Kampen i Labour: slå tillbaka partihögerns kampanj mot Corbyn

Sedan vänsterreformisten Jeremy Corbyn valdes till ny ordförande i Labour har hundratusentals arbetare inträtt i partiet. Labour har drivits till vänster, men inte utan motstånd från den gamla partihögern – krigsförbrytaren Tony Blairs gamla partifraktion. Det är avgörande för revolutionärer i Storbritannien att ingripa i denna för arbetarklassen viktiga strid. Brittiska anhängare till Förbundet för Femte Internationalen har gjort just detta, och samlas kring tidningen Red Flag. Vi återger här en av deras artiklar, med det senaste om högerns angrepp mot demokratiska rättigheter i Labour.

Labours parlamentsledamöter gjorde i början av juli ytterligare ett försök att avsätta partiordförande Jeremy Corbyn, och misslyckades återigen. Om man inte lyckas gå den juridiska vägen för att förhindra det kommer Jeremy Corbyn att stå med på listan vid nyvalet av partiordförande, tack vare en knapp majoritet på 18 mot 14 i partiets nationella exekutivkommitté. Men historien har en bitter bismak. Partistyrelsen har fråntagit över etthundratusen partimedlemmar, alla som har gått med sedan 12 januari, sin rösträtt i partiledningsvalet. Dessutom har lokala partiföreningar och valkretsorganisationer förbjudits att hålla möten innan valet, d.v.s. innan oktober. De enda undantagen gäller möten för att diskutera nomineringar eller lokalt valarbete. Men till och med då är de medlemmar och anhängare som anslöt sig till partiet efter 12 januari förbjudna att delta, inte heller kommer några motioner tas emot och inga andra debatter kommer tillåtas.

Partistyrelsen rättfärdigar dessa beslut genom att peka på påstådd ”skrämseltaktik” på partimöten. Istället för att undersöka rapporterna har de valt att ta bort hela medlemskårens grundläggande demokratiska rättigheter! Det verkliga skälet är inte svårt att se; Corbyns motståndare, ledda av Ian McNichol och Tom Watson, som dessutom kontrollerar partibyråkratin, vill ge parlamentsledamöterna fritt spelrum medan medlemskåren söndras och isoleras. De vill ha fria händer att smutskasta Jeremy och hans anhängare genom påhittade historier och rapporter i media om hans ”minskande stöd bland medlemmarna”. Resurser för detta kommer inte fattas dem. Den 26:e juni mottog Watson en donation på 200 000 pund ”till administration” av miljardären och före detta Formula 1-chefen Max Mosley, som även är vän till och gammal finansiär av Tony Blair. Partiets interna aktivitet fryses ner för att medlemmarna och anhängarna inte ska kunna uttrycka sin berättigade ilska mot högerkonspiratörerna. Man vill lura i dem att det inte går att göra något mot det allsmäktiga Labour-etablissemanget, som har media, storkapitalet och säkerhetsetablissemanget bakom sig.

De avancerade manipulationsförsöken mot väljarkåren och sabotaget av partidemokratin måste slås tillbaka resolut. Förbudet som hindrar partiorgan från att hålla möten måste helt enkelt trotsas varhelst vänstern har en majoritet. Utanför partiet måste pro-Corbyn-majoriteten träffas på ”inofficiella” möten under hela valkampanjen.

Kampanjorganisationen Momentum bör fortsätta att uppmana dem som stödjer Jeremy att gå med i Labour men att samtidigt organisera sig i Momentum. Det skulle kunna lägga grunden för att upprätta nya, lokala partikommittéer på de allmänna mötena i augusti. På dessa möten borde de partitjänstemän som stödde kuppmakarna rensas ut, och facket Unites upprop för obligatoriska val av parlamentsledamöter borde stödjas och implementeras.

Gräsrotsmedlemmar och anhängare i till Labour anslutna fackföreningar måste mobilisera ännu mer än förra året för att se till att Corbyn återväljs och att partibyråkratins, de fientliga parlamentsledamöternas och Tory-medias smutsiga knep avslöjas och omintetgörs.

Ordförandevalet i sig är naturligtvis ett onödigt sidospår från det partiet verkligen borde syssla med just nu: att motarbeta den nya Tory-ordföranden Theresa May och alla försök att tvinga arbetarklassen att betala för de reaktionära konsekvenser brexit kommer att innebära. Hela partiet borde gå ut på gatorna i sommar och bekämpa den våg av anti-europeisk nationalism och det flyktinghat som har visat sitt fula tryne efter omröstningen.

Men det är inget majoriteten av högerledamöter i Labour prioriterar. Istället för att angripa May och bekämpa rasismen använder de varje lumpet och odemokratiskt knep som står till deras förfogande för att störta sin egen ledare och den progressiva politiska linje han står för. De har dessutom börjat spekulera i än hårdare flyktingpolitik, att frångå fri rörlighet för arbetskraft i Europa, i upprustningspolitik och och maningar till en mer ”realistisk” ekonomisk politik – alltså att fortsätta nedskärningspolitiken och att till varje pris hålla budgeten i balans.

Vänstern
Partiledarvalet är trots allt ett faktum, och vi måste använda det för att stärka vänstern. Under det senaste året har partivänstern inte tillräckligt mobiliserat och organiserat sina anhängare för att säkra sin demokratiska kontroll över partiapparaten, på lokal och nationell nivå, eller för att bestrida parlamentsmajoritetens illojala agerande. Det står nu klart att inriktningen på att blidka och kompromissa med högern har misslyckats. Högerns konspiratörer saknar all hederlighet och struntar i grundläggande demokratiska principer, och vägrar alla överenskommelser i de viktiga frågorna om partiets politiska inriktning och partiorganisationens uppbyggnad. Så är läget.

Vår första uppgift måste vara att slå tillbaka alla försök till valfusk och kräva att partistyrelsen omprövar besluten om att frånta nya medlemmar rösträtten och höjningen av medlemsavgiften från tre till tjugofem pund. Det var ett stort misstag av John McDonnell, Corbyns tilltänkta finansminister, att godta dessa beslut. Rörelsen som fick Corbyn vald bör inte acceptera det. Under ordförandevalet och i sommar måste medlemsvärvningen fortsätta och stärkas. Oavsett om vi vinner striden om rösträtt för nya medlemmar eller ej innebär medlemstillväxten ett enormt stöd för Corbyn och för partiets gräsrötter. Den arroganta partieliten kan fortfarande tvingas backa inför kravet på att lyda medlemmarnas beslut. Den ansträngningen måste göras för hela arbetarrörelsens skull – för dess politiska så väl som dess fackliga flygel.

En viktig fråga att konfrontera är pressuppgifterna om anonyma högerledamöters hot om att flertalet parlamentsledamöter inte kommer att erkänna en seger för Corbyn i ordförandevalet. Några kommer att fortsätta kräva att han för deras politik vidare och utser dem till viktiga poster – annars tänker de fortsätta obstruera och sabotera för Corbyn. Som Luke Akehurst, en av förespråkarna för denna linje, uttrycker det:

Våra invändningar mot Corbyns ordförandeskap skulle kvarstå om han så skulle väljas om med bred marginal. Parlamentsledamöterna kommer inte att stå med mössan i hand och säga att de har gjort något fel. De kommer att utmana honom, om och om igen, i takt med att hans misslyckande blir allt mer tydligt, tills de slutligen har besegrat honom.

Detta är på kort sikt ett mer allvarligt hot än pratet om att Labours parlamentsledamöter skulle kunna lämna partiet eller, som ett första steg mot det, organisera sig som en separat parlamentarisk fraktion. Så länge högern har full kontroll över parlamentsledamöterna och partiapparaten behöver de inte splittra partiet. Istället hoppas de tvinga medlemmarna till tystnad, och därigenom driva många medlemmar ut ur partiet i frustration eller besvikelse. Vänstern måste med alla demokratiska medel organisera sig för att driva missnöjet in i en konstruktiv opposition mot högerledamöterna.

Partistyrelsens beslut har klargjort att Labour i själva verket är en högt centraliserad organisation, som styrs med byråkratiska medel av dess anställda funktionärer och parlaments- och fullmäktigeledamöter. Det är omöjligt för medlemmarna att ta demokratisk kontroll över partiet om vi hela tiden godtar de nya regler högern riktar mot oss. Vi ska inte bara fortsätta värva nya medlemmar utan också organisera möten till stöd för Corbyns kampanj och för att slå tillbaka de lögner och det förtal vi utsätts för.

Sist men inte minst måste en stor demonstration anordnas vid partiets kongress i Liverpool, efter att resultatet i ordförandevalet blivit känt. Vi måste kräva att kongressdelegaterna sätter stopp för alla brott mot interndemokratin, att de som gjort sig skyldiga till detta avsätts från sina poster och att partiet öppnar sig för allmänheten, med mål om att nå en miljon medlemmar. Tillsammans med den fackliga rörelsen kan ett sådant parti bli ett mäktigt vapen för att krossa Tory-offensiven och kan öppna vägen mot en arbetarregering på ett socialistiskt program.

Dave Stockton
ur Red Flag

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *