Uttalande: Mobilisera mot nazistiskt våld och högerpolitik

Nazistiska terrordåd i Finland och Sverige:
Arbetarrörelsen måste mobilisera mot nazistiskt våld och högerpolitik

Mordet på Jimi Joonas Karttunen: en påminnelse om vad som händer när fascisternas "yttrandefrihet" respekteras

Den 10 september misshandlades 28-åriga Jimi Joonas Karttunen så svårt av nazistiska Nordiska Motståndsrörelsens finska gren att han några dagar senare dog. Karttunen protesterade mot NMR när de höll ett torgmöte i Helsingfors. På natten lördagen 17 september utsattes socialdemokraten och fackföreningsmannen Pierre Esbjörnsson i Skurup för mordbrand av nazister från Nordiska Motståndsrörelsens svenska gren. Hans bil sattes i brand, med risk för spridning till huset, och NMR:s symbol målades på väggen.

Attackerna visar tydligt nazismens kärna. Deras åsikter och argument är helt sekundära. De bygger en terrorrörelse. De visar också att nazisterna inte bara har rasistiska motiv eller riktar sin udd mot dem som bryter mot nazismens vita heteromachonorm. Våldet riktas mot alla aktiva motståndare, och ett specifikt mål har alltid varit vänstern och arbetarrörelsen. Att ta strid mot nazisterna och alla former av fascism handlar därför inte bara om solidaritet med utsatta grupper. Det handlar också om direkt självförsvar.

Händelserna påminner återigen om att arbetarrörelsen och vänstern nu måste börja ta denna fråga på allvar, i mer än ord. Många antirasister har fortfarande NMR:s våldsamma anfall på en fredlig manifestation i Kärrtorp 2013 i färskt minne. Även organisationer som Ung Vänster har flera gånger angripits av NMR, och att Pierre Esbjörnsson nu angreps, av allt att döma av samma organisation, visar att nazisterna inte bara är ett hot mot revolutionära vänstern utan mot aktiva i arbetarrörelsen i stort.

Kraftfulla manifestationer bör utlysas efter sådana attacker – manifestationer som inte ”bara” tar avstånd från rasism och våld för dess direkta följder, utan också brännmärker nazisterna som splittrare av arbetarklassen. Det rasistiska giftet och strävan efter en nationell gemenskap ställer arbetare mot arbetare och splittrar, förvirrar och avväpnar oss inför attackerna från högern och borgerligheten. Kampen mot nedskärningar, riskkapitalister, nedrustningen av välfärden, utförsäkringar och försämrade arbetsvillkor kräver enighet mellan arbetare oavsett ursprung mot kapitalister, direktörer och högerpolitiker, helt oavsett om dessa är svenska eller inte. Att vissa nazister verbalt kan angripa storföretag, banker och kapitalismen ändrar inte alls på den saken. Genom att förkasta internationalism och klasskamp och predika nationell enighet underminerar fascisterna kampen mot dessa storföretag och banker. I den mån de menar allvar med denna retorik visar den bara upp deras djupa förvirring.

Arbetarrörelsen måste därför inte bara organisera manifestationer, utan också börja agera direkt mot nazisterna. Till att börja med måste vi tänka på säkerheten när vi organiserar aktiviteter – i synnerhet när det gäller antirasism och antifascism, då det är dessa frågor som lättast drar till sig nazister. Nazisterna slår inte alltid till genom fysiska attacker, som i Kärrtorp, men det är illa nog när de dyker upp och skapar osäkerhet samt visar att de kan. Sådana påhälsningar har kanske inte har varit så vanliga på sistone, men kommer att bli vanligare om nazisterna lyckas växa. Uppgiften nu måste vara att förhindra detta, och bygga upp vår kapacitet att bemöta dem. Varje påhälsning av nazister, med våld eller inte, är en händelse för mycket.

Nazister kan inte få hållas så länge de inte direkt angriper oss. Att deras rörelse överhuvudtaget existerar är ett hot mot alla som är organiserade inom vänstern och arbetarrörelsen, mot alla som nazisterna betraktar som icke-svenskar, försvarare av kvinnors rättigheter eller hbtq-personer. Vi borde därför mobilisera för att bemöta dem varhelst de visar sig. Självfallet för att visa vi inte kan acceptera att de upptar en enda meter av gatorna och att deras aktiva motståndare är betydligt fler än dem – men också för att direkt stoppa dem.

Många av fackföreningsrörelsens gräsrötter skulle säkerligen inte känna sig hemma på de försök att stoppa nazister som har gjorts på senare år. Detta är förståeligt, och mot den nuvarande passiviteten måste vi inskärpa nödvändigheten av aktiv kamp mot nazisterna. Framför allt måste vi dock förklara att senaste års antifascistiska mobiliseringar har sett ut som de har gjort på grund av vår svaghet. Med massiva mobiliseringar med tusentals antifascister skulle det bli en helt annan sak. Det naturliga exemplet att hänvisa till är givetvis 30 november 1991, när 10 000 antifascister stoppade Sverigedemokraterna, då fortfarande en nazistisk organisation, från att samlas i Kungsträdgården i Stockholm. Liknande positiva exempel finns också närmare i tiden, som när nazisterna drevs bort i Kärrtorp.

Principen att det är rätt att stoppa nazisterna och köra bort dem från gatorna har tidigare delats av fler vänsteraktivister. Sedan dess har reformistiska ledare vunnit gehör för sin uppfattning om att nazisterna har en yttrandefrihet som vi måste respektera.

Det är nödvändigt att bekämpa denna abstrakta liberala hållning och ta strid för att arbetarrörelsen ska anamma principen: ingen plattform för fascister! Inte bara i ord, utan för att verkligen genomföra det. Varhelst fascister och nazister visar sig bör de bemötas av kraftfulla mobiliseringar för att stoppa dem.

För att detta ska bli möjligt måste vi vara många och vi måste vara beslutsamma. Ledningen för arbetarrörelsens politiska och fackliga organisationer är idag inte alls intresserade av detta. Arbetarrörelsens gräsrötter måste därför kräva det. Vi kan inte nöja oss med att se på och hoppas att nazisterna inte växer och blir ett större hot – vi måste bemöta det nu!

Somliga undrar varför arbetarrörelsen ska lägga krutet på vidriga men ändå marginella grupper när klassklyftorna ökar, bostadsområden förfaller, utslagningen ökar, tryggheten på jobbet minskar samtidigt som tempot ökar och välfärden urholkas. Vissa av nazisternas mål uppfylls ju delvis genom deportationer och gränskontroller. Det här är invändningar som inte bara kan viftas bort, utan måste tas på allvar. Vårt svar, vilket antyds ovan, är att vi inte ska göra detta till en kamp enbart mot nazister, eller mot nazister och rasism, och för allas lika värde. Vi måste göra det till en kamp mot allt som hotar oss, mot allt som angriper våra intressen och förstör våra liv. Mer specifikt mot högerpolitik, nedskärningar, försämrade villkor, utslagning och ökade klassklyftor. Som en nödvändig del i den kampen måste vi ta strid mot alla former av rasism, sexism, homofobi och liknande som förtrycker och splittrar oss, och mot fascister och nazister som hotar oss fysiskt. Vi behöver en vitaliserad, kämpande arbetarrörelse som tar strid mot högerpolitiken och borgerligheten, som inte tolererar fascister på gatorna och som bestämt bekämpar rasism, sexism och homofobi i sina led.

Arbetarrörelsens nuvarande ledning, i Socialdemokraternas och Vänsterpartiets liksom i LO:s toppskikt, är inte intresserad av detta. De senaste årtiondena har vi sett en ständig reträtt inför borgerligheten, en marknadsanpassning och högervridning – med S i spetsen och V i släptåg några steg efter. En sådan här kampanj är dock en nödvändig uppgift om vi inte vill fortsätta backa och se våra villkor stadigt försämrade – vilket medför att rasistiska lösningar kommer att framstå som rimlig även för grupper av arbetare vars intressen egentligen ligger i att ta strid mot klassamhället. Det är nödvändigt att ge dem ett alternativ och oss en möjlighet att slåss för våra intressen.

Arbetarrörelsens gräsrötter måste kräva detta av sina företrädare, så länge de förblir företrädare. Inget talar för att det kommer att vara möjligt att pressa ledningen för S, V, LO- eller TCO-facken att ta en verklig, beslutsam strid. Om det är vi revolutionära marxister så klart övertygade. Men så länge de utgör ledningen för arbetarrörelsens organisationer måste det kravet ställas på dem. Alternativet är att ersätta dem med en ledning som faktiskt är inriktad på verklig kamp.

Arbetarrörelsen kan bara vitaliseras underifrån. En gräsrotsrörelse måste organiseras inom facket, de många radikala och missnöjda medlemmarna måste mobiliseras gemensamt, och en ny kämpande ledning, vald underifrån, måste smidas fram.

Detta är ingen lätt uppgift, och kan bara förverkligas genom beslutsam och långsiktig kamp. Men det är helt nödvändigt om vi inte vill tillåta att borgarklassen och högern utformar samhället helt efter sina önskemål, med ökade klassklyftor, utslagning, otrygghet, rasism och fascistiskt våld som oundviklig följd.

Arbetarmakt deltog i minnesceremonien för Jimi Joonas Karttunen i Sverige, och sänder härmed vår varmaste solidaritet till hans anhöriga, liksom vår ovillkorliga solidaritet till fackföreningsmannen Pierre Esbjörnsson gentemot nazisternas angrepp. Bäst hedrar vi Jimi Joonas Karttunen och de många, många andra som fallit offer för nazivåldet genom en beslutsam kamp för att rycka upp fascismen och klassamhället med rötterna.

Arbetarmakts styrelse

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *