Februarirevolutionen 100 år – när Petrograds arbetare och soldater störtade tsaren

Några av de arbetare som fick reaktionens starkaste fäste på fall

På Internationella kvinnodagen 1917 (23 februari med den gamla kalender de använde i dåtidens Ryssland) inleddes den ryska februarirevolutionen. På några dagar sopade Petrograds arbetare och soldater bort tsar Nikolaj II från makten – och med honom inte bara ätten Romanov, utan hela tsardömet som sådant. En ny situation uppstod, som åtta månader senare ledde till att de bolsjevikledda sovjeterna tog över statsmakten, som en kontingent i den socialistiska världsarmén, med Lenins formulering.

Att slå fast precis när något börjar innehåller alltid ett element av godtycke, då varje händelse föregås av en lång utveckling. Så hade redan 1915 den våg av radikal arbetarkamp som utmärkte åren 1912-1914, och som avbröts av världskrigets utbrott, börjat återhämta sig. Den 9 januari 1916, på årsdagen av den blodiga söndagen 1905, strejkade 100 000 arbetare i Petrograd. I oktober 1916 strejkade uppskattningsvis 120 000 arbetare på direkt politiska grunder, åtminstone delvis som svar på en bolsjevikappell, och arbetare drabbade samman med polis. I en illavarslande episod – illavarslande för den härskande klassen alltså – tog en grupp soldater ställning för arbetarna.

Nästa årsdagen av blodiga söndagen, 9 januari 1917, strejkade över 140 00 arbetare, och demonstrationer skingrades av polis i exempelvis Petrograd och Moskva. 84 000 gick ut i strejk vid dagen för dumans öppnande, 14 februari, och dagen före kvinnodagen lockoutades 26 000 Putilovarbetare. Men detta motsäger förstås inte att revolutionen faktiskt inleddes 23 februari, det anger bara förutsättningarna.

Revolutionen börjar
På flera fabriker hölls möten med anledning av kvinnodagen, med protester mot höga brödpriser, långa köer och mot kriget. På flera fabriker gav massmöten upphov till strejker, i synnerhet bland kvinnliga textilarbetare i Viborgdistriktet. Strejker ledde till demonstrationer som förenades med hungrande i brödköer. Textilarbetarna gick till de mestadels manliga metallarbetarna och uppmanade dessa att lägga ned arbetet och förena sig med demonstrationerna. Uppmaningarna innehöll ofta högljudda krav och ibland stenar genom fönstren, och metallarbetarna var inte sena att svara.

Demonstrationerna växte som laviner, och drog sig in mot Petrograds centrala delar. Poliser och soldater blockerade broarna, men isen var tjock på Neva efter den kalla vintern, så arbetarmassorna tog den vägen. Beriden polis angrep demonstrationer, som skingrades för att strax därpå samlas igen. Poliserna – och de lite mindre entusiastiska soldaterna och kosackerna – lyckades inte stoppa demonstrationerna, och än mindre tvinga tillbaka de strejkande till arbetet. Hur många som deltog är osäkert. Tsuyoshi Hasegawa anger i sin mycket utförliga The February Revolution: Petrograd 1917 (University of Washington Press, 1981) antalet strejkande till mellan 78 000 och 128 000. Det var färre än 9 januari, och förmodligen flera tillfällen. Skillnaden var att de nu var betydligt militantare och djärvare.

Natten var lugn. De upproriska arbetarna gick hem till sitt. Men nästa dag började det igen – eller tog vid där det hade slutat snarare. Fler arbetare strejkade och demonstrationerna var större. Den allmänt avskydde och inte särskilt begåvade inrikesministern Protopopov förklarade i ett regeringssammanträde att huliganer hade satt igång en kravall, men att polisen snart få läget under kontroll. Närmare 200 000 arbetare höll inte med.

Den blodiga söndagen
26 februari
Rörelsen fortsatte att utvecklas nästa dag, lördag 25 februari. Antalet strejkande ökade – siffrorna är fortsatt osäkra, men de var åtminstone över 200 000, och Petrograd var nästan helt lamslaget. Sammanstötningarna med polisen blev våldsammare. Inget tillstånd att använda skjutvapen hade givits, men vid flera tillfällen sköt poliser skarpt. Soldaterna visade sig ovilliga att ingripa, vilket ökade arbetarnas djärvhet, och de uppmanade soldaterna att sluta sig till dem. Även kosackerna, sedan Katarina den storas tid tsarens pålitligaste trupper, började vackla i sin nit att försvara autokratins ordning. Faktiskt tog de vid några tillfällen ställning för arbetarna mot poliserna.

Det mest kända tillfället inträffade på Znamenskajatorget, där flera tal hölls inför en stor mängd demonstranter, medan kosackerna passivt såg på. En pluton av beridna poliser, anförda av en officer vid namn Krylov, anföll folkmassan. Efter att arbetarna vädjat om hjälp ingrep kosackerna – på arbetarnas sida. Ett tydligt tecken på hur genommurken tsarmaktens til synes stabila byggnad hade blivit. Det var inte heller enda tillfället då soldater gick över till folket, men än så länge utgjorde de undantagen

Petrograds militära befälhavare, general Khabalov, skickade samma kväll sitt första telegram till tsarens högkvarter med uppgifter om vad som försiggick. Tsar Nikolaj svar var kategoriskt: demonstrationerna måste stoppas imorgon. Khabalovs order till trupperna var därför tydlig: imorgon ska demonstrationerna slås ner med vapenmakt. Dittills hade demonstranterna utsatts för hästar, piskor och sablar, men bara i ett fåtal fall kulor. Nästa dag skulle bli annorlunda.

På söndagen hade soldaterna nya order. Tsarmakten försökte nu knäcka den revolutionära stormen med blod och bly. Trupper placerades ut som i en ockuperad stad. Alla broar var öppnade. Polisen använde kulsprutor. Efter en dag av gatustrider, låt vara med en lite ensidig eldgivning, verkade ordningsmakten, till skillnad från de senaste dagarna, helt ha tagit kontrollen över stadskärnan. Tsarens myndigheter, eller delar därav, trodde att de nu hade slagit ner oroligheterna och att lugnet hade återvänt. Måndagen skulle dock bjuda dem på en del otrevliga överraskningar.

27 februari: den avgörande dagen

Tsarmaktens kulor lyckades inte knäcka Petrogradarbetarnas kampvilja, men däremot fick arméns lust att utföra tsarens smutsiga värv en allvarlig törn. Repression är knepiga saker, och inte alltid lätt att använda på ändamålsenligt sätt. Ibland kan den sporra dem som skulle slås ned, som den blodiga söndagen 1905, hade visat. En kanske ännu större fara var att soldaterna som ska utföra repressionen oftast avskyr att massakrera civila, och kan drivas till att revoltera. Storskaligt våld mot de egna arbetarna riskerar att medföra den militära disciplinens upplösning, inte minst när, som i detta fall, soldaterna hade kommit i kontakt med den upproriska befolkningen under tre dagar. Detta skulle tsar Nikolaj II snart få uppleva.

Redan vid demonstrationernas början hade många soldater varit ovilliga att ingripa mot demonstranterna. På söndagen hade trupperna i stort sett hållit fast vid sin disciplin. Ett kompani ur Pavlovskijregementets reservbataljon hade revolterat. Detta spreds sig dock inte, och de ansvariga greps. Följande natt tog träningsenheten ur Volynskijregementets reservbataljon emellertid beslutet att inte lyda order och att vägra skjuta på sina kamrater arbetarna. Revoltens ledare, sergeant Kirpitjnikov, tillskansade sig dessutom ammunition genom att förfalska en order.

På morgonen förklarade de revolterande soldaterna för kompaniets befälhavare, kapten Lashkevitj, att de inte ämnade skjuta några fler arbetare. Lashkevitj höll inte alls med, utan insisterade på att det var soldaternas plikt att följa order. Försöket att övertyga dem genom att läsa upp tsar Nikolajs order slog dock slint fullständigt. Kaptenen beordrades att lämna baracken, men försöket kröntes inte av framgång, då en välriktad kula kom i vägen.

Med kaptenen ur vägen lyckades reservbataljonen snabbt få med sig resten av regementet, och sedan i rask följd de närbelägna Preobazjenskij- och Litovskijregementena. I Viborgdistriktet rev arbetarna ned gallren som förgäves försökte isolera Moskvaregementet från den revolutionära smittan, och soldaterna slöt genast upp. De ännu lojala trupper visade sig, när de skulle slå ner de upproriska, inte heller vara så särskilt pålitliga. Innan dagen var slut hade huvuddelen av Petrogradgarnisonen ställt sig på upprorets sida. Utan armén på sin sida var polisen hjälplös. Samma dag bildades Petrogradssovjeten, som därefter skulle stå i centrum för utvecklingen.

Tsarmaktes symboler vräks över ända. Här är Alexander III förpassad till rännstenen

Tsaren faller
Nästa dag förlorade tsarens myndigheter helt kontrollen över huvudstaden, samtidigt som revolutionen snabbt spred sig över landet. Fronttrupper under ledning av general Ivanov organiserades för att återupprätta ordningen. På vägen mot Petrograd tvingades Ivanov dock inse att staden helt var i de upproriskas händer, och att inte ens hans egen styrka helt var att lita på.

Tsarens övriga generaler, storkapitalisterna och godsägarna som ledde duman, och andra som alltid stått närmare tsaren än de revolutionära arbetarna, började tveka om möjligheterna att slå ner upproret – eller åtminstone utan att göra detta utan ett inbördeskrig, vilket skulle kunna vara förödande för fronten mot Tyskland.

Till en början hade dessa hoppats på att eftergifter från tsaren, som ett regeringsbyte, skulle vara tillräckligt. De borgerliga ledarna, som under revolutionens inledande dagar vägrat att trotsa tsarens upplösning av duman, tvingades försöka ta ledningen över rörelsen, hellre än att dränkas. Detta ska förstås inte förväxlas med att de var demokrater eller rent av revolutionära. De försvarade sina klassintressen, och om de inte kunde göra det med tsaren fick de försöka göra det utan honom.

Nu försökte de övertala tsaren att abdikera till förmån för sin son Aleksej. Flera ledande generaler började också dra slutsatsen att en abdikation kanske var det bästa för att lugna ned det uppror som växt dem över huvudet, och meddelade tsaren detta. Efter flera samtal med generaler, liksom med ditresta politiker, beslutade tsar Nikolaj II för att följa rådet och avsäga sig tronen.

Tvärtemot vad alla ordningens försvarare förväntade sig gjorde han det och inte bara för egen del, utan också å sin blödarsjuka sons vägnar. Istället abdikerade han till förmån för sin bror Mikhail, som av rädsla för sitt liv dock vägrade acceptera. Plötsligt fanns ingen tsar – förtjänsten var helt och hållet arbetarnas och soldaternas revolutionära kamp, och till ingen del liberalernas.

Den revolutionära duman?

Borgerliga historiker hävdar ibland att det var duman och liberalernas opposition som utlöste revolutionen. Det är lätt att se hur klassintresset och borgarnas ideologiska skräck för pöbelns självständiga handlande kan leda dem till sådana slutsatser – svårare är det att hitta faktiska belägg för det.

Ryssland var ett underutvecklat land, där den stora befolkningsmajoriteten utgjordes av bönder. Till stor del tack vare utländska investeringar var dock industrin och därmed arbetarklassen koncentrerad. I exempelvis S:t Petersburg, under kriget omdöpt till det mer ryskklingande namnet Petrograd, fanns en rad enorma fabriker, där Putilvverken intog förstaplatsen, med sina 30 000 arbetare. Borgarklassens svaghet gjorde att de inte kunde ta ett steg av opposition mot tsaren utan att ängsligt snegla mot arbetarna.

Den tsaristiska strukturen var ett hinder för kapitalismens utveckling, men en moderniserad monarki skulle inte bara vara möjlig att kombinera med kapitalisternas ekonomiska dominans – den skulle också kunna tjäna som skydd mot överdrivna krav från proletariatet. Den ryska borgarklassens ledande delar hade ofta varit i opposition mot tsaren, men hade inte varit revolutionära. I takt med att tsaren under kriget alltmer gett företräde åt obegåvade och korrupta ministrar hade dumans ledning ställt allt högljuddare krav på att byta ut regeringen, men få krav hade riktats mot tsaren själv – och ännu färre mot monarkin som sådan.

När revolutionen började var liberalerna inte så intresserade av att bryta det tsaristiska oket som att återställa ordningen och få tillbaka arbetarna till sina fabriker. Visst gav det utbredda föraktet mot inrikesminister Protopopov och den nyligen hädangångne Rasputin en skjuts åt all opposition, men parollerna arbetarna samlades under handlade om bröd, mot kriget, bättre arbetsförhållanden – och mot tsarens förtryck. Och de arbetare som slogs mot tsarens polis visade föga uppmärksamhet mot den duma som tsaren upplöste. Dumans medlemmar började för övrigt, med vissa undantag, inte handla förrän de insåg att tsarens makt var bruten och att de måste göra något för att återupprätta ordningen. Den provisoriska regering som tillträdde efter tsarens fall fick sin legitimitet av revolutionen, men den enda medlemmen i den verkligen hade stött denna revolution var Alexander Kerenskij – senare mest känd för att ha svepts undan i oktoberrevolutionen.

Revolution utan ledare?
Februarirevolutionen beskrivs ofta som spontan, och på många sätt stämmer detta. Revolutionen var inte planerad uppifrån. Initiativ togs på en mängd platser. Bolsjevikerna och andra revolutionära grupper, liksom tsarens polis, väntade en ökning av kampen, men ingen hade förutsett att just kvinnodagen skulle utlösa revolutionens stormvåg.

Men man ska inte överdriva spontaniteten eller tillskriva den mytiska proportioner. Visst fanns ingen central ledning som beslutade om upproret, men en mängd ledningar uppstod på lägre nivåer. Ögonvittnesskildringar, inklusive rapporter från polisspioner, har berättat om initiativ som togs av individer eller grupper för att föra rörelsen framåt. Vid flera tillfällen togs ledningen av aktivister från de revolutionära partierna. Flygblad och appeller finns bevarade både från bolsjevikerna och från andra grupper. Inte heller det faktum att somliga ledare inte var organiserade bevisar att partier i dessa fall saknade betydelse. Bolsjevikpartiet och de andra revolutionära partierna hade under åratal ständigt organiserat aktivister och fört fram revolutionära paroller – paroller som under revolutionen dök upp på olika platser.

Det går inte att avgöra precis vilka som var inspirerade av bolsjevikernas flygblad, och av Pravda, som före kriget ibland kom upp i en upplaga på över 40 000 exemplar, men att den organiserade revolutionära rörelsen hade gjort att avtryck på Petrograds arbetarklass, och att många av kadrerna i februari var skolade i den, är svårt att bestrida.. Vidare skickade både bolsjevikerna och andra socialistiska grupper ut agitatorer till fabrikerna på kvinnodagens morgon.

En liten del av folkhavet som dränkte tsar Nikolaj II, Romanovdynastin och hela tsarmakten

Spontanismens brister
Det finns heller ingen anledning att sätta massornas oorganiserade handlande på en piedestal, och önska att revolutionen hade varit mer spontan. Inte minst visar februarirevolutionen på den otillräckligt organiserade revolutionens brister. Att rörelsen saknade en övergripande ledning innebar inte att massornas rena instinkter segrade, utan att andra, ickerevolutionära ledningar tog över – liksom har hänt otaliga gånger senare.

Petrogradssovjeten steg vid sitt bildande fram som ledare för de upproriska massorna. Det var sovjeten, arbetarrådet, som arbetarna och soldaterna lyssnade på. Dock fick de mensjevikiska och socialrevolutionära partierna en majoritet i sovjeten, och dessa ansåg att tiden inte var mogen för arbetarnas makt i Ryssland. Deras uppfattning, om att borgarklassen måste leda landet, gjorde att revolutionen mynnade ut i en regering som till sin huvuddel bestod av medel- och överklasspersoner. Det rörde sig om folk som någon dag tidigare hade varit monarkister, som långt hellre stödde tsarens makt och ordning än arbetarnas revolutionära kamp, som ville bevara godsägarnas jord och som var beslutna att föra det imperialistiska rövarkriget till sitt slut.

Tsaren var avsatt, men ny regeringschef var prins Lvov. Missnöjet med den nya provisoriska regeringen och dess oförmåga eller ovilja att ta tag i de problem som Rysslands arbetande massor stod inför skulle stegras under de kommande månaderna. Trots den utbredda våg av eufori som upproret och tsarens fall skapade, och som drog även ledande bolsjeviker som Kamenev och Stalin i opportunistisk riktning, började radikalare skikt av arbetare att fråga sig: var det för det här som vi blödde? Snart skulle det visa sig att februarirevolutionen bara var början på revolutionsåret 1917.

Jens-Hugo Nyberg

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *