Efter regeringens tama förslag: vi behöver en verklig skattechock mot de rika

När ungmoderater ryter ifrån om orättvisor är det troligtvis några höginkomsttagare som får några kronor mindre  inblandade

När ungmoderater ryter ifrån om orättvisor är det troligtvis några höginkomsttagare som får några kronor mindre inblandade

Regeringens nya förslag till ”skattehöjning” har framkallat ett ramaskri från borgarna. Detta var givetvis att vänta, men det är svårt att undgå att slås av vilken absurd nivå det är på deras vrede. Moderaternas ekonomiskt-politiske talesman Ulf Kristersson, tidigare socialminister, hävdar att höjningen kommer att slå hårt mot barnmorskor, poliser, och lärare. Victor Nilsson, ordförande för MUF i Västerås, ville tydligen visa att MUF alltid är MUF och twittrade att höjningen visar hur lätt det är för regeringen att ge sig på minoriteter. Att överklassen är den minoritet som moderater värnar mest om – oavsett om varje enskild moderat är medveten om det – visste vi redan, även om de oftast inte visar det så här öppet. Victor Nilsson är förvisso ett betydligt mindre tungt kort än Kristersson, men även om MUF är patetiska idag är det från dem framtidens moderatledare hämtas.

Detta är bara två av många exempel på de arga reaktioner vi har kunnat se. Vad handlar då höjningen om? Regeringen vill begränsa höjningen av inkomstgränsen för statlig skatt. Idag ligger gränsen på 36 933 kronor i månaden – bara de som ligger över detta behöver betala den statliga skatten. Tidigare har denna gräns höjts fortlöpande med inflationen plus två procentenhet, för att kompensera för löneökningar. Regeringens ”höjning” innebär att gränsen bara höjs med inflationen plus en procentenhet.

Eftersom vi inte vet vad inflationen kommer att ligga på går det inte att ge något exakt svar på var den nya gränsen kommer att hamna, men troligen omkring 38 500 kronor i månaden. Den övre gränsen, över vilken även en värnskatt på fem procent tas ut, kommer troligtvis att hamna omkring 54 400 kronor.

Att gränsen inte skjuts upp lika mycket som tidigare kommer givetvis att innebära att något fler kommer att hamna ovanför inkomstgränsen och behöva betala statlig skatt. Skattehöjningen kommer att bli som mest 100 kronor per månad, och för den som hamnar just över 38 500 i månadsinkomst blir resultatet bara några tior i höjd skatt. Bara för dem som kommer upp över 38 500 kronor per månad alltså, för alla oss andra händer ingenting alls. Det är detta som har fått borgarna att gå i taket.

Liberalernas (tidigare Folkpartiet för er som inte har hängt med i alla allianspartiernas svängar) skattepolitiske talesman Mathias Sundin utbrast: ” regeringens massiva skattehöjningar slår mot breda löntagargrupper”. Breda löntagargrupper alltså som i det lilla skikt som tjänar mellan 38 500 i månaden och dem som tjänar några hundra mer än detta. Och med slår ska alltså förstås: får betala på sin höjd en hundring mera i månaden.

Detta kan jämföras med att genomsnittslönen för en arbetare enligt LO:s lönerapport 2015 var 24 900 kronor. Man kan som vi ser ligga en bra bit mer än 10 000 över detta utan att behöva betala statsskatt på några tior, och de som kommer upp i dubbla genomsnittslönen för en arbetare kan få betala upp till hundra kronor i månaden mera i skatt än idag. Det är den ”skattechocken” det handlar om, så hårt slår regeringens förslag mot ”breda grupper”. Så hårt reagerar överklassen när de riskerar att få ens några kronor mindre än de annars skulle ha fått.

Mobilisera för en verklig skattechock mot överklassen
Det här handlar ju tyvärr inte ens om något slag mot överklassen, det innebär bara att några med betydligt högre lön än de flesta av oss ska få betala lite, lite mera varje månad. Men det är en skattechock mot överklassen som skulle behövas. Enligt en undersökning som Aftonbladet gjorde 2013 äger de rikaste 20 % av Sveriges medborgare 87 % av de privata förmögenheterna, och den rikaste procenten äger 23 %. Man kan fördjupa sig i statistisk och räkneexempel om man vill, men dessa siffror talar sitt tydliga språk: det finns enorma summor att omfördela. Och vi borde omfördela dem.

Det är givetvis detta överklassen är rädd för. De kan knappast bli så upprörda som de verkar av att en liten del av befolkningen måste betala upp till en hundring extra i månaden, men de avskyr allt som luktar högre skatter för de rika som pesten – eller mera än pesten snarare. De vill sätta ned foten rejält: inga som helst skattehöjningar riktade mot höginkomsttagare och rika ska kunna accepteras! Sedan ska vi givetvis lägga till lite populism: de vill framställa sig som hårt arbetande medborgares försvar mot regeringens grymma skattepålagor.

Vi andra kan notera hur otroligt tamt regeringens förslag är. Det skulle behövas något av en helt annan storleksordning. Arbetarrörelsen borde kräva verkliga skattechocker – för de rika. Ni kan gå ut på vilken LO-arbetsplats som helt och få stöd för den idén. En ordentlig kampanj om detta, för att motverka allt vi blivit itutade om att högre skatter för de rika skulle leda till ekonomisk kollaps, skulle kunna få ett massivt stöd. Regeringen kommer dock knappast att ta många steg i den riktningen. Det som skulle krävas är en storskalig mobilisering av arbetarrörelsen för detta. Pengarna finns, men borgarnas vildsinta reaktioner över på sin höjd 100 kronor i månaden visar tydligt hur de kommer att reagera när de verkligen tvingas betala. Vi kommer att få höra vredgade skrik, domedagsprofetior och hot, vi kommer att få förbereda oss på skatteflykt, nedläggningar och utpressning. Ekonomisk krigföring med andra ord.

Det är upp till oss hur vi skulle reagera i en sådan situation. Antingen skulle vi falla till föga, backar och säger: nej givetvis ska vi inte försöka ta ”era” tillgångar, det var dumt av oss att ens överväga att föra en politik som inte har ert godkännande, bara för att våra medlemmar och den stora majoriteten av dem som röstar vill det – eller så sätter vi hårt mot hårt. Det första alternativet innebär att acceptera ett samhälle med ökade klyftor där de rika blir rikare på vår bekostnad. Alternativ nummer två skulle innebär att vi tar tillbaka det vi skapat och använder det i flertalets intresse. Exempelvis kan vi rusta upp välfärden, sänka arbetstiden, sänka stressen och arbetstakten, rusta upp nedgångna bostadsområden, förbättra flyktingmottagandet, satsa på att rädda klimatet samt höja lönerna för dem som faktiskt behöver mer pengar.

Detta kräver dock att vi inte lägger oss. Överklassen kommer inte att ge oss det, vi måste ta det ifrån dem. Det är nödvändigt att betrakta varje hot, försök till ekonomisk utpressning, och ekonomisk krigföring i form av valutaflykt, skatteflykt etc. som ett brott, och bestraffa det. De som utsätter arbetarklassen för dessa brottsliga handlingar, som undergräver våra rättigheter, vår välfärd och allt innehåll i vår formella demokrati förtjänar givetvis fängelse och att få sina samtliga tillgångar – en del i deras ekonomiska krigföring – konfiskerade. Vägrar de att betala vår förmögenhetsskatt, som vi medger kommer att bli ganska hög – ta rubbet. Vi kan givetvis inte låta en liten minoritet behålla sin vetorätt mot att vi för en politik i arbetarklassens intresse.

Löfven kommer inte att vilja ta den striden, givetvis inte heller Fridolin, och Sjöstedt kommer att nöja sig med att prata om att Löfven borde öka skatten lite för de rika. Tyvärr kommer ledningarna för LO- och TCO-facken inte heller att vara intresserade. Arbetarrörelsen skulle behöva en helt annan, kampinriktad ledning.

Givetvis kan seriösa kommunister inte nöja sig med att säga: om arbetarrörelsen hade en annan ledning, då skulle ni få se! Vi måste resa frågan i arbetarrörelsens basorganisationer och visa oss villiga till gemensam kamp med alla som håller med om målet, även om de inte har samma syn på vad som krävs för att nå dit. Så länge arbetarrörelsen har den ledning den har måste vi kräva av den att ta strid för dessa frågor. Om de trots tryck underifrån envisas med att vägra, om de inte visar sig intresserade av att ta pengarna där de finns – pengar arbetarklassen har jobbat ihop – trots de alltmer skriande behoven, så kommer allt fler arbetare att se att den nuvarande ledningen inte är en hjälp, utan bara ett hinder. Vi förklarar redan nu att Löfven, Thorwaldsson, Nordmark (LO:s respektive TCO:s ordförande), Sjöstedt etc. inte kommer att leda och organisera den kampen. Men så länge de gör anspråk på att företräda arbetarrörelsens intressen måste de utsättas för maximalt tryck att verkligen visa det.

Jens-Hugo Nyberg

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *