What’s Left 2017: sol, bad och revolutionär vänsterpolitik

14-18 juni samlades 70 aktivister ur den revolutionära vänstermiljön för ett gemensamt sommarläger i Sverige. Deltagarna kom framför allt från Sverige men även från Norge, Tyskland och Storbritannien. De politiska tillhörigheterna var utspridda på olika strömningar inom den yttersta vänstern, såsom vänsterkommunister, syndikalister, autonoma och trotskister.

Under en lång period, sedan stalinismens kollaps 1989-91, har reaktion och kontrarevolution avancerat framåt samtidigt som arbetarklassen och vänsterkrafter har fått backa, om än med ett visst motstånd. Detta är förstås en grov generalisering, men som sådan beskriver den ändå en verklighet. En aspekt av imperialismens och kapitalismens stärkta position är att den etablerade vänstern har anpassar sig högerut. Mest uppenbart är det i socialdemokratins och de före detta kommunistpartiernas fall, som till exempel Vänsterpartiet. Men den här processen finns även inom den radikala vänstern. Socialdemokratin har anpassat sig till nyliberalismen. Vänsterpartiet har tagit upp den politik som socialdemokraterna lämnat bakom sig. Grupper som Kommunistiska partiet har blivit mer lika gamla Vänsterpartiet Kommunisterna, och så vidare. Som ett led i kontrarevolutionens framgångar har hela spektrat flyttat sig högerut. Eller – nästan hela spektrat. Det finns givetvis krafter som stretar emot, och det är här projekt som What’s Left Summer Camp kommer in – initativ som syftar till att samla revolutionära krafter för en motoffensiv.

När vänstergrupper är i farten och ska arrangera olika aktiviteter för att rikta sig utanför den egna kretsen innebär det ofta mer eller mindre kraftiga kompromisser, som tar bort det som är radikalt och systemfientligt. Det här är som regel berättigat när det gäller att mobilisera brett i konkreta kampfrågor, som ett stöd till en strejk eller i arbetet med att rädda en vårdcentral. Däremot är det oförsvarbart när det gäller den radikala vänsterns egen politiska propaganda eller i diskussioner mellan olika vänstergrupper. Just eftersom kompromisser är nödvändiga behövs också samtidigt andra plattformar, där politiken kan diskuteras och formuleras utan begränsningar på grund av taktik eller andra omständigheter. Det här sker förstås hela tiden på ett bra sätt inom de grupper som tillhör den yttersta vänstern, men diskussionerna kan förbättras om de ibland förs mellan grupper och inte bara internt. Om diskussionerna dessutom kan mynna ut i gemensamma kampinitiativ är det ännu bättre. Därför organiserades What’s Left Summer Camp.

Vi höll till på en kursgård, med naturskön omgivning och möjligheter till bad, sport och strövtåg. Lokalerna höll en hög standard, i allt från sovrum till kök och vi hade privilegiet att få lunch och middag av världens bästa matlag. En kiosk sattes upp, liksom en bar som sålde lagom med alkohol på kvällarna. För en deltagaravgift på 945 kr för heltidsarbetande och 500 kr för andra kunde vi bo bekvämt och därmed koncentrera oss på det politiska och att ha kul.

Varje dag anordnades två pass med olika föredrag, ett på förmiddagen och ett på eftermiddagen. Varje pass bestod av fyra parallella seminarier. Eftersom lägret arrangerades av vänsterrevolutionära grupper i syfte att diskutera vänsterrevolutionär politik var seminarierna inte bokade för diverse vänsterkändisar och halvradikala typer med personliga ambitioner att lyckas som vänsterintellektuell eller fackföreningsbyråkrat. Alla som höll föredrag var aktiva vänstermilitanter som pratade med kampens bäst för ögonen istället för att oroligt snegla på massmedia eller packet i ledningen för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.

Del av programmet för What’s left

Kamrater från Arbetarmakt och vår internationella organisation pratade om G20-protesterna (som då ännu inte hade ägt rum), diskussionen i samhället om islam och kvinnoförtryck, Oktoberrevolutionen, Syrien, den marxistiska kritiken mot identitetspolitiken samt en rapport från klasskampen i Pakistan. En av våra kamrater höll också ett praktiskt seminarium om självförsvar. Andra kamrater höll seminarier om kärlek och relationer, ideologin runt moderskap, nationalism och nationella frågan, kritik av idén om medborgarlön, den nya teknologin i kampen, genus och det klasslösa samhället, synen på staten och parlamentarismen, nedskärningspolitiken, en Photoshop-workshop, datasäkerhet, statens utbildningssystem, om vilken typ av krav vänsterrevolutionärer bör ställa i den politiska kampen, en presentation av Motmakts aktiviteter som bokkafé i Norge och Amaltheas bokkafé i Malmö, med mera. Vi visade även filmen Antifascisterna. På slutet arrangerades en paneldebatt, som representanter från Autonom Organisering, Rött Skimmer, Syndikalistiska Ungdomsförbundet, Kommunistiska Partiet, Critisticuffs (brittiska vänsterkommunister), Motmakt (Norge) och Arbetarmakt deltog i.

Att diverse skillnader mellan de grupper som deltog skulle förekomma var förutsägbart. Skillnaderna mellan autonoma vänsterkommunister och trotskister är till exempel ganska uppenbara. Men det betydelsefulla var att det gick att diskutera de teoretiska och politiska frågorna på ett konstruktivt sätt. Det var också betydelsefullt att vi kunde ringa in vissa kampområden där vi var hyfsat överens. Under lägret var det framförallt Hamburg det handlade om. En stor andel av lägrets deltagare åkte sedan ner till Hamburg och lägret hade utan tvivel fyllt en viktig funktion i att inför den aktionen föra samman aktivister som inte känt varandra sedan tidigare. Vi kom också överens om att koordinera vissa protester mot den utredning om att inskränka strejkrätten som pågår nu.

Stämningen var mycket god under hela lägret och det var givet att vi beslöt oss för att återupprepa det nästa år, med ambitionen att minst fördubbla deltagarantalet. Vi lyckades dra in många nya aktivister i organisationsgruppen för lägret, så utsikterna för det är goda.

Vår målsättning är att What’s Left ska utvecklas till stor och viktig samlingspunkt för den yttersta vänstern i norra Europa när det gäller seriösa diskussioner om kamp, politik och teori.

Eduardo Montero

En annan sida av lägret

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *