Uppgång och fall – ännu en lysande stridsskrift av Liv Strömquist

uppgangochfall

Jag har recenserat några av Liv Strömquists tidigare album, och mina omdömen har alltid blivit ungefär desamma. Få, om någon, är så skarp på det hon gör. Jag tvivlar inte på att jag skulle upptäcka flera punkter där jag inte skulle hålla med henne om vi skulle försöka reda ut våra konkreta åsikter närmare, men hon brukar sikta sina välriktade polemiska projektiler mot högern, kapitalismen, reformister, sexister, rasister etc., och där har jag sällan något att invända. Det nya albumet, Uppgång och fall (Galago, 2016), är inget undantag, det är ännu en lysande stridsskrift. Nytt för denna gång är att en omfattande och hård känga riktas mot delar av vänstern, närmare bestämt identitetspolitiken. Det ordet används inte, men det hon kritiserar ryms under vad vi menar med identitetspolitik (se alla våra tidigare artiklar i ämnet). Även här står jag helt och hållet på Liv Strömquists sida.

Uppgång och fall är uppdelad i separata serier (/hårda verbala angrepp i serieform) på ett visst tema. Den första, ”Carpe Diem”, är ett exempel på den mest typiska Liv Strömquist-stilen: en skoningslös attack på både en viss företeelse och några utpekade, ansvariga individer, under ett tjockt men helt genomskinligt lager av den bitskaste sarkasm. Det har blivit populärt, konstaterar hon, med mindfulness och österländska idéer om att leva i nuet. Dock är det egentligen onödigt att leta efter fjärran inspiration för detta, då de allra främsta förespråkarna för att leva i nuet och inte oroa sig för framtiden finns på hemmaplan – den västerländska kulturen om någon är framstående på att inte oroa sig för framtida konsekvenser. Speciellt lyfter hon fram de företagsledare och finansmän som är extremt bra på att leva i nuet utan att oroa sig för den globala uppvärmningen e.d. de orsakar. Hon lyfter fram exemplen Carl-Henric Svanberg (f.d styrelseordförande för BP), Sverker Martin-Löf (f.d ordförande i Industrivärlden, SCA, SSAB och vice ordförande i Svenskt Näringsliv) och – som den stora vinnaren – Per-Olof Eriksson (f.d. VD på Sandvik). Själva syftet är givetvis att attackera passiviteten inför den globala uppvärmningens enorma faror, men då Liv Strömquist aldrig har väjt för att peka ut individer som förtjänar det blir dessa herrar mera hånade än de någonsin blivit förr. Det är få personer som är så bra på att håna någon på ett så stilfullt sätt som hon. Som kronan på verket får dessa herre äran att pryda albumets framsida.

Albumet går vidare med en lika brutal bredsida mot Ayn Rand – både som person och politisk ”teoretiker”, med en släng mot Annie Lööf och andra borgare som hyllar hennes verk. Chris O’Neil (prinsessan Madeleines snubbe), går inte heller han oskadd ur det hela, även om hans släng av sleven (”Vi måste prata om Chris”) inte handlar så mycket om honom som person som honom som representant för framgångsrika finansmän och riskkapitalister. Strömquist passar på att träffsäkert rikta en pedagogisk missil också mot några aspekter av den nutida kapitalisten.

Det är inte alls ovanligt med vänsterpersoner som pratar om att vi måste prata om klass – de är i själva verket betydligt vanligare än dem som verkligen pratar om klass. I ”Clueless i klassamhället” får vi en genomgång av betydelsen av just klass. Kulturarbetare tenderar i mycket hög grad att komma från en medelklassbakgrund, ofta med kulturarbetare till föräldrar. Denna nämns dock sällan, men får givetvis konsekvenser för hur verkligheten skildras.

Uppgång och falls avslutande serie, ”Utrota extrem rikedom”, använder en annan av Liv Strömquists favorittekniker, det omvända perspektivet. En programledare och några inbjudna forskare förklarar det stora problemet med extrem rikedom, och ställer upp målet: utrota den extrema rikedomen. I en spegelbild av hur debatter brukar föras om fattigdom får vi en pedagogisk förklaring av problemen med rika, både för den själva och för oss andra, komplett med förslag till åtgärder för rikedomsreducering.

Kritik av identitetspolitiken
Det intressantaste delen i albumet är dock den som gör upp med identitetspolitiken, eller snarare vissa aspekter av den. Strömquist använder inte ordet, men det hon kritiserar faller inom det vi har beskrivit som identitetspolitik, se exempelvis här eller här. Serien heter ”Göra rätt”, och inleder med att deklarera att den ska handla om varför det går så jävla dåligt för vänstern.

Med hänvisning till statsvetaren Wendy Brown – Liv Strömquist har överhuvudtaget många källhänvisningar – menar hon att vänstern har tappat tron på att en genomgripande politisk förändring är möjlig. Detta har medfört att vänstern istället hemfaller åt en rättfärdig och förebrående moralism. Fokus i debatten läggs på enskilda personers agerande – en konstnärs användande av ett visst ord, sammansättningen av På spåret, en sexistisk mellanakt i Melodifestivalen – istället för på ökade klassklyftor och storföretagens allt ökande makt, som genom TTIP-avtalet. Hon betonar att hon inte menar att dessa frågor är oviktiga (förutom, påpekar hon, kravet på fler kvinnor i bolagsstyrelser), men knappast de mest avgörande problemen för merparten av arbetarkvinnorna.

Liv Strömquist tar bland annat upp exemplen med Gunnar Sträng som cyklade omkring för att organisera statare, eller den tyska vänstern under mellankrigstiden. Statarna var oftast knappast så upplysta (eller ”säkert ofta svinjobbiga” för att använda hennes formulering), men den tidiga arbetarrörelsen organiserade inte dessa och andra, givetvis ofta fördomsfulla arbetare, på grundval av och under förutsättning att de hade en progressiv analys (och jag förmodar att ”googla” eller ”skaffa en analys” inte var argument som Sträng körde med, till skillnad från delar av internetvänstern). Istället organiserades de på grundval av att de hade ett gemensamt, objektivt klassintresse. På den grunden kunde också upplysningen av statarna ske (även om de tidiga socialdemokraterna självfallet hade tydliga brister i dessa frågor). Samma sak med den tyska vänstern under mellankrigstiden. Antisemitismen var ett allvarligt problem även inom arbetarklassen. Socialisterna betraktade detta som ett felaktigt beteende, som det var möjligt att få bukt med, och de arbetare som påverkades av dessa idéer som vilseledda kamrater som måste ledas rätt. Detta att jämföra med dagens vänsterdebatt, där många föredrar att inte göra någon skillnad mellan att ha vissa rasistiska åsikter och att helt enkelt vara rasist. Det naturliga ”botemedlet” blir då snarare att fördöma och håna än att försöka organisera i gemensam kamp, kring gemensamma intressen, och att på den grunden ifrågasätta det rasistiska beteendet.

Detta innebär självfallet inte på något sätt att vi ska låta bli att bekämpa rasism, sexism, homofobi etc. Att bekämpa dylika attityder och beteenden är en förutsättning för en enad arbetarkamp, där de socialt förtryckta grupperna kan ta sin plats i fronten. Det är dock en annan sak att från början kräva ett helt korrekt uppträdande och språkbruk som villkor för att överhuvudtaget betrakta någon som en kamrat i en gemensam kamp. Speciellt som de i identitetspolitiska kretsar ofta har en synnerligen ”generös” definition av vad som är rasism e.d., som att ”appropriera” kultur. Organiserade fascister kan behöva läxas upp ordentligt och stötas ut, men att klumpa ihop alla arbetare som ger uttryck för några rasistiska attityder (enligt den definition man själv har) eller ibland skrattar åt sexistiska skämt som kort och gott rasist eller sexist, och därmed någon som ska attackeras hårt (till skillnad från att kritiseras, som givetvis är nödvändigt) är ett recept på splittring.

Med det rådande ytliga debattklimat som råder inom stora delar av vänstern vore mångas kommentarer på det jag just skrev givna. Jaha, så du tycker att man ska ignorera rasism och sexism? De förtryckta ska helt enkelt hålla käften? Du försvarar bara dina privilegier! Ofta förs debatten tyvärr på den nivån, som att inte hålla med i de identitetspolitiska analyserna är samma sak som att inte vilja bekämpa rasism, sexism, homofobi etc. Klart det är behändigt för dem att ge sig själva monopol, uttalat eller inte, på den kampen, men tvärt emot vad de själva hävdar är detta inte att skärpa analysen, utan att fördumma dem. Det vi invänder emot är en viss analysmodell och de lösningar som dras av denna – ”lösningar” som ofta ligger inom det Liv Strömquist så träffande beskriver.

Inledningen på serien "Göra rätt"

Inledningen på serien ”Göra rätt”

Individualism vs kollektiv kamp
Överhuvudtaget handlar mycket av det serien tar upp om att älta på personnivå. Med detta inte sagt att de som kan känna sig träffade inte kan hoppas på och förespråka kollektiv kamp. Men det är knappast någon slump att de identitetspolitiska debatterna så sällan handlar om detta, mer än på sin höjd att nämna det i en bisats. De innebär istället i hög grad att föra ner frågor om förtryck på en individnivå – individnivå just till skillnad från gemensam kollektiv kamp. Detta underbyggs av en analys som ser förtryck som något decentraliserat och som finns överallt, och där kategorin ”förtryckare” har expanderat till att omfatta såväl de största kapitalisterna, deras politiska representanter, fascistledare och diktatorer som någon som i någon mån ger uttryck för sexistiska attityder. Självfallet finns förtryck även decentraliserat, och givetvis kan sexisten på jobbet – för att inte tala om hemma – beskrivas som förtryckare. Men om man inte tydligt klargör att det finns en centraliserad struktur som kan och måste attackeras i ett öppet, fysiskt anfall – den härskande klassen som äger en stor del av rikedomarna och blir rika på vårt arbete, liksom statsapparaten som skyddar deras system – och om man inte inser att dessa är mer centrala förtryckare än ens skolans svinigaste sexist, så dras hela grunden för en revolutionär strategi undan. Kvar återstår ett reformarbete mot förtryckande beteenden och attityder. Detta är nog så viktigt, och vänstern och arbetarrörelsen har tyvärr en historia av att vara för dålig på detta – men utan en revolutionär strategi blir det just en reformpolitik.

Serien tar upp flera exempel som pekar åt samma håll, som uppfattningen att allt är politik. Som hon påpekar är detta också sant i en viss, allmän mening – men det är i så fall nödvändigt att klargöra att vissa saker faktiskt är mer politiska än andra. Att göra motstånd mot ”duktig flicka”-rollen genom att bara festa, slappa och ha kul, ett exempel som nämns, kan kanske klassas som politisk i någon mening, men det är inte politiskt i samma mening som att agitera för och organisera en strejk, mobilisera för en aktion mot fascister, en blockad mot en deportation eller att demonstrera till stöd för den syriska revolutionen. Om allt vore politik i samma grad skulle vi som har varit på hundratals demonstrationer, hundratals politiska möten samt delat ut oräkneliga flygblad verkligen kunna ifrågasätta vårt beteende. Varför anstränga sig så hårt om allt ändå är politik?

Här, liksom på flera punkter ovan, kan jag förvänta mig invändningar från de mer radikala av de identitetspolitiskt sinnade. Att erkänna att allt är politiskt innebär verkligen inte att ta avstånd från kamp på arbetsplatser, gator och skolor! Nej, inte i sig. Överhuvudtaget är det kännetecknande för de identitetspolitiska begreppen att de är vaga och abstrakta, och ger ingen konkret handlingsplan – vilket för en revolutionär marxist är skäl nog för att kritisera dem. Ofta kan de ha en poäng i okomplicerad fall på individnivå, den nivån de nästan enbart förklaras på. Ett exempel, som Liv Strömquist för övrigt inte tar upp, är tolkningsföreträde. Givetvis är det mer relevant ifall en icke-vit person anser att något är en rasistisk stereotyp än om en vit person inte gör det, liksom om än kvinna anser att ett skämt är sexistiskt än vad en man tycker. Så långt är allt bra. Resonemanget funkar dock sämre i mer komplexa analyser. En kvinnlig riskkapitalist, eller Annie Lööf, kan hävda att ett förbud mot vinster i välfärden är kvinnoförtryckande, men jag skulle svika hela min socialistiska övertygelse ifall jag gav dem ett enda uns av tolkningsföreträde i frågan. Om kvinnlig anhängare av Irans diktatur anklagade mig för rasism för att jag kritiserade regimens kvinnoförtryck skulle jag inte heller där kunna medge henne något ”tolkningsföreträde” i frågan. Problemet är just att det finns reaktionärer inom alla grupper, förtryckta eller inte. Reaktionärer eller den härskande klassens politiska representanter ska inte ges tolkningsföreträde i politiska analyser. Begreppet tolkningsföreträde, om det används på det minsta konsekvent sätt, mer än på de okomplicerade, individuella fallen, innebär att en allsidig marxistisk analys av världen omöjliggörs. Världen delas istället upp i delar, där den gruppen får uttala sig om det, den gruppen om det – sedan rörs det hela till genom att grupper i verkligheten splittras i olika uppfattning och intressen, och att även de som utsätts för ett förtryck kan göra sig till försvarare för andra förtryck, och även sitt eget.

Även om dessa begrepp används och försvaras av en del socialister som även förespråkar ett revolutionärt program så pekar de åt ett annat håll. Uppfattningen att allt förtryck och kampen emot det är lika viktigt, att det finns decentraliserat överallt, att alla som på något sätt utövar det i samma mån är en förtryckare, eller att bara vissa grupper har rätt att uttala sig om vissa frågor står faktiskt i motsättning till en sammanhållen analys, som pekar ut vilka faktorer som det kapitalistiska systemet bygger på, vilka som är mer centrala, och stakar ut uppgifterna i en revolutionär strategi. Den naturliga slutsatsen blir att begränsa sig till att bekämpa normer, attityder och beteenden. Kanske delvis genom demonstrationer, kanske rent av genom i sig militanta aktioner mot fascister, nedläggningar och deportationer – men inte som en del i en strategi för kapitalismens störtande.
Här kanske någon invänder att jag hårddrar det för mycket och överdriver de identitetspolitiska begreppen och hur de används. Det stämmer att de är vaga och ofta används långt ifrån konsekvent. Detta är dock ingen anledning för en marxist att inte kritisera dem.

Det är nödvändigt att ta kampen mot kvinnoförtryck, rasism, homofobi etc. på allvar, däremot är det inte nödvändigt att acceptera de identitetspolitiska begreppen och lösningarna, eller att erkänna dem som torgför dem – påfallande ofta personer med framgångsrika mediekarriärer – som de förtrycktas naturliga talesmän. Istället är det nödvändigt att integrera kampen mot allt förtryck i en samlad revolutionär strategi för att ta makten i samhället och avskaffa kapitalismen. En utförligare diskussion om detta finns här. http://www.arbetarmakt.com/2015/12/identitetspolitik-eller-marxism/

Ovanstående diskussion gick visst lite utöver Uppgång och fall – Strömquist hävdar i albumet inte allt jag hävdar här – men den ska givetvis inte ses som en ersättning för den. Serien ”Göra rätt” är väldigt skarp, skarpare än vad de flesta vänsterdebattörer har lyckats prestera i frågan, och bör läsas av alla. Dessutom når Liv Strömquist ut till betydligt fler än de flesta av oss gör, så hennes bidrag är mycket välkommet.

Utvikning om Rosa Luxemburg
För en gångs skull måste jag dock komma med en invändning. Helt marginell i albumet, det är bara en kort fotnot om Rosa Luxemburg som inte förtar något av det jag skrivit ovan. Men då stor förvirring råder om hennes ståndpunkter och gärning vill jag ta tillfället i akt och reda ut några saker.

Många känner till hennes meningsskiljaktigheter med Lenin – däremot är det betydligt färre som har insett i vilken hög grad de två hade samma analys och drog samma slutsatser. Detta framgår faktiskt också i hennes kritik av den ryska revolutionen. Strömquist tar upp Rosa Luxemburg under sparktakistupproret i Berlin 1919 som ett positivt exempel, men skriver i en fotnot, med hänvisning till Nina Björk: ”OBS Rosa Luxemburg var emot sovjetkommunismens auktoritära inriktning och förutsäg att det skulle bli ett vidrigt samhälle, vilket det också blev.”

Rosa Luxemburg skrift Den ryska revolutionen (skriven i fängelse 1918, utgiven några år efter hennes död, då hon själv inte gjorde någon ansats att få den publicerad) inleds, förmodligen tvärt emot vad de flesta tycks tro, med rikligt med beröm till bolsjevikerna och Lenin och Trotskij – de två ledare som ofta namngavs av såväl anhängare som motståndare vid den tiden. De hade gjort vad inga andra hade vågat: de hade inte bara stått emot den chauvinistiska vågen och vägrat stödja någon sida i världskriget, utan hade också tagit makten. Oktoberrevolutionen, förklarade hon, hade räddat den internationella socialismens heder.

Så följer en del, stundtals hård, kritik. Hon kritiserar jordreformen, som gav bönderna jord att bruka separat istället för att organisera kollektiv – men en studie av det följande inbördeskriget visar att detta, att bönderna fick jord, var en viktig, kanske avgörande anledning till de rödas seger. De var vid den här tiden till sin stora massa inte intresserade av kollektivisering. Vidare kritiserar hon parollen om den nationella självbestämmanderätten och hur den i praktiken blev en paroll för kontrarevolutionen att samlas kring. Det stämmer utan tvekan att kontrarevolutionen i Finland, Baltikum, Kaukasus etc. gjorde sitt bästa för att slå mynt av den, men samtidigt är det uppenbart att Rosa Luxemburg missförstod bolsjevikernas verkliga politik för att sprida revolutionen.

Den mest relevanta kritiken är dock, förstås, den om de demokratiska fri- och rättigheterna. Här ska det dock sägas att hon helt erkänner nödvändigheten av att undertrycka kontrarevolutionen, och ser den huvudsakliga anledningen till bolsjevikernas åtgärder i den svåra objektiva situation som det isolerade och ansatta Sovjetryssland befann sig i. Den huvudsakliga skulden därför lägger hon hos det tyska proletariatets misslyckande att ta makten och den tyska ockupationen av Ukraina. ” Det vore att kräva övermänskliga ting av Lenin och hans kamrater, om man ytterligare ville av dem kräva, att de under sådana omständigheter skulle trolla fram den vackraste demokrati, den mest förebildliga proletariatets diktatur och en blomstrande
socialistisk hushållning.”, framhåller hon. En sammanfattning av hennes omdöme om bolsjevikerna följer:

De har genom sin beslutsamma revolutionära hållning, sin förebildliga dådkraft och sin obrottsliga trohet mot den internationella socialismen verkligen utfört vad som under så fördömt svåra förhållanden kunde utföras. Det farliga börjar där de ville göra en dygd av nödvändigheten och teoretiskt fixera sin av dessa ödesdigra betingelser påtvungna taktik och anbefalla den åt det internationella proletariatet som mönstret för den socialistiska taktiken.

(http://marxistarkiv.se/klassiker/luxemburg/ryska_revolutionen.pdf s. 19.)

I ett brev till Alfred Warski, skrivet några månader senare, i slutet av november eller början av december 1918, skriver hon dessutom att hon hade släppt sina reservationer på de viktigaste punkterna och att bolsjevikernas terror mot kontrarevolutionen framför allt är en funktion av det europeiska proletariatets svaghet. Det enda sättet att överkomma problemen är genom europeiska revolutionen – en ståndpunkt bolsjevikledarna helt och hållet delade.

Vi ska förmodligen inte göra för mycket av den reservationen, och föreställa oss att hon inte länge var kritisk – men kritiken var åtminstone inte av den art som myten gör gällande. Framför allt såg hon bolsjevikerna som ett föredöme, och hon hennes inriktning låg helt och hållet i att rädda den ryska revolutionen genom att sprida den, och till ingen del i att förutspå att den skulle bygga ett vidrigt samhälle. Det är sannolikt att hon skulle ha utvecklat en fördjupad kritik mot det som skulle komma att ske i Ryssland om hon hade fått leva – det är att beklaga att det inte fanns fler självständigt tänkande marxister av hennes kaliber som stod på bolsjevikernas sida. Under den byråkratiska urartningen på 1920-talet skulle detta ha behövts. Nu börjar jag kanske komma ifrån ämnet – men någonstans måste vi ju börja för att reda upp i oredan om missförstånd som omger Rosa Luxemburg. Detta är förstås en liten bisak när Liv Strömquists nya album ska bedömas, men jag ville ändå ta tillfället i akt för ett klargörande.

Årets seriealbum samt julklapp
Uppgång och fall är således ännu ett strålande album. Åter utnämner jag Liv Strömquists senaste till årets seriealbum, och till årets julklapp. Samt konstaterar att Liv Strömquist vore en mera värdig Nobelpristagare i litteratur än årets. I vilket fall behöver du – och vänstern – Uppgång och fall!

Jens-Hugo Nyberg

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *