What’s Left 2017: sol, bad och revolutionär vänsterpolitik

14-18 juni samlades 70 aktivister ur den revolutionära vänstermiljön för ett gemensamt sommarläger i Sverige. Deltagarna kom framförallt från Sverige men även från Norge, Tyskland och Storbritannien. De politiska tillhörigheterna var utspridda på olika strömningar inom den yttersta vänstern såsom vänsterkommunister, syndikalister, autonoma och trotskister.

Under en lång period, sedan stalinismens kollaps 1989-91, har reaktion och kontrarevolution avancerat framåt samtidigt som arbetarklassen och vänsterkrafterna har fått backa om än med ett visst motstånd. Detta är förstås en grov generalisering, men som sådan beskriver den ändå en verklighet. En aspekt av imperialismens och kapitalismens stärkta position är att den etablerade vänstern har anpassar sig högerut. Mest uppenbart är det i socialdemokratins och de före detta kommunistpartiernas fall, som Vänsterpartiet till exempel. Men den här processen finns även inom den radikala vänstern. Socialdemokratin har anpassat sig till nyliberalismen. Vänsterpartiet har tagit upp den politik som socialdemokraterna lämnat bakom sig. Grupper som KP har blivit mer lika det gamla VPK osv. Som ett led i kontrarevolutionens framgångar har hela spektrat flyttat sig högerut. Eller nästan hela spektrat. Det finns givetvis krafter som stretar emot, och det är här projekt som Whats Left sommarläger kommer in, dvs initativ som syftar till att samla revolutionära krafter för en motoffensiv.

Ofta när vänstergrupper är i farten och ska arrangera olika aktiviteter för att rikta sig utanför den egna kretsen så innebär det mer eller mindre kraftiga kompromisser som tar bort det som är radikalt och systemfientligt. Det här är som regel berättigat när det gäller att mobilisera brett i konkreta kampfrågor som ett stöd till en strejk eller i arbetet med att rädda en vårdcentral osv. Däremot är det oförsvarbart när det gäller den radikala vänsterns egen politiska propaganda eller i diskussioner mellan olika vänstergrupper. Just för att kompromisser är nödvändiga så behövs också samtidigt andra plattformar där politiken kan diskuteras och formuleras utan begränsningar pga taktik eller omständigheter. Det här sker förstås hela tiden på ett bra sätt inom de grupper som tillhör den yttersta vänstern. Men de diskussionerna kan förbättras om de ibland förs mellan grupper och inte bara internt. Om diskussionerna dessutom kan mynna ut i gemensamma kampinitiativ så är det ännu bättre. Därför organiserades Whats Left sommarläger.

Vi höll till på en kursgård med naturskön omgivning och möjligheter till bad, sport, strövtåg osv. Lokalerna höll en hög standard i allt från sovrummen till köket. Vi hade privilegiet att få lunch och middag av världens bästa matlag. En kiosk sattes upp liksom en bar som sålde lagom med alkohol på kvällarna. För en deltagaravgift på 945 kr för heltidsarbetande och 500 för andra så kunde vi bo bekvämt och därmed koncentrera oss på det politiska och att ha kul.
Varje dag hade vi två pass med olika föredrag, ett på förmiddagen och ett på eftermiddagen. Varje pass bestod av fyra parallella seminarier. Eftersom lägret arrangerades av vänsterrevolutionära grupper med syftet att diskutera vänsterrevolutionär politik så var inte seminarierna bokade för diverse vänsterkändisar och halvradikala typer med personliga ambitioner att lyckas som vänsterintellektuell eller fackföreningsbyråkrat. Alla som höll föredrag var aktiva vänstermilitanter som pratade med kampens bäst för ögonen istället för att oroligt snegla på massmedia eller packet i ledningen för S och V.

Del av programmet för What’s left

Kamrater från Arbetarmakt och vår internationella organisation pratade om G20-protesterna (som då ännu inte hade ägt rum), diskussionen i samhället om Islam och kvinnoförtryck, Oktoberrevolutionen, Syrien, den marxistiska kritiken mot identitetspolitiken samt en rapport från klasskampen i Pakistan. En av våra kamrater höll också ett praktiskt seminarium om självförsvar. Andra kamrater höll seminarier om kärlek och relationer, ideologin runt moderskap, nationalism och nationella frågan, kritik av idén om medborgarlön, Den nya teknologin i kampen, genus och det klasslösa samhället, synen på staten och parlamentarismen, nedskärningspolitiken, använda photoshop, Datasäkerhet, statens utbildningssystem, vilken typ av krav bör vänsterrevolutionärer ställa i den politiska kampen, presentation av Motmakts aktiviteter som bokcafé i Norge. Vi visade även filmen Antifascister. På slutet arrangerades en paneldebatt som Autonom organisering, rött skimmer, SUF, KP, critisticuffs (brittiska vänsterkommunister), Motmakt (Norge) och Arbetarmakt deltog i.

Det var förutsägbart att det skulle förekomma diverse skillnader mellan de grupper som deltog. Skillnaderna mellan autonoma vänsterkommunister och trotskister är ganska uppenbara till exempel. Men vad som var betydelsefullt var att det gick att diskutera de teoretiska och politiska frågorna på ett konstruktivt sätt. Det var också betydelsefullt att vi kunde ringa in vissa kampområden där vi var hyfsat överens. Under lägret var det framförallt Hamburg det handlade om. En stor andel av lägrets deltagare åkte sedan ner till Hamburg och lägret hade utan tvivel fyllt en viktig funktion i att föra samman aktivister inför Hamburg som inte kände varandra sedan tidigare. Vi kom också överens om att koordinera vissa protester mot utredningen om att inskränka strejkrätten som pågår nu.

Stämningen var mycket god under hela lägret och det var givet att vi beslöt oss för att återupprepa det nästa år, med ambitionen att minst fördubbla deltagarantalet. Vi lyckades dra in många nya aktivister i organisationsgruppen för lägret så utsikterna är goda.

Vår målsättning är att Whats Left ska utvecklas till stor och viktig samlingspunkt för den yttersta vänstern i norra Europa när det gäller seriösa diskussioner om kamp, politik och teori.

Eduardo Montero

En annan sida av lägret

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *