Rapport: Marx Lovers’ Summer Camp i Göteborg

#stratko – Revolutionär seminariedag
visar behovet av organisering och program

Arbetarmakts bokbord på Marx Lovers' Summer Camp

Arbetarmakts bokbord på Marx Lovers’ Summer Camp

En filminspelning från dagen, samt en ljudupptagning av Arbetarmakts föredrag, är på väg och kommer att läggas upp här så snart det är klart.

Några kamrater i Förbundet Allt åt Alla i Göteborg har under en tid arrangerat en serie evenemang i staden under rubriken ”Marx Lovers” – det har varit anspråkslösa krogkvällar, marxistisk speed-dating (!) och föreläsningar. I lördags samlade man för första gången ett större och mer organisatoriskt menat arrangemang: Marx Lovers’ Summer Camp – Revolution i teori och praktik. Till det ambitiösa heldagsarrangemanget bjöd man representanter från Ung Vänster, Arbetarmakt samt Carl Wilén, doktorand i sociologi, att föreläsa, och höll dessutom en egen, inledande punkt om radikal politik i dag. Dagen avslutades med ett panelsamtal – barrikadsamtal – om hur vi bygger vår rörelse, där även representanter från fackförbundet SAC-Syndikalisterna och Syndikalistiska Ungdomsförbundet deltog.

Lokal för dagen var idylliska Fräntorps Folkets hus, där arrangörerna inledde dagen med att bjuda konferensdeltagarna på en rejäl frukostbuffé. På plats fanns ett 70-tal aktivister från en rad olika vänsterorganisationer, samt oorganiserade sådana, och deltagarna kunde botanisera bland bokbord från Arbetarmakt, Syndikalistiska Ungdomsförbundet, Ung Vänster och Förbundet Allt åt Alla. Seminariedagens första punkt var ett samtal mellan Linda och László från Allt åt Alla om radikal politik i dag. Vad är det och hur ser det ut?

Radikal politik och radikal organisering
Samtalet lyckades kanske inte riktigt besvara frågan, men man kom ändå in på några intressanta punkter – som bristen på system för grundläggande skolning av medlemmarna i den autonoma rörelsen. Om en organisation istället för systematiserad skolning av medlemmarna lämnar det upp till var och en att söka sig till biblioteken och egna studier av klassikerna kan det bli så att medlemmar som kommer från redan studiemotiverade eller akademiska hem tar den teoretiska ledningen, medan andra lämnas därhän.

Besläktat med det här problemet, eller kanske en del av grunden för det, är den i autonoma eller frihetliga organisationer vanligt förekommande så kallade ”platta organiseringsmodellen”. Tanken med den är att varje form av ledning och alla former av hierarkier i en organisation är odemokratiska eller förtryckande, och att man bör organisera sig helt utan sådana. Beslut ska fattas genom konsensus eller på stormöten, och man ska inte välja några för besluten ansvariga.

Modellen är knappast ny, men man kan tänka sig att den fått förnyad styrka efter 1900-talets misslyckade stalinistiska erfarenheter. Frihetliga socialister har betraktat de ”kommunistiska” partiernas förvridna version av demokratisk centralism – i själva verket en form av byråkratisk centralism, utan den tendensfrihet och den verkliga interndemokratiska debatt som är så livsviktig för denna form av organisering – och identifierat problemet hos själva det faktum att organisationerna alls har hierarkier, inte att dessa är odemokratiska eller otillräckliga. Problemet är naturligtvis att alla organisationer (i alla fall alla av någon betydelse) har hierarkier och en ledning. Så är det ju också alltid i klasskampen – det kommer i kampen alltid att utvecklas skikt som går före, som drar de nödvändiga slutsatserna före de andra, eller som tar initiativet.

Frågan ”vill vi ha en ledning eller inte?” är alltså fel ställd. En sådan finns, eller uppstår, alltid. Det enda resultat man uppnår genom att inte uttryckligen välja den, utan att istället styvnackat låtsas som om den inte finns så länge man inte nämner den, är att man får en ledning ingen valt och som ingen därmed kan hålla ansvarig för någonting. Ofta är detta skikt synonymt med dem som pratar mest eller högst, dem som i andra sammanhang är vana vid att folk lyssnar när de pratar, dem som tar för sig . . . Alla som varit aktiva i sammanhang där man organiserar sig på det här sättet kan säkert fylla i med egna exempel på hur det här tar sig uttryck. Och så förebrår anhängare av ”platt organisering” alla modeller där man väljer en ledning för att vara ”hierarkiska” eller ”odemokratiska”!

Internfeminism
Ung Vänster Göteborg (UV) stod på tur efter Allt åt Alla. Luisa från UV berättade om vad man kallar internfeminism: hur de internt uppmuntrar tjejer att våga ta mer plats, både genom att bygga en inkluderande kultur och genom formalia och mötestekniska medel som kvoterade talarlistor, med mera.

UV började i början av 2000-talet arbeta med och utbilda tjejer i feministiskt självförsvar. De som deltar i självförsvarskurserna lär sig så klart de viktigaste grunderna och teknikerna för att fysiskt kunna försvara sig själva när så behövs, men framför allt är det en intensivkurs i självförtroende. Det handlar om att veta hur man använder rösten på ett sätt så att den verkligen hörs eller att veta hur man, om man vill, ska agera om man behöver gå till motangrepp mot en snubbe och sänka honom. Tjejer som går kursen får kunskaper och mod att inte bara säga nej, utan att faktiskt kunna slå tillbaka.

Ung Vänsters feministiska självförsvar är föredömligt och borde integreras som en naturlig del i hela arbetarrörelsens praktik. Att liberala feminister blivit så inflytelserika och att så många söker sig till borgerliga krafter som Feministiskt initiativ kan på ett sätt förklaras genom att vänstern i bred mening nedprioriterat kvinnokampsfrågorna. En stark arbetarrörelse är en arbetarrörelse som samlar alla förtrycka grupper till gemensam kamp, och som även konkret visar vägen, här och nu. Keep it up, UV, helt enkelt!

Seminariedeltagare kunde införskaffa nya numret av Arbetarmakts tidning

Seminariedeltagare kunde införskaffa
nya numret av Arbetarmakts tidning

”Den bästa reformisten är revolutionär”
Carl Wilén, doktorand i sociologi vid Göteborgs universitet, följde upp med en utförlig genomgång av Marx skiftande syn på rättigheter, förhållandet mellan individ och stat, civilsamhälle och stat och risken med en alltför stelbent läsning av Marx där uppdelningen mellan bas och överbyggnad görs allt för kategoriskt. Wilén höjde också – förtjänstfullt i denna mestadels autonomt socialistiska skara – ett varningens finger mot den Marxläsning som tenderar att uppfatta alla strider som inte är direkt revolutionära som meningslösa, som något som bara berör en sfär av falskt medvetande. Wilén avslutade med ett citat, eller en parafrasering, av Rosa Luxemburg: ”Den bästa reformisten är revolutionär”.

En ytlig blick på senkapitalismens utveckling i Sverige under de senaste decennierna räcker för att bevisa sanningen i den kärnfulla tesen. Socialdemokraterna (och deras bihang i kommunistpartiet) kunde under 1900-talet verkligen erbjuda arbetarklassen reformism, i betydelsen breda, övergripande reformer som förbättrade deras livsvillkor, och som åtminstone uppfattades som att vara menade att leda till kapitalismens slutliga avskaffande. Åtgärder som löntagarfonderna pekade också försiktigt åt det hållet. Men de här reformerna möjliggjordes av en rad för 1900-talets nordiska kapitalism specifika förutsättningar. Arbetarrörelsen hade organisatoriskt samlat en sådan styrka att kapitalistklassen och arbetsköparna inte rakt av kunde ge kraven kalla handen. Genom överenskommelser mellan arbetarrörelsens ledarskikt och arbetsköparsidan, som Saltsjöbadsavtalet 1938, garanterades kapitalisterna klassfred och kunde i lugn och ro gå vidare mot högre profiter. Och det faktum att man kunde hämta hem superprofiter från kolonier och nyligen ”fria” f.d. kolonier gjorde också att man inte behövde sätta åt den inhemska arbetarklassen lika hårt för att göra profit. Dessutom hade även kapitalet, med tanke på den snabba tekniska utvecklingen under den tiden, ett objektivt intresse av en någorlunda utbildad och välmående arbetarklass i Sverige.

Även om väljarkåren och arbetarrörelsens gräsrötter, och kanske delar av partiets funktionärer, uppfattade den reformpolitik Socialdemokraterna drev som något som verkligen skulle förverkliga socialismen till sist, lämnade partiets ledning aldrig sin mot marxismen revisionistiska övertygelse, uttryckt av den moderna reformismens anfader Eduard Bernstein som att ”slutmålet är intet, vägen allt”. Sett i det ljuset är det uppenbart att även välfärdsstaten och den en gång ytligt sett fungerande reformismen i själva verket var systembevarande – mer än något annat en garanti för kapitalismens fortlevnad, även om man ibland tvingades driva igenom den mot de kortsiktiga och inbördes stridande kapitalisternas politiska vilja. Som Obama uttryckte det vid ett möte med tretton amerikanska bankchefer under finanskrisen 2009: ”Min administration är det enda som står mellan er och högafflarna”. På samma sätt var Per Albin Hanssons, Erlanders eller Palmes administrationer det som stod mellan svenska kapitalister och arbetarklassens uppror mot löneslaveriet. Rosa Luxemburg igen, ur uppgörelsen med just Eduard Bernstein, Sociala reformer eller revolution:

Den som därför talar för den lagenliga reformmetoden i stället för och i motsats till politiskt maktövertagande och samhällsomstörtning, väljer i praktiken inte en lugnare, säkrare, långsammare väg till samma mål, utan i stället ett annat mål, nämligen oväsentliga förändringar i den gamla samhällsordningen i stället för en helt ny samhällsordning. Så kommer man till samma slutsats om revisionismens politiska åsikter som om dess ekonomiska teorier: att de i grund och botten inte avser att förverkliga den socialistiska samhällsordningen, utan endast att reformera den kapitalistiska, inte att upphäva lönesystemet, utan endast att reglera utsugningen, kort sagt att avskaffa kapitalismens missfoster, men inte kapitalismen själv.

Kapitalets vilja och möjlighet att ta hänsyn till några överenskommelser med arbetarrörelsen blir allt lägre. Arbetarrörelsen i Sverige är, efter en rad svek från det byråkratiska ledarskiktet, historiskt försvagad, och facken står illa rustade eller rentav ovilliga att möta de allt mer framgångsrika försöken att spela ut svenska löntagare mot arbetare från andra länder. För dagens arbetarklass blir det allt mer uppenbart att välfärdsstaten snarare än den nya regeln var ett undantag, en historisk parentes. Därmed har reformismen som politiskt instrument för kapitalismen allt mer spelat ut sin nyttoroll. Med en fortsatt urholkning av socialdemokratin och arbetarrörelsen är det inte omöjligt att tänka sig att Sverige så småningom blir ett av de länder i världen som saknar ett arbetarparti.

”Den bästa reformisten är revolutionär” – när den traditionella arbetarrörelsen inte längre har några egentliga grundläggande, progressiva reformer att erbjuda arbetarklassen är det så uppenbart att vi måste bygga en ny, verkligen kämpande arbetarrörelse, som med mindre att förlora och mer att vinna kan gå till defensiv och offensiv kamp. Som alla som är aktiva i dag vet kräver även en kamp mot nedläggning av en vårdcentral eller mot rasismen på våra gator i ökande grad revolutionära medel.

Identitetspolitik eller marxism?
När det var dags för oss i Arbetarmakt att hålla vår punkt, där vi försökte sammanfatta den marxistiska kritik vi utvecklat och förfinat gentemot identitetspolitiska irrläror, var eftermiddagen redan sen, men deltagarnas humör var trots det på topp – säkert till stor del tack vare de många intressanta diskussionerna, för att inte nämna den utmärkta mat arrangörerna hållit oss med under dagen.

Kamrat Nicholas inledde med en översikt över varför och var marxismen och identitetspolitiken blivit ovänner:

Identitetspolitik kan brett definieras som de sociologiska teorierna om att sociala förtryck skapas genom konstruktionen av olika sociala identiteter. Mer bestämt uppstår förtrycken genom att de dominerande sociala identiteterna (t.ex. vit, man, heterosexuell o.s.v.) betraktar de andra identiteterna som ickepassande. De arrangeras i den förtryckande hierarkin alltefter hur väl de överensstämmer med eller anpassar sig efter de dominerande identiteterna.

Hierarkins syfte och anledningen till att den upprätthålls är att den ger de dominerande grupperna privilegier på bekostnad av de andra. T.ex. bättre ekonomi, större möjlighet att göra sina röster hörda i samhället, tillträde till de kulturella finrummen och arenor för politiskt beslutsfattande, större självförtroende o.s.v. Enligt det intersektionella perspektivet samspelar alla förtryck på en horisontell nivå där de ömsesidigt förstärker varandra. Inget förtryck ses som mer grundläggande än ett annat, de existerar inte i en hierarkisk teoretisk struktur: klassförtrycket ses som ett socialt förtryck bland andra.

Marxister brukar å sin sida definiera socialt förtryck som t.ex. rasism, förtryck mot hbt-personer, kvinnoförtryck o.s.v.. Men de anser att klassförtrycket särskiljer sig från de andra. Marxisters motstånd mot identitetspolitikens horisontella förtrycksperspektiv har ofta missförståtts som att marxister vill underordna kampen mot de sociala förtrycken ett enögt och dogmatiskt ”klassperspektiv”.

Nicholas förklarade att den synen är ett missförstånd: för revolutionärer är det centrala i analysen av sociala förtryck och hur de samverkar just hur de påverkar strategin för kampen för frigörelse. Den marxistiska analysen ger ett tydligt huvudmål: revolutionär klasskamp för att ta makten, störta de borgerliga statsmakterna och konfiskera den härskande klassens tillgångar. Därför trycker vi på arbetarklassens specifika roll under kapitalismen. Det är bara arbetarklassen som, i egenskap av sin roll i produktionen och därmed i samhället, kan sätta verklig kraft bakom orden och, när man agerar tillsammans, tvinga det system som upprätthåller förtrycket på knä.

Det betyder å sin sida naturligtvis inte att marxister struntar i kampen mot förtryck här och nu, eller det förtryck som finns även inom socialt förtryckta grupper.

Svante fortsatte genom att exemplifiera hur det vi förstår som identitetspolitik yttrar sig i samhällsdebatten och i den progressiva rörelsen i dag. Han pratade om den debatt om kvinnoförtryck i förorterna som pågick som mest under förra året, och som vi i Arbetarmakt intervenerade i med ett flertal inlägg. Det handlade bland annat om Amineh Kakabaveh, riksdagsledamot för Vänsterpartiet, som kritiserades – även av företrädare för V-ledningen – efter att ha tagit ställning mot religiöst färgat kvinnoförtryck i vissa Stockholmsförorter.

Med vår marxistiska analys, där vi inte ser olika kulturer eller socialt förtryckta grupper som enhetliga, utan snarare som i sin tur bestående av mer progressiva och mer reaktionära element, blir det en självklarhet och rentav en plikt för revolutionärer att ta ställning för de progressiva elementen och att på varje sätt försöka ingripa till deras stöd. Identitetspolitiken tenderar istället att vilja cementera kulturer och att avråda personer ur andra grupper att ta ställning.

Det svar Kakabaveh fick av delar av vänstern och den antirasistiska rörelsen kan ses som ett uttryck för identitetspolitiskt tankegods – ”ge dig inte in i den där frågan, du har inte tolkningsföreträde”. Idén om ”tolkningsföreträde” blir i slutändan ett recept för total passivitet, särskilt när den korsas med en annan vanligt förekommande identitetspolitisk tankemodell – den om att det inte är upp till förtryckta att ”utbilda” någon annan om hur ett diskriminerande eller kränkande beteende kan hindras.

Vi tog också upp en diskussion om separatism. Att personer ur socialt förtryckta grupper organiserar sig separat inom en kämpande, socialistisk rörelse är sannerligen inget nytt – exempelvis var det på den socialistiska Andra internationalens kvinnokonferens och på kommunisten Clara Zetkins initiativ som den internationella kvinnodagen etablerades som tradition att fira årligen. Problemet uppstår när separatismen upphöjs till en övergripande strategi. Med postmodernismens anspråk på att förtrycket inte längre har något centrum, med synen på att samhället enbart består av en rad olika separata grupper som alla förtrycker varandra, blir det logiskt att även organisera sig separat, och att alla dessa separata kamper så småningom, på något vidunderligt sätt, gemensamt ska kunna störta över ända en av historiens mest centraliserade och välorganiserade krafter – kapitalismen och den borgerliga staten. I den marxistiska synen är som sagt separata forum för t.ex. kvinnor, hbt-personer och så vidare inom ramarna för en kämpande rörelse inget problem, men vi avvisar helt idén om en söndring av arbetarrörelsen i mindre grupper baserat på diverse identiteter. Tanken är inte bara utopisk, på så vis att man tror sig kunna skapa trygga zoner kliniskt fria från förtryckande relationer innan grunden för förtrycket har raserats, det är också en strategi som står i vägen för den enade rörelse vi behöver, och som skulle behöva vara arenan för antisexistiskt arbete, antirasism och så vidare även inom arbetarrörelsen.

Föredraget ledde till intressanta diskussion med åhörarna – där vi mötte både kritiska inlägg och hörde från dem som höll med om huvuddragen eller delgav egna erfarenheter. Flera personer vi pratade med, under och efter föredraget, berättade om hur värdefullt just separatistiska organiseringsformer varit för dem – men som en plats att hämta andan, ett nödvändigt stärkande arbete för att som t.ex. kvinna eller transperson sedan orka ta kampen vidare i bredare sammanhang.

Den som är intresserad av att läsa mer om frågan kan för övrigt kolla in den artikelsamling vi sammanställt i ämnet.

Tweets från dagen finns samlade under hashtaggen #stratko

Tweets från dagen finns samlade under hashtaggen #stratko

Hur bygger vi barrikaderna?
I en avslutande paneldebatt ställdes så medlemmar från Förbundet Allt åt Alla, SAC-Syndikalisterna, Syndikalistiska Ungdomsförbundet, Ung Vänster och Arbetarmakt till svars av seminariedagens arrangörer. Så, hur bygger vi barrikaderna, hur bygger vi rörelsen? Om detta rådde det, föga överraskande, delade meningar. Kanske kommer debatten bäst till sin rätt i den videoinspelning från dagen som är på gång från arrangörerna (och som vi kommer att länka till här så snart den är färdig), men några saker kan noteras även här.

Både från Allt åt Allas och Ung Vänsters representanter lyftes idéer om en arbetsdelning i vänstern där olika grupper eller organisationer gör olika saker, eller kompletterar varandra: Vänsterpartiet sitter i riksdagen och måste därmed spela efter de parlamentariska spelreglerna, Allt åt Alla kan agera mer djärvt, SAC jobbar fackligt, antifascistiska grupper med sina metoder, och så vidare. Visst låter tanken sympatisk, och man kan till en början bli förvånad över att representanter från en autonom och en parlamentarisk grupp båda för fram upplägget. Men det som egentligen döljer sig bakom det perspektivet, även om de som för fram det inte nödvändigtvis ser det på det sättet, är en passivitet och pessimism inför den revolutionära rörelsens möjligheter. Visst kommer olika krafter alltid att i viss mån att syssla med olika fokusområden eller olika former av kamper – men nyckeln för revolutionära marxister är ändå att hitta en övergripande strategi för den kampen, och att formulera den strategin i ett program.

Bakom Ung Vänsters eller Vänsterpartiets nöjdhet med att låta ”var och en sköta sitt” finns egentligen en annan, för dessa parlamentariskt inriktade kamrater överordnad fråga: de eftergifter man är beredd att göra för att till varje pris visa sig regeringsdugliga och parlamentsfähiga får under inga villkor störas av en revolutionär rörelse som har en helt annan syn på dessa frågor. Och bakom Allt åt Allas liknande syn på ”arbetsdelningen” finns i själva verket en pessimism inför en revolutionär rörelse att göra några som helst större anspråk på att ta ledningen för arbetarklassens kamp. Även om den inte uttrycks så har man på förhand valt bort möjligheten att faktiskt ena vänstern på ett revolutionärt program, och att försöka komma förbi de skillnader som finns i gemensam kamp där klassen själv, under kampens gång, får avgöra vilken väg som är den rätta. För att komma dit måste vi börja våga diskutera och verkligen kritisera varandra i öppen debatt – inte för diskussionens skull eller för att sedan dra oss tillbaka och fortsätta som förut, utan för att på allvar försöka hitta den väg, det program, som behövs för kampen framöver.

Nicholas från Arbetarmakt var inne på ett sätt att göra det när han i ett inlägg pratade om vad Vänsterpartiet och Ung Vänster, med sin (jämfört med den övriga yttersta vänstern) stora medlemskår och apparat, skulle kunna göra för att konkret ingripa i den antirasistiska kampen: upprätta försvarsstyrkor vid varje flyktingförläggning, som en del i byggandet av en folkrörelse som slår tillbaka de rasistiska terrorgardena och som kan börja ta kampen offensivt.

En detalj i frågan om Ung Vänsters antirasism var också när UV-representanten, efter att ha framhållit förbundets antifascistiska verksamhet, fick frågan om varför man då uteslöt medlemmar, som Markus Allard i Örebro, som förhåller sig positivt till militant antifascism. Vi fick tyvärr inget tydligt svar på den frågan.

Vägen framåt
Barrikaddebatten kom vid dagens slut, och nog kunde man skönja en viss matthet efter en intensiv och lärorik dag i en varm, somrig lokal. Men arrangörerna från Allt åt Allas Göteborgsavdelning förtjänar en stor eloge för att ha inkluderat denna punkt – det är så sällan vänstergrupper och -aktiva ur olika traditioner faktiskt får en chans att mötas och pröva sina argument direkt mot varandra. Hela dagen gick för övrigt, trots att vi naturligtvis skiljer oss åt på många punkter, i en anda av revolutionär, konstruktiv enhet och debatt.

Avslutningsvis drog sig flertalet seminariedeltagare till en fint pyntad festlokal i stan, där diskussionerna fortsatte under mer avslappnade former. Enligt ryktet ska även några klassiska vänsterhits ha ekat ut i karaokeform över en av centrala Göteborgs gator på kvällskvisten.

Vi i Arbetarmakt är glada över att ha deltagit och vill tacka arrangörerna för ett välplanerat seminarium. Med Marx Lovers’ Summer Camp 2016 har ett första steg tagits mot en vänsterrörelse där vi inte längre vänder varandra ryggen utan lär av varandra och möts i diskussion. Vi vet nu att den här typen av seminariedagar inte bara är välbehövliga, utan fullt möjliga att arrangera. Det visar att tiden är mogen för nästa steg: när vi ses igen bör det inte bara vara för att diskutera, utan även för att planera samordnad handling där vi kan. På så vis kan vi ta steget vidare, och i gemensam kamp pröva vilket perspektiv som för den revolutionära rörelsen i Sverige och i världen framåt.

Skrivet av seminariedeltagare från Arbetarmakt

2 Comments

  1. Adriana Aires 2016-08-01
  2. sthlm02 2016-08-09

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *