I det nordamerikanska valet mellan pest eller kolera vann pesten

Pesten Trump gör tummen upp, men än är det inte slut - en kamprörelse måste byggas mot både den nyvalda presidenten, etablissemanget och hela den härskande klassen.

Trump gör tummen upp, men än är det inte slut – en kamprörelse måste byggas mot både den nyvalda presidenten, etablissemanget och hela den härskande klassen.

Donald Trump är president och arbetarklassen i USA måste nu rusta sig för strid. Samma sak hade gällt om Hillary ”Koleran” Clinton hade vunnit istället. Valet var uppgjort på förhand till förmån för det ena eller det andra av storkapitalets partier.

Att Trump och Clinton i grunden representerar samma intressen i USA innebär inte att valdramatiken var ett rent skådespel. Konspirationsteorierna kan vi bortse från. Det finns givetvis genuina motsättningar inom den härskande eliten som handlar om vilken ekonomisk-politisk-militär handlingslinje som är den från deras perspektiv sett bästa. Den härskande klassen är inget homogent block utan består av olika fraktioner som på kort sikt kan ha lite olika intressen eller göra olika bedömningar om hur den amerikanska kapitalismens allmänna intressen bäst ska förvaltas. Det dessa falanger i slutändan är överens om är att alltid hålla udden riktad mot arbetarklassen och förtryckta grupper i samhället och om att säkerställa en dominerande roll för USA i världen. Det är därför arbetarklassen måste bekämpa både det demokratiska och det republikanska lägret i USA, oavsett vilka presidentkandidater de skakar fram.

En av de stora frågorna är ändå varför Trump vann. Hans strategi för den amerikanska kapitalismen har stora och verkligt påfallande likheter med den nykonservativa och rasistiska högerpopulismen som drar fram genom Europa. USA har fått en president som på ett aggressivt och vulgärt sätt gjort rasism, sexism och allmän inskränkthet till sin politiska profil. Har han vunnit trots eller tack vare detta? En del inom vänstern vill gärna trösta sig själva genom att säga att Trump vann trots sin högerextremistiska framtoning.

Trump som en proteströst
En tankegång som förs fram i anslutning till det är att Trump på ett förvridet sätt har kanaliserat vanliga människors vrede mot etablissemanget och att rösten på Trump ska ses som en protest mot eliten, om än en extremt förvirrad och missriktad sådan. Mycket tyder på att det finns en del sanning i det här resonemanget. Miljardären Trump har hycklande framställt sig som en fiende till den elit han själv är en integrerad del av. Den sociala krisen i USA är djup och det finns säkert grupper av väljare som till varje pris vill ge etablissemanget i Washington en örfil, utan att de nödvändigtvis är överens med Trump om de verkligen skulle pressas på var de står i olika politiska och moraliska frågor.

Men det finns ändå en god anledning att höja ett varningens finger mot dessa analyser, som i grunden ser Trumps seger som en ytlig och tillfällig krusning på ytan och som något som egentligen förebådar framgångar för vänstern. På 1930-talet närde det tyska (stalinistiska) kommunistpartiet exakt den typen av illusioner om Hitler. Jämförelsen mellan Hitler och Trump får inte dras för långt. Men Trump är en högerextrem och djupt reaktionär figur och har uppenbarligen ett stort folkligt stöd. Det kan visa sig vara ett potentiellt farligt misstag att underskatta djupet, omfattningen och den militanta karaktären av det stödet. I fallet med den tyska arbetarrörelsen och Hitlerfascismen så fanns det en fatal underskattning från den officiella vänstern av hur mycket allvar det faktiskt fanns bakom nazisternas hotelser och i vilken utsträckning deras stödtrupper faktiskt slöt upp bakom deras budskap.

En reaktionär röst
Allt pekar på att en mycket stor andel av Trumps väljare faktiskt har en fast förankrad rasistisk och konservativ världsbild. Det handlar inte bara om missnöje med orättvisor i samhället och en vilja att attackera de styrande bakom stödet till Trump.
I mycket stor utsträckning är det grupper med relativt små men ändå reella fördelar i samhället som i Trump ser ett redskap för att försvara vissa privilegier. Det handlar om vita arbetare som vill hålla latinamerikaner och andra bort från konkurrensen om låglönejobben. Det handlar om vita som nostalgiskt längtar tillbaka till den tid då svarta visste sin plats och inte dristade sig till att våga konkurrera om platser till högre utbildningar och bättre jobb. Det handlar om i grunden maktlösa män som vill klamra sig fast vid den lilla värdighet och bekvämlighet som finns i att leda en traditionell kärnfamilj där kvinnan gör det tunga arbetet i hemmet medan de själva vilar ut. Alla i USA är inte nöjda med de progressiva förändringar som USA trots allt genomgått sedan medborgarrättsrörelsen och Vietnamrörelsen. För en populistisk cyniker är det så klart lätt att sammankoppla den här konservativa opinionen med demagogiska utspel som spelar på rädslan för terrorattentat och en annan konservativ rörelse, islamismen. Väldigt många tycks ha röstat på Trump för att de helt enkelt vill se en politisk regim som återupprättar ett rasistiskt och patriarkalt USA av mer traditionellt snitt.

Allt pekar på att Trump kommer att ge sina väljare det de vill ha. Trumps seger är en framgång för en konservativ linje som kommer att märkas realpolitiskt. Däremot tyder allt redan nu på att Trump kommer vilja genomdriva den här reaktionära politiken i ett mycket starkare samförstånd med det övriga etablissemanget än vad han gav intryck av under valrörelsen. Hans segertal i natt andades försoning gentemot Clinton-lägret. Han pratade även om att ena alla amerikaner. Det finns all anledning att ta honom på orden när han vill gjuta olja på vågorna gentemot demokratiska politiker och byråkrater. Det kommer inte att bli någon total konfrontation mellan demokrater och republikaner. Däremot måste som sagt arbetare, kvinnor, invandrare och etniska minoriteter bereda sig på ett politiskt krig de kommande åren. När allt kommer omkring är det ett krig som redan pågår, men som Trump kommer att fortsätta och sätta sin egen prägel på.

Den verkliga faran i den situation som uppstått är inte personen Trump, utan att han har mobiliserat och format en militant reaktionär rörelse som inte kommer att försvinna bara för att han delvis slår på bromsen när han väl nått fram till Vita huset. Trumps seger är en tydlig indikation på reella motsättningar i USA. Bernie Sanders kampanj visade, vilket vi skrivit om tidigare, att det finns ett annat läger, ett vänsterradikalt sådant, som är beredda att kämpa – även om Sanders när det kom till kritan inte var det. De kommande åren i USA kommer att präglas av kampen mellan de sidor som nu har utkristalliserat sig.

Klasskamp är den enda vägen framåt
En strategisk uppgift är att splittra Trumps block och rädda de sektorer av arbetare som anslutit sig dit för att försvara
sekundära och underordnade fördelar de kan ha av att vara vita och/eller män. Socialister måste nu kunna visa att en bättre framtid väntar om hela arbetarklassen enas över gränser som har med kön och färg att göra i en kamp för alla arbetares intressen.

En sådan gemensam kamp handlar inte om att offra de socialt förtrycktas specifika frågor utan om att göra dem till hela arbetarklassens kampfrågor. Precis som de ryska bolsjevikerna alltid betonade måste den socialistiska arbetarrörelsen vara en tribun för alla förtryckta, vilket innebär att den måste kämpa även för invandrarna, kvinnorna, de sexuella minoriteterna osv.

Trumpisterna vill istället ha en kamp mellan identiteter, som vita och svarta och män och kvinnor mot varandra, allra helst inom arbetarklassen. Den ska handla om fördelningen mellan olika grupper om de smulor som storkapitalet avstått från. Trumps linje är att hetsa de vita arbetarna mot latinos och svarta inom arbetarklassen. Identitetspolitikerna svar är att hetsa de svarta och latinamerikanska arbetarna mot de vita arbetarna under frasradikala slagord som stannar vid att ”bekämpa rasismen i vardagen” eller att ”säga ifrån vid fikabordet”. Medan arbetarna slåss mot varandra i omklädningsrummet sitter bossarna och skrattar på Wall Street.

Det är utifrån den konflikten som identitetspolitiken är så kriminell, då den är småborgarvänsterns inverterade variant av Trumps politik. Frågan om identitetspolitik är i dag i USA inte en akademisk debatt. Det är en konkret fråga om vilken kampstrategi som ska gälla de kommande åren. Det är inte Bernie Sanders förrädiska reformism eller identitetsvänsterns projekt med en kamp inom de förtryckta grupperna som kommer att lösa den djupa kris de amerikanska arbetarna befinner sig i. Antingen kommer arbetarna i USA att formera sig kollektivt på klasskampens grund eller så väntar en period av fatala nederlag.

Arbetarmakts styrelse

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *