Mujeres Libres – klasskamp och kvinnokamp under spanska inbördeskriget

Frågan om klasskampens förhållande till kvinnokampen diskuteras flitigt inom vänstern, av uppenbara skäl. Tyvärr rör sig diskussionen oftast på ett abstrakt plan. Å ena sidan finns en sorglig tradition inom vänstern och arbetarrörelsen att försumma kampen mot kvinnoförtrycket. Att öppet säga att kvinnoförtrycket helt enkelt kommer att försvinna som en funktion av klasskampen, revolutionen och skapandet av socialismen, och att inget mera måste göras är visserligen inte så vanligt numera, men att i praktiken tona ned och försumma frågan förekommer fortfarande alltför ofta. Samtidigt hävdar andra, trötta på att kampen mot kvinnoförtrycket för ofta bara får en läpparnas bekännelse, att kvinnokampen måste ges samma ställning som klasskampen.

Detta dock att ställa frågan på ett abstrakt sätt. Det kan funka bra i debattartiklar och på Twitter, men räcker däremot inte i den verkliga kampen, i synnerhet när den har nått mer än en basal nivå. Kommunister behöver en analys som utgår från och är en del av ett revolutionärt program mot allt förtryck. Då räcker inte allmänna utfästelser till, oavsett hur tilltalande dessa kan låta i sig. Ju högre kampnivån stegras, och speciellt ju mera revolutionära situationer uppstår, desto mindre nytta gör rent allmänna utsagor, som inte är del av en strategi. Ett illustrativt exempel på hur frågorna kan kombineras praktiskt utgörs av Mujeres Libres, den anarkosyndikalistiska kvinnoorganisationen under spanska inbördeskriget.

Behovet av kvinnokamp inom den revolutionära rörelsen
Martha A. Ackelsberg har skrivit en intressant bok om denna rörelse: Free women of Spain. Anarchism and the Struggle for the Emancipation of Women (AK Press, 2004). Tyvärr är Ackelsberg alltför uppfylld av just abstrakta akademiska diskussioner och begrepp för en riktigt bra diskussion om de grundläggande frågorna, men hennes bok ger ändå tillräckligt med fakta för att ge intressanta lärdomar.

Som delar av den spanska arbetarrörelsens anarkosyndikalistiska gren hade Mujeres Libres tydligt valt vilken sida de utgick ifrån: klasskampens. Något annat var knappast möjligt för dem som försvarade arbetarkvinnornas intressen. Borgarklassen i sin helhet, inklusive dess kvinnor, stod på andra sidan barrikaden vad gällde även grundläggande rättigheter för arbetarna. Vissa kapitalister kunde vara mer tillmötesgående än andra och vissa sektorer i en del avseenden vara mer progressiva – men i stort sett kunde förbättringar av arbetsförhållanden, löner, arbetstider, med mera, bara ske i direkt kamp mot arbetsköparna. Det var svårt att ta någon verklig strid för arbetarkvinnornas intressen på någon annan grund än denna. Detta skulle än mer bli fallet när inbördeskriget bröt ut, och en seger för Franco skulle innebära den mörkaste reaktion på alla områden.

Detta innebar inte alls att en specifik kvinnokamp inte var nödvändig, eller kunde vänta till ett senare tillfälle. Sexistiska attityder hade en stark ställning även inom den revolutionära rörelsen, även om de revolutionära organisationerna hade kvinnofrigörelse inskrivet i sitt program. Anarkosyndikalisterna var inget undantag. De var inte sämre än de andra, men Ackelsbergs bok innehåller åtskilliga exempel på att män inom den anarkosyndikalistiska fackföreningen CNT förväntade sig att deras fruar skulle sköta hushållsarbetet, att de mest pratade politik med andra män och inte tog kvinnor på fullt allvar. Vid flera tillfällen blev kvinnliga talare hånade och utskrattade. Detta var en viktig anledning till att så liten andel av CNT:s medlemmar var kvinnor, och att ännu färre fanns på ledande positioner.

Det var så klart nödvändigt att bekämpa dessa attityder. Det handlade inte, även om anklagelser om detta restes, om att splittra kampen – det handlade om att dra in kvinnorna som fullvärdiga medlemmar i den, och se till att frigörelsen även innefattade dem. Ett bestickande exempel är hur svag ställning kravet på lika lön för kvinnor hade.

Lucía Sánchez Saornil, en av grundarna

Mujeres Libres bildas
Kvinnokampsinitiativ togs från flera kvinnor inom CNT, oberoende av varandra. I Barcelona grundades Grupo Cultural Femenino, CNT av bland andra Soledad Astorach i slutet av 1934, efter att upproret i Asturien i oktober hade slagits ned, Organisationen samlade kvinnor som var aktiva i CNT, för att skapa sammanhållning och möjliggöra för dem att inta mer aktiva roller i rörelsen. Samtidigt började Lucía Sánchez Saornil och Mercedes Comaposada att organisera en likartad uppgift i Madrid. Tillsammans med Amparo Poch y Gascón bildade de Mujeres Libres 1935. I början av 1936 blev de båda grupperna medvetna om varandras existens. Att det inte skedde snabbare var ett tydligt tecken på att de inte fick något stort utrymme i den anarkosyndikalistiska pressen. De träffades och började samarbeta, och nya grupper bildades, även om det skulle dröja till sommaren 1937 innan en gemensam, landsomfattande organisation, Agrupation Mujeres Libres, formellt bildades.

Första numret av tidningen Mujeres Libres kom ut 20 maj 1936, och såldes slut nästan omedelbart. Andra numret släpptes 15 juni. Sammanlagt skulle det bli 14 nummer – varav det sista dock inte hann lämna tryckeriet och upplagan förstördes i sin helhet.

De inledande aktiviteterna från grupperna både i Barcelona och Madrid handlade mycket om att stärka och skola kvinnor. Barcelonagruppen startade också på ett tidigt stadium ”flygande dagis”, där aktivister åkte hem till fackliga kvinnor och passade deras barn så att de skulle kunna gå på möten. Agitation ingick också i hembesöken. Snart, i takt med att organisationen växte, skulle de utöka aktiviteterna.

Utbildning förblev ett huvudsakligt fokus. Aktivisterna fortsatte med grundläggande skolning och att stärka kvinnor för att de skulle kunna ta sin plats i kampen. Träning i att tala på möten och organisering tillhörde de mest framträdande aktiviteterna. Att ge alla åtminstone grundläggande färdigheter i att läsa och skriva blev ett viktigt mål. Snart sattes också grundläggande yrkesutbildningar igång.

Inbördeskrig och revolution
Inbördeskriget och revolutionen som blossade upp efter 17 juli 1936 ställde raskt rörelsen inför nya uppgifter. Under gatustriderna när militärkuppen slogs ned i huvuddelen av Spanien deltog många från Mujeres Libres. När den första, kaotiska fasen var över och de militära gränserna blev tydligare blev en viktig uppgift att förse miliserna vid fronterna med mat och andra förnödenheter. Vissa medlemmar agiterade och höll tal med högtalarna mot fiendens skyttegravar, för att sprida upprorsstämningar bland de arbetare och bönder som tvingats in i Francos arméer.

Soledad Estorach, Pepita Carpena med flera åkte runt och deltog i att grunda och organisera jordbrukskollektiv i Katalonien och Aragonien. Mujeres Libres hade inga stridande förband, och överhuvudtaget var det få kvinnor som deltog under vapen – att det alls förekom var ett grovt brott med tidigare normer – men Mujeres Libres anordnade grundläggande vapenträning och skjutövningar för kvinnor i både Barcelona och Madrid.

Bland andra uppgifter Mujeres Libres bidrog till var att organisera barnpassning, barnhem och sjukhus, upplysning om hälsa, barnavård, sexualitet och kvinnlig biologi. Det kan invändas att de mest utförde traditionella kvinnosysslor. Men detta var saker som måste utföras, om det skulle finnas några utsikter alls till frigörelse. Och Mujeres Libres utförde dem genom egen organisering, med fokus på att stärka de deltagande kvinnorna som aktivister, som kvinnokämpar och klasskämpar. Att förvänta sig att dessa aktivister skulle gå direkt till att utmana männens dominans vid fronterna hade varit att kräva mycket. Hindren för kvinnor att ingå i stridande förband var betydande, och blev allt större, ju mera den republikanska regeringen gick i konservativ riktning. Men man organiserade, som sagt, skjutövningar, och de skrev om och understödde de kvinnor som stred vid fronten.

Andra socialistiska och arbetarorganisationerna hade också allierade kvinnoorganisationer. Enligt Ackelsberg var dock Mujeres Libres den av arbetarrörelsens kvinnoorganisationer som starkast betonade kvinnornas frigörelse i sig, och inte bara uppgiften att dra in dem i klasskampen – eller, alltmer, bara som understödjare i inbördeskriget. Speciellt det Stalintrogna kommunistpartiets Asociación de Mujeres Antifascistas hade kriget som sitt nära nog enda fokus. De drev på för att ena republikens kvinnoorganisationer – förstås med tanken att det skulle ske under deras ledning. Mujeres Libres motsatte sig bestämt detta.

Inbördeskrig och revolution
Liksom den anarkistiska rörelsen i stort ansåg Mujeres Libres att revolutionen och inbördeskriget måste gå hand i hand. Genom revolutionen skulle fascisterna och överklassens kontrarevolution i stort besegras. I praktiken anpassade sig dock rörelsen snabbt, anförd av ledningarna för CNT och det formellt hårdföra anarkistiska Iberiska Anarkistfederationen, FAI. Utan någon plan eller vilja att ta över makten och leda kriget blev den naturliga följden att dessa organisationers ledningar tvingades kompromissa, anpassa sig och alltmer vika ned sig för de stalinister, liberaler och reformister som inte ville se någon socialistisk revolution (även om vissa av dem fortfarande önskade det i en hypotetisk framtid).

Enligt en spridd uppfattning ville anarkisterna ha revolution genast, och kommunistpartiet ville vinna kriget mot Francos trupper först, och ta striden om socialismens seger när den uppgiften var vunnen. I praktiken blev dock seger i kriget först och revolution sedan alltmera anarkisternas verkliga politik – med bibehållande av de revolutionära landvinningarna – medan kommunistpartiets snarare blev: seger i kriget först, och sedan revolution någon gång i framtiden, med förtal och utrensning av revolutionära motståndare på vägen.

Försöken att etablera sig inom rörelsen
Ett mål för Mujeres Libres var att etablera sig som den fjärde grenen i den anarkosyndikalistiska rörelsen, vid sidan om fackföreningsfederationen CNT, Iberiska Anarkistfederationen (FAI) och Frihetlig Ungdom (FIJL). Man fick snabbt ett utbrett stöd, men mötte också ständigt motstånd, och blev ofta besvikna över bristen på uppbackning, inte minst vad gäller pengar och materiellt stöd. Många försummade kampen för arbetarkvinnornas specifika intressen. Gentemot Mujeres Libres sades också att kvinnliga och manliga arbetare har samma intressen, och att det därför inte finns något behov av en speciell kvinnoorganisation. Ett annat skäl till motståndet var att Mujeres Libres så starkt insisterade på organisatorisk självständighet, samtidigt som de tillhörde rörelsen.

Strävan efter att bli en fjärde gren i rörelsen mötte både framgångar och bakslag. Inför högtidlighållandet av ettårsdagen av den legendariska milisledaren Buenaventura Durrutis död i november 1937 gick en uppmaning ut från CNT:s nationella kommitté om att talare från Mujeres Libres skulle delta vid manifestationerna. Vanligtvis saknades dock denna uppmaning. Från lokalt håll fick de ofta, men långt ifrån alltid stöd. De fick pengar, men långt ifrån vad de skulle ha behövt.

I oktober 1938 höll den frihetliga rörelsen – alltså CNT, FAI, och FIJL – en gemensam och landsomfattande kongress i Barcelona, för övrigt den första de höll. Detta är i sig talande. Det tog mer än två år av inbördeskrig och revolution innan en sådan kongress hölls, i en rörelse som berömmer sig av att vara den mest demokratiska som skådats. (Bolsjevikpartiet, enligt gemene frihetliga socialist ett mönster av diktatur, höll däremot allryska kongresser varje år under ryska inbördeskriget, och därtill en årlig allrysk konferens.) Visst praktiserade den frihetliga rörelsen lokalt självstyre, och, skulle dess anhängare invända, därmed ingen byråkratisk centralism. Men trots en omfattande lokal och regional autonomi hade CNT de facto en nationell politik: bland annat gick de in i folkfrontsregeringen i november 1936, något som gick helt emot allt de tidigare sagt.

En delegation av 15 medlemmar från Mujeres Libres kom till kongressen, flera av dem efter en farofylld och strapatsrik resa, och begärde att få representation där. Begäran avslogs dock, i första hand med det formella argumentet att delegaterna hade skickats dit för att uppfylla sina lokalavdelningars önskemål, och att representation för Mujeres Libres inte hade diskuterats på förhand. Detta är i sig talande – med hänvisning till sina bundna mandat tyckte sig de övriga delegaterna inte ens kunna avgöra en sådan fråga. Om man tar det argumentet på allvar hade kongresserna alltså upphört att vara det högsta beslutande organet, och var bara ett sätt att registrera redan hållna omröstningar i lokalorganisationerna. Man kan i så fall fråga sig varför de ens skulle ha några debatter.

Till sist fick delegationen från Mujeres Libres sitta med som observatörer under den punkt som berörde dem direkt. Utan tvekan ett ganska klent resultat av deras representanters i vissa fall mödosamma resa.

En litet framsteg var att organisationen bjöds in, som Mujeres Libres, till ett gemensamt möte för den frihetliga rörelsen i Barcelona den 24 januari 1939. Tyvärr skulle det inte bli flera, för mötet var av uppfattningen det var lönlöst att försöka stoppa de framryckande, militärt överlägsna Franco-horderna, och beslutade att istället evakuera de aktiva kamrater som stod inför en mycket sannolik avrättning om de råkade i fiendens händer.

700 000 flydde Katalonien, undan fascisternas mycket grundliga terror, för att inhysas i hastigt uppförda interneringsläger i Frankrike. Franco kunde nu rikta all sin uppmärksamhet mot Madrid. Det republikanska motståndet torpederades slutgiltigt av en kupp utförd av en lika ohelig som förvirrad koalition av socialister som trodde att det var möjligt att uppnå en fredsöverenskommelse med Franco, anarkister som ville fortsätta motståndet, fascistiska femtekolonnare och officerare som ville framträda som Spaniens räddare, allt anfört av general Casado. Den mest avsevärda fascistiska terror mot en inhemsk arbetarklass världen skådat tog vid – ett krig mot arbetare och fattigbönder så öppet att självaste Himmler, chef för Nazitysklands SS, ifrågasatte dess lämplighet. Den spanska revolutionen, sedan två år alltmer tillbakatryckt av liberaler, stalinister och högersocialister, var krossad, och med den även Mujeres Libres.

Liknande erfarenheter från Ryssland

I Spanien fanns, liksom inom den revolutionära rörelsen i Ryssland tjugo år tidigare, många sexistiska attityder som hindrade kvinnornas fulla deltagande att bekämpa. Där, liksom i Spanien, var det nödvändigt att kvinnorna själva organiserade sig för att föra sin sak framåt. Rabotnitsa, bolsjevikernas tidning riktad till arbetarkvinnor, sjösattes till internationella kvinnodagen 1914, efter att kvinnliga bolsjeviker som Inessa Armand och Konkordia Samoilova tagit strid för idén, och fått stöd från bland andra Nadezjda Krupskaja. Tidningen återuppstod 1917, efter att samma kvinnor, nu förstärkta av Alexandra Kollontaj, tagit strid i frågan.

Efter Oktoberrevolutionen genomfördes viktiga sociala reformer, som rätten till skilsmässa och abort, avskaffande av kategorin ”oäkta barn” samt initieringen av ett program för daghem och offentlig utspisning. Något år senare organiserades Zhenotdel, kvinnosektioner som organiserade arbetar- och bondekvinnor på massbasis. Allt detta drevs igenom tack vare de revolutionära kvinnornas organisering.

Samtidigt var det just revolutionen som drev igenom detta, liksom den stegrade klasskampen under den spanska republiken och sedan revolutionen efter militärkuppen möjliggjorde organisering och framsteg för arbetar- och bondekvinnorna på en annan nivå än tidigare. Den stigande stalinistiska kontrarevolutionen i Sovjetunionen omöjliggjorde vidare framsteg. Rätten till skilsmässa, abort och homosexualitet avskaffades åter, och Zhenotdel upplöses – liksom den spanska republikens konservativa och kontrarevolutionära utveckling pressande tillbaka kvinnorna på flera områden. Francos seger skulle upphäva alla framsteg för kvinnorna för årtionden framåt.

Den anarkistiska rörelsen hade allvarliga politiska tillkortakommanden, och det vore mycket begärt att kräva att just Mujeres Libres, som en av endast ett fåtal inom rörelsen, skulle lyckas höja sig över dem. Framför allt utgjorde de ett väldigt positivt exempel på organisering av kvinnor. De stärkte och drog in fler kvinnor i kampen och tog strid för att även deras specifika intressen skulle få en framträdande plats, med klasskampen och revolutionen som självklar utgångspunkt. Mujeres Libres är ett exempel på den kvinnoorganisering vi skulle behöva som en del av klasskampen – som mobiliserar kvinnor till kampen, organiserar dem för att ta sin fullvärdiga plats i den och som hela tiden trycker på för att kvinnornas specifika intressen inte ska försummas.

Jens-Hugo Nyberg

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *