Ett allt mindre socialistiskt, allt mer byråkratiskt forum

identitetspolitiskt-forum

Den 26 november var det dags för årets Socialistiskt forum på ABF-huset i Stockholm. Sedan flera år tillbaka har det dock varit uppenbart att forumet har blivit allt mindre socialistiskt. ABF Stockholm och LO-distriktet, som arrangerar forumet, har inte på länge haft striden för att införa socialismen på dagordningen, men tidigare fanns åtminstone möjligheten att arrangera möten där socialistisk kamp diskuterades, och att sprida revolutionärt material. De möjligheterna har dock blivit allt mindre.

Också vid tidigare forum var få möten tillägnade diskussioner om hur verklig kamp ska organiseras. Dock fanns det ännu för några år sedan utrymme även för den radikala vänstern att organisera möten där viktiga kampfrågor diskuterades. Arbetarmakt har arrangerat flera möten, så också andra organisationer.

Nu är utrymmet för detta i stort sett borta. Det närmaste i år var att Rött forum fick arrangera ett möte. Den radikala vänstern fick alltså ett gemensamt möte på 45 minuter. SAC-Syndikalisterna fick också ett, och solidaritetsrörelser, som Föreningen Syrien-Sverige, Bakurkommittén, Rojavakommittén och Palestinakommittéerna, kan fortfarande få tid. Även t.ex. Varken hora eller kuvads möte var intressant. Nästan alla möten är dock på 45 minuter, vilket kan räcka för åtminstone ge en bild av vad som händer i Syrien eller i Bakur, eller presentera ett allmänt ämne, men inte för att diskutera vad som konkret ska göras. Detta än mer som forumet gynnar allmänt hållna ämnen, och ser till att möten ofta sker i form av paneldebatter. Att ge en panel 45 minuter är ett säkert sätt att se till att inget hinner diskuteras på djupet, och framför allt att det inte blir en diskussion där övriga mötesdeltagare kan bidra, annat än med på sin höjd korta frågor.

Det är inte förvånande att de som är bäst representerade i mötesprogrammet är LO, Socialdemokraterna, SSU, ABF, Vänsterpartiet och Ung vänster. Det är ju de som håller i hela evenemanget. Vid sidan av dem är det dock bokförlag eller tankesmedja man ska vara om man vill få arrangera möten. Eller representant för minoriteter.

Den sämsta sortens representationspolitik
Problemet är inte att socialt förtryckta minoriteter kommer till tals, utan vilka som får äran att utses till representanter. Krav på att minoritetsorganisationer som ska arrangera möten på Socialistiskt forum ska ha någonting med socialism att göra finns uppenbarligen inte. Sveriges unga muslimer (SUM) och Muslimska mänskliga rättighetskommittén fick t.ex. arrangera hela två möten – ingen av organisationerna är på något sätt vänster. På det ena mötet var Maimuna Abdullahi från Muslimska mänskliga rättighetskommittén en av talarna. Hon utmärkte sig bland annat för att påstå att uppmärksammandet av fundamentalistiskt kvinnoförtryck i vissa förorter sommaren 2015 var en rasistisk hatkampanj, och pekade specifikt ut Amineh Kakabaveh (V) för att medvetet sprida rasism. I ett annat av hennes debattinlägg hävdades att Kakabavehs ”islamofobi” var ett större hot än Sverigedemokraterna. Däremot visade Abdullahi inte det minst tecken på att anse att det kvinnoförtryck som Kakabaveh, Zelia Daghli och andra uppmärksammade var något problem, eller ens existerade. Detta är alltså inget hinder för att få arrangera och tala på möten på Socialistiskt forum.

Rasismen mot muslimer och mot dem som uppfattas som muslimer av rasisterna ska naturligtvis uppmärksammas. Men finns det verkligen inga socialister som kan prata om detta? Svaret är nog tyvärr att forumets arrangörer inte såg något behov av att leta – de hade redan hittat sina representanter. Detta är fullt naturligt för dem som har tagit till sig det sämsta av identitetspolitiken: att godta ett visst ledarskap som representanter för en viss grupp bara för att de utger sig för att vara det. Om Sveriges alla muslimer, eller en stor del av dem, gick ihop och valde representanter skulle dessa naturligtvis erkännas som representanter för en stor del av muslimerna. Partier bör inte bildas på en sådan grund, och ett politiskt system som har en sådan uppdelning skulle vara reaktionärt – men oavsett i vilket syfte skulle ett sådant ledarskap de facto vara valda representanter. Det innebär dock inte att arbetarrörelsen, när den organiserar sig politiskt (t.ex. i ett socialistiskt forum) måste vända sig till dessa representanter. Vi kan välja vilka som är våra kamrater. Exempelvis för att de är socialister, vilket vore att föredra om det var socialism som ska diskuteras.

Sveriges unga muslimer kan dock inte på något sätt sägas vara representanter för alla unga muslimer i Sverige. Det finns omkring 500 000 muslimer, och 2 800 av dem är med i SUM, som på intet sätt gör anspråk på att vara socialister, eller ens vänster. Så varför får de arrangera möten på Socialistiskt forum, när inte de radikala vänstergrupperna får göra det?

Enligt det identitetspolitiska synsätt som vägleder ABF och många andra kan SUM helt enkelt betraktas som representanter utan att verkligen representera mer än någon procent av Sveriges unga muslimer, och få representera på Socialistiskt forum utan att vara socialister. Att erkänna företrädare som inte står för en progressiv dagordning som representanter för hela gruppen är dock inte ett steg framåt för de förtrycktas representation – det är att stötta de andra krafterna gentemot de progressiva. Detta är inte att stödja, utan att hålla tillbaka kampen mot förtryck.

ABF förbjuder socialistiskt material på sitt socialistiska forum
Det mest slående exemplet på avsocialiseringen av forumet såg man dock redan när man tittade in på ABF-huset. Ännu för några år sedan var nedervåningen full av bokbord, och ytterligare bokbord fanns längs hela korridoren en trappa upp. Då höll många revolutionära grupper och vänstergrupper bokbord, och golvet myllrade av diskussioner och nätverkande mellan vänsteraktiva gräsrötter från Stockholm och i viss mån hela landet. Det var då.

Nu har arrangörerna kraftigt skurit ned på antalet tillåtna bokbord. Många organisationer har nekats bokbordsplats. Bokförlag prioriteras, vänstergrupper inte. Enligt en ABF-byråkrat på plats hade ett tjugotal organisationer nekats att få hålla bokbord. Bland bokförlagen med mer eller mindre stark vänsterprägel fanns också – som alltid – den helt osocialistiska Republikanska föreningen.

Bokborden var dessutom inhysta i en sal för sig, längst bort på första våningen. Bara de som aktivt gick dit fick därför se det politiska – och i vissa fall rent av socialistiska – material som spreds där, till skillnad från förr, när alla gick förbi bokborden. Nu var det dessutom så trångt bland borden att det inte gick att få in så många där samtidigt.

Det värsta var dock att spridandet av politisk material utanför bokborden förbjöds. Precis så: byråkratämnen sa till folk som försökte dela ut flygblad eller sälja tidningar inne på ABF-huset, förutom på de strikt avgränsade bokborden, att detta inte var tillåtet. Eftersom de inte ville låta som om de ville förhindra visst material från att spridas kom de med den löjliga förevändningen att det hade med brandsäkerhet att göra. När ABF nekade en organisation att ha bokbord nekades den alltså också rätten att sprida någon form av politisk propaganda på forumet. Undantaget var givetvis utanför, då inte ens den mest nitiske byråkratsjälen på ABF äger trottoaren. Kamrater från Arbetarmakt tog flertalet diskussioner med de nitiska ABF-byråkraterna om vikten av yttrandefrihet inom arbetarrörelsen och vänstern. Det kan också hända att några nummer av Arbetarmakt såldes inne på forumet trots politrukernas hysteriska försök att tysta alla vänsterröster. Om vi alltid följer byråkraternas påbud kommer inte mycket att hända.

Enligt programtidningen ska hela den breda vänstern komma till tals på forumet. Om arrangörerna vill undvika hyckleri skulle de med fördel kunna formulera det mer i stil med: ”hela den delen av den breda vänstern som vi tycker ska komma till tals kommer till tals”.

Socialistiskt forum har aldrig varit det forum den revolutionära vänstern skulle behöva, ett forum där vi kan diskutera de brännande taktiska och strategiska frågorna, hur vi bör organisera oss och gå framåt. Nu mindre än någonsin. LO-distriktet och ABF-Stockholm kommer knappast att göra detta åt oss. Den radikala vänstern bör fortsätta gå till deras forum för att så långt det är möjligt sprida inslag av socialism, men ett verkligt Socialistiskt forum får vi nog organisera själva. Inför 2017 bör alla intresserade av ett sant socialistiskt forum, med fria debatter, yttrandefrihet och med en inriktning på att vara en mötesplats för gräsrotsaktivister snarare än akademiker, börja planera inför ett sådant. Den uppgiften skulle Rött forum kanske kunna ställa sig.

Arbetarmakt

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *