Donald Trumps seger

Donald Trumps 597 dagar långa och 2,6 miljarder dollar dyra valkampanj har slutligen tagit honom ända fram till presidentposten i USA. Dit färdades han på en våg av ilska mot etablissemanget.

Hans seger förvirrade opinionsinstituten och chockerade dem som självsäkert förutspått hans nederlag. Tyckare och kritiker var sedan inte sena med att förklara katastrofvalet med argument som ”okunskap och ren och skär dumhet hos den amerikanska arbetarklassen”. Det säger mycket om liberalers fördomar.

I själva verket fick Trumps kampanj mest stöd från de som tjänar över 50 000 dollar om året – runt 450 000 svenska kronor – och alltså människor vars vardag är långt ifrån de miljoner amerikaner som sliter för uppehället.

Förvisso tog Trump och Republikanerna hem många av de arbetarröster som en gång i tiden skulle ha gått till Hillary Clinton och Demokraterna. Han vann i delstater som Ohio, Iowa, Wisconsin, Pennsylvania och Michigan, där man i förra valet röstade på Obama. Men hur förklarar vi det? Precis som i varje framgångsrik kampanj ligger svaret i huvudparollen: ”Make America Great Again!”. Den meningen sammanfattar väl vad många känt efter krisen 2008. Mångas livssituation och ungas framtidsutsikter hade tveklöst förvärrats.

För miljontals arbetare var det Trumps löften om att skapa jobb genom satsningar på infrastruktur och att ”ta hem” den tunga industrin till USA som räknades. Hans bakgrund som affärsman gav honom trovärdighet och hans bristande erfarenhet från ”Washington” blev något positivt. Liksom i andra länder är reaktionära, rasistiska och sexistiska åsikter utbredda och att Trump hade sådana åsikter var för många inget hinder för att ge honom sin röst.

När Clinton gentemot det insisterar att ”America is great” bevisade det bara att hon tillhörde just den elit som tjänat globaliseringen och bankernas dränering av de offentliga medlen. Som det sades om henne: ”She just doesn’t get it”.

Bernie Sanders kampanj för att bli Demokraternas presidentkandidat är en annan illustration av samma situation. Trots att det Demokratiska partietablissemanget motarbetade honom med alla trick i boken kunde han också vinna stort stöd genom att peka på arbetares verkliga problem, som bostadsskulder, arbetslöshet samt allt för låga löner.

Tragiskt nog kapitulerade Sanders och uppmanade sina anhängare att rösta för den etablissemangskandidat han faktiskt bedrivit sin kampanj i strid mot. Återigen har strategin för att rösta på det ”mindre onda” visat sig värdelös. Sanders trodde kanske att han kunde dra Clinton åt vänster. I själva verket bäddade han för Trumps seger.

Sanders borde ha hållit sig till sina egna sympatisörer och ställt upp i valet som oberoende kandidat. Oavsett om fastighetsmagnaten eller etablissemangsinsidern sedan vann valet skulle han då ha kunnat lägga grunden för en ny arbetarrörelse, om än till en början under reformistisk ledning.

De som följde han råd får nu bita i förlustens och demoraliseringens bittra äpple. Samtidigt kan de som valde Trump känna sig som segrare, genom en reaktionär och populistisk rörelse.

”Make America Great Again” må ha varit effektiv som valparoll, men som program för Trump som president räcker den inte överhuvudtaget till. Amerikanska bolag har goda skäl att importera kinesiska råvaror. Om Trump vill sätta upp handelsmurar eller tullavgifter mot Kina kommer han att stöta på patrull. USA:s infrastruktur, som till större delen byggdes på 50-talet, eller rentav 30-talet, behöver absolut byggas ut och uppgraderas. Men, återigen, det har sin förklaring: det saknas pengar. Varifrån ska dessa pengar komma?

Internationellt sett är Trumps seger en destabiliserande faktor. USA är kanske inte längre så dominant som världsmakt, men har fortfarande den största ekonomin och den starkaste militärmakten. Den protektionistiska fåra som finns i Trumps program skulle ge stora återverkningar på världshandeln och för den ekonomiska stabiliteten, inte minst för Kina. Trumps benägenhet att hålla USA utanför internationella konflikter kan skifta den internationella maktbalansen och destabilisera såväl amerikanska allierade som dess rivaler.

De skikt av arbetare som röstade på Trump kommer förr eller senare att bli besvikna på hans styre. Den stora faran ligger i om styrkor ännu längre högerut lyckas utnyttja det missnöjet för att bygga en mer organiserad rörelse, som kan slå mot alla de ser som syndabockar för att USA inte blev ”great again” – mexikaner, muslimer, kvinnor på arbetsmarknaden, fackligt aktiva och så vidare.

Men det är bara ena sidan av utvecklingen i USA. Bara några timmar efter Trumps valseger hölls spontana demonstrationer i flera städer i hela USA. De styrkor som radikaliserats under Occupy- och Black Lives Matter-rörelsen, rörelsen för 15 dollars minimilön och de som stödjer Sanders finns fortfarande kvar. De är så klart skakade av Trumps intåg i Vita huset, Republikanernas fortsatta kontroll över båda parlamenten och kommande dominans i Högsta domstolen, men de kommer inte att försvinna.

I den proteströrelse som uppstått, men också utanför den, måste socialister finnas med för att dra rätt slutsatser, inte bara av valutgången utan av andra kamper de senaste åren. Det som står klart är att det inte går att bygga något progressivt utifrån Demokraterna. Minst lika viktigt är att förstå att flytande avpolitiserade rörelser och nätverk omöjligen kan få stopp på Trumps trampande.

Fackföreningarna, i synnerhet de som stödde Sanders kampanj, måste en gång för alla bryta med Demokraterna, den amerikanska överklassens andra parti. De måste sätta igång en kampanj bland USA:s arbetarklass för ett helt nytt parti. Där måste också vänstern sluta upp. Två av USA:s största vänstergrupper, International Socialists och (svenska RS systerorganisation) Socialist Alternative begick ett allvarligt fel när de stödde Jill Stein och Green party, ett småborgerligt parti som omöjligen kommer kunna agera som en samlingspunkt för arbetarklassen.

Sanders kampanj föll på mållinjen men gav en tydlig indikation om vad som är möjligt; ett arbetarparti med rötter i fackföreningarna och som kan mobilisera aktivister från de olika rörelserna. Ett sådant parti måste kämpa för att ta ledningen för alla kampanjer mot Trumps reaktionära politik och för att ena rörelserna runt ett program som faktiskt kan lösa de problem den stora majoriteten i USA står inför. Det är dags att utmana den minoritet som kontrollerar ekonomin, vars agerande hotar inte bara den amerikanska arbetarklassens utan hela världens framtid.

Internationella sekretariatet
Förbundet för Femte Internationalen

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *