Det var inte tack vare polisen som nazisterna stoppades i Göteborg

Ett antal kamrater från Arbetarmakt deltog i den antifascistiska mobilisering som den 30 september stoppade nazistiska Nordiska Motståndsrörelsens planerade marsch där. Vad kan den segern lära oss om det antifascistiska arbetet framöver?

Vänstern behöver segrar för att kunna gå framåt. All rörelse är beroende av positiva exempel och framgångar. Stoppandet av NMR:s marsch i Göteborg den 30 september var en framgång och vi borde inregistrera den på vänsterns pluskonto. Vi ska tänka på Göteborg 30 september framöver, då vi kommer ha skäl att återvända till antifascismen många gånger.

Att stora antal hörsammar vänsterns mobilisering och går ut på gatorna för att protestera mot fascisterna är förstås inget unikt. De senaste få åren har fascisterna så gott som alltid varit i stark minoritet när de mötts av protester. Men det som gjorde Göteborg till en särskild seger är att NMR:s marsch misslyckades så kapitalt. Det vanligaste scenariot har annars varit att fascisterna lyckats genomföra sina marscher medan polisen har upprätthållit stora avstånd mellan dem och vänstern.

Polisen har varit framgångsrika i att skapa buffertzoner – upprätthållna med våld – som isolerat vänstern och hindrat oss från att göra handling av orden ”Stoppa dem!” Detta har i och för sig inte betytt att de antifascistiska mobiliseringarna har varit misslyckanden, även om fascisterna har lyckats genomföra sina marscher. För det första är de antifascistiska mobiliseringarna viktiga för att de möjliggör för folk att engagera sig i viktiga politiska frågor. För det andra är de potentiella tillfällen för vänstern att stärka sig själv internt och knyta nya band. För det tredje har det satt press på fascisterna, som också har isolerats ute på gatorna av polisens buffertzoner. Vi behöver inte övertyga någon här om hur viktigt det är att slå tillbaka varje försök från fascisterna att etablera en närvaro på gatorna.

Göteborg ger oss alltså skäl att vara extra nöjda. Men var det verkligen vänstern, det vill säga motdemonstrationen, som stoppade NMR? Var det inte polisen som stoppade dem? Många har utvärderat händelserna på det sättet och polisen har fått ta emot beröm i media och av politiker för sitt påstått professionella agerande. I en bemärkelse var det naturligtvis polisen som stoppade NMR. Det var polisens bussar som fascisterna hamnade i och det var polisens handbojor som satt runt deras handleder. Men hade det inte varit för den stora massan av folk som rörde sig mot platsen där fascisterna var hade polisen inte haft något skäl att hastigt upplösa fascisternas demonstrationståg och skicka iväg de viktigaste svinen i bussar.

En annan invändning mot påståendet att det var vänstern som låg bakom stoppandet av marschen är att det var nazisternas egen dumhet som förstörde dagen för dem. NMR hade ursprungligen ställt in sig på att tåga förbi bokmässan, men istället tvingade polisen på dem en alternativ marschväg. Mitt i alltihop signalerade de att de skulle vika av mot bokmässan, och voilà: plötsligt var de beslutsamma krigarna på marken med handbojor eller inuti en polisbuss.

Men precis då började motdemonstrationen röra sig mot platsen där fascisterna var. Möjligen tack vare polisens splittrade uppmärksamhet kunde motdemonstranterna ta sig inom något hundratal meters avstånd från nazisterna. I det läget gjorde trycket från antifascisterna att polisen i desperation tvingades packa ihop fascisternas misslyckade picknick. Faktum är att polisen gjorde fascisterna en tjänst, eftersom de var i stark minoritet och polisen inte längre kunde garantera deras säkerhet. Naturligtvis spelade fascisternas dumhet också en roll under dagen, och man kan fira den också. Men det finns ingen anledning att se en positiv politisk gärning från polisen, som i övrigt betedde sig i enlighet med den linje de haft gentemot antifascistiska mobiliseringar, som vi beskrev ovan.

Möjligen kan man tala om att det som skedde den 30 september var en slags oavsiktlig arbetsdelning mellan antifascisterna och polisen, där antifascisternas vilja segrade och polisen ofrivilligt bidrog till detta. Men vi behöver inte argumentera här för varför polisen – även om de skulle kunna stoppa en nazistmarsch eller två – inte kan förändra samhället åt ett positivt håll och varför kampen mot fascismen inte kan separeras från kampen för ett bättre samhälle.

Sammanfattningsvis är det upp till vänstern, särskilt kamraterna i Göteborg, att kollektivt utvärdera den 30 september och göra sina slutsatser kända så att vi kan debattera dessa och ta dem med oss i den fortsatta kampen. Men redan nu framträder en lärdom klart och tydligt. Göteborg visade att polisens taktik att skapa stora buffertzoner inte är felfri och att den trots allt kan ge vänstern ett visst handlingsutrymme, om det utrymmet bokstavligen tas.

Arbetarmakt

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *