Arbetarnas uppror i Ungern 1956

Stalins huvud där det hör hemma: skilt från kroppen

Stalins huvud där det hör hemma: skilt från kroppen

För 60 år sedan – i oktober och november 1956 – gick Ungerns arbetare ut i ett aldrig tidigare skådat uppror mot den stalinistiska byråkratin. Ett så omfattande och politiskt tydligt uppror mot stalinismens förtryck hade tidigare inte förekommit i Östeuropa. En bred rörelse bestående av arbetare, bönder och studenter störtade en hatad stalinistisk regim. Det bildades revolutionära arbetar- och bonderåd som kontrollerade de flesta fabriker och jordbruk. Den enorma massrörelsen slutade dock i ett blodbad när sovjetiska trupper ingrep.

Händelserna i Ungern 1956 var ett av de få tillfällen då arbetarna i de stalinistiska staterna kunde ha störtat den byråkrati som i arbetarklassens namn styrde över dem. Byråkratins diktatur kunde ha ersatts av producenternas eget styre.

Stalins död 1953 medförde lättnader i stalinisternas diktatur i Sovjetunionen. De tre partiledare som ersatte honom, Malenkov, Chrustjov och Mikojan, insåg att det var nödvändigt att lätta på trycket, vilket också ledde till en viss popularitet i befolkningen. Den nya ledningen förespråkade öppet lättnader i förtrycket, satsningar på den eftersatta industrin för konsumtionsvaror och större förståelse för bönder som motsatte sig kollektivisering i de östeuropeiska staterna.

Stalinisterna hade i praktiken behärskat statsapparaterna i Östeuropa ända sedan Röda armén besegrade de tyska arméerna i slutet av andra världskriget. När kalla kriget bröt ut 1947–48 tvingades de att expropriera kapitalisternas verksamheter. Det skedde inte med arbetarklassens medverkan utan helt och hållet med hjälp av den stalinistiska staten. Stalinisterna hindrade till och med arbetarna från att delta aktivt.

De planekonomier som infördes var byråkratiska och kunde varken tillgodose landets eller befolkningens behov. Byråkratin satsade enorma resurser på militären och den tunga industrin för att försvara sina egna intressen och den utopiska idén om ”socialism i ett land”. Byråkratins prioriteringar och dess egna privilegier ledde gång på gång till ekonomiska problem och kriser.

Lättnaderna efter Stalins död ledde aldrig till några öppningar för arbetarna i Sovjetunionen. Däremot uppstod flera möjligheter för motstånd i Östeuropa. Där fanns det kvar fraktioner i de stalinistiska partierna som var relativt självständiga gentemot Moskva. I Jugoslavien fanns också Tito som öppet brutit med Moskva. De utgjorde ett slags nationellt inriktade stalinistiska fraktioner som förvisso inte var mindre byråkratiska men någorlunda populära på grund av sin relativa självständighet. För de nya ledarna i Kreml framstod de också som ett bättre alternativ för att stabilisera regimerna.

Stalinismen i Ungern

I Ungern var dessutom de nationella stalinisterna mycket populära och regimens ledare Rákosi extremt avskydd. Det berodde i hög grad på att Ungern hade dominerats av jordbruk och därför krävdes det mycket stark repression för att stampa fram en tung industri. Många bönder tvingades in i kooperativ som inte var särskilt framgångsrika. Livsmedelspriserna anpassades till behovet att ackumulera resurser för den tunga industrin och blev därför onödigt höga.

Stalins ståthållare i Ungern, Mátyás Rákosi, var landets mest avskydde politiker. Han lyckades föra landet till ruinens brant. Det var emellertid inte så lätt för de nya ledarna i Moskva att bara avskeda honom. Man ville inte visa sig otacksamma mot en av Kremls trognaste marionetter. Istället beslutade man sig 1953 för att utnämna en ny premiärminister som ett tecken på förnyelse. Det blev Imre Nagy.

Nagy tillhörde stalinismens högerflygel men var ändå ett slags folkhjälte. Han avskedades 1955 och betraktades sedan av arbetarna och studenterna som en rival till den hatade Rákosi. Han hade också undertecknat den första riktiga jordreformen i Ungern efter andra världskriget, vilket bidrog till hans popularitet bland bönderna.

I bakgrunden fanns också fallet med Lázló Rajk, en av de östeuropeiska ledare som rensades ut och avrättades i slutet av 1940-talet för att hindra uppkomsten av flera Tito. Rajk var populär efter att ha lett det ungerska partiet under den tyska ockupationen. Rákosi hade för sin del suttit i exil i Moskva och medverkat i Stalins utrensningar.

Den så kallade Petöfi-kretsen bildades 1954 – namnet lånat från en stor ungersk poet – som ett öppet diskussionsforum och blev en nagel i ögat på den stalinistiska regimen. Kretsen förbjöds i juni 1956 efter att den hade krävt både yttrande- och pressfrihet och att Nagy skulle återinsättas. Även om kretsen i stor utsträckning bestod av intellektuella och studenter uppmärksammades förbudet av arbetarna.

15-åriga Erika var en av många som beväpnade sig till upprorets försvar. Tyvärr blev hon också en av många som avrättades när stalinisternas makt åter var säkrad

15-åriga Erika Szeles var en av många som beväpnade sig till upprorets försvar. Tyvärr blev hon också en av många som dödades när stalinisternas makt åter säkrades

Arbetarna reser sig
Vid samma tid ägde omfattande strejker rum i Polen och de spred sig också till Budapest. Moskva tvingades åter ingripa och nu plockades Rákosi bort och ersattes av Ernö Gerö, en av Rákosis män. Arbetarna i Budapest lät sig dock inte blidkas av det och den 6 oktober demonstrerade 20 000 för kravet att Nagy skulle återtas. Arbetarungdomarna kom med röda fanor. En paroll som kunde ses var: ”Vi ger oss inte innan stalinismen är utplånad”.

Sedan följde demonstrationen den 23 oktober. Den leddes av Petöfi-kretsen, man sjöng Internationalen och krävde ”Nagy till makten, Rákosi i Donau”. Dessutom började arbetarna och regimens soldater att fraternisera med varandra. Stalinisterna i regeringen krävde trupper från Moskva och återinsatte Nagy med förhoppningen att därmed kunna lugna ner situationen.

Det fanns dock ingen återvändo. När regimens säkerhetsstyrkor sköt obeväpnade demonstranter bakifrån, strömmade folkmassan till kasernerna. Det krävdes inte särskilt mycket övertalning för att få soldaterna att distribuera vapen. Det väpnade upproret hade därmed inletts. Sovjetiskt pansar skickades ut och besköt även kvinnor och barn som köade för bröd.

De sovjetiska soldaterna var emellertid inga okänsliga eller blinda maskiner, vilket regimen hoppats. De trodde att de hade skickats till Ungern för att slå ner ett fascistiskt uppror. Nu fick de klart för sig att det rörde sig om motsatsen. Höjdpunkten nåddes den 25 oktober när sovjetiska soldater åtföljde en jublande grupp demonstranter till parlamentet och besköts från taken av ungerska säkerhetstrupper. Cirka hundra civila och sovjetiska soldater dödades.

Under tiden bytte också stalinistiska funktionärer sida. Majoren Pal Maleter, som kämpat som frivillig i spanska inbördeskriget, skildrade upproret i radio. Han skulle egentligen ha slagit ned upproret med sina trupper, men förklarade han: ”när jag kom dit, upptäckte jag, att frihetens kämpar inte alls var banditer, utan snarare Ungerns lojala barn. Därför informerade jag försvarsministeriet att jag skulle ansluta mig till de upproriska”. Vid ett annat tillfälle sade Maleter: ”När vi äntligen blivit av med ryssarna, kommer vi säkert inte att gå tillbaka till gamla tider. Vi vill inte ha kapitalism. I Ungern vill vi ha socialism.”

Detta visar att Nagys anhängare i den nationella stalinistiska fraktionen drevs framåt av rörelsen och inte kunde kanalisera eller lugna den.

Den 26 oktober utbröt generalstrejk. Masstrejker utvecklades till ockupationer av fabriker för att hindra att produktionen drevs vidare. Spontana former uppstod för att samordna ockupationerna i form av råd. På landsbygden bildades bondekommittéer. Råd och kommittéer uppstod överallt i Ungern och blev revolutionens hjärta. Genom dem kunde upproret samordnas på ett flexibelt och effektivt sätt.

Upprorets tillkortakommanden och nederlag
Om man betraktar de ungerska råden 1956 ur politisk synvinkel var enheten inte så tydlig. Kraven var rätt olika och ibland rent lokala. Det är inget att bli förvånad över, allt gick mycket fort och det fanns inga i tiden närliggande erfarenheter att utgå ifrån. Ändå fanns det i råden knappt någon som ville återinföra kapitalismen eller avskaffa jordreformen.

Många krav riktade sig mot stalinismens politiska repression (yttrandefrihet, frihet att organisera sig). Andra krav återspeglade ekonomins byråkratiska organisering och ledning och för självförvaltning. Ytterligare krav riktade sig mot Moskvas dominans: skicka hem de sovjetiska trupperna, utträde ur Warszawapakten. Kravet på nationellt självbestämmande var vid sidan av kampen mot den inhemska repressionen en central del av rörelsen.

De nu beväpnade massorna, och den roll som spelades av råden och kommittéerna, tvingade de sovjetiska trupperna att dra sig tillbaka den 31 oktober. Det var en första seger, men trots den enorma potential som fanns i rörelsen höll den fast vid – delvis kritiskt – att ge stöd till Nagy. De breda massorna kunde inte på så kort tid inse att Nagy också var en övertygad stalinist och tillhörde systemet. Nagys fraktion hade i åratal kunnat framstå som ett alternativ inom partiet och satt inte vid makten. Nu satt den emellertid vid makten. De drevs delvis framåt av rörelsen – Nagy förklarade att Ungern var neutralt och erkände formellt råden, delvis försökte de sabotera upproret – Nagy deklarerade ståndrätt.

Nagy använde sig av det förtroende som de upproriska hade för honom. Han kunde inte som stalinist se möjligheten att ersätta den förstelnade byråkratin med arbetarråd utan agerade som stalinister brukar i en sådan situation: för att hindra den politiska revolutionens seger som förutsättning för en ”sund” arbetarstat, ingick Nagy en koalition med öppet borgerliga och reaktionära krafter. Den 27 oktober presenterade han sin nya regering, som exempelvis också innehöll socialdemokrater.

Det är mycket möjligt att detta var tänkt som ett steg i riktning mot kapitalismens återupprättande. De samlade styrkeförhållandena, även internationellt sett, tillät dock inte något återupprättande. Det återstod alltså inget annat för den ungerska partiledningen (och ironiskt nog även för Nagy) än att kalla på hjälp från Moskva.

Det krävdes en ny ledare för detta och han uppträdde i form av János Kádár. Med hjälp av nya sovjetiska trupper ”normaliserade” han förhållandena. Upproret krossades under den sovjetiska militärens stridsvagnar och de upproriskas förluster var många. Nagy själv avrättades.

Den politiska lärdomen måste vara att det saknades en politiskt klarsynt ledning bland de upproriska. Den skulle ha undergrävt förtroendet för Nagy, organiserat arbetarmiliser och utfört ett systematiskt arbete för att vända de sovjetiska soldaterna från sina officerare. Den skulle ha baserat sig på arbetarråden och ställt upp en motregering och förberett en verkligt demokratisk planekonomi.

POM

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *