Antifascisterna – sevärd dokumentär om behovet av antifascism

Antifascisterna

Dokumentär
Premiär: 9 mars på Zita Folkets Bio, Stockholm
Producent: Patrik Öberg
Klippare: Kristoffer Kronander
Mentor: Göran Hugo Olsson
Coverfoto: Victor Pressfeldt
Längd: 74 minuter

Antifascisterna handlar, förstås, om den antifascistiska rörelsen, och visar bilder från flera olika demonstrationer, och låter antifascister ge sin syn på den antifascistiska kampen. Vi får se bilder från exempelvis nazisternas demonstration i Stockholm 12 november 2017, Kämpa Malmö 16 mars 2014, Rönninge torg 6 december 2003, motdemonstrationen mot Svenskarnas Parti Kungsan augusti 2014 och – mest av allt – Kärrtorp 15 december 2013. Kommentarer och analyser ges av bland andra Kajsa Ekis Ekman, Showan Sattrak (#kämpashowan), Joel Bjurströmer Almström (#freejoel), och även en del anonyma aktivister. Filmmakarna driver ingen uppenbar linje – kommentarerna och analyserna görs av de olika aktivisterna och debattörerna. Med det sagt framträder vissa ståndpunkter mer än andra. Trots de invändningar mot att använda våld som görs får man intrycket av att de som förespråkar mer handfasta metoder får sista ordet.

Samtliga anser att fascisterna måste konfronteras aktivt – de hade väl inte haft så mycket att göra i en film om den antifascistiska rörelsen annars. Däremot finns det en spännvidd i uppfattningen hur det bör göras, och inte minst vilken roll våld har. Lisa Bjurwald, filmens liberala inslag – dock av den i offentligheten ganska ovanliga liberala typen som anser att fascismen ska bekämpas utan att på samma gång nämna ”vänsterextremism” – tar avstånd från våldsamma metoder. I andra änden av skalan finns några anonyma grekiska aktivister som, av vad man får se i filmen, bara har den fysiska konfrontationen som taktik. De svenska aktivisterna ligger någonstans däremellan. En kille från Kärrtorp säger sig vara emot våld – men inte mer än att han är tacksam för att det fanns antifascister redo att slå tillbaka nazisternas attack mot demonstrationen 15 december. Joel Bjurströmer Almström, som fortfarande sitter inne för att ha använt en kniv när han deltog i att slå tillbaka nazistattacken, medger att den antifascistiska kamp han deltog i före detta fastnade alltför mycket i att bara handla om våld. Det är för övrigt intressant att höra hans förklaring om vad som hände, hans motivering, och att han skulle vara redo att göra om det, i en liknande situation.

Det är också intressant att återse bilder från demonstrationer, eller i vissa fall se nya bilder. Salem 2003 minns vi väl – en av tillfällena då antifascisterna försökte hålla Rönninge torg. Det var den gången vi – många av oss, åtminstone – trodde att vi var på väg ned mot pendeltåget (och frågan om att ockupera perrongen diskuterades). Plötsligt attackerade dock poliserna i tunneln med stor våldsamhet och tryckte tillbaka folkmassan. Precis som någon på filmen berättar befann några av oss några rader ifrån täten när attacken kom, men då demonstranterna inte var förberedda på den brutala attacken smälte leden bort ganska hastigt i kylan, och plötsligt blev man en direkt måltavla för polisens batonger. Många av oss fick stifta närmare bekantskap med dem, själv fick jag en i bakhuvudet när jag hade blivit nedtryckt och försökte krypa därifrån. Som ett exempel på teknikens utveckling var dock filmen från Salem 2003 av betydligt sämre kvalitet än Kärrtorp 2013 – 2003 hade vi inte smartphones med filmkamera. Och segern i Kärrtorp ser man givetvis gärna flera gånger.

Arbetarmakts syn på den antifascistiska kampen
Syftet är väl just att ge en bild av rörelsen, inte att lägga fram en specifik analys eller strategi. Det är inget konstigt med det – och en naturlig konsekvens av att flera olika aktivister får uttala sig – men vi kan ta tillfället i akt och ge vår syn.

Arbetarmakt håller med om att fascisterna måste konfronteras, och att det är rätt att stoppa dem. Vi håller fast vid parollen Ingen plattform för fascister, och vi ser det som en illusion att tro att det går att undvika våld. Fascister utgör ett dödligt hot mot oss och resten av vänster, liksom mot ”utlänningar” (enligt fascisternas definition), hbtq-personer, kvinnor som står upp för sina rättigheter etc. Att stoppa dem med de medel som krävs är därför i sista hand en fråga om självförsvar.

När och hur våld ska brukas är dock en taktisk fråga. Och det är inte heller bara antifascistisk kamp som krävs. Arbetarmakt anser att antifascismen ska vara en del av den övergripande revolutionära kampen, och göras till en fråga för arbetarklassen, med utgångspunkt från vårt gemensamma klassintresse. Fascism och rasism hotar inte bara icke-vita (enligt rasisters och fascisters definitioner), utan splittrar också arbetarklassen och hindrar oss från att ta strid mot högerpolitik och kapitalism. Svaren på de verkliga problem fascister kan peka på och som objektivt göder dem, som utslagning, ökade klassklyftor, fattigdom, arbetslöshet, otrygghet etc., ligger också just i klasskamp och revolutionär socialism. Allmänna utfästelser om allas lika värde, mänskliga rättigheter, frihet och demokrati ger tyvärr inget svar på hur den krisande kapitalismen och dess högerpolitik ska bekämpas. Målet måste vara att göra aktiv antifascism till en del av arbetarrörelsen, som en del av klasskampen och försvaret av våra grundläggande intressen.

Att dra in arbetarrörelsens organisationer måste vara det strategiska målet, men vi anser inte alls att all militant kamp ska vänta tills detta blir verklighet. Där skiljer vi oss, i lite varierande grad, från hela den icke autonoma vänstern, från Rättvisepartiet socialisternas (RS) hypotetiska militans, så snart vi har massorna med oss, till Kommunistiska paritets (KP) helt passiviserande uppmaning till polisen att de ska ta hand om fascisterna åt oss. Taktiken och metoderna måste vägas mot målet att dra in större massor i kampen, men avvägningen betyder inte, som vi ser det, att militansen måste vänta på massorna. Uppgiften måste istället vara att de militanta metoderna, så långt det är möjligt, står i massmobiliseringens intresse.

Självfallet är detta ingen enkel uppgift, och de flesta är inte så intresserade av att hamna i bråk med nazister. Men ett strålande exempel i liten skala visades i filmen, nämligen Kärrtorp 15 december 2013. En grupp stridsberedda nazister attackerade en manifestation som innehöll såväl luttrade antifascister som föräldrar med barnvagnar (de två kategorierna behöver givetvis inte utesluta varandra, men en barnvagn begränsar åtminstone förälderns aktionsmöjligheter, oavsett hur luttrad). Det hade lätt kunnat leda till panik. Som tur är fanns det dock kamrater som var redo att slå tillbaka ett anfall. När första attacken blev stoppad och den inledande förvirringen – som hade kunnat förvandlas till panik – hade skingrats var det vi som kunde gå på offensiven. De antifascister som hade tagit den första smällen hade nu hela manifestationen bakom sig, överraskningsmomentet och den inledande fasan var borta, och nazisterna hade inte längre någon chans, utan drevs obönhörligen ut i skogen. De fåtaliga poliser som bevakade demonstrationen hade inte kunnat stoppa nazisterna, och nu blev de istället, med den förstärkning de snabbt fick, till nazisternas skydd mot de uppretade antifascisterna. Ett slående exempel på hur en mindre grupp stridsberedda antifascister skyddade den större manifestationen, och kunde förenas med den i en motoffensiv som förnedrade nazistslöddret, som bara har polisen att tacka för att deras dag inte blev ännu obehagligare än den blev.

Lärdomen av detta borde vara att vi behöver organiserat självförsvar. I synnerhet på de aktiviteter som direkt handlar om antifascism, då det främst är dessa som har blivit måltavla för nazistattacker – men i en annan situation, om fascisterna kunnat växa sig starkare, skulle allt vi gör hotas.

Kungsträdgården 30 november 1991
Arbetarmakt anser inte heller bara att vi har rätt att försvara våra egna aktiviteter. Vi är helt för att blockera och köra bort fascisterna från gatorna, när så är möjligt. Detta kan dock inte ske bara genom mindre grupper av beslutsamma antifascister, eller ens något tusental. Än mer som polisen numera mobiliserar stort för att försvara deras ”demonstrationsrätt”. Att behärska gatorna kräver därför att kunna stå emot både polis och fascister. För detta krävs det en mer massiv mobilisering – med ett organiserat försvar i täten. Ett strålande exempel på detta var 30 november 1991 i Kungsträdgården, då omkring 10 000 antifascister spärrade vägen för nazisternas demonstration. Detta visar att den sortens mobiliseringar inte alls står i motsättning till det svenska kynnet, eller vilka uttryck nu någon vill använda. Även den gången fanns det beslutsamma kämpar i fronten som var beredda att ta första smällen från nazisterna. Om det hade funnits en bättre organiserad och förberedd styrka hade det kunnat göras ännu effektivare, och nazisterna kunde ha fått en ännu obehagligare kväll än de fick.

Inte heller här kan vi vänta på massorna innan vi kan tillåta oss mera offensiva metoder. Vi är för att konfrontera, störa och, om möjligt, stoppa fascisterna när vi kan, men med inriktningen att mobilisering av betydligt bredare skikt än de organiserade antifascisterna är nödvändig. Givetvis behöver vi ibland göra avvägningar, som med kampen i övrigt.

Vi är inte heller i sig emot att söka upp och konfrontera nazister enskilt. Självfallet är en nazist som har lagt ned sin aktivitet – eller rent av börjat ifrågasätta sin nazism – bättre än en aktiv nazist, och det bör absolut vara jobbigt att vara nazist. Ett problem är dock att en sådan inriktning lätt leder till ett privat krig mellan smågrupper, som de flesta vi vill nå står främmande inför, och där allt fokus ligger på det, och inte på att försöka mobilisera bredare. Detta är för oss dock en taktisk, inte en principiell fråga. Det finns inget principiellt fel med att tillrättavisa nazister, men vår utgångspunkt är hur en bredare, radikal och klasskampsinriktad antifascistisk rörelse kan byggas. Vår bedömning är inte att organisera hembesök är det kampen mest behöver just nu, men vi tänker inte fördöma dem som gör en annan bedömning. Och framför allt anser vi inte att någon ska straffas för att hen står emot fascisterna, oavsett om allt hen gör är helt lyckat. Vi anslöt oss därför omedelbart till kraven på #freejoel, och att de som åtalades efter Kungsan 2014 skulle frikännas och släppas.

Behovet av en kämpande antifascistisk rörelse

Tyvärr är den antifascistiska rörelsen svag och ineffektiv – inte bara i förhållande till behovet av att dra in bredare massor, utan också i förhållande till vänsterns storlek. Det finns grupper och kamrater som jobbar hårt, men det saknas en effektiv samordning och gemensam diskussion. Under några år på 00-talet fanns det åtminstone en ansats till detta i Nätverket mot rasism, och sedan för en tid i Stockholms Antirasistiska Kulturförening (STARK), som samlade huvuddelen av de aktiva antifascistiska krafterna. Den samordning som har funnits sedan dess har varit sämre, och samarbeten som Kämpa Stockholm har haft en mer sekteristisk inriktning – Arbetarmakt har exempelvis inte lyckats bli inbjudna till några möten, till skillnad från hur det var i Nätverket mot rasism och STARK. Vi behöver ett bredare antifascistiskt samarbete, som vi bland annat skrev om här. Förutom att det skulle behövas för bredare mobiliseringar, behöver de aktioner som görs vara bättre organiserade, som vi konstaterade efter 12 november.

Sammantaget är Antifascisterna en väldigt sevärd dokumentär. Den ger kanske inte så mycket nya fakta eller perspektiv för oss som har varit aktiva under hela perioden, men de flesta har ju inte det. Filmer som inskärper nödvändigheten att ta aktiv kamp mot fascisterna är givetvis välkommet, och den kan tjäna som en utgångspunkt för diskussion om frågorna och vägen framåt. Ett litet steg på vägen kanske mot den förhoppning som Showan uttrycker: att antifascism ska bli normaliserat. Detta ligger inte nödvändigtvis så långt borta. Trots att störtfloden om liberala klyschor om att all ”extremism” är lika illa, och floskler om att även de ska ha yttrande- och demonstationsfrihet har förvirrat debatten föredrar ändå en stor del av alla progressiva människor att se nazister på flykt eller uppgivna med ett ömmande hakparti framför nazister fyllda av kamplust.

Antifascisternas Facebooksida

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *