Domen mot Daniel Sestrajcic: Har Vänsterpartiet helt gett upp den utomparlamentariska kampen?

Eventuellt gjorde Daniel Sestrajcic inte exakt som polisen sa. Detta tycker Vänsterpartiets gruppledare i riksdagen är mycket allvarligt

Eventuellt gjorde Daniel Sestrajcic inte exakt som polisen sa. Detta tycker Vänsterpartiets gruppledare i riksdagen är mycket allvarligt

Riksdagsledamoten Daniel Sestrajcic (V) dömdes i september till dagsböter för ohörsamhet mot ordningsmakten efter protester mot rivandet av ett tältläger 2015. Domen, som grundar sig på vittnesmål från lögnaktiga poliser, har fått partiets gruppledare i riksdagen att rakt av slå fast att Vänsterpartiets ”riksdagsledamöter ska följa lagen”. En sådan linje omöjliggör helt civil olydnad – kvar finns bara den civila lydnaden.

Vänsterpartiet har i många år haft som mål att få ingå i en regering ledd av Socialdemokraterna. Inför valet 2010 släpptes de, efter press från några LO-förbund, in i en valallians med S och MP. 2014 var Socialdemokraterna inte längre intresserade av en sådan regeringsbildande allians. Sedan dess har S och MP utgjort regering, med Vänsterpartiet som formellt oberoende, men i praktiken ett stödparti utanför regeringen.

Inriktningen på samarbete med Socialdemokraterna har inte på allvar ifrågasatts inom partiets ledning. När en efterträdare till Lars Ohly skulle utses exempelvis hade ingen av de fyra kandidaterna ett enda ord att invända mot den. Det V hoppas på är givetvis att vrida politiken åt vänster. De har också slagit sig för bröstet för vissa reformer som regeringen har genomfört efter 2014.

Samarbetet har dock en förutsättning: man måste vara beredd att ta ansvar för den förda politiken. Det innebär att man inte kan mobilisera till kamp mot den. Om V skulle försöka försvåra regeringens arbete skulle de knappast kunna hoppas på att bli insläppta i nästa tänkta koalitionsregering. Här finns ett val att göra. Och Vänsterpartiet har gjort det valet.

Sestrajcics dagsböter
Ett belysande exempel är fallet med Daniel Sestrajcic, riksdagsledamot för V, som i september dömdes till dagsböter för ”ohörsamhet mot ordningsmakten”. Bakgrunden är att Sestrajcic i oktober 2015 deltog i en protestaktion mot rivandet av ett tältläger utanför Migrationsverkets lokaler i Malmö. Efter detta riktade polisen in sig på just Sestrajcic: de anklagade honom för att ha satt sig till motvärn, att ha försökt slita sig loss samt att ha försökt sparka en polis i huvudet.

Sedan de motbevisats om deras mest fantasifull påståenden backade polisen från de våldsammaste åtalspunkterna, men samma tre poliser som nyss hävdat att Sestrajcic försökte sparka en polis i huvudet vidhöll att han trots tillsägelse inte hade flyttat på sig. Sestrajcic förnekar detta, och hävdar att han i så fall skulle ha backat undan. Tingsrätten valde som så många gånger tidigare att tro på poliserna – trots att de uppenbarligen hade lämnat falska uppgifter till att börja med.

Sestrajcic har fått ett stort stöd från partikamrater och från andra aktivister. Från Vänsterpartiets ledning har dock tonen varit en annan. Partiets gruppledare i riksdagen, Mia Sydow Mölleby, sa i ett uttalade att det som hänt inte är bra för partiet. ”Det är klart att om vi sitter i en församling och stiftar lag och inte följer den själva så kan det uppfattas som väldigt konstigt. Vi tycker att riksdagsledamöter ska följa lagen.”

Partiets representant väljer alltså att tro på tingsrätten och inte på sin partikamrat, trots att domen ska överklagas och inte har vunnit laga kraft, och trots att domen bygger på tre poliser som visat sig kapabla att ljuga. Detta är dock inte den viktigaste principfrågan här. Den politiskt viktigaste frågan är istället Sydow Möllebys kategoriska avvisande av alla lagbrott. Det innebär ett totalt avståndstagande inte bara av militant kamp, utan av civil olydnad överhuvudtaget. Kvar finns bara civil lydnad. Logiskt för ett parti vars enda verkliga mål är att accepteras av sossetoppen till den grad att de släpps in i regeringen, men den inställningen står i fullständig motsättning till alla förhoppningar om att Vänsterpartiet ska vara eller bli ett kampparti.

Civil lydnad eller klasskamp
Visserligen nämnde Sydow Mölleby bara riksdagsledamöter. Kanske går brott mot lagen an för resten av partiets medlemmar? Men borde inte i så fall alla som sitter i kommunfullmäktige också hålla sig inom lagens råmärken? Och blir det inte lite ologiskt om gränsen dras vid att riksdagsledamöterna direkt deltar i lagöverträdelser? Kan det inte uppfattas som väldigt konstigt om de ens hjälper till att organisera dem? Är det godtagbart för enskilda medlemmar som inte har någon post i någon parlamentarisk församling att delta på egen hand, som privatperson? Mia Sydow Mölleby kanske kommer att klargöra detta – men alla partimedlemmar som tycker att utomparlamentarisk kamp är viktig borde reagera, och kräva att partiledningen ställer sig helt bakom Sestrajcic, och säga: vi tror på dina ord, men vi vill att du ska veta att även om du hade vägrat att flytta på dig, även om du i trots mot instruktionerna hade satt dig på den där tältduken, till och med om du hade hållit i dig och vägrat släppa, hade vi stått bakom ditt agerande!

Även detta är förvisso långt ifrån tillräckligt för att bygga ett revolutionärt eller ens radikalt kampparti, men det vore åtminstone en nödvändig grund för att ens kunna göra anspråk på att driva utomparlamentarisk kamp och ens de mildaste former av civilt motstånd på dagordningen.

I avsaknad av detta är den enda kamp partiet kommer att organisera verbal. Det är som sagt logiskt utifrån Vänsterpartiets inriktning på senare år, men de medlemmar som fortfarande tar de gamla skrivningarna om klasskamp och socialism, för att inte tala om revolution, på allvar borde verkligen reagera.

Jens-Hugo Nyberg

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *