Nej till Nato – utan principlösa fronter

Trupper beredda att försvara den imperialistiska världsordningen – givetvis inte våra vänner

En allt mer högljudd borgerlig opinion driver frågan om att öppet ansluta Sverige till Nato. Numera förespråkar samtliga partier i alliansen svenskt Nato-medlemskap. Under kalla kriget kom frågan om anslutning inte upp på den direkta dagordningen – endast en liten minoritet av borgerligheten drev frågan öppet, och inom socialdemokratin och arbetarrörelsen var motståndet kompakt. Sedan Sovjetunionens kollaps har dock Nato-anhängarna vunnit mark. För socialister och antiimperialister borde det vara en självklarhet att vara motståndare till den imperialistiska, USA-ledda militäralliansen. Men på vilken plattform och med vilka allianser bygger vi Nato-motståndet?

Nato bildades 1949 som västimperialismens försvarsorganisation mot i första hand Sovjetblocket. Eftersom imperialistmakter alltid har hot mot sin makt att möta – oavsett om dessa utgörs av icke-kapitalistiska stormakter som Sovjetunionen, halvkolonier som kämpar mot imperialistisk dominans, konkurrerande imperialistmakter eller verkliga revolutionära uppror – är det dock inte förvånande att Nato inte bara har fortsatt efter Sovjetunionens fall, utan expanderat. Detta är snarare en självklarhet. Mer specifikt har Nato expanderat österut. Större delen av Östeuropa, tidigare en del av Sovjetblocket, är nu medlemmar, inklusive de tidigare sovjetrepublikerna Estland, Lettland och Litauen. Den forna sovjetrepubliken Georgien har inlett en medlemskapsprocess. Ett antal militära interventioner har som bekant också utförts under Nato-flagg.

Sverige knyts allt närmare Nato
Det görs en stor sak av Sveriges påstådda neutralitet under kalla kriget. I själva verket var dock landet inte så neutralt som vi skulle fås att tro. Den svenska militären hade ett omfattande, men högst icke-offentligt, samarbete med Nato, och Natos hemliga försvarsorganisation Stay Behind hade en förgrening även här. Politiskt och diplomatiskt kunde Sverige spela en relativt självständig roll, men var en del av Natos militära planering.

Efter Sovjetunionens fall blev det med ens mindre kontroversiellt att förespråka medlemskap i Nato. Sverige kunde stegvis knytas allt närmare militäralliansen, oftast utan några större kontroverser. Exempelvis rådde det en stor enighet om att Sverige skulle gå med i det nybildade samarbetet Partnerskap för fred 1994 – även Vänsterpartiet stödde detta beslut, om än med vissa förbehåll. Fler vänskapsband har knutits sedan dess, och svensk militär övar regelbundet med Nato-trupper. I Arctic Challenge Excercise övar exempelvis Jas-plan flygkrig med sina motsvarigheter från Nato-länderna. Det senaste steget är värdlandsavtalet, som Sveriges riksdag, med stöd av S och MP, godkände i maj 2016, och som underlättar allt militärt samarbete ytterligare.

Bekämpa imperialismen, bekämpa Nato

Det borde, som sagt, vara en självklarhet för alla socialister och alla antiimperialister att vara emot svenskt Nato-medlemskap – inte bara det, utan att överhuvudtaget vara emot Nato. Nato är den ledande imperialistalliansen, och dess medlemsstater har spelat en avgörande roll i att fattigdom, förtryck och krig råder på många håll i världen, med Mellanöstern som det just nu tydligaste exemplet. Det är visserligen inte sant, som infantila antiimperialister till Assad-vänner påstår, att kriget i Syrien i grunden har handlat om USA-imperialismens aggression, som modigt har slagits tillbaka av regimen. Men likväl skapade imperialistmakternas inblandning den situation som möjliggör såväl Islamiska staten som Assads terrorkrig. Från Storbritanniens och Frankrikes uppdelning av Mellanöstern efter Osmanska rikets fall, det koloniala förtrycket, terrorkrig mot självständighetsrörelser till USA:s stöd till Israel, Saudiarabien, Turkiet, shahen av Iran och Saddam Hussein, till stöd till jihadister i Afghanistan under 1980-talet till invasionen och ockupationen av Irak 2003 och framåt – så har den situation skapats som röjde marken för dagens folkmördare, fundamentalister och krigsförbrytare. Imperialismen spelar på alla sätt en reaktionär roll, och måste bekämpas och besegras. Således måste socialister också vara oförsonliga motståndare till Nato, alla dess samarbeten och interventioner.

Arbetarrörelsens och vänsterns inställning till både Nato-medlemskap och Nato måste därför vara alldeles glasklar. Men på vilken grund ska kampen mot Nato föras? Svaret från en stor del av vänstern är, som vanligt, en bred front med några få paroller med syfte att samla alla som är emot Nato – eller rent av alla som bara är emot att Sverige ska med. ”Öppenhet och önskan om att samarbeta med alla anti-NATO-krafter”, som det exempelvis heter i Föreningen Nej till NATO:s plattform.

Enhetsfronter bygger på kamp, inte politisk enighet
De inom vänstern som envisas med detta koncept brukar envisas med att kalla det för en enad rörelse, eller ”enhetsfront”. Egentligen har den här ”breda” modellen mycket lite att göra med det leninistiska enhetsfrontsbegreppet. Enhetsfronten, som bolsjevikerna utvecklade den, och som Kommunistiska internationalen antog, innebär en tillfällig gemensam kamp för ett konkret mål, inte en långsiktig allians kring en politisk plattform.

En strejk, en fabriksockupation, en blockad mot en deportation eller nazidemonstration, eller en ockupation, som den av BB i Sollefteå, innebär enhet i handling. Där kan en rörelse enas kring den konkreta kampen, trots olika uppfattningar i övrigt. Detta innebär inte att man måste hålla inne med politiska skillnader – tvärtom var en viktig del av enhetsfronten, som Lenin lade fram den, att kritisera alla uppfattningar som innebar att kampen inte fördes på bästa sätt, och kämpa om den politiska ledningen för kampen. I första hand var enhetsfronten riktad mot arbetarrörelsens massorganisationer, som företrädesvis leddes av reformister och byråkrater. Genom att appellera till massrörelsernas bas, och därmed pressa även dess ledning till kamp, skulle en konkret kamp för arbetarklassens intressen organiseras, och i den kampen skulle kommunisterna sträva efter att visa att de var bättre och mer pålitliga förkämpar för arbetarna, och därmed vinna dessa till sin sida.

Självfallet förhåller sig saken lite annorlunda för en vänster utan massbas. Utsikterna för att pressa LO-ledningen till handling är skrala tills vi vinner en verklig bas bland kampvilliga arbetare. Men principen om att enhetsfrontstaktiken handlar om att enas om konkreta mål, inte att om att ge sken av någon politisk enighet, kvarstår.

Nato-motståndet handlar i nuläget i första hand just om opinionsbildning, och de organisationer som finns försöker samla så många som möjligt bakom några få punkter. Föreningen Nej till NATO:s plattform utgörs av att vara mot Nato, inklusive samarbeten och gemensamma övningar, samt att bevara alliansfriheten. Folkkampanjen mot Nato lägger förutom detta till att Sverige ska agera i bland annat FN för fred och nedrustning, samt ha goda relationer med Ryssland. Att samla så många som möjligt bakom en sådan plattform innebär inte i sig att det finns någon verklig kamp – det innebär på sin höjd att många står bakom en kort plattform. När kampanjen dessutom, som i Folkkampanjen mot Natos fall, har som sitt mål en nostalgisk dröm om ett självständigt, alliansfritt – men i den verkliga världen fortsatt imperialistiskt – Sverige som agerar för fred genom det idealiserade organet FN kommer plattformen i direkt konflikt med antiimperialistiska principer. Varför skulle kommunister vilja binda upp sig till dessa krafter?

Nato-debatten i Internationalen
En debatt i Socialistiska partiets tidning Internationalen är ett bra exempel på farorna med principlösa samarbeten mot Nato. I artikeln ”Liten men naggande god nordisk verkstad för fred” (nr 34/2016) gav Tord Björk en entusiastisk rapport om anti-Natomötet i Degerfors. ”Hoppets låga blev tänd”, utbrast Björk entusiastiskt. Den som inte är så insatt kanske kan dela åtminstone en del av glädjen över att folk som var emot krig åtminstone lyckades organisera ett möte. Men den som känner till några av personerna som figurerar kan dock snabbt konstatera att panelen innehåller Anders Romelsjö. Ingen kritik av honom går att hitta, så den som läste det numret av tidningen, eller åtminstone bildtexterna, får intrycket av att Romelsjö är en kamrat i kampen för fred. Man skulle dock kunna uttrycka saken lite annorlunda, exempelvis: Romelsjö är Assads kanske främste propagandist i Sverige.

Det är tveksamt om någon i landet har jobbat så hårt som han med att frikänna den syriska regimen från dess brott, att hävda att den är oskyldig till krigsförbrytelser, och att Assad är Syriens lagliga och folkvalda presidenten, som med folkets stöd – och med osjälvisk hjälp i fredens intresse från Ryssland och Iran – modigt står emot jihadister och imperialistiska invasionsförsök. Är detta en kamrat i kampen för freden? Nej, det är en megafon för krigsförbrytares vidriga lögner. Och Romelsjö var heller inte ensam Assad-vän på det lilla men naggande goda mötet. Både Pål Steigans och Jan Myrdals inlägg refereras ganska utförligt i artikeln, men utan några invändningar mot deras ståndpunkter i frågor om krig, utöver att de är emot Nato-medlemskap. Björk kanske inte har några invändningar att komma med, och han själv är inte viktig – men varför låter Internationalen några av de grövsta Assad-vännerna figurera som fredsvänner värda att lyssna på, utan ett ord av kritik?

Efter debatten skrev SP:s Håkan Blomqvist en välförtjänt kritik, ”’Fredsmöte’ i härskande klassers tjänst” (Internationalen 36/2016), som två veckor senare, (Internationalen 38/2016), fick motta fem genmälen, som alla försvarade den ursprungliga publiceringen – varav ett från Tord Björk, dess upphovsman. Dittills hade Internationalen bara bidragit med förvirring i frågan, och man undrade över hur redaktionen – och Socialistiska partiet, vars tidning den är – egentligen såg dess uppgift. Bara som ett organ som folk inom vänstern kan uttrycka sina åsikter i, eller en tidning som ska kämpa för en revolutionär marxism? Saken reddes dock i viss mån upp av att Håkan Blomqvist i nästa nummer fick en slutreplik, ”Fredskamp mot terror och tyranni”, som på ett ganska bra sätt svarade på invändningarna. Redaktionen medgav också att det var ett misstag att publicera den ursprungliga rapporten utan kritik.

Det viktiga här är dock inte heller Internationalen-redaktionens överväganden, eller brist därpå, utan frågan om vilken fredsrörelse vi behöver. Vad är en enad rörelse för fred värd om enigheten sker med förvirrade och tynande spillror av 70-talets maostalinism? De borde istället isoleras och utmålas som de förkämpar för blodiga diktaturer och imperialistiska terrorkrig de är, och förhindras att förvirra nya generationer av subjektiva kommunister. Den ryska imperialismens bomber över bostadsområden och sjukhus har som bekant samma effekt som den amerikanska. I den mån det alls skulle bli en enad rörelse skulle den förvirra snarare än klargöra. Kommunister och socialister måste istället se kampen mot Nato som en del av kampen mot imperialism, högerpolitik och kapitalism – inte som ett paraply att gömma fundamentala politiska skillnader under. Man kan diskutera vilka möjligheter som finns att överhuvudtaget bygga en bred rörelse med företrädare som dessa. För många kommer, fullt förståeligt, tilltron till en fredsrörelse där vissa högljutt försvarar Assad och Putin och viftar bort eller förnekar deras krigsförbrytelser att minska rejält.

Stoppa krigshetsen mot Ryssland – liksom vurmen för Putin
En viktig uppgift för alla socialister och antiimperialister, och för varje fredsrörelse värd namnet, är att motsätta sig all krigshets mot Ryssland. Borgarna lämnar vanligtvis all sans bakom sig i frågan, och påståendena att Putin står i begrepp att invadera Baltikum, eller utgör ett militärt hot mot Sverige är svåra att ta på allvar. Eller snarare – de måste tas på allvar inte för vad de påstår utan för vad de är: första steget i en krigshets som hotar att utlösa ännu ett imperialistiskt krig, med förödande konsekvenser. Det finns ett uppenbart västimperialistiskt intresse av att måla upp Ryssland som ett direkt och omedelbart hot mot Sverige, som ett rättfärdigande av egna militära rustningar och äventyr, och för att tryckta tillbaka Ryssland, västs imperialistiska konkurrent. Denna krigshets måste självfallet bekämpas, och inga eftergifter kan göras åt sådana stämningar. Kommunister kan dock inte ta detta som förevändning att bli mera försonligt inställd till den ryska imperialismen, eller Putins reaktionära politik.

Det är en grundläggande plikt för alla socialister och antiimperialister att oförsonligt bekämpa ”våra” västerländska regeringars krigshets och militära äventyr. ”Våra” regeringar är våra fiender, och det är vår mest omedelbara uppgift att bekämpa dem. Detta innebär dock inte på något sätt att andra imperialistmakter och andra reaktionära regimer upphör att vara våra fiender.

När Karl Liebknecht, liksom Lenin och de andra principfasta internationalisterna, under första världskriget utropade ”huvudfienden finns på hemmaplan” menade de inte att de imperialistiska stater som låg i krig med det ”egna” landet inte tillhörde fienden, eller att den fiendskapen skulle tonas ned. Att enbart eller huvudsakligen angripa den andra sidan vore uppenbarligen grov opportunism och ett knäfall för den ”egna” imperialismen. Men att på något sätt försvara en ”fientlig” imperialistisk regim – i nuläget i första hand Putins Ryssland – eller tona ned och förringa dess brott eller reaktionära politik är att överge en kommunistisk politik till förmån för ett knäfall för denna imperialistiska regim. Detta är inte principfast antiimperialism, det är att stödja en annan imperialistmakt. Det är vidare ett fullständigt svek mot de progressiva och revolutionära krafter i det landet som kämpar mot sin regim – och omöjliggör givetvis en gemensam rörelse med dessa krafter, vilket är raka motsatsen till socialistisk internationalism.

Stärker det den antiimperialistiska kampen att förringa eller försvara Putins reaktionära politik på hemmaplan, eller hans krigsbrott i framförallt Syrien? Naturligtvis inte. Den nödvändiga uppgiften är att bygga upp ett internationellt och internationalistiskt, socialistiska motstånd. En försonlig och förljugen inställning till Putin och Assad (Proletärens artiklar om Syrien är ett typexempel) kan enbart förvirra arbetarklassen, som motståndet måste bygga på. Många kommer – med god anledning – att bli avskräckta av en ”fredsrörelse” eller ”enad rörelse” som förklarar att Nato-interventioner är dåliga, men att Putins och Assads brutala bombningar mot civila är en modig kamp mot terrorism, eller som förnekar att förstörelsen av Syrien är deras verk.

Kamp mot Nato på en principiell grund
Revolutionära marxister bör självfallet fortfarande delta i strejker och blockader mot gemensamma militärövningar, svenskt deltagande i Nato-operationer eller, om det blir aktuellt, utplacering av kärnvapen i Sverige, även med helt förvirrade krafter. Detta vore en direkt kamp för konkreta syften, och vi skulle vara tydliga med våra ståndpunkter och kritik av de andra som ingick – till skillnad från att låtsas som eller inbilla oss att vi är en enad rörelse. Även i bredare demonstrationer bör revolutionärer så klart delta – utan att tona ned sin linje eller hålla inne med sin kritik.

Det har hittills inte bedrivits mycket direkt kamp kring dessa frågor, med undantag för grupper av aktivister som har genomfört aktioner. I stort sett handlar det i nuläget om politiskt propaganda- och opinionsarbete. Och där finns verkligen ingen anledning att sammanblanda budskapet med dem som inte kan skilja på antiimperialism och att ta den ryska imperialismen i försvar, att kämpa mot förtryck och att bli en megafon för blodiga diktaturer. Låt dem kampanja mot Nato som de vill – det kommer de ju att göra i vilket fall – så argumenterar vi på vårt sätt.

På samma sätt har marxister ingen anledning att framställa sig som enade med dem som nostalgiskt ser tillbaka på ett alliansfritt Sverige som det såg ut under Erlander eller Palme. Visst var svensk utrikes- och försvarspolitik mer tilltalande i början av 70-talet än idag, och än mer om man jämför med Nato, men den uppkom i en politisk situation som inte kommer tillbaka, oavsett om det skulle vara vårt mål eller ej. Allmänt hållna, nostalgiska upprop och breda fronter med anhängare av en starkare svensk militär och högerreformister kommer minst av allt att leda närmare detta – det kommer bara att leda till politisk förvirring och begrava varje försök att organisera en verklig kamp mot imperialism och högerpolitik.

Kampen mot Nato och Nato-medlemskap är viktig, men den är trots allt bara en del av kampen för att organisera arbetarklassen mot högerpolitik, kapitalism och imperialism. Den måste ses i sitt sammanhang i kampen, och inte tjäna som en anledning till att tona ned kritiken av dem som idealiserar Sveriges förflutna som (formellt) neutralt land. Att Sverige i praktiken och i hemlighet hela tiden ingick i Nato-samarbetet är självfallet ingen anledning till att inte ta strid mot medlemskap, men det sätter det ändå i ett annat perspektiv. Om Sverige går med i Nato innebär det inte en fullständig omsvängning. Det handlar inte om en 180 graders sväng, utan om ytterligare en gradvis förskjutning. Dagen efter nederlaget skulle kampen fortsätta mot samma fiende och med samma principer, med bara en något förändrad taktisk situation.

Jens-Hugo Nyberg

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *