Arbetarmakt på Stockholms filmfestival 2016

Ännu en filmfestival är över, dags att sammanfatta filmerna jag såg. De jag såg på pressvisningarna skrev jag om här.

Solitary (USA, regi: Kristi Jacobson)
Mycket intressant och skakande dokumentär om USA:s Supermaxfängelser, med den allra högsta säkerhetsnivån. Internerna är isolerade i en liten cell 23 timmar om dygnet. Den återstående timmen kan de få duscha, eller gå ut – d.v.s. inte gå ut och hänga med de andra, som på andra fängelser, utan i en liten enskild bur, med en bit bort till närmsta medfånge. Om de sköter sig riktigt bra kan de vinna ynnesten att få någon teknisk apparat, så att de t.ex. kan lyssna på musik, och är de exemplariska nog för att vinna fängelsechefens gillande kan de få en tv. Fortfarande isolerad 23 timmar om dygnet i en liten cell med skuggad fönster så att man inte kan se utsidan, men med tv. Det är alltså de fångar som har det bäst. Visserligen finns det projekt för återanpassning för interner som har en frigivning i sikte, men det verkade vara ett undantag, och innebar förstås också det att sitta isolerad den allra mesta tiden.

Men det kanske är Hannibal Lecter-typer? tänker man inledningsvis. Om det handlar om fullblodspsykopater som inte kan komma närmare än två meter från en annan människa utan att försöka slita upp hens strupe eller krossa hens skalle skulle man förstås ha förståelse för att isolering kunde vara nödvändigt. Men nej – faktum är att de inte hamnade där på grund av det brott de dömts för, utan enbart beroende på sitt uppförande i fängelset. Eller rättare sagt på fängelseadministrationens åsikter om ens uppförande. Det är nämligen de som bestämmer. Frågan om att isolera någon 23 timmar om dygnet kommer inte inför någon domstol eller domare – fängelseadministrationen bestämmer. Uppenbarligen finns det ett väldigt utrymme för godtycke.

En av internerna hade dömts för två väpnade rån, och det var flera som aldrig hade dödat någon. Åtminstone en hade placerats i Supermax på grund av ett rymningsförsök. En av fångarna frisläpptes på prov, men hamnade i bråk. Han blev provocerad och trängd av någon som inte ville ge sig, hävdar han själv. Man skulle kunna tycka att ett vanligt fängelse vore tillräckligt för någon som nyss blev frisläppt och sedan hamnade i bråk när han kom ut. Men nej, tillbaka till samma ställe.

Många aspekter av USA:s fängelsesystem är helt groteska, som det enorma antal som sitter inne, rasismen i rättssystemet, och inte minst de privata och vinstdrivande fängelserna. Det godtyckliga och inhumana systemet med Supermaxfängelser tillhör inte de minst osmakliga.

Raving Iran (Schweiz, regi: Susanne Regina Meures)
Dokumentär om två DJ:s i Iran arrangerar rave och försöker ge ut musik. Rave är dock helt förbjudna i Iran, så även med stor försiktighet finns risken att åka dit. Den musik de gör är inte heller den tillåten. I filmens intressantaste och dråpligaste scen – liksom mycket av resten filmat i smyg med mobilkamera – ansöker de om tillstånd att få ge ut sin cd. Jag kan bara förmoda att de inte hade några illusioner om att det skulle gå, utan bara ville filma en talande scen, och det lyckades de bra med. Kvinnan de pratar med förklarar att engelska inte är tillåtet på omslaget, där allt måste stå på persiska – Made in Iran undantaget. Hon är synligt skeptisk till hur omslaget är tänkt att se ut, och ger ett tydligt nej till elektronisk musik: traditionell persisk musik och klassisk pianomusik är det enda som går an. De klaraste beskeden rör dock kvinnors position. På frågan om det är tillåtet att ha en kvinnlig frontperson i en grupp ges svaret:
Har du sett någon kvinnlig frontperson? Kvinnor får bara vara i bakgrunden.
Mest absurd verkar dock frågan om ansiktspiercings är acceptabla vara, som svaret ”Är du galen” visar. Samma klädesregler gäller för musiker som alla andra!
Vi får också följa DJ-duon på en Europaresa. Det är dock inblickarna i det repressiva iranska samhället som är dokumentärens stora behållning, och det gör den mycket sevärd.

Diamond island (Kambodja, Frankrike, Tyskland, regi: Davy Chou)
Ung man lämnar hemmet för att jobba med att bygga vad som ska bli lyxanläggningen Diamond island. Han träffar bland annat sin storebror som stack hemifrån för åratal sedan och inte hörts av sedan dess. Ganska bra, men jag kan inte låta bli att störa mig lite på att den sexistiska och jobbiga kompisens syn på hur förförelse ska gå till verkar vara filmmakarnas uppfattning om romantik.

Karl Marx City (Tyskland, regi: Petra Epperlein, Michael Tucker)
Dokumentär om övervakningen i Östtyskland. Speciellt får vi följa en familj där fadern, som tagit livet av sig 15 år tidigare, hade anklagats för att vara angivare. Dottern är fast besluten att gå till botten med anklagelserna.

Filmen ger en intressant inblick i Stasis övervakning i DDR. Det mest förvånande av det var nog hur svårgenomträngliga arkiven blev när de ansvariga och kunniga försvann. Filerna om exempelvis en person finns inte samlade på en enda plats, utan uppdelade på hens jobb, hens bostadsområde, och kanske på flera andra ställen. För dem som hade sammanställt arkiven var det inte så svårt att ha en överblick, men för dem som skulle undersöka dem när dessa hade flytt eller kastats ut var det en helt annan sak. Ännu idag krävs det mycket möda för att hitta och sammanställa önskad information – även utan att räkna med det gigantiska arbetet med att pussla ihop pappersfragment till de dokument som kördes i dokumentförstöraren när muren föll, ett arbete som väntas pågå länge än.

Det kan tilläggas att DDR utmålas som något av det värsta stället att ha bott i. Givetvis var det en repressiv diktatur där väldiga resurser lades på övervakning av medborgarna, och för att öppna vägen för en verklig socialistisk utveckling hade det varit nödvändig att störta den privilegierade och diktatoriska byråkratin som styrde landet med järnhand. Övervakningen är dock sedan åratal på uppgång även i de formellt mest demokratiska västländer, och den alltmer urholkade välfärden, uppluckrade tryggheten på jobbet – för dem som har ett jobb – samt hetsen som bland annat yttrar sig i arbetslinjen kan skapa en situation som för många inte är mindre pressande än den Stasi skapade. Lösningen är uppenbarligen varken marknadsanpassning och arbetslinje eller Berlinmur och Stasi, utan en rationellt planerad, arbetarstyrd socialistisk ekonomi.

Quit staring at my plate (Kroatien, Danmark, regi: Hana Jušić)
Den unga Marijana jobbar som laboratorieassistent och bor som ogift fortfarande hemma hos sin dominanta patriark till far, sin inskränkta och inte helt sympatiska mor samt sin lätt förståndshandikappade bror. Fadern får en stroke och blir ett vårdpaket i hemmet. I en annan situation kunde det ha öppnat en dörr till frigörelse för Marijana, men nu blir det hon som får sköta om fadern – förutom att det nu är hon som står för familjens enda inkomst. Modern hävdar bestämt att hon inte kan jobba, för hon måste sköta matlagningen, och hon anser att det faktum att dottern är den enda som drar in pengar på något sätt kan inkräkta på sin egen rätt att bestämma, i sin makes frånvaro från varje aktiv roll. Eller att moraliskt döma dottern när hon vill göra något annat än att jobba, sköta om fadern eller hänga med sin måttligt roliga familj.

För två år sedan utnämnde jag en annan kroatisk film, Those are the rules, till festivalens bästa film, vid sidan av österrikiska Goodnight mommy. Quit starring at my plate är ännu en fullträff från kroatien, och en av festivalens, och förmodligen årets, bästa filmer.

lipstick-under-my-burka

Lipstick under my burkha (Indien, regi: Alankrita Shrivastava)
Fyra olika kvinnor försöker frigöra sig från en förtryckande kultur. Rehana tvingas ha burka när hon går ut. Egentligen har hon dock Miley Cyrus som idol, vill också bli sångerska och svirar om till ledigare klädsel så fort hon kommer utom synhåll för sina religiösa föräldrar. En annan kvinna (jag hittar tyvärr inte uppgifter om vad alla rollkaraktärer heter) vill inte bli bortgift med någon hon inte älskar av ekonomiska skäl, och ytterligare en vill satsa på en egen karriär och frigöra sig från sitt as till man. Auntie, en äldre kvinna läser i hemlighet sexnoveller, lär sig simma samt ringer anonyma samtal till sin simlärare. Bra och engagerande.

Prevenge (Storbritannien, regi: Alice Lowe)
Gravid kvinna beordras av sitt ännu ofödda barn att mörda folk. Ni hör ju att det är ett måste. Regidebuterande Alice Lowe skrev också manus och spelade huvudrollen. Hon berättade före filmen att hon hade hållit på i åratal och försökt få göra en långfilm. När hon nära nog hade gett upp fick hon plötsligt ett erbjudande om finansiering. Hon var dock redan gravid, men kom på denna lysande filmidé. Av naturliga skäl var tiden knapp, så hon skrev snabbt ihop ett manus, och sedan var det dags att filma. Man kan se spår av att filmen gjordes på kort tid, men det gör inte speciellt mycket, det blev en riktigt bra debutfilm. En gravid kvinna som beordras av sitt ännu ofödda barn att mörda liksom, klart ni ska se den!

the-eyes-of-my-mother

The Eyes of my mother (USA, regi: Nicolas Pesce)
Francesca växer upp på en enslig gård med bara sina föräldrar och några kor. Hennes mor har varit kirurg och lär henne en del om anatomi. En dag kommer en främmande man dit och mördar modern. Fadern som kommer hem strax efteråt för det enda naturliga: slår ned mördaren och kedjar fast honom i ladan. Den lilla Francesca blir glad över att äntligen ha fått en vän, även om det är möjligt att diskutera om just vänskap är den lämpligaste beskrivningen. Men det är den som inte är fastkedjad och tystad som bestämmer i den relationen.

Filmen är väldigt välspelad och lugnt berättad – i bjärt kontrast till det groteska som händer. Resultatet blir storslaget. The eyes of my mother är mycket originell, och helt lysande. Jag är inte helt förtjust i slutet, men det väger ganska lätt jämfört med resten av filmen. Jag måste helt enkelt utse den till festivalens bästa film.

Faultless (Frankrike, regi: Sébastien Marnier)
Constance återvänder till sin hemstad efter att ha varit arbetslös i ett år, och sedan hennes mor blivit sjuk. Hon försöker få jobb på sin gamla mäklarfirma, som hon hastigt övergav för att flytta till Paris, men ratas för en yngre kvinna som är beredd att jobba enbart för provision. Alltmer desperat visar hon sig redo att göra mer än väntat för att få tillbaka det jobb hon ser som sitt.

Filmen börjar ganska bra, och blir allt bättre, i takt med att vi börjar förstå hur det verkligen ligger till. Den blir riktigt bra och spännande till slut, och kan utan omsvep rekommenderas.

the-lure-poster

The Lure (Polen, regi: Agnieszka Smoczynska)
Två sjöjungfrusystrar stiger upp på land. Precis som i 80-talskomedin Splash får de ben när de är torra, och återfår fiskstjärtarna om de blir blöta – men till skillnad från henne kan de förtrolla med sina röster, har övermänsklig styrka, rejäla tänder och smak för människokött. Och så är det en musikal. Dramatiken med sjöjungfru som vill bli människa finns med – lite för mycket skulle jag säga. De hade gärna fått köra lite mera på locka intet ont anande man till strandkanten för att där bita halsen av honom samt slita ut hans hjärta-spåret, men The Lure är tillräckligt originell, underhållande och gripande för att jag ska gilla den rätt mycket.

The Tunnel (Sydkorea, regi: Seong-Hoon Kim)
En man ska köra hem efter att dagens affärer är avslutade, och har lite bråttom då det är hans dotters födelsedag. Tyvärr rasar tunneln han kör i ihop. Han klarar sig oskadd, men med två flaskor vatten och sin dotters födelsedagstårta som enda proviant är han dåligt utrustad för att vara begravd någon längre tid. Tyvärr rasade tunneln tunneln ihop totalt, och det är svårt att avgöra var han befinner sig, så räddningsarbetet blir svårt. Kommer de att kunna rädda honom innan det är försent?

Som jag konstaterade i min recension av den Sydkoreanska katastroffilmen Haeundae (Tidal wave) på filmfestivalen 2009 kan man i asiatiska filmer av det slaget hitta en blandning av spänning, tragedi och komik på ett sätt som man aldrig gör i en europeisk eller amerikansk. Så även här. Ni får gärna försöka motbevisa mig, men jag hävdar att ni inte kommer att hitta en sådan dråplighet i så nära anslutning till sådan tragedi i något från Europa eller USA. Detta inte alls menat som kritik – åtminstone inte av de östasiatiska filmtraditionerna.

Åter blev det dessutom en lyckad blandning av framför allt spänning, men också dramatik, tragik och humor. Inte minst fick medier i jakt på säljande nyheter och politiker i jakt på god publicitet en synnerligen hård känga, liksom vinstkalkyler på bekostnad av människoliv.

The Void (Kanada, regi: Jeremy Gillespie, Steven Kostanski)
I inledningen blir en kvinna skjuten och uppbränd, medan en man undkommer dem som dräpte henne. Han lyckas ta sig så långt att han blir upplockad av en polis, som kör till sjukhuset, som är lite i oordning då det ska läggas ned. Snart tvingas de närvarande inse att de är belägrade av någon väldigt skum sekt, samtidigt som synnerligen konstiga saker börjar hända inne på sjukhuset. Det som kunde ha blivit ännu en film om några personer som är belägrade på en polisstation – eller i det här fallet sjukhus – av blodtörstiga typer visar sig bli betydligt mera bisarr än så, och det finns mera att oroa sig för än mördare, eller överhuvudtaget något mänskligt. Det mådde filmen bra av, och den blev riktigt underhållande (även om många säkerligen skulle välja ett annat ord).

A Taste of ink
En ung man, arbetslös samt sångare i ett hardcoreband, bor fortfarande hemma hos sin far, änklingen, som han inte kommer något vidare överens med. Han förebrår sin far för att han har skaffat en ny kvinna så snabbt efter moderns död, men när han träffar pappas nya, yngre flickvän blir det lite annat ljud i skällan.

Huvudrollsinnehavaren, Kévin Asaïs, fick festivalens pris som bästa manliga skådis. Han gör inte alls någon dålig insats, men tyvärr har regissören stoppat in lite för mycket dumma klyschor för att filmen ska blir riktigt bra. Fadern verkar inget vidare sympatisk, och detta är tydligen på något sätt kopplat till hans vänsterståndpunkter. Exempelvis kommer han in på sonens rum, ser en burk Pepsi och utbrister: vad gör du mot dig själv? För två hundra år sedan var det revolutionen, nu får vi välja mellan Cocacola och Pepsi! Han verkar verkligen inte vara den skarpaste kniven i polemiklådan. Givetvis är det inget konstigt i sig med en gammal vänsteraktivist som är osympatisk och en usel far, men den kopplingen är långt ifrån välskriven, utan ser mera ut som något som är ditklistrad för effektens skull. Med uppenbar risk för att låta spekulativ kan jag tänka mig att det lät ungefär såhär när de diskuterade fram den delen i manuset:
Fadern borde ha ytterligare en dimension, som understryker hans svårighet att få kontakt med sonen.
Jag vet! Han kan vara en gammal revolutionär!
Bra idé! Vet du något om sådana?
Nej, men skriv dit lite typisk vänsterjargong bara! Hur svårt kan det vara liksom?

Fast filmens största problem handlar inte om det, utan om filmmakarens/arnas synbara komplex vid att leva upp till idealbilden av fransk passion. Jag kan inte påstå att jag har någon direkt sakkunskap i frågan, men man kan föreställa sig att i vissa kretsar bland franska filmmakare vill man inte visa sig om man inte har åstadkommit ett tillräckligt kraftfullt utslag på passionometern. Det främsta exemplet på fransk passionsklyscha kommer när sonen och faderns flickvän försöker ha sex för första gången (spoiler, men inte så att någon lär kunna se ända dit i filmen utan att ana det). Hon jobbar på en affär, och står som bäst och plockar upp varor på en hylla när han kommer dit och stirrar på henne. Efter att ha försökt verka oberörd en liten stund viskar hon till honom att möta henne på lagret. Utan att ha någon sådan där ”rast” som tillåter oss att göra sådant vi vill en liten stund går hon alltså raka vägen in på lagret för att idka könsumgänge. Vad skulle kunna gå fel, liksom? Dock har ingen av dem en kondom, men de är trots allt i ett varulager, så hon säger – givetvis – åt honom att öppna några kartonger, i hopp om att hitta någon. Han börjar så att slita i kartongerna i hopp om att få en vinstlott i form av ett paket knullgummi. Några kartonger slits upp, ett lass Kinderägg rullar iväg, varulagret är i uppenbar fara. Som tur var räddas affärens inventarier av att hon ropas till kassan. Han slutar genast att riva så att kartongflisorna yr – även den mest passionerade fransos måste kunna lägga band på sig ibland! Hon kan snabbt återvända till verkligheten i form av sitt arbetspass, ni vet sådant som chefer är väldigt noga med att vi arbetare gör. Som tur var hade hon inte ens hunnit klä av sig!

För dem som är uppfyllda av franska passionsklyschor var detta kanske en av festivalens starkaste scener – vi andra tänkte mera: kom igen…

Det fanns flera känslosamma scener som inte kändes helt naturliga. Inte minst själva upplösningen. Jaha, är det sådär de riktigt passionerade fransoserna försonas över generationsgränserna?

Det fanns alltså bra och lovande scener också. Regissören kanske är lite som Adam Sandler egentligen. Sandler kan, eller kunde en gång i tiden åtminstone, vara bra, om någon höll honom i strikta tyglar – om han får göra som han vill kan han springa omkring och göra silly voices en hel film. Någon kanske borde ha varit där och sagt till Morgan Simon: aja baja, nu blir du dumklyschig, sluta med det! Då kanske det här kunde ha blivit riktigt bra.

under-the-shadow

Under the shadow (Iran, England, Jordanien, Qatar)
2014 kom den första iranska – inspelad utanför landet, givetvis – vampyrfilmen, A girl walks home alone at night. Bättre än de flesta vampyrfilmer, men speciellt läskigt blev det inte, om det nu var meningen. Det blev desto mer av den varan i Under the shadow.

Under slutet av kriget Iran-Irak försöker Shideh, som stängdes av från universitetet på grund av sin revolutionära aktivitet under revolutionen, få slutföra sina läkarstudier. Hon får blankt nej. Hennes läkare till make har inte försökt hindra henne, men är inte direkt uppmuntrande. Han blir dock inkallad till ett område vid fronten. Han uppmanar sin fru att ta med sig dottern och åka hem till hans föräldrar, på tryggt avstånd från bombattackerna mot Teheran. Shideh är dock ovillig.

Givetvis får de snart mer än Saddams bomber och den repressiva diktaturen att oroa sig för. Dottern berättar att pojken som tillfälligt bor hos en granne, varnade henne för djinner, onda andar. Detta blir lite mer oroväckande som grannen bedyrar att pojken är stum. Dock är detta bara ett första varningstecken, och Shideh, som till en början helt avfärdar djinnernas existens som gammal vidskepelse, börjar ana att allt inte står rätt till – och att dottern kanske ligger i farozonen.

Den första iranska vampyrfilmen, A girl walks home alone at night – liksom Under the shadow inspelad utanför Iran, då diktaturen inte ger filmmakare speciellt vida tyglar – kom 2014. Den var bättre än merparten av vampyrfilmerna, men inte så effektiv som skräck betraktad. Om nu det ens var meningen. Under the shadow är däremot en riktigt bra och effektiv skräckfilm. Årets bästa skulle jag tro (då har jag inte räknat The eyes of my mother som skräck, se ovan), och en av mina favvofilmer 2016. Dessutom flyttar den gränsen för vad som brukar betraktas som asiatisk skräck betydligt västerut.

The fury of a patient man
(Spanien, regi: Raúl Arévalo)
En man sitter inne för att ha kört flyktbilen vid ett rån där en person dog. Han hävdar bestämt att han inte kände rånarna, utan bara anlitades för att köra bilen. När han kommer ut träffar han en till synes beskedlig och mild man, som propsar på att få hjälp med att utkräva hämnd. En lite oväntad hämndhistoria följer. Genomgående välspelat, med en ganska överraskande vändning, och det blir rätt spännande. Riktigt bra faktiskt, utan tvekan en av årets bästa hämndhistorier.

Sammanfattning:

Festivalens bästa (av dem jag såg, men det förstår ni nog):
The eyes of my mother

Värdiga konkurrenter:
Under the shadow
Park
Quit starring on my plate

Mycket sevärda:
Prevenge
The dark wind
The citizen
The fury of a patient man
Lipstick under my burkha
The Lure
Faultless
Hell or high water
The tunnel
Solitary
Raving Iran

Läskigast: Under the shadow

Sevärda: samtliga

Bottennapp: Inget. Dock får A taste of ink priset för värsta franska passionsklyscha

Jens-Hugo Nyberg

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *