Om Katalonien

Foto: Ralf Roletschek / roletschek.at

Barcelona. Fotografi: Ralf Roletschek / roletschek.at

Efter de stora demonstrationerna i Barcelona greps i förra veckan Jordi Sànchez Picanyol, ordförande i sammanslutningen Katalanska nationalförsamlingen (ANC), och Jordi Cuixart i Navarro, ledare för den katalanska kulturorganisationen Òmnium Cultural. ”De två Jordisarna” har suttit fängslade sedan dess, anklagade av Madrid för uppvigling, och har inte frisläppts mot borgen. Gripandena av de två ledarna, liksom Madrids hot om att upplösa det katalanska parlamentet och gripa dess president, har lett till nya protester i Katalonien.

I Barcelona demonstrerade 500 000 människor, och tiotusentals fler har demonstrerat i andra städer i hela Katalonien. Efter de senaste gripande deltog för första gången även politiska grupper som motsätter sig självständighet för Katalonien i protesterna mot repressionen. De anti-demokratiska åtgärderna från Madrid har gett upphov till nya slitningar. Flera ledande politiker i den katalanska grenen av Spaniens socialdemokratiska parti, PSOE, har öppet motsatt sig ingreppen. Även Baskiens regionpresident, Iñigo Urkullu, har protesterat.

Regeringen i Madrid förbereder sig för att ta kontroll över den katalanska polisen, Mossos d’Esquadra, över regionens tv-kanal, TV3, dess ekonomi, finans- och skattepolitik. Spanska senaten kommer då att få veto över alla nya lagar. Det är under dessa villkor premiärminister Mariano Rajoys regering är redo att utlysa nyval, från vilket alla partier som förespråkar självständighet kommer att vara portade, inom ett halvår.

Rajoy hävdar att åtgärderna inte handlar om att dra in Kataloniens självstyre – det rör sig blott om ett avskedande av det regionala styrets ledning. Men åtgärderna från Madrid går mycket längre än så. I praktiken innebär det att det begränsade självstyre som funnits upphävs, liksom den grundläggande demokratiska rättigheten till självbestämmande, alltså varje nations rätt att själv bestämma över sitt förhållande till omvärlden.

Om Rajoy lyckas påtvinga Katalonien sitt herravälde blir den spanska demokratin till tomma ord. Med EU-ledarnas tysta medgivande riktas ännu ett slag mot den borgerliga demokratin i Europa, sedan EU i praktiken tagit kontroll över Italien och Grekland.

På ena sidan står alltså Rajoy, uppbackad av EU, med hot om repression riktade mot Katalonien. På den andra står regionpresident Carles Puigdemont och hans borgerligt-liberala Partit Demòcrata Europeu Català (PDeCAT), som tvekar om huruvida de ska utropa självständighet. Katalanernas huvudproblem är därför inte just nu frågan om utträde ur Spanien eller ej, utan snarare för eller emot kuppförsöket från Madrid-regeringen.

Katalanerna har för närvarande två demokratiska krav: en stor minoritet, möjligen en majoritet, kräver självständighet. Och en stor majoritet av befolkningen önskar en genuint demokratisk diskussion och ett beslut i självständighetsfrågan. Att man inte fått gehör för dessa krav förklarar dagens dödläge.

Varken Carles Puigdemonts parti eller de ”antikapitalistiska” nationaliserna i partiet Candidatura d’Unitat Popular (CUP) kan förverkliga de demokratiska aspirationerna till fullo. PDeCAT hindras av det faktum att den katalanska bourgeoisien inte vill bryta med den spanska kapitalismen, och CUP hålls tillbaka av sin vilja att genomdriva självständighet för Katalonien oavsett om majoriteten av katalanerna stödjer det eller inte.

De reaktionära partierna, Partido Popular och Ciudadanos, liksom deras stödtrupper i socialdemokratiska PSOE, kan inte heller gå katalanerna till mötes, eftersom de å det kraftigaste motsätter sig rätten till självbestämmande för Spaniens nationer.

Om Rajoy, senaten, högsta domstolen och kung Felipe VI lyckas införa direkt styre över Katalonien skulle det vara ett stort bakslag inte bara för Kataloniens invånare utan för progressiva krafter i hela Spanien. Det skulle bli ännu en seger för Europas höger, i sin nyliberala liksom populistiska form, efter framgångarna i Storbritannien, Frankrike, Österrike och Tjeckien. Kataloniens parlament borde inte ägna så mycket tid åt huruvida man ska förklara sig självständiga eller inte. I sig är detta bara en tom gest och kan lika gärna gynna Rajoy. Det skulle kunna stöta bort det stora antal katalaner som inte röstade för självständighet och försvåra för dem som mobiliserar i solidaritet med Katalonien. Parlamentet borde istället vägra erkänna Rajoys dekret och beordra regionens poliskår och myndigheter att inte lyda order från regeringen i Madrid, från högsta domstolen eller kungen. Man borde också utropa regionen som autonom och republikansk.

I övriga Spanien måste arbetarpartierna och fackföreningsrörelsen mobilisera till försvar av sina katalanska systrar och bröder. Det är bra att Podemos ledare, efter att först bara ha ställt lama krav på förhandlingar, nu har avfärdat Rajoys tilltag. Nu måste de gå från ord till handling, på torgen och arbetsplatserna, och det gäller även ledarna för de fackliga federationerna, CCOO och UGT. Vänstern i PSOE borde bryta med partiets förrädiske ledare Pedro Sánchez, som har sagt att han väljer att ”försvara konstitutionen” snarare än demokratin eller arbetarklassen.

Arbetarklassen i Katalonien och i hela den spanska staten bör inte förlita sig på Carles Puigdemonts ledning, eller den från hans antikapitalistiska allierade i CUP. De kommer inte att leda motståndet mot Madrid-regeringens försök att upphäva självstyret. I Katalonien borde arbetare och unga organisera motståndsråd i varje samhälle och stad, med utgångspunkt i de kommittéer som organiserats för att försvara folkomröstningen.

Tillsammans med facken borde man utlysa en generalstrejk i hela provinsen så snart Rajoy står i färd att genomföra sin maktkupp. Det omedelbara målet bör vara att stoppa Rajoys övertagande av makten över Katalonien, och att sätta Katalonien i det arbetande folkets händer. Därigenom kan den katalanska arbetarklassen med sin gemensamma styrka försvara demokratiska rättigheter för alla arbetare och nationaliteter i Spanien, och ställa sig i spetsen för ett uppror för att sänka Rajoy-regeringen. Upprorets mål bör vara upprättandet av en arbetarregering i Katalonien och i slutändan i hela Spanien.

Frågan om självständighet kan därefter lösas av en konstituerande församling för hela Spanien. Församlingen borde erkänna alla nationers ovillkorliga rätt att avskilja sig från landet, men socialister bör där föra fram ett alternativ till söndringen: en socialistisk federation bestående av Spaniens alla autonoma stater och regioner.

Arbetare och unga i hela Europa, liksom alla socialistiska partier och arbetarpartier, måste fördöma Rajoys handlingar liksom de EU-ledare som stöttar hans regering. Vi måste organisera massdemonstrationer och på alla sätt mobilisera till stöd för katalanerna.

Internationella sekretariatet
Förbundet för Femte Internationalen

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *