Repression och kamp på första maj i Istanbul

Erdogans islamistiska och storturkiska välde växer alltmer ut till att vara ännu ett reaktionärt bålverk i Mellanöstern mot demokratiska, sociala och nationella rättigheter och mot vänstern och arbetarrörelsen. Eftersom motståndet ännu inte är krossat så växer motsättningarna vilket tydligast kommer till uttryck i Kurdistan, som Turkiet ockuperar. Solidariteten med kampen i Turkiet och Kurdistan är strategiskt viktig och med tanke på det beslöt vi från Arbetarmakt oss för att närvara vid första maj i Istanbul 2017.

Vänstern i Turkiet består förstås av ett brett register partier och tendenser. Inför första maj hade ändå merparten av alla vänsterkrafter enats om en gemensam marsch och slutmöte i en av Istanbuls förorter. Historiskt har arbetarrörelsen i Istanbul strävat efter att ha vara på Taksimtorget i stadens centralare delar under första maj. Staten å sin sida har ofta försökt att förhindra arbetare och socialister från iögonfallande styrkedemonstrationer mitt i centrala Istanbul. 1977 gick det till och med så långt att ett 40-tal vänsteranhängare sköts ihjäl på Taksimtorget. Ända sedan dess innebär en framgångsrik demonstration på Taksimtorget också en hyllning till fallna vänstermartyrer vilket ger staten ytterligare motiv till att försöka hindra demonstrationer på Taksimtorget på första maj.

I år hade staten beslutat sig för att alla demonstrationer på eller i närheten av Taksimtorget skulle vara förbjudna. Den stora merparten av alla vänsterkrafter, inklusive fackföreningarna, hade accepterat detta och samlades som sagt en bit utanför centrala Istanbul. Några av de militanta illegala grupperna hade dock bestämt sig för att försöka ta sig in till Taksim.

Polisens förberedelser
Redan kvällen innan började polisen spärra av Taksimtorget inklusive kvarteren runtomkring. Med hjälp av kravallstaket och tungt beväpnade polisposteringar började polisen rensa området i god tid. En incident vi bevittnade visade tydligt med vilket allvar de gick in för uppgiften. Vid 23-tiden sattes sig plötsligt två tonårskillar ned på knä med en vänsterbanderoll utvecklad och började skrika slagord. Ganska omgående kom lite löst avskum från högerkanten fram och började provocera aktivisterna som behöll lugnet och fortsatte manifestationen. Men inom mindre än en minut var polisuppbådet massivt i form av både uniformerade och civila snutar. Aktivisterna trycktes ner på marken och tvingades iväg med hårdhänta metoder. Vi från Arbetarmakt hade filmat händelsen och den som gjorde det blev också arresterad och körd till en polisstation för att förhöras. Till en början satt Arbetarmakts medlem tillsammans med de två aktivisterna men efter ett tag fördes de iväg till annan ort medan vår kamrat släpptes. Att turkisk polis mobiliserar mellan 50-100 poliser för att ta hand om två personer med banderoll och en med mobiltelefon säger en del om det allmänna klimatet men också om statens beslutsamhet att inte låta vänstern få tillgång till just Taksim.

Ett tiotal grupper inom Turkiets yttersta vänster hade utlyst en demonstration på förmiddagen på 1 maj. Det visade sig vara en avledningsmanöver med tanken att göra det lättare att för dessa grupper att försöka ta sig in till Taksim. Vi bevittnade ett av dessa försök som förmodligen genomfördes av gruppen HKP (Halkin Kurtulus Partisi/Folkets befrielseparti) som är ett stalinistiskt parti. De mobiliserade ett hundratal aktivister som relativt enkelt kunde motas bort av en överlägsen polisstyrka med resultatet att HKP:s folk arresterades och forslades bort i abonnerade bussar. Polisen var brutal och gick till attack med batonger, sparkar och slag samt tårgas. Vid något tillfälle var de olika polisstyrkornas iver så stor att de råkade ge sig på varandra vilket ledde till internt gruff bland snutarna och mycket munterhet hos oss polishatare som stod och såg på.

Övriga grupper inom yttersta vänstern som försökte sig på samma manöver som HKP hade inte bättre resultat. Att små sammanslutningar på något hundratal personer skulle kunna bryta igenom de enorma polisavspärrningarna var givetvis ett helt dödfött projekt från första början. Såvitt vi kunde se var det enda resultatet av försöken att nå in till Taksim att några hundra aktivister blev arresterade samt att den stora breda vänstermanifestationen på eftermiddagen försvagades något (och att de grupper de gällde missade en chans att vara en del av massrörelsen).

Massiv vänsterdemonstration

När vi började närma oss samlingsplatsen för hela vänsterns och arbetarrörelsens manifestation, officiellt utlyst av fackföreningsrörelsen Disk, var det inget tvivel om var vi skulle ta vägen eftersom stora människomassor visade vägen. Samlingsplatsen var samvetsgrant avspärrad av polisen som upprättat kontrollstationer vid alla entréer. Vi fick gå igenom detektorer av samma slag som finns vid flygplatser. Innanför dessa blev alla kroppsvisiterade och vi fick tömma våra väskor och visa innehållet.

Uppställningen på samlingsplatsen var imponerande. Inte bara för det stora antalet människors skull, som bör ha uppgått till cirka 100 000, utan även för graden av politisering, radikalism och disciplin. Vi kunde se ut över ett hav av banderoller och fanor. Folk formerade sig i täta kolonner och marscherade under taktfasta slagord. Det var inte många tysta stunder. Turkiet är ett land där det fortfarande finns många kommunistiska organisationer av mer traditionellt slag vilket märks vid tillfällen som första maj.

Eftersom demonstrationen var förvisad till en perifer plats var det inte många som såg den. Att gömma en så här mäktig uppvisning var givetvis själva syftet med att förlägga den till ett område tomt på människor. Inte minst var den en uppvisning i enhet mellan den kurdiska/pro-kurdiska vänsterrörelsen och den turkiska. Det pro-kurdiska partiet HDP hade en av de största avdelningarna och hälsades med stort jubel när de anlände till uppsamlingsplatsen. Där spelades också kurdisk musik som många dansade till. Överhuvudtaget var det en mycket internationalistisk stämning där DISK:s talare inte begränsade sig till ett fackligt perspektiv utan gick till storms mot både regimen och världsimperialismen i sina tal. En viss skillnad mot de värdelösa fackliga ledarna i Sverige kan man säga. I en fin gest spelades även den ikoniska låten El pueblo unido jamas sera vencido (Ett enat folk kan aldrig krossas) som från början komponerades som en kampsång för Unidad Popular i Chile men som kom att bli en samlande sång för hela motståndet mot Pinochet efter kuppen.

Första maj i Turkiet visade att Erdogans regim förvisso är stark men att motståndet lever och fortfarande är att räkna med.

Peter Larsson

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *