När nazisterna stoppades: använd lärdomarna från 30 november 1991

30 november 1991 visade att de här går att stoppa

Den 30 november 1991 blockerade uppemot 10 000 antirasister en fascistisk demonstration i Stockholm. Massivt deltagande i kombination med fast organisering ledde till att både polisen och högersvinen besegrades den kvällen. Många av lärdomarna är fortfarande giltiga.

Vid den här tidpunkten var Sverigedemokraterna fortfarande en öppet fascistisk sekt. Kärnan i partiet bestod av övertygade nazister och på deras gatuaktiviter dominerade rasistiska skinheads. Medlemmar i de våldsamma nazigrupperna var mer än välkomna som deltagare och slagsmålskämpar vid demonstrationer och möten. Det här var flera år innan den nuvarande ledningen genomförde det ansiktslyft som tog SD till riksdagen. 1991 var SD:s roll fortfarande huvudsakligen den som samlande plattform för den våldsamma utomparlamentariska extremhögern.

Platsen som parlamentariskt högerpopulistiskt parti var i början av 1990-talet taget av Ny Demokrati under ledning av de de två pajaserna Ian Wachtmeister och Bert Karlsson. I valet 1991 hade de lyckats ta sig in i riksdagen genom en kombination av rasism och hycklande utfall mot etablissemanget. I egenskap av framgångsrika affärsmän tillhörde både Wachtmeister och Karlsson själva det ekonomiska etablissemanget, men de sågs som uppstickare gentemot de traditionella politikerna och byråkraterna på ungefär samma sätt som Trump. Bert Karlsson var dessutom till typen vidrig och grov på ett sätt som påminner om Trump, vilket tilltalade en del demoraliserade och cyniska människor.

Hursomhelst så var det en politisk omställning för Sverige att det för första gången fanns ett öppet rasistiskt parti riksdagen. Ny demokrati var den nyckel som öppnade det stinkande avlopp som sedan dess har fortsatt att förorena Sverige. Idag har hetsen mot minoriteter flyttats till politikens huvudfåra och bedrivs på ledarsidor och av intellektuella. Innan Ny Demokrati så var detta något som helt och hållet var förbehållet avgrundshögern (förutom vid några enstaka tillfällen då Ulf Adelsohn eller Peter Wallenberg råkade prata lite för frikostigt).

Vänsterns demoralisering bäddade för fascisterna
Under hela 1980-talet hade nazimiljön vädrat morgonluft. Otaliga försök till organisationsbildningar gjordes. De slutade alltid i fiasko p.g.a. de inblandades kriminalitet, vansinne, alkoholism, maktambitioner osv. Trots det fanns det något i samhällsklimatet som gynnade de här försöken, oavsett de inblandades inkompetens. Det var under 1980-talet som den långsamma men beslutsamma slakten på välfärden inleddes, under den socialdemokratiska regeringen. Det var då grunden lades till att betydande sektorer av arbetarklassen och mellanskikten började vända sig bort från arbetarrörelsen som uppenbarligen inte längre kunde försvara de sociala rättigheter som vunnits under efterkrigstiden.

Det naturliga hade varit att de skikt av arbetare som reagerade på nedskärningar och tillbakahållen löneutveckling hade gått åt vänster, som så många gånger förr. Men den här gången fanns en kraftfull politisk process i världsskala som motverkade en vänsterradikalisering bland arbetarklassen, nämligen stalinismens tilltagande kris och slutgiltiga fiasko i och med Berlinmurens fall och Sovjetunionens kollaps 1989-91. Den stalinistiskt influerade vänstern utanför socialdemokratin sågs som allt mindre och mindre attraktiv under 1980-talet. 1990-1991 var den kommunistiska vänsterns prestige som allra
lägst. Många av de traditionella kommunistpartierna var skräckslagna och befann sig i panikartad reträtt högerut efter USA:s och kapitalismens seger i det kalla kriget. Det ingav knappast något förtroende och dagens V är egentligen inte större än det gamla VPK.

Det tidiga 1990-talet var alltså en period av triumf och seger för högerkrafterna i världen på många olika plan. När USA invaderade Irak i januari 1991 var vänstern så demoraliserad att bara några hundra i Sverige vågade sig ut för att demonstrera mot kriget. Som alltid i en period av framgång för reaktionen så förstärker olika högertendenser varandra. Vi ser det nu genom att Trump agerar lokomotiv åt extrema högerkrafter i hela världen. Så var det även i början av 1990-talet. Då som nu såg vi en våg av brandattacker mot flyktingförläggningar. Det hårdnande högerklimatet uppmuntrade psykopaten och fascisten John Ausonius att bli den så kallade Lasermannen. Under 1991 genomförde han en serie attentat mot invandrare med syftet att döda. Men eftersom han inte var en skicklig skytt så lyckades han bara bara mörda en person, Jimmy Ranjbar. Tyvärr lyckades han skada många, flera för livet.

Lasermannens terror sammanföll med att nazistgrupperna blev mer våldsamma. Nätverket Vitt Ariskt Motstånd genomförde flera bankrån och stölder av vapen från vapenförråd och minst en polisstation. Sådana ansatser hade inte setts i Sverige sedan mellankrigstiden.

I den här situationen kallade Sverigedemokraterna till demonstration den 30 november i Stockholm. Det var givetvis en provokation mot vänstern och mot alla med flykting- och invandrarbakgrund. Det var uppenbart att något var tvunget att göras.
Att fascister demonstrerade på 30 november var inget nytt. Det hade skett under hela 1980-talet och tidigare än så. Att antifascister och vänsterfolk gick ut i motdemonstration var inte heller något nytt, snarare tradition. Det som var nytt 1991 var omständigheterna.

Vänsterns antifascistiska mobiliseringar
En av de etablerade krafterna för antifascistiska mobiliseringar i Sverige och Stockholm under 1980-talet var Riksförbundet Stoppa Rasismen. Det var till exempel de som organiserade de så kallade lördagsdemonstrationerna mot SD:s föregångare Sverigepartiet våren och sommaren 1987. Varje lördag under flera månader konfronterades SvP av antirasister i centrala Stockholm som såg till att de isolerades och inte kunde genomföra sina trakasserier. Riksförbundet organiserade givetvis i första hand vänsterfolk och hade under en period kännetecknats av en maktkamp mellan Socialistiska Partiet (trotskister) å ena sidan och Kommunistiska Partiet i Sverige (Albanientrogna stalinister) å andra sida. Men i spåren på stalinismens kollaps, som även drabbade Albanien, så hade KPS splittrats och i praktiken upplösts. 1991 var de inte längre en kraft i Riksförbundet och det antifascistiska arbetet. Kvar fanns SP:s medlemmar och och lite blandat vänsterfolk. Vid denna tidpunkt fanns inte dagens breda frihetliga miljö. I Stockholm fanns SAC som leddes av en äldre generation gråa och tämligen opolitiska syndikalister som vanligtvis hölls sig utanför vänstergruppernas initiativ, som t.ex. demonstrationer på 30 november. I Stockholm fanns en grupp kallad Stockholms anarkister som hade Universitetet som sin huvudsakliga bas. De hade sällan kraft att agera självständigt i det antifascistiska arbetet utan höll sig vanligen mer eller mindre inom de ramar som drog upp av Riksförbundet. Rättvisepartiet socialisterna, som då bara kallades för Offensiv utifrån namnet på sin tidning, hade ingen etablerad roll inom det antifacistiska arbetet i Sverige. De hade av tradition inte sysslat med sådana frågor på grund av sin bakgrund som fraktion inom socialdemokratin.

Förvirring och splittring inför 30 november 1991
SP, som alltså inte är en stalinistisk organisation, hade ändå påverkats ganska djupt av stalinismens kollaps. De betonade på ett tämligen ensidigt sätt det motiga i den politiska situationen. De var djupt pessimistiska om möjligheterna till kraftfulla vänsterinitiativ och det påverkade deras ställningstaganden inför 30 november 1991. I anslutning till Riksförbundet uppstod en debatt hösten 1991. Den gällde hur Sverigedemokraternas demonstration skulle bemötas. SP och deras allierade menade att det i det klimat som då rådde inte fanns några förutsättningar till storstilade initiativ och att det var extra viktigt att inte skaffa sig dålig PR genom aktioner som kunde leda till kravaller eller liknande. De drev därför linjen att antifascisterna borde begränsa sig till en stående manifestation på dagtid i city med kulturella inslag. I detta stöddes de givetvis av Vänsterpartiet. Riksförbundet Stoppa Rasismens sätt att hantera situationen i Sverige 1991 blev därför att mobilisera till en konsert och tal i Kungsträdgården flera timmar innan fascisterna skulle anlända dit för att sedan uppmana alla at gå hem i god tid och inte försöka konfrontera extremhögern.

Riksförbundets och SP:s defensiva linje var dock svår att acceptera för en del andra grupper i vänstermiljön. I början av november hölls det möte där Riksförbundet klargjorde sin linje. Efter det mötet konstaterade Offensiv, anarkisterna och de peruanska maoisternas exilgrupp i Sverige att det behövdes en aktion på kvällen den 30 november med målet att stoppa SD:s demonstration. Stockholms anarkister tog då initiativ till en sådan mobilisering och brytningen inom den antirasistiska miljön i Stockholm var ett faktum. På det första planeringsmötet för en verklig motdemonstration deltog anarkisterna, Stockholms hamnarbetarförbund, enskilda personer från SAC, Offensiv samt de peruanska maoisterna (Sendero luminoso).

Opolitisk antifascism eller vänstermobilisering i förorterna?
Redan på detta första möte var det tydligt att det fanns en spricka även inom det nya initiativet. Det bröt nämligen ut en stor diskussion mellan framförallt Offensiv och anarkisterna om motdemonstrationens politiska profil. Anarkisterna tänkte sig en opolitisk ”ren” antifascistisk mobilisering. Där skulle inte förekomma några typiska vänsterparoller och inga försök att relatera till den sociala situationen ute i förorterna. Anarkisterna uttryckte stor skepsis mot att det överhuvudtaget skulle vara möjligt att mobilisera i förorten, bland ”hip-hop-gäng” som de kallade det. Det var uppenbart att de tänkte sig en mobilisering av den traditionella vänstermiljö som gjort till vana att dyka upp på 30 november och som nu hotade att lämnas hemlösa p.g.a. Riksförbundets desertering, men inte så mycket mer.

Offensiv däremot argumenterade för en annan typ av motdemonstration. De menade att den inte bara skulle handla om att jaga bort fascister utan även uttala sig om den politik som göder fascismen. Förslag fördes fram om att ha paroller mot nedskärningar, mot bostadsbristen och för rätten till asyl. De argumenterade också för en kampanj som skulle vända sig ut direkt till förorterna, till skolorna och till fackföreningar och arbetsplatser. Inga av dessa förslag gillades av anarkisterna och deras allierade. De tyckte att det räckte med att säg ”inga fascister på våra gator” och sen illustrera det med Marsupilami som krossade ett hakkors.

Offensiv stod dock inte helt ensamma. Redan under debatterna i anslutning till Riksförbundet hade de etablerat kontakt med några invandrarföreningar som var intresserade av att delta, bl.a. palestinska studentförbundet. Dessa föreningar talade i den här frågan samma språk som Offensiv. När det stod klart att anarkisternas vision var en opolitisk samling av det vanliga 30 november-gänget var det därför dags för ett tredje initiativ. Offensiv, Palestinska studentförbundet, Somaliska föreningen, Coordinadora Cultural Latinoamerica samt elevråd på skolor i Botkyrka och Järva samlades för att bilda Koalitionen mot rasism.

Därmed fanns det tre antirasistiska initiativ den 30 november 1991 i Stockholm. Stoppa rasismens manifestation så långt borta som möjligt från fascisterna; anarkisternas opolitiska mobilisering för en diffus idé om direkt aktion och Koalitionens som mobiliserade på ett socialt och politiskt program mot hela högerutvecklingen i samhället och som hade en klar idé om att fascisterna bara kunder stoppas genom massmobilisering.

Anarkisterna lanserade sitt initiativ under namnet Antifascistisk Aktion, vilket var det första tillfället det begreppet användes. Själva nätverket eller organisationen AFA bildades dock inte förrän två år senare. Deras samling var satt till Kungsträdgården direkt utan någon demonstration innan. Koalitionen hade utlyst sin samling till Sergels torg med planer på en marsch ner till Kungsan efteråt.

Nazistsvin som dessa fick bita i gräset denna dag

Koalitionen mot rasisms massiva mobilisering
Att koalitionen och anarkisterna hade olika politisk inriktning märktes på att de två kampanjerna hade helt olika karaktär. Koalitionen satte upp 4000 affischer. Bland annat fanns patruller som såg till att varenda tunnelbanestation i hela Stockholm blev tapetserad med affischer. 50 000 flygblad i a5-storlek delades ut på skolor och i förorter. Grupper av elever tog djärva initiativ och gick runt på sina skolor och knackade på klassrumsdörrar och begärde talartid under pågående lektioner för att informera om demonstrationen. Lokala sektioner inom Kommunal anslöt sig liksom de kurdiska, turkiska, chilenska och eritreanska riksförbunden och iranska flyktingars riksförbund. Fler och fler elevråd anslöt sig. För varje ny upplaga av affischen som trycktes hade arrangörslistan vuxit. Det hölls stora planeringsmöten där demonstrationen förbereddes. 60 funktionärer utsågs och delades in i grupper om tio med uppgiften att hålla ihop och skydda demonstrationen.

Koalitionen hade demonstrationstillstånd från polisen för att att gå till Kungsträdgården och sen ha ett avslutningsmöte där och efter det ge plats åt Sverigedemokraterna. Under planeringen så var det emellertid ett klart uttalat mål att kunna stanna kvar och ockupera Kungsträdgården och framförallt området runt Karl XII:s staty.

Det är alltid svårt att veta i förväg om en demonstration kommer att lyckas eller inte. Men det stod snabbt klart att mobiliseringen varit en stor framgång. Deltagarna vällde fram i vågor från T-centralens utgång och snart befann sig 7-8000 personer på Sergels torg. Samtidigt hade AFA lyckats mobilisera cirka 1000-1500 personer till sin samling. När koalitionen gick från Sergels torg försökte polisen begränsa demonstrationens intryck genom att smalna av den, men det gick inte och vi fyllde ut större delen av Hamngatan på väg ner till Kungsträdgården. Framme vid Karl den XII:s staty i Kungsträdgården smälte AFA:s och koalitionens demonstration samman till en gemensam samling som delade plattform och talartid. Det bör nämnas att Riksförbundet stoppa rasismen ursprungligen hade bestämt sig för att ha en fest på kvällen den 30 november, efter sin konsert, och där besluta sig för om det skulle vara lämpligt att delta i motdemonstrationen. Festen ställdes dock in strax innan 30 november när det började bli uppenbart att motdemonstrationerna skulle bli betydande. Väl på själva demonstrationsdagen valde Riksförbundet Stoppa Rasismen (och därmed Socialistiska Partiet) att ansluta sig till AFA:s demonstration. Vid det laget hade deras felbedömningar dock reducerat dem till ett bihang och de spelade ingen betydande roll. Därmed var Riksförbundet Stoppa rasismens roll som samlande antirasistisk kraft inom vänstern över.

Den antifascistiska blockaden i Kungsan
Antifascisternas tillstånd gick ut kl 19.30. Sverigedemokraterna hade tillstånd från 20.30. I den konkreta situationen så var koalitionen och AFA överens med varandra om att inte avblåsa demonstrationen när tillståndet tagit slut, utan att istället se till att stanna kvar och blockera fascisternas marschväg fram till statyn. Det var ett beslut som låg väl i linje med stämningarna och viljan hos de nästan 10 000 antifascister som var där. När blockaden avblåstes strax innan midnatt så var lejonparten av demonstranterna fortfarande kvar.

Det är svårt att veta om polisen verkligen trodde att antifascisternas skulle flytta på sig från fascisternas slutdestination bara för att ett tillstånd gått ut. Om de nu från början förstod vilka antifascisternas verkliga avsikter var så framstår det som en taktisk blunder att låta oss komma fram till samma mål som SD hade för sin demonstration. Men det är möjligt att polisen helt enkelt trodde att det skulle bli en lätt match att rensa området och att de precis som Riksförbundet stoppa rasismen och anarkisterna inte förstått frågans storhet ute i förorterna och därför inte räknat med att behöva hantera en så stor folkmassa.

Polisen gjorde flera försök att trycka undan blockaden men deltagarna var beslutsamma och stod emot flera chockförsök utförda med hästar och dragna batonger. Polisen försökte också utnyttja kylan en sen novemberkväll och höll SD:s demonstration i strama tyglar i väntan på att antifascisterna skulle börja längta hem till en varm TV-soffa. När det inte hände så släppte polisen vid minst två tillfällen fram större grupper av fascister som tilläts göra utfall mot blockaden. Det här kan ha skett avsiktligt eller p.g.a. misstag från polisens sida, svårt att veta.

Bristen på organiserat självförsvar
Vid ett tillfälle kom en större grupp fascister springande mot blockaden från samma håll som Operan. Många reagerade spontant defensivt och ville ta sig därifrån. Men funktionärsstyrkan fungerade och lyckades stabilisera blockaden. Däremot hade inte funktionärerna någon strategi för att agera offensivt i den här situationen. Det hade inte heller någon av de organisationer som ledde blockaden, vare sig Offensiv/koalitionen eller AFA m.fl. I praktiken blev linjen att samla ihop blockaden och stoppa den vilda reträtten. Vilken taktik som skulle ha tillämpats om ett stort gäng fascister kommit i närkamp med blockaden var ytterst oklart och var typiskt en sådan fråga som Offensivgruppens ledning hade försökt undvika att fördjupa sig i till förmån för förhoppningar om att ett stort deltagarantal i sig självt skulle avskräcka fascisterna från direkt angrepp. På platsen var det också uppenbart att både Offensiv och AFA i praktiken litade på att polisens avspärrningar skulle hålla fascisterna borta från direkta angrepp. Men händelsernas gång under kvällen visade att den tilliten inte var något annat än farliga illusioner om polisens verkliga mål och medel.

I vilket fall som helst slogs fascisterna tillbaka redan innan de kom i närkontakt med blockaden som helhet. Grupper av ungdomar, enskilda medlemmar i vänstergrupper och aktivister från 80-talets revolutionära vänstergrupper i exil gick in och konfronterade de framrusande fascisterna genom att använda den mängd våld som behövdes för att stoppa angreppet. Samma sak hände vid ett annat tillfälle då en annan hord tagit sig runt olika avspärrningar och försökte attackera blockaden från Hamngatans håll. Det var i samband med det intermezzot som en fotograf från Expressen tyvärr råkade bli misshandlad vilket förstås var onödigt. Men enskilda misstag ändrar inte på den övergripande inriktning som händelserna hade denna kväll: att en fascistisk mobb stoppades från att terrorisera staden och från att bygga sin armé och att det var den antifascistiska blockaden som åstadkom detta, inte polisen.

Att fascisterna agerade våldsamt kan inte tonas ned eller bortförklaras genom hänvisningar till frustration p.g.a. att de inte kunder genomföra sin usla demonstration som planerat. I grund och botten agerade de våldsamt för att det ligger i deras politiska natur att göra så, det är vad deras politiska strategi handlar om. Det är ohistoriskt och bakvänt att förlägga skulden för deras våld på antifascisterna. Extremhögern var ute efter att agera våldsamt med eller utan antifascister som direkt motpol. Men vi satte stopp för dem. Faktum är att SD:s våldsanvändning den kvällen började redan under deras samling vid Slussen då polisen attackerades med stenar, flaskor och annat. Natten innan hade polisen skjutit ner och dödat en nazistisk skinnskalle, så de var lite extra irriterade på polisen dagen efter.

Media hetsar mot antifascisterna
Av 106 gripna i samband med demonstrationerna den 30 november var 106 från extremhögern. Ingen antirasist blev gripen, än mindre åtalad för något brott. Det begränsade våld som förekom vid två tillfällen utfördes i självförsvar och drabbade nästan ingen oskyldig (förutom nämnda fotograf) och drabbade inte heller offentlig eller privat egendom. Trots det var det krigsrapportering i alla media redan under kvällen och ännu mer dagen efter. Udden var helt riktad mot de hemska antifascisterna som fördömdes från alla håll – även Vänsterpartiet tog avstånd från blockaden. Polisen, massmedia och politiker engagerade sig i en förtalskampanj som höll på i flera dagar efteråt. Blockaden framställdes som inriktad på planlösa kravaller och allmän förstörelse. Antifascisternas framställdes som diktaturanhängare som ville stoppa det fria ordet. Nazisterna var offer som det var synd om. Sanningen var att de enda som varit involverade i oprovocerade angrepp på polisen, vandalism och fylleri var SD:s demonstranter. Men antirasisterna fick hela skulden för detta i media dagen efter.
Här etablerades ett tema som sedan rullade på i flera år och som tyvärr haft avsedd effekt i viss mån. En del människor skrämdes från att delta i antirasistiska mobiliseringar där vänstergrupperna var involverade och det var också syftet med skrämselpropagandan. De politiska partierna förstod att frågan om rasism och fascistiskt våld hade en radikaliserande effekt på vissa skikt i samhället. Genom att demonisera antifascisterna så försökte de skapa utrymme för sina egna ofarliga initiativ på vår bekostnad, men dessa slutade alltid i fiaskon och antifascismen har kvarstått som en av den radikala vänsterns viktigaste kampfrågor sedan dess.

Så kan det gå

Offensiv ville inte ta ansvar för militant självförsvar
I massmedia var det i huvudsak företrädare för Offensiv som kom att fungera som talespersoner för den antifascistiska blockaden. Både själva taktiken under 30 november och sättet att kommentera den i media illustrerade deras motsägelsefulla politiska identitet som vacklande mellan revolutionära och reformistiska positioner. I förhållande till de grupper som var inblandade den 30 november visade offensivgruppen en överlägsen förståelse för situationen och dess behov. Men att deras linje var vettig betyder inte att den var revolutionär fullt ut. Deras benägenhet ett kompromissa åt det reformistiska hållet visades av att frågan om verkligt självförsvar var en blind fläck för dem. I sina kommentarer efteråt har de aldrig velat ta ansvar för det militanta självförsvar som skedde t.ex. i riktning mot operan. Istället har det framställts som våld utanför demonstrationen. Det konsekvent marxistiska hade varit att pedagogiskt förklarat att fascismen är en terrorrörelse som förr eller senare måste bemötas med våld.

När de skulle motivera blockaden så svävade de också på målet och drog in argument som att antirasisterna behövde stanna kvar för att skydda sig själva mot gäng av skinheads som strök omkring i krokarna. Ett uppenbart nonsensargument då vi i samlad trupp hade kunnat ge oss av från Kungsan i god tid redan innan de fascistiska gängen dök upp. Sådana argument bidrog bara till att förvirra huvudargumentationen som handlar om att fascistiska grupper opererar helt utanför yttrandefrihetens spelregler och därför inte omfattas av dessa. Våldsamma paramilitära uppmarscher har inget med yttrandefrihet att göra.
Offensivgruppens argument reflekterade deras historia som fraktion i socialdemokratin där de vant sig vid att tona ner revolutionära argument för att inte skapa upprörda känslor. Internt i deras grupp fanns också en konservativ minoritet som motsatte sig hela projektet med en blockad på 30 november och som inte deltog med sin organisation den kvällen. En kort tid senare lämnade de Offensiv för att vända åter till en tillvaro som djupt begraven fraktion inom socialdemokratin och Vänsterpartiet, på betryggande avstånd från antifascistiska äventyrligheter. Dagens Avanti/Revolution har sina rötter i den här konservativa tendensen inom Offensiv.

En slutsats från 30 november 1991 är att inte göra för ensidiga analyser av reaktionära perioder. Även i en situation av triumf för världsimperialismen, framgång för extremhögern och kollaps för stora delar av vänstern så kommer det att finnas motverkande tendenser i form av motstånd och revolt. Styrkan hos mottendenserna är förstås en annan femma. Den saken måste undersökas, och då utan alltför mycket pessimistiska fördomar inblandade. Där reaktionen går till attack kommer det oftast finnas skikt som vill gå till motattack. Kommunister ska organisera motattacken, inte sitta och vara dystra över att allt inte går som på räls.

Ytterligare en lärdom är att militans och folklighet inte nödvändigtvis behöver utesluta varandra. Men militant taktik måste sättas in i ett begripligt sammanhang och inte reduceras till en subkulturell estetik eller en hemlighetsfull handlingslinje för en liten grupp speciellt utvalda människor. Det måste alltid vara ett mål att dra in så breda skikt som möjligt i den antirasistiska och antifascistiska kampen. Antifascismen och antirasismen kan bli folklig när den handlar om livsvillkoren och makten i det här samhället. Den kan vinna när den är beredd att kämpa på allvar och vara välorganiserad.

Jerry Robertsson

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *