genombrott, och fortsätter i den dag som är att misslyckas.

Under nuvarande ledning och under dominansen av nuvarande medlemskader kommer ingen positiv förändring att ske. Vänsterpartiet är fast i den ofruktsamma tradition Hermansson etablerade. Så länge den inte kastas överbord kommer Vänsterpartiet att vara en pseudostalinistisk missbildning utan framtidsutsikter.

Arbetarmakt

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *