Snutvåld och snuthat: revolutionärer och polisen

Polisen har öppnat ett riktigt lysande område för vårt folk: den ständiga och oavbrutna kampen mot polisen själv. (..) Och jag ser denna kamp som mycket nyttig under omständigheterna. Framför allt håller den föraktet för fienden levande bland våra ungdomar. (..) Det finns mycket ruttenhet bland de s.k. ledarna, men jag har fullständigt förtroende för våra massor, och vad de saknar i fråga om revolutionär tradition håller de på att skaffa sig mer och mer genom detta lilla krig mot polisen.

– Friedrich Engels, ur brev till J. P. Becker, 14 februari 1884

Den arbetare som blir polisman i den kapitalistiska statens tjänst är en borgerlig snut, inte någon arbetare. Dessa polismän har under senare år mycket oftare måst kämpa med revolutionära arbetare än med nazistiska studenter. En sådan träning undgår inte att sätta sina spår. Och framför allt: varje polisman vet att även om regeringar kan förändras så består polisen.

– Leo Trotskij, ”Vad härnäst? Det tyska proletariatets ödesfrågor”, 1932

2016 blev året då det i USA sedan länge systematiska polisvåldet mot företrädesvis fattiga afroamerikaner på allvar fördes upp på agendan genom folkliga kampanjer som Black Lives Matter. Inte en vecka eller ibland ens en dag tycks gå utan nya rapporter om att den amerikanska borgerliga staten via sina poliser utomrättsligt avrättat ännu en medborgare, och om protester därefter. Som någon bittert konstaterade har de som på detta sätt dömts och avrättats på plats av statens drängar gjort sig ”skyldiga” till olika brott – som att sitta i en bil medan de var svarta, promenera medan de var svarta, ligga nedbrottade på marken medan de var svarta och så vidare.

Svenska snutar har tyvärr visat sig vara lika kapabla som sina amerikanska kollegor att bruka dödligt våld mot personer i deras väg – ofta personer ur arbetarklassen eller trasproletariatet eller personer med invandrarbakgrund – för att sedan rutinmässigt ”utreda” händelsen och fria sig själva. Fallet Osmo Vallo, när två poliser genom att stampa och sparka på den redan nedbrottade Vallo dödade honom (och friades för det) och polisens dödande skott mot en 69-årig man i Husby, med efterföljande lögner, är två välkända exempel från senare år.

Till denna sorgliga lista kan nu även polisskotten som den 22 juni dödade 28-årige Christopher i Stockholmsförorten Bagarmossen läggas. Låt oss upprepa händelseförloppet. Polisen larmades till platsen efter att vittnen uppgett att en beväpnad man rörde sig i området. Patrullen såg det fordon den misstänkte färdades i och följde efter det. Enligt den version som snutens talesman uppgav samma dag, och som snabbt stenograferades av medierna, tycktes det som hände därefter röra sig självförsvar från polisens sida: efter att ha förföljts hoppade mannen ”ut ur bilen och sköt mot patrullen, som besvarade elden”. Christopher sköts till döds.1

Polisen sa sig inte inte veta hur många skott mannen och poliserna avlossat, men sa att man ”hittat fyra skotthål i vindrutan på polisbilen. Inga poliser är fysiskt skadade och [Christophers] brott rubriceras som försök till mord.”2 Som det lät då var det alltså en tragisk händelse där polisen tvingats använda sina tjänstevapen i självförsvar.

Det var först en månad senare – efter att polisen av misstag skickat en rapport till Christophers bostad – som en annan version framträdde. Så här beskriver kampanjen Justice for Christopher, som har stöd av Christophers anhöriga, hur den här rapporten återger händelserna:

Mannen, 28-åriga Christopher, mådde inte bra. Det finns vittnen som bekräftar att han haft ett ”pistolliknande föremål” i Bagarmossens centrum och bett människor om hjälp och bett dem ringa polisen. Christopher har sedan lämnat platsen i sin bil. Då har polisen följt efter honom varpå Christopher har stannat och klivit ur bilen, med armarna över huvudet. Han har därefter böjt ner huvudet för att be om nåd varpå polisen har avlossat 3 skott från sin bil och ett skott sitter i Christophers huvud (ovanpå). Polisen har således suttit i sin bil och skjutit igenom sin ruta mot Christopher.

(..)

I en månad har familjen, vänner och hela det svenska samhället trott att Christopher var gärningsmannen när han istället var brottsoffer. Polisrapporten har av misstag skickats ut till Christophers lägenhet, där hans mamma fann den. Om detta misstag inte hade begåtts hade vi aldrig fått veta sanningen.3

Efter fadäsen med rapporten tvingades polisen gå ut och ”korrigera” sin felaktiga händelsebeskrivning, det vill säga, bortförklara att de ännu en gång ertappats med en lögn. De erkände att Christopher inte avlossat något skott. Orsaken till lögnen var enligt polisen att man ”har ett krav på sig från allmänhet och media att vara snabba”.4 Tydligen gäller kravet på snabbhet inte för att rätta till felaktiga anklagelser mot personer man skjutit till döds.

Christophers mamma såg igenom den tunna bortförklaringen för vad den var: ett försök från polisens sida att skydda sig själva:

Det här är en av de största skandalerna i Sverige. Hans son fyllde två år igår, han var en jättefin pappa. Vi mår så dåligt hela familjen. Polisen kan inte säga saker som inte stämmer. Det är så grymt från deras sida. Här har man skyddat poliserna. Nån i bilen går ut med uppgiften att den misstänkte sköt först och sedan spreds uppgiften till pressen.5

Det exakta händelseförloppet är ännu inte klart, och kommer kanske aldrig bli det – polisens lögner är så klart huvudanledningen till det – men här kan vi ändå se konturerna av ännu ett statssanktionerat polismord i Sverige, och på hur de skyldiga poliserna kan fortsätta sin verksamhet, medan Christophers anhöriga, som de skriver, har förlorat en son, far make och vän.

I Sverige går polisvåldet inte lika ofta som i USA så långt som i fallet med Christopher, till rena mord. Men flera sådana exempel finns ändå. Än mer kan säkert de flesta som befinner sig i underläge i det kapitalistiska samhället, liksom många i den politiska vänstern, dra upp en mängd exempel på ”mindre” övergrepp och exempel på polisbrutalitet.

Den situationen är i sin tur en del av förklaringen till det i vissa samhällsskikt ganska utbredda polishatet. Man kan prata om en ovilja att samarbeta med polisen, snuthat eller ACAB. Men vad står det polishatet för, har det alltid samma bevekelsegrunder, och hur bör revolutionärer, med sin analys av staten och dess repressiva apparat, förhålla sig till det?

Dessvärre görs, utanför vissa autonoma och antifascistiska miljöer, inga seriösa försök att besvara sådana frågor i dag. Det är kanske inte så konstigt, med tanke på hur lite radikal klasskamp vi sett i det här landet under de senaste decennierna. Men marxismens syn på statsapparaten är och förblir likväl nyckeln till att förstå polisvåld och polishat – även i Sverige. Det är inte minst en nödvändig del i den teoretiska ammunition arbetarrörelsen behöver inför framtida konflikter och inför den revolutionära förändring vi vet är nödvändig.

”Har aldrig sett dem hjälpa någon”
För många i storstädernas förorter är tanken på att prata med eller på något sätt samarbeta med polisen omöjlig. ”Hamza”, sedan länge aktiv i Göteborgs kriminella kretsar förklarar det så här, i en radiodokumentär från 2014:

Det går emot allt vad jag har lärt mig, hur jag ser på livet och vad jag har vuxit upp med. Det går emot mig som person, mina principer och de val jag har gjort i livet, på gott och ont. För mig är det bara fel att sätta dit någon annan. Om det är något kan jag klara av det själv, polisen behöver inte blandas in. Hur det slutar, konsekvenserna, spelar ingen roll – polisen har inte med mig eller mitt liv att göra. Om jag behövde hjälp skulle jag inte vända mig till polisen. Jag kan vända mig någon annanstans. Jag har aldrig sett dem hjälpa någon, förstår du?6

I länder och tider av politisk kamp på högre nivå har samma inställning varit än mer utbredd. Så här skildrar författaren Sorj Chalandon en republikansk manifestation i Belfast 1977:

När de brittiska bepansrade jeeparna dök upp ropade folket hånfullt åt dem. (..) En polisman i en Land Rover ropade i sin megafon att samlingen var olaglig. På hans jeep satt en skylt med texten ”Skingra er”. Män spottade på marken. Barn visade poliserna fingret. En kvinna bredvid mig skrek åt polisen att åka tillbaka dit de kom ifrån.7

Exemplen kan mångfaldigas. Polisen framträder alltså för 1970-talets irländska katoliker liksom för ”Hamza” i Sverige i dag med fog som en ren våldsmakt som kommer utifrån, som inte är en del av deras liv. Samarbete med dem är därmed otänkbart. Inställningen sammanfattas ofta med parollen ”ACAB” – all cops are bastards. I en intervju från i oktober berättar en gruppchef vid polisen att den linjen, om att inte samarbeta med polisen, nu vinner mark även bland allt fler ”vanliga medborgare” i ”samhället i övrigt”.8

Polishatets olika bottnar
Men det här polishatet handlar inte bara om vanliga, fattiga arbetares avsky för en repression som håller dem nere. Det kapitalistiska samhället har också gett upphov till vad marxister skulle kalla för trasproletära skikt, som har egna skäl att hata snuten.

Det är grupper som systematiskt hållits utanför ekonomin, som ibland av rasistiska skäl eftersatts eller som ”blivit över” när kapitalets produktionskrafter utvecklats på ett sådant sätt att hela segment av arbetarklassen ses som ekonomiskt överflödiga. I sådana trasproletära kretsar kan olika typer av antisocialt beteende gro. Inte i den betydelse hycklande borgerliga moralister lägger i en sådan beskrivning, utan alltså bland faktiska kriminella element, som inte sällan utgör ett direkt hot mot och parasiterar på vanliga arbetare. Att säga ”ACAB” eller att av princip inte tala med eller samarbeta med polisen kan för sådana miljöer tvärtemot (eller utöver) något progressivt handla om att skydda en verkligt reaktionär kriminell verksamhet som riktar sig mot andra arbetare.

Det är alltså skillnad på den 14-åring som av rädsla eller misstro inte vill prata med poliser som just brottat ner hans kompis – och på en cynisk brottspamp som för att skydda sin lukrativa verksamhet ser till att skrämma människor till tystnad. Det stolta pratet om att inte samarbeta med polisen framstår inte som lika odelat progressivt eller berömvärt när det rör sig om en åttaåring som dör efter en handgranatsattack, som i Biskopsgården i Göteborg i augusti, eller en sexåring som skjuts av rånare, som vid den uppmärksammade händelsen i Hörby 1993.

Även om vi ser att polisrepression inte skulle förhindra att liknande brott sker igen måste revolutionärer kunna skilja progressivt motstånd mot polisen från närmast företagsliknande brottssyndikats mord på oskyldiga som kommit i vägen för verksamheten och deras krav på ”tystnad” från allmänheten därefter.

Att revolutionära marxister avvisar repression eller fler poliser som en lösning på sociala problem betyder alltså inte att vi på något sätt försvarar kriminaliteten eller kriminella gäng, och än mindre ser brottslighet i allmänhet som något progressivt. Nu ska kriminaliteten i t.ex. vissa av storstädernas arbetarförorter så klart inte överdrivas. Det är viktigt att inte delta i den hysteri över ”lag och ordning” och ständigt hårdare straff som borgerligheten ser som enda lösning på de problem de själva har skapat. Men även om kriminalitet alltså uppkommer på grund av kapitalismens klasskillnader och det allmänna sönderfall av samhället det ekonomiska systemet står för drabbar den likväl arbetare och fattiga.

Stockholm 12 november: polisen till skydd för fascister. Foto: Arbetarmakt

Stockholm, 12 november: polisen till skydd för fascister. Foto: Arbetarmakt

Polisens roll under kapitalismen
Den liberala uppfattningen är att polisens huvuduppgift är att förhindra brott, i största allmänhet. Och visst, skulle marxister hålla med – det är absolut en av dess funktioner. Men är det den viktigaste? Är det huvudskälet till att någon form av repressiv apparat måste finnas i varje klassamhälle?

I verkligheten löser polisen mycket få brott: förra året klarade de upp 6 % av alla stölder, 2 % av alla skadegörelsebrott, 3,5 % av bostadsinbrotten, 12,6 % av misshandelsfallen osv.9 När det gäller grövre och mer sällsynta brott är siffrorna bättre, men statistiken talar sitt tydliga språk. Brottsuppklarningen blir dessutom allt sämre. Förra året var den på sin lägsta punkt på 16 år – totalt klarades endast 14 % av brotten upp, att jämföra med 18 % fem år tidigare.10

De verkligt stora skurkarna går fria: välfärdsplundrarna skrattar hela vägen till Caymanöarna, medan någon som grips med lite gräs på sig, råkar ha fel namn eller utseende eller som ”fuskat” till sig ett bidrag för att överleva månaden jagas med statens fulla resurser. Det är polisen som söker upp och avvisar hbt-personer till dödsstraff, eller, som enligt regeringens senaste förslag11, gör razzior på arbetsplatser i jakt på papperslösa. Det är polisen som angriper strejkvakter vid ”olagliga” strejker och som sätts ut för att till varje pris upprätthålla ordningen och lugnet, alltså upprätthålla och försegla ett system där somliga arbetar för låga löner och lever i överfulla, illa underhållna lägenheter medan andra kan hämta ut miljontals kronor ur det allmänna genom att låta gamla människor ligga i dagar i våta blöjor:

Sådan är polisens funktion i en borgerlig stat; med Lenins ord ”ett organ för klassvälde, ett organ för den ena klassens undertryckande av den andra; den skapar en ’ordning’, som legaliserar och befäster detta förtryck, i det den dämpar klassernas sammandrabbningar.”12 Eller som Friedrich Engels noterade redan i sin undersökning av arbetarklassens läge på 1840-talet: ”Eftersom den engelske borgaren återfinner sig själv i lagen, liksom i sin gud, håller han den helig. Därför har för honom polistjänarens batong, som ju egentligen är hans egen, en underbart lugnande makt. Men sannerligen inte för arbetaren.”13 Polisen är till sin kärna en del av det Engels kallar den ”offentliga våldsmakt [som] existerar i varje stat”, som ”inte inte bara [består] av beväpnade människor utan också av sakliga bihang, fängelser och tvångsanstalter av alla slag”14. Upprätthållandet av klassherraväldet är en uppgift, en kärnfunktion, som aldrig går att ”reformera” bort. Så är och var polisens roll i klassamhället – i England på 1800-talet, Ryssland på 1910-talet liksom även i Sverige 2016.

De samhällsbevarande, repressiva delarna av staten genomsyras av konservatism, rasistiska föreställningar och sexism – alla de förtryck som hör kapitalismen till. Poliskåren tenderar därför också, kanske inte så förvånande, att främst dra till sig småborgerligt sinnade och fördomsfulla svenska män. Därför är ”rötäggen” så många:

Trafikbrott, stöld och narkotikainnehav är svenskarnas vanligaste brott. Men när man synar vår polismakt under lupp ser topp tre-listan annorlunda ut. Polisernas vanligaste brott utanför tjänsten är kvinnomisshandel, misshandel och rattfylla. Kvinnomisshandel, som ligger överst på listan, omfattar en dryg tredjedel av alla åtal mot poliser utanför tjänst. (..) Mellan 1998 och 2008 åtalades 48 poliser för grov kvinnofridskränkning eller misshandel av fruar, sambor och expartners. Men väldigt få anmälningar leder till åtal. Enligt DN:s granskning är det bara en procent. Precis tvärtemot anmälningar mot allmänheten.

-Det är liksom omvända världen, kan man säga, säger Kristian Augustsson, chefsåklagare på riksenheten för polismål, till DN.15

Polisens råhet, dess lojalitet och många band till överklassen och dess rättsapparat är ingen olyckshändelse. Det är så polismakten måste se ut och fungera. En i grunden ”humanitär” poliskår, en polismakt med ett mänskligt ansikte, skulle helt enkelt inte kunna spela den viktiga roll repressionen har i ett kapitalistiskt samhälle, hur mycket en reformist, en godhjärtad konstapel eller välmenande byråkrat än må önska det. Brutaliteten och det som till synes är övergrepp eller avsteg från den normala, rättssäkra ordningen är i själva verket en ofrånkomlig, integrerad del av polisens funktion. Därför upprepas händelser som skotten som dödade Christopher i Bagarmossen och lögnkampanjen därefter gång på gång. Och därför görs snuthatet ständigt aktuellt på nytt.

Vänstern och polisen: snuthatare…

Snuthatande vänster? SUF Göteborgs humoristiska inlägg i "Kakan-debatten"

Snuthatande vänster? SUF Göteborgs humoristiska inlägg i ”Kakan-debatten”

Delar av den aktivistiska, militanta vänster i Sverige som har en sund skepsis mot samröre med repressionen skulle, i grova drag, hålla med om det. Vi kan, för enkelhetens skull, beteckna dem som den vänster som med stolthet skulle kalla sig ”snuthatare”.

Man behöver inte vara särskilt erfaren, eller ens ställa upp på hela den marxistiska analysen av polisens roll, för att förstå det snuthatet. De flesta som varit aktiva i socialistiska eller antirasistiska sammanhang kan räkna upp polisövergrepp de själva eller kamrater utsätts för. Det kan vara allt från grovt, öppet våld, som när polisen då och då sätts in mot strejkvakter eller när man öppnade eld rakt mot en folkmassa under Göteborgskravallerna 2001, till sexistiska och homofoba påhopp på aktivister, till mer förfinad repression, som användandet av infiltratörer och informatörer i vänsterorganisationer eller ”dialogpolisers” försök att underminera demonstrationer. På senare år har polisen, särskilt vid antirasistiska demonstrationer, blivit allt djärvare i sina angrepp mot aktivister som försökt agera mot det för arbetarrörelsen livsfarliga rasistiska hotet på gator och torg.

Den anti-statliga vänstern har någorlunda löpande koll på repressionen – särskilt på det man möter direkt i sitt arbete, som polisens föränderliga metoder och taktik vid t.ex. demonstrationer. Som exempel kan nämnas ”haffakorten”16, webbprojekt som snutkoll.se, försöken att inskärpa vikten av att aktivister inte talar med polisen i politiska sammanhang liksom arbetet med solidaritetsgrupper och fångkamp. Självklart kan mycket mer göras här – särskilt med tanke på det skattefinansierade, akademiska nätverk motståndarsidan har tillgång till (mer om det i sidoartikeln) – men ambitionen finns åtminstone, vilket är positivt. Som den ryske revolutionären Victor Serge skriver i sin genomgång av den ryska tsarregimens polis är kunskap om polisens ”metoder och tillvägagångssätt av omedelbart politiskt intresse för varje militant; ty kapitalismens försvar använder samma metoder överallt och poliserna, som för övrigt är solidariska, är likadana”.17

Äran för detta grundläggande anti-repressiva arbete tillfaller främst aktivister i den autonoma, antifascistiska miljön, som också på sistone haft flest direkta konfrontationer med rättslig och polisiär repression. ”Partivänstern”, inklusive centristiska grupper, har huvudsakligen lämnat åt de autonoma att sköta det här för alla kommunister egentligen basala arbetet, vilket är under all kritik. Det har dock också en politisk förklaring, i dessa gruppers analys av staten och repressionen – vilket vi ska återkomma till.

Eftersom den här delen av vänstern i sin (i Sverige) begränsade kamp gång på gång konfronteras direkt med polisen finns alltså här ett utbrett snuthat. Till sin form och praktik sammanfaller det ofta med polishatet i samhället i övrigt – det som beskrivs ovan – och bland vänsteraktiva finns naturligtvis också dem med en klassbakgrund där en sådan ”ACAB-filosofi” är naturlig. Och att utgå från känslan eller upplevelsen av hat är inte fel, så länge man därifrån försöker fördjupa analysen.

Nyckeln är alltså inte bara att säga: ”vad bra att ni hatar polisen, det gör vi också”, utan även: ”varför hatar vi polisen, och, framför allt, med vilka kampmetoder kan vi göra det hatet till något som faktiskt leder till förändring?” Med andra ord: vi måste kunna förklara varför det inte alltid är smart att kravalla, begå brott eller att slå sönder den där polisbilen, även om vi inte för den sakens skull stämmer in i moralisternas fördömanden eller enfaldiga förklaringar av sådana händelser. Det görs verkligen inte i en handvändning, särskilt inte i ett Sverige med historiskt låga nivåer av klasskamp, med en passiv ledning för arbetarrörelsen och även, för tillfället, i avsaknad av storskalig repression. Men i revolutionärers arbete kring polisvåld och med personer som sett repressionens nakna kärna finns alla möjligheter att ge en politisk förklaring till varför polisen är som den är.

Kommunister som förhåller sig till snuthat måste alltså, för det första, erkänna polishatet som legitimt och, för det andra, peka ut vägen till förändring – genom en organiserad kamp som inte alltid styrs av tillfälliga stämningslägen eller känslor. För det tredje måste vi understryka behovet av att faktiskt motarbeta de kriminella beteenden som splittrar arbetarklassen, och även försöka visa hur den sortens snuthat inte är någon väg framåt. Slentrianmässiga eftergifter för kriminalitet i allmänhet är här inte till någon hjälp.

Att t.ex. uppmana personer att ”råna de rika istället” är inte direkt upprörande men inte heller ett försök att peka ut en realistisk kampväg. Trasproletära skikt, de mest förtryckta grupperna längst ner i samhället, och de som mer permanent lever som kriminella, är inte automatiskt de mest progressiva eller de med störst benägenhet till organiserad kamp. För att avskaffa de missförhållanden som tvingar somliga till t.ex. kriminalitet krävs istället en välorganiserad och kämpande arbetarrörelse. Först i förhållande till en sådan, och de nya, progressiva normer som kan sättas där, kan trasproletära skikt lyftas ur sin isolering och anti-sociala och reaktionära beteenden motverkas.

Med det sagt är avgränsningen mellan progressiva och reaktionära uttryck för snuthat eller missnöje sällan glasklar. De ofta uppmärksammade bilbränderna i många städer i Sverige kan till exempel för all del förstås som ett missriktat försök till social protest, men försvårar också enighet med andra boende i det utsatta området. Samma sak gäller upplopp eller händelseförlopp där människor i arbetarområden i protest förstör sina grannars bilar, hem eller skolor. Revolutionärer måste kritisera sådana händelser, men inte på samma grunder som de borgare som till varje pris vill upprätthålla ”ordningen”, utan just för att de försvårar en lösning på problemen. Den taxichaufför eller elektriker som får sin bil förstörd och inte kan ta sig till jobbet kommer att bli svårare att vinna för de krav de som tänt på bilen vill ha gehör för.

Det gäller även attackerna mot ”blåljuspersonal” (i sig ett mycket problematiskt begrepp, som blandar ihop repressiva polisstyrkor med för arbetarklassen ytterst nödvändiga funktioner som brandkår och ambulanssjukvård) – hot och våld mot akutvårdare eller brandmän i sådana sammanhang är enbart reaktionärt och kommer t.ex. att försvåra stöd från dessa arbetargruppers respektive fackliga organisationer. Snarare knyter sådana händelser brandmän och ambulanspersonal närmare polisen och den borgerliga statens repressiva styrkor.

Allt detta måste revolutionärer säga öppet, samtidigt som vi kan förstå ilskan över de decennielånga borgerliga angreppen på de samhällen där sådana här händelser har varit vanliga. Vi måste också se att vänstern och arbetarrörelsen i bredare bemärkelse bär en del av ansvaret för att missriktade protestmetoder som dessa används: med en aktiv och kämpande arbetar-, hyresgästs- och facklig rörelse, en arbetarrörelse som på allvar bekämpar rasismen i de egna leden och som finns med i arbetarklassens vardag, skulle missnöjet kunna kanaliseras på helt andra sätt.

Väpnade arbetare och soldater eskorterar tillfångatagna civilpoliser. Petrograd, februari 1917 Bild: J. Steinberg [Public domain], via Wikimedia Commons

Väpnade arbetare och soldater eskorterar tillfångatagna civilpoliser. Petrograd, februari 1917 Bild: J. Steinberg [Public domain], via Wikimedia Commons

…och snutkramare
Större är, dessvärre, den del av den svenska vänstern som istället i olika grad menar att polismakten går att ”reformera” eller ”förändra” i grunden, eller som öppet hyllar polisen. I den reformistiska vänstern är inställningen ofta att polisen bara behöver komma ”närmare” de lokalsamhällen staten är satt att hålla ordning på, eller att problemet med polisen handlar om några få ”rötäggs” misskötsel. Förvånande nog har somliga reformister till och med dragits med i senare års högerargument om att fler poliser skulle vara en lösning på sociala problem och kriminalitet.

Till de sistnämnda hör Vänsterpartiet, som till vårbudgeten krävde 160 extra skattemiljoner till polisen, varav 50 miljoner kronor till fler närpoliser. ”För oss är det här en rättvisefråga. Det ska inte spela någon roll var i Sverige man bor, man har rätten att ha en väl fungerande polis i sin närhet”, förklarade partiledaren Jonas Sjöstedt.18 I en riksdagsdebatt om polisens situation, två månader efter att polisens lögner om dödandet av Christopher avslöjats, gavs Linda Snecker, riksdagsledamot för partiet, möjlighet att vidare beskriva Vänsterpartiets inställning till polismakten.19

Vänsterpartiet vill att polisen ska vara ”stolta”, förklarade Snecker i vad som endast kan beskrivas som ett hyllningstal till snuten: V vill ha ”fler närpoliser”, ”många och duktiga” poliser och en ”blåljuspatrull för att förhindra stenkastning”. Dessutom förespråkar man kryptiskt nog en ”specialpolis mot näthat” (man kan undra om polisen därmed ska ges mandat att reglera till och med arbetarklassens känsloliv). Polisens fackförbund, Polisförbundet, beskrevs av Snecker som ”väldigt skickliga” – ”de organiserar, debatterar och argumenterar när saker och ting inte står rätt till”. Men, förklarade Snecker, ”det finns faktiskt [!] en hel del att kritisera polisen för”. Som att polisen verkställer den drakoniska flyktingpolitik regeringen nyligen beslutat om:

I den otroligt allvarliga situation som polisen befinner sig i just nu prioriterar regeringen att polisen ska gå in på arbetsplatser och jaga papperslösa. Vi i Vänsterpartiet är oerhört kritiska mot denna prioritering.

Vad var då Sneckers svar på denna i sanning dödliga jakt på arbetare från andra länder? Skulle hon uppmana polisen att vägra följa sådana inhumana order, skulle hon hota med att dra in de många miljoner Vänsterpartiet strösslat över snuten så länge de sysslar med denna ”prioritering”? Nästa mening i anförandet gav besked:

Självklart ska utlänningslagen följas.

Snecker var också villig att kritisera polisen för att de använder sig av styrningsmetoderna new public management och lean, vilket hon fann ”kontraproduktivt” och ”ineffektivt”. Och inom polisen råder en ”tystnadskultur, och det är en väldigt hierarkisk situation”. Men, avslutade Snecker för säkerhets skull: ”Ett mer meningsfullt yrke kan man inte ha.”

Den Vänsterpartiet närstående organisationen Socialistiska partiet (SP) har också varit inne på att fler poliser är lösningen. Under den tid då SP ännu hade egna valda representanter på kommunal nivå lyfte man förslag på ”fler poliser, främst närpoliser”20, och partistyrelseledamoten Anders Svensson, troligen en av partiets mer välkända ansikten utåt, återkommer ständigt till samma sak på sin blogg: ”fler poliser på gatan, men vid rätt tid på dagen”, ”den svenska polisen syns alldeles för lite på gatorna”, ”en mer effektiv polis” och så vidare.21

Efter nazistattacken i Kärrtorp 2013, och medan stora delar av vänstern och drabbade antirasister i området engagerade sig i solidaritet med dömda antifascister och de politiska, oproportionerliga domarna mot dessa, gick samme SP-ledare istället ut med att en av domarna – 6,5 års fängelse för självförsvar mot nazister – var ”till vissa delar rimlig”, ”inte tveksam”, ”inte speciellt hård”, att den dömde antifascistens agerade ”inte var försvarbart”, och så vidare. SP:s Malmöblogg, Röda Malmö, fyllde på med uttalanden om att det egentligen rörde sig om ”en enskild person som spårat ur”.22

Vidare till Rättvisepartiet Socialisterna (RS), som liksom Socialistiska partiet har sin bakgrund i trotskismen. RS påpekar i en beskrivning av sin politik helt riktigt att staten, och därmed polisen, ytterst har till uppgift att ”värna om den härskande klassens intressen”:

Det handlar om att byta ut själva staten till en arbetarstat. Dagens stat är inte så demokratisk som politikerna och grundlagen säger. Den yttersta uppgiften för denna borgerliga stat är att värna om den härskande klassens intressen. Därför ser vi hur polis och till och med militär vid kritiska punkter sätts in mot stora demonstrationer och arbetarkamp. Lägg ner Säpo. Demokratisk och lokal kontroll av polisen – rensa ut rasister, homofober och andra rötägg.23

Efter dödsskjutningen av Christopher i Bagarmossen kunde RS ha applicerat denna analys av polisens roll under kapitalismen på en konkret händelse: vad borde revolutionärer kämpa för gentemot en polismakt som just skjutit en ung man till döds? I sin artikel om dödsskotten, i veckotidningen Offensiv, presenterade partiet två krav: att ta ifrån polisen rätten att ”utan speciella tillstånd” bära skjutvapen samt, häpnadsväckande nog, ”en polis förankrad i lokalsamhället och med god kännedom om alla boende”.24 Det var vad man hade att säga om saken då.

Det märkligt lama kraven har en förklaring. Trots (de ganska försiktiga) orden om polisen som ”vid kritiska punkter” sätts in mot arbetare betraktar Rättvisepartiet Socialisterna inte polisen som en från arbetarklassen skild grupp ”beväpnade människor”, som måste drivas ut ur arbetarrörelsen, besegras i revolutionär kamp och ersättas av en alternativ ordningsmakt. Man undviker helst att alls förklara varför sådana kraftmätningar kommer att bli absolut nödvändiga för den revolutionära rörelsen, och talar endast motvilligt om att ”byta ut staten”, snarare än om att krossa statsmaskineriet och dess repressiva funktioner. Som en följd av det betraktar RS poliser som ”arbetare i uniform”, som emellertid oturligt nog befinner sig lite för långt bort från ”lokalsamhället”.

Den här inställningen präglar hela Rättvisepartiet Socialisternas internationella organisation, CWI. Så kan t.ex. även Kshama Sawant, CWI-medlem i USA som 2013 valdes in i Seattles kommunfullmäktige, som första socialist på en sådan position på årtionden, uppmana till en ”reformerad” polismakt som kommer ”närmare” de huvudsakligen fattiga områden som är mest utsatta för polisvåld. Sawant har beklagat en ”ineffektiv” polismakt och till och med att ”för få poliser finns ute på gatorna”.25 Socialist Party, CWI i Storbritannien, har å sin sida fått mycket uppmärksamhet för att ha värvat fångvaktarnas facklige ledare, Brian Caton, till sitt parti, och för att ha hyllat denne som en viktig arbetarledare. Bland de ”arbetarkrav” Catons fack fört fram finns bl.a. bättre vapen åt plitarna, och hans fack har, naturligtvis, drivit försvarskampanjer för plitar som gjort sig skyldiga till misshandel, skenavrättningar och rasistiska utfall mot fångar.26 Socialist Party har även varit starka anhängare av polisernas fackliga aktivitet.

Internationella marxistiska tendensen (IMT), som i Sverige i dag representeras av gruppen Revolution (tidigare kända som Avanti), bildades genom en splittring från dagens RS i början av 90-talet. De har historiskt också haft samma uppfattning om polisen och repressionens väpnade kärna som RS, och har även de hyllat polis- och fångvaktarfack.27

Socialistiska Nätverket är en annan grupp ur samma tradition som RS och IMT. I samband med lagerarbetarstrejken vid Lagena i Jordbro i Stockholm 2009, då de strejkande möttes av en massiv polismobilisering, som bl.a. skyddade strejkbrytare, gjorde de en uppskattande intervju med en representant från Polisförbundet i Stockholm.28 Den ”trevliga och civilklädda” polis som intervjuades var, föga överraskande, tydlig med att polisens uppgift är att ”säkerställa ordningen på platsen så att man kan fortsätta produktionen” och försvarade den massiva repressiva insatsen mot de strejkande arbetarna med att man ville undvika ”kalabalik”. Socialistiska Nätverkets journalist konstaterade å sin sida hur ”glädjande” det är att polisen har ”ett aktivt fack med hög anslutningsgrad”, även om han fann det förbryllande att snuten som intervjuades ”i frågan om vad polisen gjorde under Lagenastrejken talar utifrån sin roll som polis och glömmer det fackliga uppdraget”.

RS, IMT och Socialistiska Nätverket må glädjas åt fackligt aktiva snutar, men delar av vänstern har gått längre än så. Det förment revolutionära lilla facket SAC-Syndikalisterna har åtminstone tidigare och under en längre tid organiserat ett tiotal poliser i sina led, och även i Arbetsdomstolen företrätt snutar som inte varit nöjda med sina karriärmöjligheter i repressionens maskineri.29

På den frihetliga vänsterkanten återfinns också Förbundet Allt åt Alla (FAÅA), som har varit långt ifrån konsekventa i sin beskrivning av repressionen. När organisationen under förra året utsattes för en skrattretande hetskampanj från statens samordnare mot våldsbejakande extremism avslöjades att FAÅA hade en i bästa fall mycket oklar uppfattning av revolutionärers förhållande till staten.30

Den ”snutkramande” vänstern, eller den vänster som har en mer luddig uppfattning om polisens roll, är långt ifrån ensamma. De flesta borgerligt sinnade människor hyser liksom dem förhoppningar om att polisen ska gå att reformera till en bättre institution. Och mer taktiskt sinnade byråkrater i repressionens korridorer ser behovet av att utöva ”den ena klassens undertryckande av den andra” på ett kontrollerat sätt, så att klassfreden inte hotas av uppror eller ”stökigheter” efter alltför flagranta polisövergrepp. Som vi har sett instämmer alltså även vissa ”revolutionärer”. Genom att ”rensa ut rötäggen” eller delvis avväpna polisen hoppas man att kåren ska kunna bli den trogna försvarsinstitution för upprätthållandet av demokratiska fri- och rättigheter som den enligt det liberala synsättet är ”tänkt” att vara.

Men det här är att missförstå polisens roll under kapitalismen. Att kräva fler poliser är ett recept för nederlag för en vänster som hoppas genomföra stora samhällsförändringar. Inte bara är det fel att tro att sociala problem kan lösas med repressiva medel – de poliser t.ex. Vänsterpartiet vill bekosta kommer i ett framtida skede att kunna sättas in mot en stridbar arbetarrörelse. Och det är inte svårt att tänka sig vad en SD-M-regering skulle kunna göra med sådana generösa polisresurser.

Inte heller krav på en polis som är ”närmare lokalsamhället” är tillräckligt. Problemet i många bostadsområden och för alla de som dödas av våldsamma svenska poliser är snarare att snuten redan är för närvarande. Att ta ifrån polisen deras vapen vore ett steg framåt (naturligtvis utan att lämna några kryphål om att snutarna fortfarande ska få använda sina älskade puffror med ”speciella tillstånd”), men lämnar polisens övriga befogenheter orörda. Idén om ”lokal kontroll” över polisen kan också den vara positiv, men riskerar att bli tandlös. Om kåren i övrigt lämnas orörd kan en aldrig så demokratisk lokal ”kontroll” knappast ifrågasätta och utmana polisens övergripande funktion, att upprätthålla klassamhället. Och Säpo, som RS vill lägga ner, är naturligtvis bara en något mer förfinad del av samma repressiva makt som polisen. Socialister som vill lägga ner Säpo men inte lyfter samma krav mot polisen i övrigt måste i så fall förklara varför man gör den distinktionen.

Reformisters missförstånd av polisens roll i och för den kapitalistiska staten är också vad som lett fram till vissa vänstergruppers stöd till polisernas fackliga organisering. Men till skillnad från andra fackförbund måste Polisförbundet, som Vänsterpartiet och Socialistiska Nätverket hyllar, framför allt förstås som en organisation som skyddar polisernas rätt att utöva repression.

Vad ”bättre villkor” betyder för Polisförbundet är alltså inte bara högre löner utan även bättre beväpning (t.ex. elpistoler31), mer skydd och resurser åt de poliser som ska utföra deportationer, som ska slå ned på antirasistiska demonstrationer eller som ska övervaka och trakassera förortens ungdomar. Polisförbundets sysslar också frekvent med att bestrida avsked eller att på andra sätt försvara snutar som t.ex. dömts för att ha misshandlat gripna personer32. Den exceptionellt höga anslutningsgraden – enligt vissa siffror är den uppe på 95 % – måste ses i det sammanhanget och kan inte, vilket Vänsterpartiets Linda Snecker tycks tro, förklaras med att poliser skulle ha en ovanligt välutvecklad proletär facklig medvetenhet.

För socialister kan något stöd till ett sådant fack inte komma på fråga. Som de ryska socialisterna Lenin och Trotskij gång på gång påpekade i de lärdomar de dragit efter den ryska revolutionen måste arbetarrörelsen visserligen klyva borgarstatens armé i två och vinna över de värnpliktiga soldater man kan – men något sådant gäller inte polisens oförbätterliga karriärister. Här är Leo Trotskijs beskrivning av några scener i samband med februarirevolutionen i Ryssland, 1917:

Gentemot polisen visade folkhopen ett vildsint hat. De jagade den ridande polisen på flykten med visslingar, stenar och isbitar. Arbetarna närmade sig soldaterna på ett helt annat sätt. Runt kasernerna, vaktposterna, patrullerna och leden av soldater stod grupper av arbetare – män och kvinnor – och småpratade i all vänskaplighet med männen i armén. (..) Polisen är vildsint, obeveklig, hatad och hatar sina fiender. Att vinna över dem kommer inte på fråga. Klå upp dem och slå ihjäl dem. Med soldaterna är det annorlunda: folksamlingen gör alla ansträngningar för att undvika fientliga sammanstötningar med dem. Tvärtom söker man vägar för att beveka dem till sin förmån, övertyga, attrahera, fraternisera, låta dem uppgå i folkmassan.33

Ännu är vi så klart långt ifrån sådana scener i Sverige. Men fram till dess måste socialister och fackligt aktiva åtminstone motsätta sig samarbete med poliser i fackföreningsrörelsen. Vi kan inte stödja krav från den yrkesgrupp som i nästa stund skickas ut för att angripa våra strejkvakter. Istället för stöd till polisstrejker och krav på fler poliser på gatan måste det fackliga stridsropet vara: Polisförbundet ut ur TCO.

De lärdomar vi måste dra
Låt oss återgå till kampanjen för Christopher. Detta är kampanjens krav efter de dödande skotten i Bagarmossen:

Vi vill att Christopher ska få rättvisa. Vi vill att polisen som sköt ska bli dömd för mord. Vi vill att polisen och media ska stå till svars för det lidande de vållat Christopher och hans familj. Vi vill uppmärksamma polisbrutalitet och hur det faller mellan stolarna i vårt samhälle. Vi vill uppmärksamma att den svenska polisens handlingar numera inte skiljer sig långt ifrån den amerikanska polisens. Vi vill framföra att vi civila människor inte är säkra i vårt samhälle. Vi vill uppmärksamma att det här kan hända vem som helst och att denna händelse måste bli tagen på allvar.34

Och när en 69-årige man i Husby 2013 sköts ihjäl av polis skrev förortsorganisationen Megafonen så här:

MEN LYSSNA – Det här varken första eller sista gången, det här är ett system. Polisen finns inte för att tjäna det vanliga folket/knegarna/ortenbarnen – isåfall hade dom fängslat Carl Bildt, varenda skattefifflare i Östermalm och sig själva för att dom jobbar med REVA och utvisar folk till döden. Polisen finns i våra områden för att skydda den politiska och ekonomiska eliten: skrämma oss, disciplinera oss… Polisen lär oss praktiskt det skolan lär oss teoretiskt: som fattig knegare och icke-vit är du sämre och mindre värd, i Sverige och hela världen.35

Allt detta bör revolutionära marxister kunna skriva under på (även om vi kanske tyvärr kan misstänka att skyldiga poliser inte kommer att hållas ansvariga av ”rätts”-systemet, här eller i andra, liknande fall). Händelser som den i Husby eller Bagarmossen ger revolutionärer en möjlighet att inte bara beklaga sorgen (eller prata om att polisen borde komma ”närmare” samhället) – och inte heller att enbart bejaka det blinda snuthatet – utan också att föra fram ett politiskt svar. Vi måste sätta polisen i sitt rätta sammanhang, som en avgörande del av försvaret för klassamhället. Vi måste redan i dag, trots att det känns avlägset, börja prata om vilka alternativa strukturer som skulle kunna ersätta polisens funktioner i ett helt annat samhälle, och här och nu ta steg för att bygga dem. Som vi skrivit tidigare:

Kriminaliteten och det antisociala beteendet som går ut över arbetarklassen är framför allt produkter av klassamhället. Därför är inte klassamhällets beskyddare – polisen, domstolarna osv. – vare sig praktiskt eller i ett objektivt, historiskt perspektiv, lämpade att skydda arbetarklassen från denna oordning. Med det sagt menar vi inte att revolutionärer alltid borde förespråka ett aktivt motstånd mot polisen. Motståndet måste vara politiskt befogat. Vad vi menar är att revolutionärer borde vara för att arbetarklassens egna organisationer tar på sig ordningsfunktioner på bekostnad av den borgerliga statens ordningsapparat, och att en utveckling åt det hållet bör stödjas i varje steg. Det kan låta som en abstrakt och överdrivet radikal hållning, och givet det sömniga tillståndet i svensk politik och klasskamp är det på sätt och vis det i dag. Men i situationer av tilltagande klasskonflikter och öppet klasskrig, som i t.ex. Grekland idag eller för Black Panther Party i USA på 60- och 70-talen, framstår frågan i ett klarare ljus.36

Den revolutionära vänstern, och arbetarrörelsen i stort, måste lämna snutkramandet liksom det blinda snuthatet bakom sig till förmån för en marxistisk analys av staten och polisen. Vårt politiska svar måste vara en organiserad och metodisk kamp, inte bara mot polisen och dess ständiga övergrepp, utan i slutändan mot hela den stat och hela det ekonomiska system snuten beskyddar.

Svante Persson


Faktaruta: Repressionens akademiker

Den borgerliga statens försök att avväpna reella eller potentiella hot mot fortsatt utsugning sker naturligtvis också med mer förfinade metoder än bara de direkt polisiära. Man får visserligen gå tillbaka ända till 2011 för att hitta senaste gången Säpo betecknade den autonoma rörelsen som ”ett reellt hot mot det demokratiska statsskickets grundläggande funktioner”, alltså mot den rådande, kapitalistiska ordningen och dess ”demokrati” (i sig ett underbetyg till den radikala vänstern)a. Men för säkerhets skull håller sig staten ändå med en kader av akademiker som ständigt håller den revolutionära vänstern, liksom fascistiska och islamistiska rörelser, under uppsikt.

Det sker till exempel genom Samordnaren mot våldsbejakande extremism, om vilken vi tidigare skrivit, och myndighetsrapporter som den i september utkomna Ung och extrem – om våldsbejakande vänsterextremism.b

I Ung och extrem, utgiven av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor i samråd med Samordnaren mot våldsbejakande extremism, kartläggs den ”vänsterautonoma” rörelsen noggrant och med intersektionella metoder (vilket för övrigt visar att en intersektionell analys inte i sig enbart kan användas progressivt). Det uttalade syftet är att ”undvika eller mildra politisk radikalisering” samt att hjälpa statens aktörer att ”förhindra unga att ansluta sig” till den vänsterautonoma rörelsen.

Detta bidrag till repressionens förståelse för och undertryckande av den revolutionära rörelsen grundar sig delvis i den autonoma vänsterns egna texter och forskare – och att fiendesidans akademiker får tag på vänsterns analyser är så klart ofrånkomligt om man alls vill publicera dem offentligt, vilket är nödvändigt för en hälsosam debatt i vänstern. Men rapporten ska också vara baserad på huvudförfattarens ”tre år [av] observations- och intervjustudier i både Tyskland och Sverige”. Vilka ”intervjustudier” det rör sig om klarläggs inte, men det är ju uppenbart att icke-samarbete med sådana här till staten och repressionen nära knutna akademiker är precis lika viktigt för revolutionärer som att inte tala med polisen.c

En vänster som betraktar krossandet av den borgerliga staten och dess apparat av repression som en nödvändighet får alltså inte stirra sig blind på poliserna. Våra motståndare, som har till uppgift att upprätthålla klassamhället, är inte dumma. Vi måste bygga upp ett pansar mot alla försök att söndra och besegra våra organisationer, även mot batongslag som kommer i form av rapporter och strategier.

1Man öppnade eld mot polis – sköts ihjäl, Aftonbladet, 2016-06-22
2”De tog ifrån ett tvåårigt barn sin pappa”, Göteborgs-Posten, 2016-07-27
3Justice for Christopher på Facebook
4Polisen backar om dödsskjutning, Aftonbladet, 2016-07-27
5”De tog ifrån ett tvåårigt barn sin pappa”
6Ur Skotten i Göteborg, del 1, Sveriges Radio, 2014-12-07
7Ur My Traitor, The Lilliput Press, 2011. Vår översättning
8Mord i gängmiljö svårutredda, SVT, 2016-10-09
9Handlagda brott, slutlig statistik för 2015, reviderad 2016-08-29, Brottsförebyggande rådet
10Rekordfå brott klaras upp efter polisens omorganisation, Dagens Nyheter, 2016-08-30. Polisens egen statistik har dessutom ifrågasatts som ”grovt felaktig”, se t.ex. Nej, polisen klarar inte upp 14% av anmälda brott, Cornucopia, 2016-08-31
11Så vill regeringen få polisen att utvisa fler papperslösa, Sydsvenskan, 2016-09-22
12Staten och revolutionen, 1917
13Den arbetande klassens läge i England, 1845
14Familjens, privategendomens och statens ursprung, 1884
15Refererad i Kvinnomisshandel – polisens vanligaste brott, Aftonbladet, 2009-10-07
16”Haffakorten” har kortfattade sammanfattningar av juridiska rättigheter vid demonstrationer och aktioner och bör finnas i varje aktivists ficka. En PDF-kopia kan t.ex. laddas ner här
17Vad varje revolutionär bör veta om repressionen, 1926
18Vänsterpartiet satsar på fler poliser, SVT, 2016-03-03
19Samtliga citat från ”Aktuell debatt om polisens situation, Riksdagen, 2016-09-27
20Socialistiska partiets frågeforum på Köpings kommuns hemsida, 2002-09-15. SP:s schweiziska syskonparti har för övrigt rentav stoltserat med att låta en av sina medlemmar utses till justitie- och polisminister i en av landets kantoner – se Centrism in its dotage: USFI 1980-1991, Förbundet för Femte Internationalen
21Samtliga citat hämtade från bloggen Svensson
22Vår insändare om det refuserades av SP:s veckotidning Internationalen. Se Arbetarmakt svarar Socialistiska partiet: Bristande analys av Vänsterpartiet och Kärrtorp, 2014-08-27
23Vad vill Rättvisepartiet Socialisterna? (PDF), 2011
24Polisens lögner om dödsskotten, Offensiv, 2016-08-03
25”Presidentvalet i USA: Kamp för nytt arbetarparti är det ”minst dåliga” alternativet, Arbetarmakt, 2016-04-19
26Revolutionary Marxism, the prisons system and the Prison Officers Association, Workers Power, 2009
27Se t.ex. Britain: Bolshevik Bobbies, In Defence of Marxism, 2008-01-29
28Tidigare tillgänglig på http://www.socialisten.se/content/view/596/68/, en kopia finns tillgänglig här. En diskussion med bl.a. artikelförfattaren finns på bloggen På ditt jobb
29AD 1994 nr 13, Stensele LS av SAC mot staten genom Rikspolisstyrelsen. Enligt uppgift har även en kongressmotion om att explicit förbjuda poliser att gå med i SAC röstats ned vid förbundets näst senaste kongress, se här
30Se ”Debatten om ”våldsbejakande extremism”: Deras extremism och vår, Arbetarmakt, 2015-07-14
31”Hänsynslöst att inte införa elpistol”, Dagens Nyheter, 2014-04-08
32Se t.ex. Polisförbundet bestrider avsked av polis, 2010-06-14
33Ryska revolutionens historia I, 1930
34Justice for Christopher på Facebook
35AYNA: Varför dom finns + Lögnen om Husby-mordet igår, Megafonen, 2013-05-14
36Debatten om ”våldsbejakande extremism”: Deras extremism och vår

a Säpos årsrapporter, citerade i Ung och extrem – om våldsbejakande vänsterextremism, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, 2016-09-30
b Ung och extrem – om våldsbejakande vänsterextremism. Även som poddradio
c En sedelärande historia om ett liknande sammanhang finns i det så kallade Aufhebengate – se t.ex. artikeln Aufhebengate, IKS, 2013-05-13 och broschyren cop-out – the significance of Aufhebengate, 2013

No Responses

Add a Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *