RS och det ”mindre onda”

…exemplen Österrike, Sri Lanka och USA

”Det ‘mindre onda’ är inte tillräckligt” lyder en rubrik i Rättvisepartiet Socialisternas broschyr Vad vill Rättvisepartiet Socialisterna?, som ska ge en presentation av partiets ”program, aktivitet och historia”.1 Texten i broschyren, som är från 2011, förklarar att Miljöpartiet varit ett ”borgerligt parti från starten” och att ”anhängare av lesser evil-ism, ‘det minst onda’, internationellt fått sig en rejäl knäck när USA:s president Barack Obama krossat de illusioner som han väckte under valkampanjen”.

Svaret på problemet med att fastna i att förespråka sådana alternativ är, enligt RS, ett nytt socialistiskt arbetarparti: ”arbetarklassen behöver sitt eget parti”. Men vad betyder en sådan paroll i praktiken för RS, och dess internationella organisation, CWI?

Alla kommunister borde naturligtvis instämma i RS formuleringar. Ända sedan marxismens första organiserade uttryck, och särskilt i den ideologiska kampen mot reformisternas förvanskning av marxismen på 1910- och 1920-talet, har revolutionärer gentemot idéer om att stödja ”mindre onda” eller ”mindre dåliga” borgerliga krafter försvarat principen om arbetarklassens politiska självständighet i klasskampen.

Klasskampen har i kapitalistiska samhällen generellt sett lett till att de två huvudklasserna, arbetarklassen och borgarklassen, formerat politiska och andra organisationer för att driva sin sak. I Sverige har kapitalisternas klassorganisering lett till en rad öppet borgerliga partier, med dagens Moderaterna som motor, och organisationer för att försvara sitt intresse i den ekonomiska klasskampen, som Svenskt Näringsliv. Arbetarklassens organisering har å sin sida lett till bildandet av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, samt fackföreningsrörelsen – främst LO.

Utöver dessa två huvudfåror i klasskampen finns andra formationer, som dras mellan de två polerna i det kapitalistiska samhället. Hit hör småborgerliga politiska uttryck, utan organiska band till vare sig storkapitalet eller arbetarklassen. I Sverige är exempel på sådana partier Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ. När klasskampen i ett kapitalistiskt samhälle hårdnar tenderar andra politiska formationer och partier att dras åt den ena eller andra polen. Då blir frågan om att ta ställning akut och de splittras efter klasslinjer. Men i tider med en låg kampnivå kan sådana partier pendla fram och tillbaka i vilket klassintresse de ger uttryck för.

Marxister identifierar arbetarklassen som den revolutionära klassen i samhället – som den enda kraft som kan utmana den borgerliga staten och det kapitalistiska system som denna stat försvarar. Med den roll i produktionen och i samhället som det kapitalistiska systemet tilldelar arbetarklassen följer också en unik position att leda kampen för ett annat samhälle. Att arbetarklassen leder kampen betyder dock inte att andra förtryckta inte har någon roll att fylla. Tvärtom. En medveten arbetarklass som kämpar beslutsamt kommer att dra till sig stöd från andra förtryckta skikt.

Borgerliga arbetarpartier
Mycket tidigt i den svenska arbetarrörelsens historia lämnade arbetarorganisationernas ledning, först i praktiken och sedan även programmatiskt, den genuina socialismens mål och metoder till förmån för en reformistisk politik. Socialdemokraterna (och, i miniatyrversion, Vänsterpartiet) blev borgerliga arbetarpartier, med en politiskt borgerlig ledning och inriktning men en proletär massbas.

Det unika med dem är att de på ett helt annat sätt än andra partier, är beroende av och känsliga inför sin arbetarbas. Och arbetarklassen i Sverige är fortfarande organiskt knuten till Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, inte minst genom S-byråkratins kontroll över facken och floran av övriga organisationer i den bredare arbetarrörelsen. Arbetarklassen, om än i minskande grad, betraktar alltså Socialdemokraterna som ”sitt” parti. Oavsett hur besvikna de är har de illusioner om att arbetarrörelsens nuvarande ledning, ledningen för S, V och LO, representerar deras klassintressen.

Arbetarklassens illusioner om reformismen omintetgörs inte bara genom att revolutionärer proklamerar ett nytt arbetarparti. Det måste stöpas i kampen. Uppgiften för marxister i Sverige är alltså att hitta ett sätt att aktivt bryta loss de borgerliga arbetarpartiernas borgerliga ledning från den proletära medlemsbasen – att splittra Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, liksom de fackliga organisationerna, enligt klasslinjer. Först när det skett kan ett nytt arbetarparti värt namnet grundas. Det är en fråga om att utmana och i slutändan ersätta arbetarrörelsens reformistiska ledning med en revolutionär sådan.

Klassoberoende
Den marxistiska analysen av kapitalismen har alltså lett oss till insikten om att arbetarklassen är den enda klass som kan leda kampen till seger. Kommunister kan naturligtvis upprätta överenskommelser och tillfälliga samarbeten med andra förtryckta skikt och kämpande grupper, men aldrig göra avkall på principen om arbetarklassens politiska självständighet. Även de mest förvridna och förborgerligade arbetarpartier, som Socialdemokraterna, är arbetarklassens verk och måste försvaras gentemot direkt borgerlig kontroll.

Att försvara klassens politiska självständighet innebär också att förstå att endast arbetarklassen själv kan lösa sina problem – inte en aldrig så välmenande liberal eller ”radikal” borgerlig politisk kraft. Att ge upp den principen, till exempel för att ge sitt stöd åt ett ”mindre ont” borgerligt alternativ, kan leda till kortsiktiga fördelar, men undergräver revolutionärers trovärdighet när vi sedan talar om hur arbetarkamp kan leda till seger. Klassamarbete med öppet borgerliga eller småborgerliga politiska krafter är ett ”samarbete” med krafter som står för gentemot oss rakt motsatta mål.

Låt oss nu jämföra några praktiska exempel på hur RS och AM internationellt – i våra respektive internationaler, CWI och F5I – har förhållit sig till frågan om att stödja ”mindre onda” borgerliga krafter.

Österrike
Förra årets presidentval i Österrike blev vida uppmärksammade, då extremhögerpartiet FPÖ:s kandidat Norbert Hofer gick vidare till andra valomgången som favorit, och där ställdes mot Alexander Van der Bellen, formellt oberoende men med en bakgrund i det österrikiska miljöpartiet De Gröna. I den andra valomgången vann Van der Bellen med smalast möjliga marginal: 50,3 % mot Hofers 49,7 %. Det rasistiska FPÖ överklagade valresultatet, och valet togs om i december. Då vann Van der Bellen slutligen med 53,8 %.

Att Hofer, som liknades vid en österrikisk Trump, kunde ta sig så långt sände chockvågor genom Österrike. Som våra kamrater i Förbundet för Femte Internationalens österrikiska sektion, ArbeiterInnenstandpunkt (ASt), har förklarat besegrades Hofer och FPÖ av en ”bred, klassöverskridande allians av kapitalister, toppolitiker och hög uppsatta statstjänstemän, intellektuella, antirasister och progressiva arbetare”.2 ASt påpekade i sin propaganda kring valet att Hofers och FPÖ:s framgångar visar att arbetarklassens missnöje och förakt för samhällseliten, efter åratal av förräderi från socialdemokratin, inte alls nödvändigtvis yttrar sig i förhöjt klassmedvetande och kamp, utan lika gärna kan leda högerut, till nationalism och rasism.

Kamraterna i ASt förklarade hur Van der Bellen sågs som en representant för ”etablissemanget”, som någon som försvarar den rådande ordningen, och att hans ekonomiska politik faktiskt inte innebar något annat än just det. Visst stod Hofer för en mer aggressiv och rasistisk borgerlig klasspolitik än det program Van der Bellen lade fram, men, frågade ASt: ”vad är värst: en president från FPÖ, eller avsaknaden av en politik för arbetarklassen som är oberoende från kapitalistklassen och dess politiker?”

ASt uppmanade inte österrikiska arbetare att rösta på Van der Bellen mot Hofer – och det inte bara för att han är en del av detta diffusa ”etablissemang” utan, skrev de, för att han ”representerar en viss klass, den österrikiska borgerligheten”. ASt varnade för hur de etablerade partierna, oavsett valresultat, börjat anpassa sig efter FPÖ:s öppna rasism. Svaret blev att mana till antirasistisk och socialistisk kamp i bl.a. en ny vänsterformation som bildats efter en vänstersplittring från Socialdemokraterna.

Rättvisepartiet Socialisternas österrikiska kamrater, i Sozialistische Linkspartei, gjorde å sin sida en liknande analys av Van der Bellen. Han representerar ”allt stora delar av arbetarklassen med rätta avvisar: elitism, nyliberalism, EU”. Van der Bellen var, skrev man, ”det hatade etablissemangets kandidat”, från ”De grönas högerflygel, del av den borgerliga krets som röjt vägen för FPÖ:s framgångar”.3 Men när valet väl stod för dörren och SLP tvingades välja mellan den svåra utmaningen att i vardagens kamp förklara för arbetarklassen varför inget kapitalistiskt partis kandidat är räddningen, och att ge efter för pressen att stötta ”det mindre onda” alternativet, var principerna mindre viktiga. ”Rösta på Van der Bellen men förbered er för kamp” blev SLP:s paroll – eller, mer luddigt uttryckt, som i svenska Offensivs rapport om valet, ”rösta mot FPÖ och Hofer”.4

Sri Lanka
Det lilla asiatiska landet Sri Lanka, sydöst om Indien, har en rik och stark arbetarrörelsetradition. I Sri Lanka har trotskister historiskt fyllt den roll stalinisterna haft i många andra länder. Under 40-, 50- och 60-talen var Fjärde Internationalens lankesiska sektion, LSSP, ett massparti, och ledde t.ex. en generalstrejk 1953. Partiets inflytande i den organiserade arbetarklassen började dock att utraderades sedan man i slutet av 50-talet gett sitt stöd åt och slutligen, på 60-talet, räddade den borgerliga SFLP-regeringen genom förhandlingar och ”kritiskt stöd”, när denna stod inför masstrejker. I dag är LSSP en skugga av sin forna styrka, men den trotskistiska traditionen lever än på Sri Lanka. Sri Lanka utgör alltså ett utmärkt exempel på varför arbetarklassens politiska självständighet inte handlar om någon abstrakt princip, utan är en i allra högsta grad avgörande och konkret fråga.5

RS lankesiska kamrater har dock inte lärt sig läxan. I åratal har de lyft fram det ena borgerliga partiet i landet, det under många år styrande, konservativa United National Party, som ett ”demokratiskt” alternativ till det andra borgerliga partiet, Sri Lanka Freedom Party.

Hösten 2006 bildades det som skulle bli Förbundet för Femte Internationalens lankesiska sektion, Socialist Party Sri Lanka, som en utbrytning från CWI:s sektion, United Socialist Party (USP). Detta sedan USP gått in i en folkfront mot regeringens inbördeskrig mot tamilerna – alltså i en koalition tillsammans med det konservativa högerpartiet United National Party. Som våra kamrater i Sri Lanka påpekade var det UNP som, då i regeringsställning, först inledde kriget mot tamilerna. De hade inget genuint intresse av att stoppa kriget – folkfronten var enbart ett sätt för dem att vinna vänsterallierade mot partiets huvudkonkurrent om makten, Sri Lanka Freedom Party och dess ledare, Rajapaksa.6

Och det följde USP gärna med på. I sin propaganda förklarade man att ”vi har varit tvungna att ägna oss åt enad agitation, ibland till och med med kapitalistiska partier, mot Rajapaksa-regimens repressiva politik. Vi har till och med varit tvungna att framträda på samma scen som kapitalistiska UNP, imperialismens lakejer, för att delta tillsammans med dem i gatuagitation mot den diktatoriska regimens repression och förtryck.”7

I svenska RS beskrivning av folkfronten UNP, året efter splittringen i deras lankesiska sektion, sägs bara att det är en ”allians av organisationer och partier” som ”bildades helt nyligen och består av många politiska partier, med politiska skillnader. Men vi för en gemensam kampanj ändå, för arbetare och fattigas politiska rättigheter.”8 Här har alltså frågan om att organisera sig oberoende av överklassens politiska organisationer helt lösts upp. Risken att fungera som ett vänsteralibi i en borgerlig fraktions maktkamp mot en annan är uppenbar när man rentav går in i en folkfront, en ”allians”, med ett ledande borgerligt parti.

USA
Rättvisepartiet Socialisterna har skrivit mycket om sina amerikanska kamrater Socialist Alternative (SA), och deras framgångar i bl.a. Seattle, där en medlem i SA, Kshama Sawant, valts in i kommunfullmäktige. Socialist Alternatives och Sawants ihärdiga kampanjarbete för Bernie Sanders, en vänsterkandidat inom det borgerliga Demokratiska partiet, har också fått mycket uppmärksamhet i RS press. Som vi skrev om RS och Sanders i april satte mycket i SA:s kampanj frågetecken över hur man egentligen tänker sig att ett nytt arbetarparti ska uppstå ur det borgerliga Demokraterna:

Rättvisepartiet Socialisterna och deras amerikanska kamrater manar snällt Sanders att bryta med Demokraterna. De vet mycket väl att så inte kommer att ske – vilket Sanders ju tydligt själv sagt – men kan ändå inte hålla sig från att ”med hull och hår” kasta sig in i hans kampanj. Planen är att först uppmana amerikanska arbetare att delta i det de själva kallar ”diskrediterade kapitalistiska tvåpartisystem”, att rösta i Demokraternas primärvalsprocess och att där stödja Sanders, och att sedan, när Sanders inte står som partiets kandidat, förhoppningsvis stå redo att fånga upp besvikna Sanders-anhängare som inte vill stödja Clinton.9

Sedan den artikeln skrevs har det framkommit uppgifter om att RS inte bara nöjde sig med att bedriva en valkampanj för Bernie Sanders (och att, formellt sett, uppmana honom att bryta med Demokraterna). Socialist Alternative och Kshama Sawant har i praktiken, trots att RS hävdar att SA står för ett alternativ bortom de två kapitalistiska storpartierna i USA, mycket nära band till Demokraterna. Som Albert L. Terry, III, en f.d. medlem i Socialist Alternative, skrev i ett mycket kritiskt utträdesbrev ur partiet och ur CWI i september förra året:

Även om [SA:s] ledning med rätta kritiserar Demokraterna i presidentvalet, förändrar det inte det faktum att Kshama Sawant i sin omvalskampanj i praktiken gav sitt stöd till fem Demokrater i samtidigt pågående lokala val i Seattle. Varför gav vi vårt stöd till dessa demokratiska kandidater? Vi var tvungna för att vinna! (..) Det var först via en artikel i Vice som många kamrater, inklusive jag själv, som satt i partiets nationella ledning, fick veta att en SA-medlem skickades till Demokraternas kongress som delegat, vilket innebär att hon är en registrerad, aktiv medlem i Demokraterna. (..) De politiska förklaringarna är förvånansvärt inskränkta och fokuserar enbart på varför ”x” måste hända är och nu, tillsammans med betraktelser om vikten av ”flexibilitet”, särskilt när Lenin eller Trotskij citeras eller när man förklarar varför det är okej att ibland stödja Demokraterna.10

Terry har rätt gällande delegaten – i Vice-artikeln, från i somras, framkommer att det gäller Pam Keeley, ledande SA-medlem och samtidigt medlem i Demokraterna.11 I en senare artikel från SA förklarar man att ”Socialist Alternative inte stödjer Demokraterna och inte har något medlemskap i det partiet”, men, samtidigt, att Keeley länge har varit medlem i Demokraterna och att hon fortsatt att formellt vara aktiv där även sedan hon rekryterades till SA, ”på grund av Bernie Sanders kampanj”.12

I april 2016 varnade vi för vad RS’ och SA:s agerande i den entusiastiska kampanjen för Bernie Sanders skulle kunna leda till:

De har under kampanjens gång hävdat att det som behövs är att ”storbolagen ska tas över av staten” och ett ”parti för de 99 procenten”. Marxister skulle snarare hävda att sann socialism – arbetarmakt – innebär en mycket bredare konfiskering av kapitalets tillgångar, inte enbart begränsad till ”storbolag”, och införandet av en planerad ekonomi. Och vad som behövs i USA är inte är ett parti för ”de 99 procenten” utan för och bestående av arbetarklassen, den enda klass som har makt att förändra samhället i grunden. Man ska naturligtvis förhålla sig till parollen om ”de 99 procenten”, men det vore ett misstag att tro att en sådan folkfront, som alltså skulle inkludera många kapitalister och personer i samhällets absoluta topp, är synonymt med ett arbetarparti. Risken är att de aktivister som CWI skickat in i Demokraterna hellre stannar där än att ännu en gång följa Kshama Sawant till ett borgerligt småparti som Green Party.13

Och mycket riktigt – trots SA:s idoga kampanjarbete, i och utanför de kapitalistiska Demokraterna, bröt Sanders aldrig med dem. Efter att ha dragit in fler unga till Demokraterna, vilket hela tiden var hans mål, föll Sanders till föga och gav sitt stöd till Clinton. SA och CWI gjorde då som i valet 2012 och manade amerikanska arbetare att stödja det borgerliga småpartiet Green Party14 – ett parti som enligt CWI själva ”varken ser kapitalismen som det centrala problemet eller grundar sig på arbetarklassen”.15

Arbetarmakts amerikanska kamrater, i Workers Power, såg även de i Bernie Sanders kampanj en möjlighet att diskutera socialism och att arbeta sida vid sida med mängder av ungdomar och arbetare i reella klasskampsfrågor. Men till skillnad från Socialist Alternative och RS gjorde man det utan att i sin propaganda låtsas som att borgerliga politiska organisationer, gröna eller demokrater, kan vara en väg framåt för att uppnå progressiva förändringar. Som Workers Power i USA skrev innan valet:

De gröna är ett ”radikalt-liberalt”, småborgerligt parti som tar små steg mot reformistisk socialism, men som fortfarande, i sitt program, stödjer kapitalismen. När allt kommer omkring är det ett borgerligt parti, och att stödja det är att offra den politiska självständighet arbetarklassen i USA så akut behöver. Det är ett gift för socialister och helt otänkbart.16

Workers Power förespråkade istället ett nytt arbetarparti som står helt fritt från borgerliga politiska krafter. ”Först när ett sådant kan byggas”, konstaterade man, ”kan vi uppnå verklig förändring och inte bara ett plåster på det blödande sår som är kapitalismen av i dag”.

Stöd till borgerliga partier eller politisk självständighet?
Det uppstår ofta frågor om vad som egentligen skiljer RS och AM åt. RS säger sig, liksom AM, grunda sig på trotskismen. Och vi delar uppfattningen om att arbetare och socialister måste organisera sig internationellt. Men som internationalister måste vi också, i grundläggande frågor som den om arbetarklassens självständighet, försöka utveckla kommunistiska principer som gäller internationellt – inte en princip i ett land och en annan någon annanstans.

Principer som den om arbetarklassens politiska självständighet, som varit det exempel vi valt här, handlar inte om någon steril sekterism eller om ordval. Det är konkreta politiska instrument, ständigt stadda i utveckling, med vilka vi bygger de organisationer och partier som ska utmana kapitalistklassens och deras stat. Som vi försökt visa i den här artikelns tre internationella nedslag har marxister och alla som på allvar vill bygga ett nytt arbetarparti, fritt från borgerlighetens politiska organisering, ett verkligt vägval att göra där.

Svante Persson

1Vad vill Rättvisepartiet Socialisterna? (PDF), 2011
2Austria: It is high time to break with the bourgeoisie, ArbeiterInnenStandpunkt, 2017-01-21
3Presidential elections re-run, Sozialistische Linkspartei, 2016-07-08
4Österrikes presidentval – en allvarlig varning, Offensiv, 2016-05-24
5Se avsnittet ”Förräderiet i Ceylon (Sri Lanka)” i Fjärde internationalens dödskamp och trotskisters uppgifter idag, Förbundet för Femte Internationalen
6The fight for socialism in Sri Lanka, Förbundet för Femte Internationalen, 2007-05-31
7 Enligt Pseudo-left USP plays double game in Sri Lankan presidential election, World Socialist Web Site, 2015-01-05
8Sri Lanka: Regeringen tros ligga bakom attack mot anti-krigsprotest, Offensiv, 2007-01-17
9Presidentvalet i USA: Kamp för nytt arbetarparti är det ‘minst dåliga’ alternativet, Arbetarmakt, 2016-04-19
10Letter of Resignation from Socialist Alternative, Revolution HQ, 2016-09-02
11Inside the Walkout That Ended Bernie Sanders’s Revolution, Vice, 2016-07-27
12Inside the DNC Walkouts, Socialist Alternative, 2016-08-05
13Presidentvalet i USA: Kamp för nytt arbetarparti är det ‘minst dåliga’ alternativet”
14Don’t Waste Your Vote on the Corporate Agenda – Vote for Jill Stein and the Greens, Socialist Alternative, 2016-09-21
15US elections: And the winner is… Wall Street!, The Socialist, 2012-10-17
16Election 2016: The Reality Show of Politics in the USA, Workers Power (USA), 2016-09-01

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *