#TMFSthlm: Rapport och intervju från protesterna mot Folkets Demonstration

Rapport:
Protester mot rasistmanifestation i Stockholm

Våldsamma rasistgäng på Raoul Wallenbergs torg

Våldsamma rasistgäng på Raoul Wallenbergs torg

En intervju med en demonstrationsdeltagare finns längre ner.

I lördags var det dags igen. Rasister från hela Sverige samlades i Stockholm under parollen Folkets Demonstration för att återigen spy ut sitt hat mot den delen av arbetarklassen som invandrat hit från andra länder, mot migranter som söker skydd från krig och, från sin reaktionära synvinkel, svenska politiker och allt som liknar något progressivt i samhället.

Folkets Demonstration är huvudsakligen ett initiativ från delar av Sverigedemokraterna och kretsarna runt dem, men har de gånger det arrangerats i Stockholm det senaste året fungerat som en samlande aktion för en bredare samling högerextremister. Vid tidigare manifestationer har aktivister från Nordisk Ungdom, tidigare medlemmar i nynazistiska Svenskarnas Parti, Svenska Motståndsrörelsen och skribenter från fascistiska Motpol synts i leden. Vid Folkets Demonstration i januari anslöt en grupp fotbollshuliganer som gjort sig skyldiga till angrepp på ensamkommande flyktingar, och vid samtliga manifestationer, så även lördagens, har medlemmar i det våldsamma rasistiska gatugänget Soldiers of Odin stått för våldskapitalet. Det är alltså denna samling av brunblå sörja som av manifestationens organisatörer utmålas som representanter för något slags ”vanliga människor”.

Till lördagens demonstration hade koalitionen Tillsammans mot Fascism (TMF) samlat till motdemonstration, för att om möjligt stoppa rasistdemonstrationen och åtminstone inte låta fascisterna stå oemotsagda på det torg som uppkallats efter Raoul Wallenberg, den svenske diplomat som genom utfärdandet av skyddspass räddade tusentals judar undan Förintelsen. Veckorna innan lördagen organiserade aktivister från TMF, däribland vi i Arbetarmakt, ett flertal flygbladsutdelningar i Stockholm för att upplysa så många som möjligt om den farliga fascistsamlingen och behovet av att protestera mot och slå tillbaka den.

”Stoppa rasistdemonstrationen” var huvudparollen för vår antirasistiska samling. Slagordet ”stoppa X” har ibland använts i överdriven grad under de senaste åren – som en allmän paroll riktad mot allt man ogillar och i teorin skulle vilja förhindra. Därför har det kanske förlorat lite av sin ursprungliga mening. Vi i Arbetarmakt menar att man enbart bör prata om att ”stoppa” något när det verkligen är vad man vill satsa på. I annat fall är det bättre att istället säga precis vad man avser göra – protestera mot, bua ut, manifestera och så vidare. Men här sa vi alltså stoppa rasistdemonstrationen – och att det den här gången fanns ett sådant initiativ, oavsett hur litet var ett steg framåt. Tiden är här för blockader och protester som handgripligen förhindrar fascister från att samlas. Inte bara för att fascisthotet och den rasistiska gaturörelsen åter växer i Stockholm, men också för att vänstern och antirasister i Stockholm i dag faktiskt skulle kunna genomföra sådana aktioner, eller åtminstone början till dem, om man lade undan sekteristiska invändningar och samarbetade konstruktivt. Därför var det rätt att sikta på att stoppa rasistdemonstrationen.

Polisövervakning och attacker
Några som uppenbarligen inte missat detta steg framåt var de snutar som hade till uppgift att skydda rasisternas hatorgie. Redan på förmiddagen var bevakningen av Raoul Wallenbergs torg massiv, med kravallstaket och barrikader runt torget, en stor uppmönstring av snutar som cirkulerade, kravallbussar, ridande polis, civilpoliser och naturligtvis det våldsamma, råbarkade gäng snutar vi alla känner som från tidigare rasistiska manifestationer: en så kallad Romeo-styrka. Här fanns också, naturligtvis, de så kallade ”dialogpoliser” vars dubbla uppgift det är att genom spelad vänskaplighet dels demobilisera motdemonstranterna och dels inhämta underrättelser som sedan kan föras vidare till de mer öppet repressiva snutstyrkor som ska ingripa fysiskt. Poliser med filmkameror rörde sig också på andra platser i city, för att övervaka och försöka skrämma motdemonstranter som rörde sig mot torget.

Ganska omgående visade det sig att polisen inte tänkte nöja sig med att filma och övervaka de 200-300 personer som stod med banderoller och plakat utanför avspärrningarna. Istället genomförde de under hela demonstrationen kontinuerliga attacker riktade mot specifika personer. Mönstret var oftast att cirka tio Romeo-poliser gjorde en rusning in bland oss antifascister, omringade en person och slet med sig den till väntande piketbussar, flankerade av uniformerad kravallpolis. De flesta av dessa räder var anmärkningsvärt brutala, med strupgrepp och slag. Glädjande nog var det i början svårt för polisen att genomföra de här räderna eftersom vi höll ihop med armkrok och bildade mur mot dem. Vid några av de första räderna misslyckades polisen faktiskt med att få med sig den utvalda aktivisten då motståndet var för kompakt. Särskilt vid ett tillfälle omringades polisstyrkan av en stor grupp demonstranter, övermannades i princip och lät kamraten gå. Senare splittrades demonstrationen upp i två olika grupper, som var och en var för svaga för att stå emot polisens räder. Från den tidpunkten blev det i stort sett fritt fram för dem att arrestera vem de ville, vilket de i rask takt också gjorde.

Vid tidigare demonstrationer har det varit ett stort problem att polisen kan vandra runt som de vill bland oss antifascister. Vid den här demonstrationen började vi bryta den skadliga ordningen. Nästa gång går vi vidare och lyckas hålla vår egen krets helt snutfri.

En positiv sak var att solidaritetsarbetet med de arresterade fungerade bra. Vi hade koll på vilka som fördes till arresten och såg till att de möttes upp av en grupp kamrater efter frisläppandet.

Ett steg i rätt riktning
På senare år har det bredare vänstersamarbetet när det gäller antifascism i Stockholm lämnat en del övrigt att önska. Den här demonstrationen lyckades inte helt bryta med de olyckliga motsättningar som finns. Men den var ett steg i rätt riktning. Rött Forum bidrog på ett mycket positivt sätt till demonstrationen genom att mobilisera ett radikalt block som hade en egen samling innan och som sen tågade till demonstrationen för att ansluta sig. De bidrog till att politsera och radikalisera stämningen med olika banderoller och slagord.

Mordet på Jimi Joonas Karttunen: en påminnelse om vad som händer när fascisternas "yttrandefrihet" respekteras

Mordet på Jimi Joonas Karttunen: en påminnelse om vad som händer när fascisternas ”yttrandefrihet” respekteras

Vi från Arbetarmakt hade inför den här demonstrationen arbetat hårt med mobiliseringen tillsammans med andra kamrater ur den antifascistiska miljön i Stockholm. Vi deltog sen efter bästa förmåga i att genomföra den på ett så framgångsrikt sätt som möjligt. På internationalistiska vis hade vi förstärkning av kamrater från Tyskland och Österrike.

Vid mobiliseringar till antifascistiska motdemonstrationer uppstår alltid en viss motreaktion, där frågan om yttrandefriheten kommer upp. Nästa stora mobilisering i Stockholm kommer att vara mot Nordiska Motståndsrörelsen nazimarsch, den 12 november. Då blir det övertydligt hur missvisande det är att bekymra sig över yttrandefriheten i sådana här sammanhang. NMR i Finland tilläts manifestera utan att stoppas av en stor och militant antifascistisk mobilisering på gatan. Det slutade med att Jimi Joonas Karttunen slogs ihjäl. Att stoppa fascistiska uppmarscher handlar alltså inte om att stoppa yttrandefriheten. Det handlar om att stoppa totalitära högerextrema ligor från att upphäva friheten för oss andra genom att ta över gatorna och sedan samhället. Antifascistiska demonstrationer och blockader försvarar med andra ord yttrandefriheten mot en reaktionär kraft som vill ta bort den.

Vi ses på gatorna den 12 november!

Arbetarmakt Stockholm

Se även sammanställningen av vår liverapportering från protesterna, med fler bilder.


Intervju med deltagare i lördagens antirasistiska manifestation:
”Nu gäller det att vi är många”

stoppafd1

Moa är en av de antirasister som deltog i Tillsammans mot Fascisms protest mot rasistiska Folkets Demonstration i lördags, och som snabbt omhändertogs av polisen. Vi har pratat med henne om händelsen och om vad den antirasistiska rörelsen borde göra härnäst.

Arbetarmakt: Varför ville du delta i motdemonstrationen?

Moa: Det känns motbjudande att något sådant som Folkets Demonstration kan samlas i så stor skala. Något är på gång nu – de mobiliserar. Då är det jävligt viktigt att markera mot dem, försöka få dem att retirera och stoppa fascismen och högern. Vi måste visa att vi kommer att finnas där, att det finns ett motstånd. Det är också viktigt att visa det för oss själva – att få träffa andra antifascister, så att man blir påmind om att vi finns där, och att en kamp pågår.

AM: Vad hände när du kom dit?

Moa: Jag kom tidigt. Ganska många var där, men folk stod rätt utspritt. Jag ställde mig längst fram, vid kravallstaketen som omgärdade Raoul Wallenbergs torg, och när polisen började provocera uppmanades vi av en av funktionärerna med megafon att bilda kedjor, att inte släppa in poliserna i vår demonstration. Jag stod i en armkrokskedja som började flytta sig åt ena hållet. Jag visste inte riktigt vad som skulle hända. När vi flyttade på oss började demonstrationen att lösas upp. Det kändes kefft att det hände.

AM: Vad tänker du om den händelsen?

Moa: Att stoppa rasistmanifestationen är ett mål jag kan hålla med om, men man måste också vara taktisk. Vi borde ha funderat mer över hur vi kunde göra motdemonstrationen till en framgång efter de förutsättningar vi hade på plats. Om det inte var realistiskt att kunna stoppa rasistmanifestationen hade det kanske varit mer uppbyggligt att försöka störa dem jävligt mycket istället, att hålla ihop vår demonstration så länge som möjligt och göra den så stor som möjligt. Då är det också viktigt att inte avskräcka dem som inte är vana antifascistiska aktivister. Det skulle kunna ha varit bättre för hela motdemonstrationen.

Många samlas ju på fredliga manifestationer mot rasism, när det inte finns något direkt hot. De här lite mer luddiga manifestationerna mot rasism i allmänhet drar många. Men det känns tråkigt att mer konkreta försök att stoppa något drar mycket färre. Vi måste fundera över hur vi kan få med oss massorna i sådana mobiliseringar.

AM: Vad hände sen?

Moa: Polisen kunde som sagt omringa oss, och några smärre dramatiska händelser utspelade sig. En tjej blödde i ansiktet. Vi stod där ganska länge, och jag kände mig besviken över att inte längre kunna vara med i demonstrationen. Samtidigt hoppades jag att de övriga demonstranterna skulle fortsätta rikta in sig på rasisterna

Sen fördes vi in i piketbussarna och skjutsades till häktet. Snutarna var själva rätt förvirrade, men visade upp en rätt överlägsen inställning mot oss. De behandlade en som om man var fem år gammal.

Att sitta i det där lilla rummet i bussen var ändå starkt. Någon hade ristat in ”ACAB” i väggen. Det var ett rum med mycket ångest i väggarna.

Väl framme lämnades vi sittande i bussen. Vi togs ut en och en. Efter viss väntan beslutade man sig för att släppa alla kvinnliga demonstranter. Men allt handlade ju om att hålla oss tills demonstrationen var över. De körde iväg mig några kvarter och släppte mig igen.

AM: Vilka lärdomar kan antirasister dra till nästa gång?

Moa: Vi måste tänka mer på syftet med våra protester. Det är viktigt att inte sätta sin egen vilja till handling eller sin rastlöshet där och då över större, taktiska överväganden. Aktivismen i sig får inte bli ett självändamål.

Inom vänstern arbetar vi ofta i våra separata smågrupper. Det finns en lång tradition av att man är några få som gör sina egna aktioner, separat från alla andra. Man är så van vid det. Men nu gäller det att vi är många och att vi gör samma sak allihop.

No Responses

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *