En antiimperialism för idioter

Det är inte personerna på bilden som artikeln handlar om. Däremot tenderar de och en stor del av Europas övriga fascister att komma fram till samma konkreta ståndpunkter i fallet Syrien som vissa förvirrade "antiimperialister"

Det är inte personerna på bilden som artikeln handlar om. Däremot tenderar de och en stor del av Europas övriga fascister att komma fram till samma konkreta ståndpunkter i fallet Syrien som vissa förvirrade ”antiimperialister”

I slutet av 1800- och början av 1900-talet kallades inom den tyska arbetarrörelsen antisemitism ibland för en idioternas socialism, ett uttryck som tillskrivs August Bebel. Antisemitism tog sig – och tar sig – ofta formen av angrepp på banker och överhet. Där marxister ser problemet i kapitalismen och borgarklassen i sin helhet, dess judiska likväl som dess icke-judiska delar, tror antisemiter emellertid att problemet ligger i att de är judar. Medan den marxistiska analysen leder fram till uppgiften att ena arbetarklassen mot borgarklassen i sin helhet leder antisemitismen med sina variationer till att splittra arbetarklassen och inte tydligt peka ut den verkliga fienden. Därav idioternas socialism. Jag vill klargöra att resten av artikeln inte handlar om antisemitism, och jag försöker inte genom denna inledning antyda något sådant. Däremot är det svårt att inte slås av att ”för idioter” är väldigt träffande när man hör många förvirrade utläggningar om antiimperialism idag.

Behovet av antiimperialism kvarstår oförändrat. Det är lika nödvändigt som tidigare att bekämpa imperialismen. Det är inte det vi invänder emot. När USA m.fl. invaderade Irak 2003 förespråkade vi de imperialistiska truppernas nederlag. Problemet är dock att mångas förvirrade uppfattningar om ”antiimperialism” leder dem till felaktiga och ofta reaktionära ståndpunkter. För att effektivt kunna bekämpa imperialismen är det nödvändigt att göra upp med den idiotiska ”antiimperialismen”.

Oförsonlig kamp mot imperialismen är nödvändig

För en marxist är det elementärt att kapitalismen inträdde i den imperialistiska fasen någon gång omkring 1900, med olika imperialistmakter och -block som kämpar om inflytande, rikedomar och, i slutändan, världsherravälde. Detta fick ditt tydligaste uttryck i första världskrigets blodbad. Lika elementärt är det för varje revolutionär marxist att vi inte kan ge något stöd till någon imperialistmakt. Det var dock detta som hände när första världskriget bröt ut 1914: den formellt marxistiska andra internationalen kollapsade fullständigt när de flesta och största sektionerna ställde sig på ”sin” stats sida i kriget. De principfasta revolutionärerna, som de ryska bolsjevikerna, den tyska vänstern under Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht med flera fördömde detta fullständigt. Inte för att det inte fanns saker som var bättre och (ännu) sämre med de imperialistisk blocken, utan för att dessa skillnader hade en helt underordnad betydelse i förhållande till att det rörde sig om två giriga och blodtörstiga imperialistiska block. Att välja något ”mindre onda” av dem var att knäböja för det och frånsäga sig sin politiska självständighet. Detsamma gäller för en socialist som tar ställning för en annan imperialistmakt.

Detta handlar inte om att i alla lägen bara kunna ta ställning för krafter som är alltigenom socialistiska eller åtminstone progressiva. De nyss nämnda revolutionärerna tog helt ställning för exempelvis koloniala uppror mot kolonialmakterna, utan att kräva en bra politik av upprorets ledning först. På samma sätt har revolutionärer alltsedan dess tagit ställning för nationella befrielserörelser mot imperialistiskt förtryck. Som vi gång på gång har förklarat har vi konsekvent sett det som en plikt att förespråka inte bara fred, utan ett nederlag för USA:s trupper när de invaderar länder, vare sig det rör sig om Vietnam, Irak eller Afghanistan. Det är dock nödvändigt att göra det utan att på minsta sätt knäfalla för, anpassa sig till eller försköna de krafter som för tillfället befinner sig i konflikt med USA. Detta är det många inom vänstern som misslyckas med.

En stor del av vänstern ser imperialismen som i praktiken synonymt med USA, och antiimperialism således som samma sak som att vara emot USA. De må medge att det finns andra imperialistmakter, men EU behandlas vanligtvis som helt underordnat USA, och Japan verkar helt bortglömt. Ryssland, när landet ens erkänns som imperialistiskt, brukar framhållas som en på sin höjd mindre farlig och aggressiv imperialism. Självfallet är Ryssland betydligt svagare än USA ekonomiskt, politiskt och militärt, men det är likafullt en hungrig imperialistisk makt som slåss för sin plats i solen. Det massiva våld dess ledning är beredd att ta till såg vi tydliga exempel på i Tjetjenien och ny Syrien. Att konstatera att Ryssland är svagare än USA och har färre fingrar med i spelet i det som händer i världen är inte heller någon anledning att försköna den ryska regimen. Ändå är det vad många idiotiska ”antiimperialister” gör. Detta visar sig speciellt tydligt när de bemöter alla fördömanden av den ryska imperialismen som en drängtjänst åt USA. Att inte bara frånsäga sig alla avståndstaganden från ryska illdåd, utan att ursäkta eller försvara de ryska bombningarna av Syrien, eller att ilsket beskylla alla som kritiserar den ryska stormaktspolitiken för att vara USA-lakejer, är att kapitulera politiskt för den ryska imperialismen. Detta oavsett om det åtföljs av rituell kritik om att Putin inte är socialist och således vår motståndare.

Att ta ställning mot USA är inte i sig antiimperialism
Att ständigt ta ställning mot USA är i sig inte ens en antiimperialistisk analys. Om så vore fallet skulle Europas nazister tillhöra antiimperialisterna, liksom al Qaida och IS/Daesh. Om vi lämnar konspirationsteorierna åt sidan fördömer dessa samtliga USA, och de två sistnämnda har utfört väpnade attacker mot USA eller amerikanska trupper. De kanske kallar sig antiimperialister, men vi har givetvis ingen anledning att räkna dem dit. Många föregivna marxister skulle förvisso hävda att de har en helt annan och mer sofistikerad analys än dessa. Och det har de – på en abstrakt nivå. Problemet är dock att detta i många fall inte märks när de ska formulera en konkret politik. När de, som så ofta tycks vara fallet, begränsar sig till att ständigt intala sig att om något händer måste USA:s hand ligga bakom och fördöma detta så märks det egentligen inte så stor skillnad i den intellektuella nivån.

Ett återkommande argument är att det är gynnsammare för oss och skapar större utrymme för kamp med flera konkurrerande imperialistmakter än med en enda dominerande. Det ligger givetvis någonting i detta – om vi bortser från att imperialistisk konkurrens kan orsaka förödande krig så skapar imperialistisk splittring utrymmen att manövrera i. Att inse och utnyttja detta är dock en annan sak än att stödja en imperialistmakt. De socialdemokratiska partier som ställde sig bakom ”sina” regeringar när första världskriget utbröt fortsatte att förklara att det var kapitalistiskt krig, skapat av kamp mellan imperialistiska stormakter – men att de i den aktuella situationen måste stödja ”sitt” lands försvar och sluta upp bakom sina mindre dåliga kapitalistiska regeringar.

För arbetarfientliga regimer mot dess folk

Den värsta aspekten av detta är dock att de tenderar att enbart bry sig om konflikter – verkliga, eller ibland inbillade – med USA. Detta innebär att i praktiken ta ställning för reaktionära och arbetarfientliga regimer mot dess folk och arbetarklass. Det mest uppenbara exemplet är Syrien. Vi vet alla vad som hände i Irak, och det borde från början ha varit självklart för varje socialist att på alla sätt motsätta sig en amerikansk invasion av Syrien. Om en sådan hade kommit skulle Arbetarmakt utan att tveka ha förklarat att vi förespråkade de imperialistiska truppernas nederlag, precis som vi gjorde i Irak. Saken är dock den att en sådan invasion inte har kommit, och har inte varit aktuell på åtskilliga år.

Med den vulgära analys som Assads försvarare håller sig med räcker det att påpeka allt USA-imperialismen har gjort hittills. Vi känner till invasionerna av Grenada, Afghanistan, Irak, krigen mot Vietnam och Korea, stöden till oräkneliga diktaturer, de hemliga CIA-operationerna, kupperna i Chile, Argentina, Iran och många andra länder, drönarbomberna etc. etc. Detta innebär dock inte att de bombar eller invaderar alla länder, eller att allt dåligt som händer beror på USA. Inte heller de tidigare tankarna och åtminstone påbörjade planerna på att invadera just Syrien bevisar något konkret i nuläget. När George Bush tillträdde som president 2001 fanns det omfattande planer på USA-ledda regimskiften i flera länder. Afghanistan och Irak gick dock inte alls så enkelt som de hade räknat med. Att störta regimerna gick enkelt, men som bekant var det betydligt svårare att få bukt med det omfattande motståndet mot ockupationerna. Det är nödvändigt att inse att det imperialistiska USA i viss mån brände sig på fingrarna i sina planer på omvälvningar. De är självfallet fortfarande med viss marginal den mäktigaste stormakten, men likväl tvingades de inse att de inte har makten att göra allt de skulle önska. Något som inte alls borde vara förvånande efter nederlaget i Vietnam.

USA under Obama har inte haft samma omfattande planer. Vi vet vad de är kapabla till, vi känner till deras drönare, deras militärbaser och deras vilja att styra vad andra länder gör. Detta innebär dock inte att de tänker invadera eller bomba varje land. Invasionen som Assads försvarare började prata om 2011 har vi ännu inte sett röken av. Givetvis har de intervenerat i viss mån. Obama och utrikesminister Clinton gjorde en del verbala utspel mot Assad. Verbala utspel är dock enkla att göra, och bevisar i sig inte så mycket, speciellt inte om hemliga planer och operationer. De har skickat en del vapen till rebellgrupper. Det dröjde ett tag innan några amerikanska vapenlaster började komma – till skillnad från att upproret hade varit välbeväpnat från början, vilket förstås hade varit ett starkt belägg för att en utländsk makt var tungt insyltad från början – och ingen har kunnat påvisa att de har varit i närheten av en omfattning som skulle innebära att en massiv intervention från världens största militärmakt. I jämförelse med det militära stöd Assad har fått från Ryssland och Iran ter sig det vapenstöd som upproret har fått som tämligen ynkligt. Detta även när vapnen som har skickats från Saudiarabien och Qatar har räknats in. Vissa vapenlaster är inte heller något bevis för att USA kontrollerar, ligger bakom eller startade upproret. Det är givet att USA gör vad de kan för att för att flytta fram sina positioner. Att de har några omfattande planer eller gör något storskaligt i hemlighet måste dock fortfarande bevisas.

Att ta emot amerikanska vapen är inte heller något bevis för att ett uppror, väpnad grupp eller stat är köpt av imperialismen. Givetvis tar de i ett desperat läge emot vapen när de får dem. YPG/YPJ tar emot amerikanska vapen, och bolsjevikregeringen hade överläggningar med de västallierade om militärt stöd efter oktoberrevolutionen. Detta var när Sovjetryssland fortfarande var i krig med det kejserliga Tyskland, och det blev inte mycket av det militära stödet då de istället slöt Brest-Litovskfreden. Men det var fortfarande imperialistiska vapen som de beslutade sig för att ta emot, och vissa i ledningen var helt emot.

Det är självklart att alla former av vapenstöd från imperialistmakter innebär en stor fara. Att försöka bemöta en välbeväpnad fiende utan att ha tillräckligt med vapen själv innebär också det en stor fara, så i vissa situationer finns det inte mycket annat val än att ta vapen om de erbjuds. Det medför givetvis risker för politisk påverkan och styrning – det finns exempelvis all anledning att känna oro inför PYD:s utveckling – men det är i sig inget bevis för att det är USA som styr.

Varför har inte USA bombat Assad?
En fråga som måste besvaras är: varför har de inte bombat Assad? Om Obama och hans medbrottslingar nu tänkte lägga sådant krut på att störta regimen, och planerade en regelrätt invasion framstår det väl som helt ologiskt att de inte bara bombade dess viktigaste militära installationer? Efter gasattacken i Ghuota hotade Obama, men backade. Varför kom inte bomberna? USA drönarbombar flera andra länder, varför inte Assad, om det var det de ville? USA älskar att rättfärdiga sina interventioner med humanitära argument, och de har sällan dragit sig för att ljuga. I Syrien rådde storskaliga bombningar mot civila, skövlade städer, det fanns även en stor attack med giftgas att peka på – sällan skulle de humanitära argumenten för att bomba ha framstått som mer trovärdiga.

Varför krossade Obama inte åtminstone Assads flygvapen? Det kan inte ha varit någon speciellt svår uppgift för USA att decimera den syriska regimens flygstridskrafter. De planen mördar civilbefolkningen skulle ha varit bland de mest trovärdiga argument för en intervention som en amerikansk president har haft. Jag har inte sett någon annan förklaring med någon trovärdighet än: USA är inte intresserat av att verkligen på allvar slå mot Assad.

En ”förklaring” som jag har hört från flera från Assads svenska hejaklack är att Obama inte kunde bomba för att det brittiska parlamentet sa nej. Det är rörande vilken tilltro de har till det brittiska parlamentets makt över USA:s utrikespolitik. På grund av en omröstning skulle alltså Vita huset och Pentagon vara helt bakbundna i flera år? Givetvis skulle bombningar vara mer komplicerade nu när Ryssland står helt bakom Assad, men om USA skulle vilja visa vem som har kapaciteten skulle de givetvis kunna göra det ändå. Och argumentet om Ryssland svarar inte på varför Assads militär inte redan var grundligt bombad redan innan Putin skred till den syriska diktaturens försvar. Det lustiga är att det ofta är samma personer som högljutt hävdar att CIA skapade upproret 2011 som påstår att det brittiska parlamentet satte stopp för Obamas bombplaner. USA-imperialismen skulle alltså vara tillräckligt mäktig för att trolla fram ett till synes omfattande och folkligt uppror i bakfickan, men inte kunna bomba ett land för att det brittiska parlamentet sa nej i en omröstning? Sannerligen en förvirrad ”analys” dessa människor har!

Stödet till Assad dikterar analysen
Men KP och RKU, och något mer nedtonat SKP, baserar inte sitt stöd till Assaddiktaturen på någon konkret uppskattning av imperialismens planer och behovet av att slå tillbaka dessa. Snarare formas deras uppfattning om vad USA tänker göra av till betydande del av deras stöd till Assad. De brukar hävda att deras stöd till Assad bara är tillfälligt, i en specifik situation, och att de egentligen inte är några anhängare alls, utan gladeligen skulle se honom störtas av en kommunistisk revolution. Problemet är bara att deras opposition är rent hypotetisk – de kan ha vissa invändningar, men de står ändå bakom diktatorn vid varje verkligt steg. Inte bara det, utan de gör den blodiga regimens propaganda i stor utsträckning till sin.

I detta följer de bara de två syriska ”kommunist”partier som är del av Assads lydiga opposition. De tillåts komma med viss kritik – exempelvis kan företrädare utbrista att det var ett stort misstag att privatisera betydande delar av ekonomin, något Assad sysslade med under åren före 2011 – men går inte utöver vad de tillåts att göra. De bygger ingen verklig opposition, och framför allt inget motstånd. Istället utgör de en vänsterfasad åt diktaturen, en kuliss som ger sken av att det finns en opposition och att valen i Syrien betyder någonting. Och deras meningsfränder i världen sällar sig till den bilden och beskriver Assads familjediktatur som Syriens ”legitima regering”, målar upp en bild av ett meningsfullt demokratiskt system med verklig opposition och gör sitt bästa för att frånta regimen ansvaret för dess krigsbrott. ”Men vi är absolut inte okritiska”, kan Proletärens ledare pliktskyldigt säga om sitt stöd för den blodiga diktaturen, alltmedan de förklarar att strömmarna av blod, de skövlade städerna och terrorbombningarna inte alls är Assads fel.

De mer radikala av anhängarna kan hävda att de visst skulle önska att Assad störtades, men att det vore helt orealistiskt att försöka detta under pågående inbördeskrig. Borde de syriska kommunisterna kriga mot både Assad och jihadisternas? frågar de. Det är dock de syriska ”kommunisterna” som har bäddat för islamisternas framgångar genom att i åratal låta islamister framstå som den enda verkliga oppositionen, när Assads tillåtna ”opposition” i själva verket utgjorde hans vänsterfasad. Att de föregivna ”kommunisterna” i själva verket sitter i diktaturens knä underlättar storligen för alla reaktionära krafter som står emot regimen. Detta givetvis i synnerhet när de massiva protesterna och upproret bröt ut våren 2011. Självfallet fanns det reaktionära krafter inblandade, och självfallet utgjorde de en stor fara, men det kommer inte att bryta ut en ren revolution utan att islamister försöker ta över den i hela regionen. Assads ”kommunister” slöt upp bakom regimen för att bekämpa islamisterna, vilket innebar att bekämpa dem, och hela upproret, med massiva terrorbombningar, brutal krigföring och ett allt större beroende av andra islamister, shiitiska sådana i form av trupper från Iran och Hizbollah. Detta, och regimpropagandan att all opposition var islamistisk, tillät jihadister som IS/Daesh att framställa sig som det enda alternativet till Assads terror, och det påtagliga hotet från de shiitiska fundamentalisterna drev många sunniter i armarna på dem. Mer om hur Assad har skapat en grogrund för islamismen finns här.

Det enda valet verkliga kommunister kunde ha fattat var att ställa sig i spetsen för upproret och kämpat om ledningen för det. Detta kunde allvarligt ha slagit undan islamisternas möjligheter att vinna masstöd. Att de Assadlojala ”kommunisterna” valde att sluta upp bakom regimen innebar att helt vänta ryggen åt varje verklig revolution. Det var helt och hållet väntat, då de inte har utgjort något annat än en helt tam och foglig ”opposition” på flera årtionden. De kan inte betraktas som annat än en del av diktaturen, dess vänsteralibi, som fullständiga förrädare mot arbetarklassen och kan bara behandlas med förakt.

Utan en revolutionär politik även i fallet Iran
Kommunistiska internationalen formulerade under sina första år taktiken med den antiimperialistiska enhetsfronten. Denna innebär att kommunister kan göra gemensam sak, efter en formell överenskommelse eller inte, med regimer eller krafter som för tillfället ligger i konflikt med imperialistmakter. Vi har redan nämnt invasionen av Irak. Om Syrien verkligen hade stått inför en USA-ledd invasion istället för ett folkligt uppror så skulle vi ha hoppats på de imperialistiska truppernas nederlag, även mot den reaktionära regimen. Likaså skulle vi ställa oss bakom Irans försvar om USA skulle försöka invadera. Det vi inte skulle göra är däremot att göra detta på bekostnad av att stöda diktaturerna mot deras folk. Detta är dock den position KP hamnar i – om inte öppet och uttalat så i praktiken. Vi har redan diskuterat Syrien. Det är samma sak med Iran. Även om något öppet uppror inte har brutit ut så förekom det massiva protester efter valet och valfusket 2009. Inte ens då kunde Proletären ta ställning för att den blodiga mulladiktaturen måste störtas. De kan gå lite längre i sin kritik än i fallet Syrien, och erkänna att systemet i Iran i grunden är reaktionärt, men deras kritik är väldigt försiktig, och när diktaturen utmanas tar de inte ställning mot den. Givetvis stämmer det att vi inte vet vad som kommer efter att den har störtat. Effektiva diktaturer som i Syrien och Iran brukar kunna hindra några tydliga revolutionära alternativ att formera sig. Att störta diktaturerna är ett första, nödvändigt steg för att formera ett verkligt revolutionärt socialistiskt alternativ. Revolutionär är alltid ett vågspel där det inte finns några garantier. Det står givetvis KP fritt att överge alla tankar på revolution i dessa länder – alla tankar i verkliga situationer, till skillnad från en hypotetisk, idealistisk situation som aldrig kommer – till förmån för att i praktiken stå på dessa regimers sida (om än ”kritiskt”). Det är dock vår plikt att påpeka att det inte finns något kommunistiskt eller revolutionärt i dessa politik. Tack vare sin förvirrade ”antiimperialism” knäböjer istället dessa ”kommunister” för arbetarklassens fiender.

Västimperialismen – inte speciellt arg för att Putin bombar Syrien
KP:s anhängare har tydligen för vana att avfärda kritik av Ryssland som russofobi, och ett deltagande i USA:s attacker. Det stämmer att det finns en ”russofobi”, att Ryssland målas upp som ett stort hot mot oss alla, som när som helst kan invadera Baltikum och kanske Gotland. Detta är givetvis en billig propaganda för att hävda att hotet ligger någon annanstans. Tyvärr, för den idiotiska antiimperialismens världsbild alltså, sträcker sig denna ”russofobi” inte till Putins värsta illdåd, terrorbombningarna av Syrien. Om USA var fast beslutna om att störta Assad, och om de i allt såg Ryssland som en största fienden skulle de givetvis har försökt stoppa Rysslands massiva militära intervention för att hålla den syriska diktaturen under armarna. Detta har inte skett. Istället har USA:s svar på den ryska interventionen varit väldigt nedtonat, och de borgerliga mediernas kritik har mestadels varit svag. Den senaste tiden, när Aleppo varit i fokus, har kritiken mot bombningarna blivit lite högljuddare, men det har varit fortsatt tunnsått med den hårda kritiken, för att inte tala om fördömandena. Detta kan jämföras med den hysteriska tonen som rått när det har handlat om Putin och Ukraina. Det finns bara en rimlig slutsats att dra av detta: den västerländska borgerligheten och imperialismen har inga stora problem med att Putin stöttar Assad med massivt militärt stöd och bombningar. Givetvis har det diplomatiska manövrerandet fortsatt, liksom ett visst, närmast rutinmässigt vapenstöd via CIA, men USA har en uppenbar brist på någon konsekvent linje.

Proletärens ”analys” kollapsar fullständigt inför detta faktum, men detta utgör inget hinder för dess läsare att högljutt hävda: USA gör allt i sin makt för att störta Assad! KP och RKU är bra på att få sina medlemmar att upprepa de föreskrivna påståendena, men tyvärr är de sämre på att göra en materialistisk analys av verkligheten.

Assadregimens falska antiimperialism
Den syriska diktaturen har givetvis haft konflikter med imperialismen, som alla regimer som inte fullständigt vill gå i någons ledband. Dock har den varit mycket långt ifrån att ha någon konsekvent antiimperialistisk linje. Detta var speciellt tydligt när Assad den äldre helt ställde sig bakom USA:s imperialistiska krig mot Irak 1991. Nästan lika grovt var dess militära intervention i det libanesiska inbördeskriget 1976, då dess militär ingrep för att hindra vänsterns seger och backade upp de reaktionära och pro-imperialistiska krafterna. Efter 11 september inledde den nuvarande Assad ett samarbete med USA kring ”kriget mot terrorismen”, något Proletären har beklagat att USA under Bush inte var intresserat av att fortsätta med – vilket för övrigt ställer frågan: är KP mest emot USA eller för Assad?

All erfarenhet visar tydligt att Assaddiktaturen är fullständigt opålitlig när det gäller förhållandet till imperialismen. De som tror att Assad är något slags antiimperialist är väldigt naiva. Vid nästa omsvängning i den internationella situationen kan han lika gärna lägga sig platt för USA-imperialismen, som far hans.

En antiimperialism för idioter
Sammanfattningsvis är det lika viktigt som tidigare att vara en oförsonlig fiende till imperialism. Detta kan vid vissa tillfällen kräva att ta ställning för icke-proletära och rent av icke-progressiva krafter och regimer i en militär konflikt med imperialistiska trupper. Däremot är det att förråda alla kommunistiska principer att ge något politiskt stöd, vara försonlig mot eller försköna dessa krafter och regimer, och vidarebefodra deras propaganda. Detta är inte att vara en principfast antiimperialist – det är att knäfalla för dessa krafter. Det är precis vad KP och RKU gör. De gör något annat än att konsekvent bekämpa USA-imperialismen (som de mer eller mindre ser som synonymt med imperialismen) – de tror sig se USA-imperialismens hand och hot om invasioner överallt det behövs för att rättfärdiga sitt stöd till blodiga diktaturer. Samtidigt fjäskar de för och förskönar den ryska imperialismens terrorbombningar, och hävdar att det är en berömvärd kamp mot terrorismen. Genom detta har de vänt ryggen till den enda kraft som verkligen kan stå upp mot imperialismen – revolutioner i dessa länder, regioner och resten av världen. ”Kommunister” av deras snitt blir därmed en konservativ, och inte en revolutionär kraft i världen. Arbetarklassen har därmed ingen nytta av dem.

Lördag 5 november genomförde Arbetarmakt tillsammans med fristående aktivister en aktion vid ryska ambassaden i Stockholm. Vi la ut barnkläder och hällde ut röd färg för att symbolisera alla oskyldiga civila som har mördats av Rysslands bombningar. När vi delade en bild från detta på vår Facebooksida möttes vi snabbt av ett uppenbarligen samordnat angrepp från arga Putinvänner, som beskyllde oss för att vara USA-lakejer och stödja IS/Daesh och allt möjligt, bara från det faktum att vi fördömde Putins bombningar. En fullständig kapitulation för den blodtörstiga ryska imperialismen, och för Assads folkmördande diktatur. Detta är inte att vara principfast förkämpe för världens förtryckta folk – det är en antiimperialism för idioter.

Jens-Hugo Nyberg

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *