Rosa Luxemburg, Lenin och den revolutionära marxismen

Det tillhör regeln att revolutionärer och deras budskap förvrängs efter deras död. I Lenins fall handlar det både om att han gjordes till en idealbild av den nästan felfria ledaren av hela den stalinistiska traditionen, och att han gjordes till en karikatyr och fördömdes som en konsekvent diktatur- och terrorivrare av ett brett spektrum av fiender. I Rosa Luxemburgs fall har det mestadels varit från det positiva hållet. Hon stod inte i spetsen för någon segerrik revolution, och behöver således inte stå till svars för de hårda åtgärder och misstag som oundvikligen hade gjorts. Den borgerliga pressen svartmålade visserligen henne och förföll till hetskampanjer medan hon levde, och under den tyska revolutionen 1918–19 piskade de, i samarbete med den socialdemokratiska ledningen upp en lynchstämning mot henne genom en lika hatisk som lögnaktig kampanj.

Sedan dess har borgerligheten dock mestadels inte visat henne så stort intresse – det finns ju enklare måltavlor. Däremot har en rad olika riktningar inom vänstern, inklusive många vänsterreformister, ultravänsterister av olika slag, anti-leninister och anarkister försökt göra henne till sin. Detta bygger till stor del på önsketänkande – de ser henne som en förebild och de vill att hon ska tillhöra deras läger, åtminstone delvis. Till betydande del baseras detta på hennes debatter med Lenin, som förvrängs genom att skillnaderna överdrivs – utifrån den rådande karikatyren av Lenin – samtidigt som de betydligt större gemensamma ståndpunkterna tonas ned, glöms bort eller helt enkelt missförstås. Ett aktuellt exempel är Nina Björks bok Drömmen om det röda. Det är en i stora delar mycket skarp och välformulerad kritik av kapitalismen. Tyvärr höjer sig det hon skriver om förhållandet mellan Luxemburg och Lenin dock inte över de gängse klyschorna.

Rosa Luxemburg föddes 5 mars 1871 i en sekulär judisk familj i Zamosc i Kungariket Polen, den ryskstyrda delen av landet. Polen hade styckats upp i slutet av 1700-talet, och var nu delat mellan Ryssland, Tyskland och Österrike-Ungern.(1) Detta fick stora konsekvenser för hur den revolutionära rörelsen utvecklades, vilket i sin tur blev betydelsefullt för Luxemburgs politiska strider och utveckling. Några år senare flyttade familjen till Warszawa, där hon växte upp, gick i skolan och blev indragen i den revolutionära rörelsen. Som medlem i den revolutionära organisationen Proletary kände hon hur marken började brinna under fötterna, och den tsaristiska polisens nät drogs åt hårdare, och på sina kamraters inrådan flydde hon 1887 till Zürich.

Proletary gick under, men 1892 bildades Polens socialistiska parti, PPS. Partiet hade en stark slagsida åt nationalism, och kampen mot denna skulle bli en viktig ledstjärna under resten av Rosa Luxemburgs liv. Tillsammans med Leo Jogiches, som hon hade inlett ett livslångt nära politiskt samarbete, liksom en mångårig, komplicerad kärlekshistoria, grundande hon 1893 tidningen Sprawa Robotnicza. Deras kritik ledde samma år till att de bildade Kungariket Polens Socialdemokrati, SDKP. 1900, när de slog ihop sig med den litauiska gruppen under den blivande ledaren för bolsjevikernas tjeka, Felix Dzerzjinskij, bytte partiet namn till Konungariket Polen och Litauens Socialdemokrati, SDKPiL.

Luxemburg utmanar ortodoxin om Polen
Hennes första stora politiska strid stod just kring frågan om Polen, och kravet på dess självständighet. För Marx och Engels, och första internationalen hade det varit en självklarhet att stödja Polens återupprättande. Det tsaristiska Ryssland hade under årtionden varit kontrarevolutionens främsta bastion, vilket de bland annat visade när de skickade trupper för att slå ned revolutionen i Ungern 1849. Ett återupprättat Polen betraktades därför som ett nyckelkrav för att slå mot tsarens makt och begränsa hans möjligheter att ingripa i Europa, vilket skulle öppna dörren för revolutionära segrar. Argument om Polens rättigheter och frihet förekom förvisso också, men det var kampen mot Ryssland som var huvudargumentet för Europas revolutionärer när de stödde den polska adelns uppror 1863.

Rosa Luxemburg angrep nu denna trossats. Positionen hade varit korrekt när den formulerades, förklarade hon, men nu hade förhållandena ändrats. Då hängde Ryssland som ett ständigt kontrarevolutionärt hot över Europa, och de polska upproren var det bästa vi kunde hoppas på för att slå mot detta. Nu hade inte längre Ryssland samma tyngd i Europa, och – viktigare – en verklig revolutionär rörelse i Ryssland har uppstått och börjat växa. Uppgiften är därför att stödja den rörelsen, inte den polska separatismen. Dessutom, fortsatte hon, finns det inte längre någon kraft i Polen som kan leda en revolutionär rörelse för självständighet. Den polska adeln, som stod i spetsen under tidigare år, hade inte kvar samma inflytande, och den uppstigande polska borgarklassen var inte så intresserad av frågan – deras intressen låg i den långt mer lukrativa ryska marknaden. Den separatistiska rörelsen leddes nu av småborgerliga intellektuella, som aldrig skulle ha kraft nog att uppnå någon självständighet. De polska arbetarna hade ingen anledning att binda upp sig till deras nationalistiska projekt, deras intressen låg helt i att förena sig med den ryska arbetarklassen. Man kan nu anmärka att ett självständigt Polen faktiskt upprättades, men å andra sidan var detta först efter världskriget, då Rysslands styre i Polen kollapsade, och kejsarna i de riken som hade delat upp Polen föll. Huruvida en polsk självständighetsrörelse hade kunnat uppnå detta på egen hand är en annan fråga.

Det var en modig strid att ge sig in i, som utmanade en av den socialistiska rörelsens etablerade ståndpunkter, och presenterade en helt annan analys. Inte minst som hon var strax över 20 när hon gav sig in i striden, mot inte bara de polska ledarna, utan även ledarna för den internationella socialistiska rörelsen. Hon åkte till andra internationalens världskongress i Zürich 1893 för att lägga fram sin sak. Hennes principfasthet och vilja att slåss för sina ståndpunkter, oavsett situation och motstånd, skulle gå som en röd tråd genom hennes liv.

Luxemburg flyttar till Tyskland
1898, efter att hon blivit klar med sin doktorsavhandling om Polens kapitalistiska utveckling, flyttade hon till Tyskland, och engagerade sig i det tyska socialdemokratiska partiet, SPD. Detta var den socialistiska världsrörelsen andra internationalens största och mest inflytelserika parti. Ganska snart fick hon tillfälle att kasta sig in i sin första strid på tysk jord. Eduard Bernstein, Engels gamla vän och en av de mest respekterade socialisterna, började skriva sina artiklar om att revidera delar av marxismen, närmare bestämt de revolutionära delarna. Tvärtemot en vanlig missuppfattning reagerade inte partiledningen snabbt och kraftfull till marxismens, om än formella, försvar. Snarare gjorde den inledningsvis ingenting. Det var efter skarpa motangrepp från Georgij Plechanov, känd som den ryska marxismens fader, och Rosa Luxemburg som Karl Kautsky, ansedd som andra internationalens främsta teoretiker tog upp striden. Både partiet och internationalen fördömde sedan revisionismen.

Då försvarade hon bara partiets program mot försök att ändra det.(2) Snart nog skulle hon börja inse graden av opportunism inom SPD, trots alla formellt ortodoxa utfästelser som gjordes, och ta strid för att förändra partiet. Hon såg vid den tiden SPD:s brister klarare än Lenin. Ingenting konstigt med det egentligen, då hon var verksam i det, medan Lenin ju mestadels var upptagen på annat håll. Med tanke på idealbilden om den nästan felfrie Lenin som de stalinistiska förfalskarna har målat upp är det dock värt att påpeka att Lenin ända fram till världskrigets utbrott hade större illusioner om SPD, och framförallt dess ”ortodoxa” del under Kautsky, än Rosa Luxemburg hade – något han erkände själv exempelvis i ett brev till Sjljapnikov i oktober 1914.(3)

Annars är det bara att gå igenom hans skrifter från åren före krigsutbrottet för att konstatera hur försiktig hans kritik var mot SPD (med undantag av dess högerflygel, vars betydelse han dock kraftigt underskattade) var – för att ersättas av ett fullständigt raseri efter de socialdemokratiska ledningarnas kapitulation för sin ”egen” imperialism i augusti 1914.

Rosa Luxemburg i klorna på tsarens polis 1906


Ryska revolutionen 1905
I slutet av december 1905, mitt under revolutionen, åkte Rosa Luxemburg till Warszawa för att delta på närmare håll. När tsaren åter kunde gå på offensiven blev hon fängslad, men släpptes ut ur fängelset efter gynnsamma läkarintyg och mutor, varpå hon lämnade landet för Finland. Det var där hon skrev sin uppsats om masstrejken, förutom att ha långa samtal med Lenin.(4)

Denna fråga blev början på hennes strid inom SPD, nu inte bara för att försvara den formella partilinjen mot den öppna revisionismen, utan för att bekämpa den tilltagande opportunismen och vrida partiet i revolutionär riktning.
SPD-ledningen hade alltid motsatt sig masstrejken som vapen, som de avfärdade som syndikalism. Under intryck av revolutionen i Ryssland 1905 antog partikongressen i Jena samma år den emellertid som en möjlig taktik. Genom en uppgörelse med fackbyråkraterna lades dock alla tankar på den i praktiken åt sidan. I den mån SPD-ledningen och den formella ortodoxins försvarare Kautsky i fortsättningen ens såg masstrejken som ett möjligt vapen betraktade de den som en defensiv åtgärd, att använda mot exempelvis försök att ytterligare inskränka rösträtten. Luxemburg såg istället masstrejken som ett mäktigt revolutionärt vapen, vilket generalstrejken i Ryssland i oktober 1905 hade visat. Hennes försvar av den taktiken skulle bli en viktig del i kampen hon förde mot den tilltagande reformismen inom partiet.

Organisationsfrågan
De som vill göra Rosa Luxemburg till den stora anti-leninisten bygger sin syn på i huvudsak två skrifter: Den ryska socialdemokratins organisationsfrågor från 1904, och hennes kritik av ryska revolutionen, skriven i fängelset hösten 1918. Den ryska socialdemokratins organisationsfrågor skrevs som ett svar på Lenins Ett steg framåt, två steg tillbaka, i sin tur ett svar på kritiken mot honom efter partisplittringen på kongressen året innan. För att förstå frågan är det dock nödvändigt att känna till sammanhanget. Ryska socialdemokratiska arbetarpartiet hade splittrats i bolsjeviker och mensjeviker på kongressen 1903. Debatten som uppstod i kongressens slutskede, och framför allt efter den, var hätsk, uppskruvad och ofta helt enkelt osaklig. Den som läser kongressprotokollet kan lätt konstatera att sakfrågorna inte motiverar den tonen.(5) Större delen av kongressen, när partiprogrammet och mycket annat antogs, stod striden mellan Iskraströmningen – som bestod av de blivande bolsjevikerna och mensjevikerna – och de så kallade ekonomisterna och Bunds federalism. Då var det svårt att se några större dispyter mellan bolsjeviker och mensjeviker.

Den fråga som brukar framhållas som vattendelaren är definitionen av en partimedlem i diskussionen om stadgarna. Lenins formulering av medlemskravet talade om någon som stödjer partiets program, bidrar finansiellt och deltar i någon av dess lokalorganisationer. Martovs lösare formulering, som stöddes av dem som skulle ansluta sig till mensjevikerna, innehöll istället: någon som jobbar under översyn av någon av partiets lokalorganisationer. Lenins definition var utan tvekan striktare, men detta innebär inte att skiljelinjerna var uppenbara – de skulle bli betydande, men hade ännu inte utvecklats speciellt långt. Dessutom motsägs uppfattningen att stadgediskussionen var den stora springande punkten av att mensjevikerna på nästa gemensamma kongress, den i Stockholm 1906 som de dominerade, godtog Lenins formulering. Detta fick för övrigt Lenin att dra slutsatsen att de organisatoriska skillnaderna nästan helt hade försvunnit, något som är svårt att förlika med standardberättelsen om att han i Vad bör göras? presenterade en helt ny, färdig och annorlunda partimodell som han sedan konsekvent slogs för.(6)

Det som verkligen satte känslorna i svall på andra kongressen var istället Lenins förslag att skära ned Iskras redaktion från sex till tre personer – Potresov samt de gamla trotjänarna Axelrod och Vera Zazulitj skulle därmed förlora sin prestigefyllda position. I de två sistnämndas fall uppfattades det som att de fråntogs det erkännande de förtjänade för sin långa insats för den revolutionära rörelsen. Det var detta som satte tonen för den debatt som följde, och det var mensjevikerna som visade den största indignationen – samt, måste tilläggas – motviljan mot att följa demokratiskt fattade beslut från kongressen.
Poängen är nu inte att gå för nära in i dessa frågor, utan att konstatera att debatten ofta blev osaklig med ogrundade påståenden – där Trotskijs angrepp på Lenin tillhör de mest kända, vid sidan av Luxemburgs. Rosa Luxemburg tillfrågades av mensjevikiska vänner om att skriva sin kritik, och hon, som inte hade varit närmare inblandad i dispyten, stod under deras inflytande. Detta bör hållas i åtanke. Speciellt som hennes anklagelser mot Lenin till stor del är helt ogrundade.

Det är också nödvändigt att komma ihåg de olika situationer de verkade i. Lenin kämpade för att skapa ett enat, sammanhållet och effektivt parti, och hade desorganisation och slapphet som huvudsakliga mål att bekämpa, samtidigt som de verkade i tsarens polisdiktatur. Uppgifterna som han lade fram var givetvis formulerade från den utgångspunkten. Rosa Luxemburg verkade å andra sidan i det mest välorganiserade socialdemokratiska partiet. Hon hade börjat inse att det var de alltmer opportunistiska byråkraterna som utgjorde den stora faran för SPD. Om man skulle ha föreställt sig att Lenins förslag var skrivna för den tyska socialdemokratin skulle beskyllningarna om ultracentralism och byråkratism ha kunna verka ganska rimliga.

Mycket av artikeln består av att hon tillskriver Lenin överdrivna eller felaktiga ståndpunkter. En central del i hennes argumentation är att ”Lenins tes är att partiets centralkommitté måste få privilegiet att utnämna alla lokala partikommittéer”, liksom ha rätt att påtvinga alla dessa sina egna färdiga regler och stadgar. På detta sätt, hävdar hon vidare, skulle centralkommittén efter eget behag kunna bestämma sammansättningen av både partiets centrala organ och partikongressen. Den skulle bli den enda tänkande delen i partiet.

Ett problem med hennes påstående är, förutom att hon broderar ut fritt om vilka följder det skulle få, är att det inte alls är någon tes av Lenin. Som han själv påpekar i sitt svar fanns ingenting om centralkommitténs rätt att organisera de lokala partikommittéerna i hans utkast till partistadgar.(7) Denna rätt infördes istället i stadgarna av den kommission som valdes av kongressen, och kongressen antog dess skrivningar. Den frågan hade ingenting att göra med splittringen i mensjeviker och bolsjeviker.

Inte heller skulle den situation som Luxemburg varnade för, att centralkommittén helt kunde bestämma sammansättningen av partiets centrala organ och partikongressen och bli den enda tänkande delen i partiet, uppstå. Bolsjevikerna skulle präglas av ibland hårda politiska dispyter och oppositioner genom revolutionen 1905–06, åren i exil, revolutionen och inbördeskriget. Inte förrän under Stalin på 1930-talet eller slutet av 20-talet uppstod det som hon här varnade för. Anti-leninister skulle kanske säga att det var hennes stora förutseende som lät henne skåda så långt framåt. Det finns dock några invändningar att resa mot detta, som att det verkar ganska osannolikt att någon kunde förutse mer än 25 år framåt, i en dispyt där konturerna bara hade börjat skönjas, och som utmärktes av stora överdrifter och förvirring. Och där, som sagt, Lenin två år senare skulle skriva att oenigheten i de organisatoriska frågorna huvudsakligen var lösta.

En mer konkret invändning: trots att många gärna vill tro detta så byggde hennes kritik inte alls på vad Lenin och bolsjevikerna skulle göra när de satt vid makten. Tvärtom trodde hon att en för sekteristisk och övercentraliserad inställning skulle innebära att de inte skulle kunna knyta tillräckliga band med arbetarmassorna, och således aldrig komma i närheten av makten. Det var detta hon oroade sig för, att Lenins linje skulle leda till att de blev en obetydlig sekt, inte att det skulle mynna ut i en stalinistisk diktatur.

En annan sak hon tog fasta på är Lenins formulering om att den revolutionära socialdemokraten inte är någonting annat än en jakobin som är oupplösligt förenad med det klassmedvetna proletariatets organisation. Hon satte inte alls in detta i sitt sammanhang i debatten, som hon kanske inte ens kände till, där Lenin först hade blivit anklagad för att vara jakobin – istället drar hon tvärsäkra slutsatser om vad detta betyder. Jakobinerna var den mest oförsonliga och konsekventa revolutionära gruppen under franska revolutionen, numera mest kända för att ha giljotinerat adelsmän och andra under det så kallade skräckväldet. Med det dåliga rykte de har, är det nödvändigt att påpeka att den marxistiska rörelsen var överens om att jakobinerna utförde ett nödvändigt försvar av revolutionen mot adelns försök till restauration, och utländska makters intervention. Däremot kunde de, som företrädare för det revolutionära småborgerskapet, inte uppnå mycket annat. I avsaknad av någon utvecklad arbetarklass stod helt enkelt inte arbetardemokrati och socialism på dagordningen. Rosa Luxemburg ville givetvis inte påstå något annat, men med tanke på hur lättvindigt argument har plockats från hennes polemik för att hävda att hon var en konsekvent motståndare till Lenin kan det vara på sin plats med ett sådant klargörande.

Självfallet önskade Luxemburg ingen upprepning av jakobindiktaturen från 1793–94. Ingen socialdemokrat gjorde det, så man kan förstå om det var lockande att förknippa motståndare med den. Hon drar slutsatsen att det för Lenin inte är så stor skillnad mellan en jakobin och en socialdemokrat. Då jakobinernas grundläggande tillkortakommande härrörde från att de var, och inte kunde vara annat än företrädare för småborgerskapet måste det dock medges att en jakobin som är oupplösligt förenad med det klassmedvetna proletariatets organisation vore något annat. Lenins motståndare ville frammana bilden av att det han förespråkade var fåtalsdiktaturen och det flitiga bruket av giljotinen. Lenin tänkte snarare på oförsonliga och målmedvetna revolutionärer. I vilket fall är formuleringen inte speciellt uttömmande, och det är egentligen inte så meningsfullt att sitta och utifrån den tillskriva honom ståndpunkter.

En annan besvärande omständighet för dem som vill se detta som ett totalt avståndstagande från allt vad leninism heter är att Luxemburg i allmänhet skulle stödja Lenin gentemot hans mensjevikiska motståndare. Så snart de politiska skiljelinjerna mellan bolsjeviker och mensjeviker började framträda klarare, vilket inte skulle dröja så länge, skulle hon mestadels stödja Lenin i de debatter som skulle uppstå. Inte alltid, men det råder inget tvivel om att hon stod honom närmare än mensjevikerna.

Och ännu mer: varför upprepade hon inte denna kritik i denna form? Om hon höll fast vid att Lenins linje skulle göra partiet till en steril sekt där han enväldigt bestämde, borde hon väl ha tryckt på det lite då och då, under åren av samarbete, där hon och SDKPiL mestadels stödde bolsjevikernas linje gentemot mensjevikernas? Att hon kritiserade bolsjevikerna är en sak, men hon skulle inte komma i närheten av dessa påståenden. På partikongressen 1907 höll hon exempelvis med om att bolsjevikerna var överdrivet rigida och intoleranta – men tillade att detta till stor del var en reaktion på att den andra delen av partiet, alltså mensjevikerna, kunde liknas vid en geléklump som kunde tryckas åt vilket håll som helst, under händelsernas tryck.(8)


Det besvärliga SDKPiL

Ännu ett problem för dem som av artikeln vill göra Luxemburg till en svuren anti-leninist var förhållandena i det parti hon själv ledde tillsammans med Leo Jogiches, alltså Kungariket Polens och Litauens Socialdemokrati, SDKPiL. Det polska partiet var ganska långt ifrån den frihetliga sammanslutning som hennes nutida anhängare verkar föreställa sig att hon förespråkade. Det är utan tvekan så att den ryska delen av Polen befann sig under polisens stövel, något som inte gynnade slapp organisering, men samma sak gällde förstås resten av Ryssland. SDKPiL tål utan tvekan att jämföras med bolsjevikerna i detta avseende, och stadgarna uppfyllde väl vad Lenin kunde ha önskat av konspiratorisk centralism. Peter Nettl vill kvalificera likheterna med bolsjevikerna och framhåller skillnader i funktionssätt – partiet leddes av en grupp som var överens i allt väsentligt – men utan att gå in på detaljer är SDKPiL ändå svårt att förena med den frihetliga modell som tillskrivs henne.(9) Och medan hon konsekvent var emot uppsplittringen mellan bolsjeviker och mensjeviker var hon fullständigt emot att vänsterutbrytningen ur PPS skulle räknas till socialdemokratin. Warszawakommittén av SDKPiL under bland andra Karl Radek skulle senare uteslutas efter en tids opposition. Det går kanske att hitta argument för att försvara detta, men det verkar åtminstone knappast ha skett på lösare grunder än sådant skedde under Lenins ledning, och intrycket blir inte att det var högre i tak. Polen under tsarens hemliga polis var Polen under tsarens hemliga polis, och hur SDKPiL fungerade kan självfallet inte göras till modell för hur Rosa Luxemburg egentligen ville organisera ett parti under sin egen ledning. Jag vill inte alls antyda någon dubbelhet hos henne – men exemplet med det parti hon faktiskt ledde gör åtminstone att man inte kan dra alltför stora växlar på en enstaka polemisk skrift, tillkommen i en specifik debatt.

Med detta sagt ska det självfallet inte förnekas att det fanns skillnader mellan Lenin och Luxemburg. De var inte så totala som det ofta påstås, men de var tydliga. Tyvärr är en konkret utredning svår att göra utifrån ett ganska abstrakt inlägg i en debatt där de verkliga skiljelinjerna fortfarande var ganska oklara. Idealister föreställer att båda hade en specifik inställning i frågan, som man lätt kan få fram och jämföra, och konstatera exempelvis: Rosa Luxemburg var den demokratiska som vågade lita på arbetarna, och Lenin var den auktoritära och diktatoriska, eller vad man nu gör för bedömning. I verkligheten är det dock inte alls så enkelt.

De var båda revolutionära marxister, och partiet var för båda bara ett instrument för arbetarnas klasskamp och socialismen. De hade givetvis principer i frågan, men det var principer som måste anpassas efter verkligheten och erfarenheterna. Det fanns inget enstaka tillfälle när Lenin lade fram sina färdiga principer i frågan, som gav en uttömmande genomgång av dem och skilde ut honom från andras uppfattningar. Hans Vad bör göras? från 1902 brukar anses göra detta, men till skillnad från myten lägger han inte fram en specifik, unik och färdig uppfattning, i skarp kontrast till alla andras.(10) Istället ger boken uttryck för hela Iskraredaktionens ståndpunkter, och resten av redaktionen – inklusive de framtida mensjevikledarna Plechanov, Axelrod och Martov – ställde sig bakom den. Det fanns utan tvekan viktiga skillnader mellan dem, men det var skillnader som ännu inte var klart definierade och uppenbara för någon av de inblandade, inklusive Lenin. Vad bör göras? innehöll viktiga delar av hans framtida uppfattningar av partiet, men dessa, i mer konkret form, kunde bara utvecklas med tiden och erfarenheten, och framstod inte fixa och färdiga från hans grundläggande filosofi.

Detta visar lite på svårigheterna med att tro att man på ett så enkelt sätt kan skilja ut de exakta skillnaderna från början av dispyten inom den ryska socialdemokratin – speciellt som mycket av det som tillskrevs Lenin helt enkelt inte var hans ståndpunkter. Med det sagt kan skillnader upptäckas i annat de skrev, men även för detta gäller givetvis att för att reda ut de mer konkreta skillnaderna räcker det inte med abstrakta anmärkningar.

Frågan om tilltron till arbetarklassen
Det råder hur som helst inget tvivel om att Rosa Luxemburg, i förhållande till Lenin, hade en dragning åt spontanism, och tillit till arbetarnas egen förmåga att nå revolutionära ståndpunkter. Lenins ståndpunkter i dessa frågor förvrängs dock oftast, vilket gör rimliga jämförelser svåra. Utifrån några lösryckta och missförstådda formuleringar i Vad bör göras? brukar Lenin utmålas som fiende till allt vad arbetarnas spontana agerande heter. Formuleringarna om att socialismen måste införas arbetarna utifrån, och att de på egen hand bara kan uppnå ett tradeunionistiskt medvetande är välkända, och anti-leninister uttalar sig gärna tvärsäkert om vad detta innebär. För en rejäl diskussion om sammanhanget, den debatt detta formulerades i, den tradition från Kautsky och SPD:s ledning de ingick i kan jag hänvisa till Lars Lihs mycket gedigna Lenin rediscovered: What to be done? in context, men några korta anmärkningar kan vara på sin plats.

Det ofta upprepade påståendet att Lenin såg ned på arbetarnas spontana kamp, och såg dem som en passiv massa som bara skulle upplysas och styras av hans elitrevolutionärer är helt enkelt falskt. Han insåg, liksom f.ö. alla andra marxister, att en konsekvent socialistisk världsåskådning inte uppstår spontant genom att delta i några strejker. Det krävs en vetenskaplig analys av samhället, ekonomin och historien för att verkligen avslöja de kapitalistiska ideologierna och påvisa socialismens nödvändighet – en sådan analys som Marx och Engels hade ägnat sina liv åt. Att det revolutionära partiet måste bygga på den teoretiska grunden var givetvis ingenting som Lenin hade hittat på – den utgjorde den programmatiska grunden för andra internationalen, och Rosa Luxemburg fäste större vikt vid de marxistiska teorierna än de flesta. Eftersom detta nödvändiga, vetenskapligt socialistiska medvetande inte uppstod spontant, måste den föras in i arbetarklassen utifrån.

Detta innebär inte alls att arbetarna bara skulle vara passiva mottagare av detta. Tvärtom utgjorde deras ställning i produktionen, som egendomslösa, maktlösa arbetare som slet ihop kapitalisternas vinster, och ständigt hotades av ökad arbetsbörda och arbetslöshet dem till den klass som lättast kunde ta till sig socialismen, och vars erfarenhet drog dem till socialistiska slutsatser. Lenin skulle många gånger fyllas av beundran för arbetarnas spontana kamp, och framhöll hur snabbt de kunde radikaliseras under revolutionära situationer, och att de organiserade socialisterna ibland hade svårt att hänga med i svängarna.

Rosa Luxemburg visade sig faktiskt ha rätt i vissa av sina farhågor. Den bolsjevikiska ledningen, centralt eller lokalt, visade vid flera tillfällen en oförmåga att hänga med i plötsliga radikaliseringar, och uppvisade ibland en sådan sekterism som hon varnade för. När revolutionen bröt ut 1905 mångdubblades chanserna att rekrytera arbetare till partiet. Lenin insisterade på att dörrarna måste öppnas för dem, men andra ledare hade till en början svårt att överge sin tidigare inställning, från en annan situation. Likaså hade bolsjevikledarna i S:t Petersburg svårt att se potentialen i sovjeten som organiserades i oktober 1905, utan ville till en början kräva av den att den ställde sig under deras ledning. Det kan även nämnas att den bolsjevikiska ledningen inledningsvis halkade efter arbetarna på gatorna under februarirevolutionen, och efter den uppvisade de ett lite vacklande beteende inför den provisoriska regeringen. Och nu pratar vi om just bolsjevikerna – mensjevikerna och socialistrevolutionärerna hade ännu svårare att upprätthålla en revolutionär linje.

Rosa Luxemburg gjorde därför viktiga poänger, men det är ändå bara den ena sidan av saken. Den frihetliga vänstern fullkomligt älskar att upprepa hur mycket man måste lita på arbetarnas egen förmåga och kraft. Och givetvis – hela det kommunistiska projektet bygger på att arbetarna tar över styret av samhället och ekonomin, inte i ett fåtals vinstintressen utan med utgångspunkt från allas behov. Men samtidigt har det gått 169 år sedan Kommunistiska manifestet, och kapitalismen är fortfarande det helt dominerande ekonomiska systemet i världen. Om arbetarklassen spontant blev socialistisk och automatiskt visste hur den skulle kämpa för sina intressen skulle kommunismen ha segrat i världsskala för länge sen. Det är därför meningslöst att gång på gång upprepa vilket förtroende man har för att arbetarklassen själv kommer att lösa sina problem. Som leninister är vi också övertygade om att den kommer att göra det, men det är nödvändigt att analysera under vilka förhållanden den kan ta makten, behålla den och bygga socialismen. Det var detta Lenin gjorde mer konsekvent och skarpsinnigt än någon annan. Inte alls som den ofelbara Lenin i den stalinistiska propagandan – han gjorde det stegvis, och inte utan misstag, som att han fram till 1914 hade kvar illusioner om den tyska socialdemokratin. Men sammantaget, steg för steg, genom händelsernas gång och erfarenheten mejslade han ut grunderna i det vi nu kallar leninismen.

De mest revolutionära och kampvilliga arbetarna, liksom de bästa marxistiska revolutionärerna av andra ursprung, skulle förena sig i ett parti, som inte bara skulle ge arbetarklassen socialistiska svar på sina frågor, utan också gå i täten för och samordna den praktiska kampen. Detta var inte i sig så banbrytande. Däremot skulle det visa sig att Lenin var mera konsekvent i detta än de flesta marxister, och framför allt att han utvecklade en mera aktiv syn på revolutionen. För SPD som alltmer togs över av det gradvisa, parlamentariska och reformistiska perspektivet fanns varken något stort behov eller utrymme för att initiera och leda radikal kamp, för att inte tala om att ta makten under en revolution. För Lenin däremot skulle detta bli själva det strategiska målet.

Skillnader fanns utan tvekan mellan Lenin och Rosa Luxemburg, men vad gäller de grundläggande uppgifterna, som behovet att utarbeta en konsekvent vetenskapligt socialistisk världsåskådning, bygga ett parti som kunde vinna arbetarklassen för detta, och på detta sätt förena den revolutionära vetenskapliga analysen med arbetarnas klasskamp för att skapa förutsättningarna för arbetarklassens revolutionära maktövertagande fanns det inga principiella skillnader dem emellan. Dessutom skulle Rosa Luxemburg mot slutet av sitt liv, under intryck av världskrig och revolution, närma sig Lenins ståndpunkter. Det man mest kan beklaga är att hon inte snabbare drog dessa slutsatser så konsekvent som Lenin, och tidigare insåg behovet av ett separat parti i Tyskland, liknande bolsjevikpartiet. Tyvärr kom spartakisterna/Tysklands kommunistiska parti igång för sent med detta, och under revolutionen 1918–19 kunde de inte hävda sig mot SPD-apparaten. Men innan några frihetliga går igång och försöker göra henne till sin bör de kanske beakta vad hon skrev under denna revolution. Vi återkommer till detta.


Den nationella frågan
Den kanske mest kända dispyten mellan Lenin och Luxemburg är annars den om den nationella frågan. Jag tänker inte gå in så mycket på den här, då den myten om den anti-leninistiska Luxemburg inte i lika hög grad baseras på den. Ibland ställs dock den internationalistiska Rosa mot den mer nationalistiskt sinnade Lenin. Detta är baserat på förvrängningar eller missförstånd. Lenin placerade socialisters organisering och arbetarklassens kamp på fast internationell grund, och betraktade varje nationell gräns som en underordnad taktisk fråga i förhållande till detta. Med det sagt är det sant att han såg denna taktiska fråga som viktigare än Luxemburg gjorde, speciellt genom den för honom viktiga principen om den nationella självbestämmanderätten. Lenins syn på detta stämmer dock inte alls med den stalinistiska förvrängningen, som innehåller en betydande dos nationalism. Den nationella självbestämmanderätten innebar inte för Lenin att förespråka att nationer blev självständiga. En vanlig uppfattning är att de var oense om huruvida Polen borde bli självständigt. Dock förespråkade han inte detta. Hade han inga invändningar mot att polska socialister betonade nödvändigheten av enighet med de ryska arbetarna. Han ansåg dock att Luxemburg generaliserade detta på ett felaktigt sätt, som till att förneka att de ryska socialisterna måste betona den förtryckta nationens – i detta fall alltså Polen – rätt att välja själva. Och när den socialistiska revolutionen stod för dörren betraktade han alla nationella gränser som i slutändan underordnade arbetarklassens internationella revolutionära kamp, och han såg framför sig en socialistisk värld utan nationsgränser.(10)

Oenighet med Lenin i denna fråga var inte heller något som skiljde ut Luxemburg från en stor del av bolsjevikerna – vissa ledande bolsjeviker var faktiskt hårdare kritiker av Lenin på den punkten än hon var. Vi kommer att återkomma till denna fråga i Luxemburgs kritik av freden i Brest-Litovsk. Det måste dock tilläggas att hennes skrifter om den nationella frågan är mycket läsvärda. Det finns vissa slutsatser jag inte håller med om, och där jag tar Lenins parti, men till sin huvuddel är The National Question, där skrifterna finns samlade, ett utmärkt marxistiskt verk, som bekräftar att hon var en av de främsta marxistiska teoretikerna.(12) Det måste också sägas att Lenins kritik inte gör hennes ståndpunkter rättvisa. Den som vill förstå hennes ståndpunkter måste läsa vad hon skrev. Detta kan rekommenderas: förutom att de, som alla vet, lyfter fram skillnader, så visar de också – och framför allt – hur mycket Lenin och Luxemburg hade gemensamt som revolutionära marxister.

Ryska revolutionen
Den andra av de två skrifter som ständigt framhålls är Den ryska revolutionen.(13) Den skrevs hösten 1918 när hon satt i fängelse, med de begränsningar i informationen det innebar. Det är också omdebatterat huruvida hon hade tänkt publicera skriften. Den utgavs av Paul Levi några år efter hennes död, när han redan var utesluten ur KPD. Med detta sagt är detta hennes enda omfattande kommentar till revolutionen, och således av stort intresse i sammanhanget.
Om man tar vissa stycken i den isolerat kan kritiken av Lenin och bolsjevikerna tyckas mycket hård, rent av förödande. De borde ha valt demokrati, men istället slog de in på diktatur. Genom att de ströp den fria debatten ströp de därmed också sovjeterna. För den som vill göra Rosa Luxemburg till en trogen anti-leninist finns här några mycket tilltalande formuleringar. Problemet är bara att få av dem verkar ha förmågan att betrakta skriften i sin helhet.

Den ryska revolutionen börjar, tvärtemot den uppfattning många har om den, med en hyllning av bolsjevikerna. Hon ger sitt helhjärtade stöd till att de tog makten. Det finns absolut ingen tvekan hos henne om den saken. Mer än så, hon tar ställning för dem gentemot alla andra partier. Det förakt hon tidigare uttryckt mot den mensjevkiska ledningen upprepas, och hon antyder inga invändningar mot att bolsjevikerna ensamma tog makten. Istället var Lenins parti ”det enda som förstod ett revolutionärt partis bud och plikt”. 

”All den revolutionära heder och aktionsduglighet som socialdemokratin i väster saknade representerades av bolsjevikerna. Oktoberupproret räddade inte bara faktiskt den ryska revolutionen, det räddade också den internationella socialismens heder.(14)
Efter de orden, och fler i samma anda kan citeras, kommer hon till sin kritik. En punkt gäller jordbruksfrågan, och att bönderna tilläts stycka upp storgodsen för egen del. Ur de socialistiska uppgifternas perspektiv har hon givetvis rätt. Målet är inte att all jord ska delas upp i småbitar som brukas individuellt, med det konserverande av den tekniska underutvecklingen detta innebär, utan att jorden ska brukas kollektivt, i direkt samarbete med städernas arbetare för tekniskt stöd. Problemet var bara att detta inte alls var böndernas inställning, och bolsjevikregeringen hade varken möjligheter att övertyga dem med tekniskt stöd eller tvinga dem.

Det är emellertid svårt att se att bolsjevikerna skulle ha haft något val. De kunde inte upprätta socialistiska stödjepunkter på landsbygden i någon större skala, däremot kunde de upprätta stödjepunkter mot kontrarevolutionen. Genom att understödja böndernas revolution vann de stor popularitet. Denna popularitet undergrävdes i hög grad när de började tvångsrekvirera spannmål – en annan åtgärd som utan tvekan gick till överdrift ibland, men som det är svårt att se hur de skulle ha klarat att föda städerna utan. Motståndet mot allt som hotade att återge jorden till de gamla godsägarna var dock kompakt, och det stöd bland bönderna som jorddekretet gav dem var en viktig, kanske helt avgörande faktor bakom att de lyckades segra i inbördeskriget.

Freden i Brest-Litovsk
En annan punkt där hon var kritisk rör den nationella frågan, och fredsavtalet med Tyskland i Brest-Litovsk.(15) Även här hade hon rätt i vissa avseenden. Det är klart att parollen om självbestämmanderätt och självständighet, som hon hävdade, blev en viktig paroll för kontrarevolutionen i de icke-ryska områdena. Det är dock tveksamt i vilken mån detta berodde på att bolsjevikerna använde parollen – nationalism hade varit en naturlig plattform för kontrarevolutionen i vilket fall. Syftet med Lenins paroll hade ju varit att visa de arbetande massorna i de förtryckta nationerna att de inte behövde frukta något från den ryska arbetarstatens sida, och därmed undergräva den borgerliga nationalismen. Luxemburg ansåg däremot att parollen, tvärtemot syftet, hade bidragit till att hjälpa den kontrarevolutionära nationalismen att växa, även i Ukraina, där hon betecknade den som artificiell och utan verkliga rötter. Det här är inte platsen att gå in på en närmare diskussion om parollens verkliga konsekvenser, men hennes oro för att bolsjevikerna på grund av den avstod från att göra vad de kunde för att hjälpa revolutionen till seger även bland de förtryckta nationerna visade sig obefogad – de gjorde vad de kunde, med sina begränsade resurser. Sin fulla relevans får dock frågan i samband med freden i Brest-Litovsk med Tyskland.

Sedan augusti 1914 hade Ryssland befunnit sig i krig med Tyskland och Österrike-Ungern. Efter tre års krig hade den ryska armén lidit en del svåra nederlag, och de tyska trupperna hade ockuperat hela Polen, men hårt pressat som det var hade Ryssland ändå inte besegrats. Bolsjevikerna kom dock till makten till stor del på löftet om fred, och från februarirevolutionen hade en process av upplösning satt in, som tilltog under året och blev nästan total efter oktoberrevolutionen.

Om Tyskland hade vunnit kriget är det faktiskt mycket möjligt att Rosa Luxemburg skulle ha fått rätt i den här frågan. Kritikerna av freden i Brest-Litovsk var inte enbart idealister. Argumentet att det av ren princip var bättre att gå under med flaggan i topp än att kompromissa med den tyska militarismen var förvisso vanligt förekommande, men andra framhöll snarare att de ansåg att freden inte skulle leda till någon verklig andningspaus – snarare att bolsjevikerna skulle bli allt mer prisgivna åt de tyska militaristerna, och att kontrarevolutionen skulle uppmuntras. Där kan man konstatera att bolsjevikerna verkligen lyckades använda andningspausen till att bygga upp en röd armé som började segra under den tidiga hösten 1918, och att de inte skulle ha kunnat hindra kaiserns arméer från att ta Ukraina och krossa revolutionerna i Finland och Baltikum i vilket fall – och gått vidare mot Petrograd och längre om de hade velat. Men om Tyskland skulle ha segrat i kriget, vilket det fortfarande gick att befara hösten 1918, skulle den situation Luxemburg varnade för ha besannats. Sovjetryssland skulle ha varit bättre förberedda än i mars 1918, men å andra sidan skulle Tyskland ha kunnat frigöra segerrika arméer från västfronten att skicka österut. I en sådan situation kunde den rimliga slutsatsen mycket väl ha blivit att det hade varit bättre att ta striden med den tyska imperialismen i början av 1918 istället. Mot detta kan man förvisso i sin tur invända att en segerrik tysk imperialism skulle ha haft möjligheten att åter slå österut oavsett vad som hade hänt på våren – och givetvis kan man framhålla möjligheterna att ett förnyat angrepp på Sovjetryssland skulle ha lett till en upplösning av de tyska arméerna. Oavsett vilken bedömning man gör så presenterade Rosa Luxemburg verkliga farhågor som inte saknade grund.

Detta fick dock sin lösning av den tyska militarismens kollaps, revolutionen och vapenstilleståndet i november. Hotet från imperialismen fanns förvisso kvar, men den specifika överhängande faran från Tyskland, det Rosa Luxemburg hade talat om, hade för tillfället drastiskt minskat.

Kritiken av demokratiska inskränkningar
Rosa Luxemburgs kritik av de demokratiska inskränkningarna brukar framhållas som den viktigaste delen i hennes kritik. Det kan förvisso diskuteras om det var hennes egen uppfattning, när man läser hennes oro för vad Brest-Litovsk och kompromisserna med den tyska militarismen skulle leda till – vilket för övrigt var just den kritik som hon såg till att publicera själv. Men Brest-Litovsk var en övergående fas.

När man läser enskilda stycken kan hennes kritik onekligen verka vara förödande. Bolsjevikerna inskränkte ”de viktigaste demokratiska garantierna för ett sunt offentligt liv och för de arbetande massornas politiska aktivitet”, och utan en fri och ohämmad press är breda folkmassors välde fullkomligt otänkbart. Vidare skriver hon att Lenin tar fullständigt miste på medlen, och att ”[g]rundfelet i Lenins och Trotskijs teori är just det, att de liksom Kautsky ställer diktaturen i motsättning till demokratin”. Skillnaden ser onekligen ut att enligt henne vara principiell: de väljer diktatur istället för demokrati.(16)

Luxemburg fortsätter med att beskriva hur den proletära diktaturen måste vara arbetarklassens verk, framträda ur massornas aktiva deltagande, stå under deras omedelbara kontroll. Sen kommer dock den kanske överraskande vändningen, som många verkar ha misslyckats med att ens registrera. ”Precis så”, fortsätter hon, ”skulle också bolsjevikerna hittills ha gått fram, om de inte hade lidit under världskrigets fruktansvärda tvång, den tyska ockupationen och alla därmed förbundna abnorma svårigheter, som måste förvränga varje av de bästa avsikter och de vackraste principer ledd socialistisk politik.”(17)

Hon fortsätter på det temat:

”Allt som sker i Ryssland är begripligt och en ofrånkomlig kedja av orsaker och verkningar vilkas utgångspunkt är: det tyska proletariatets svek och den tyska imperialismens ockupation av Ryssland. Det vore att kräva övermänskliga ting av Lenin och hans kamrater, om man ytterligare ville av dem kräva, att de under sådana omständigheter skulle trolla fram den vackraste demokrati, den mest förebildliga proletariatets diktatur och en blomstrande socialistisk hushållning.”

Rosa Luxemburg visade således, i viss kontrast till sina egna formuleringar, och i fullständig motsättning till den gängse frihetliga tolkningen, stor förståelse för att bolsjevikerna tvingade agera som de gjorde. Hennes grundläggande bedömning sammanfattas snarare av de ord som följer:
”De har genom sin beslutsamma revolutionära hållning, sin förebildliga dådkraft och sin obrottsliga trohet mot den internationella socialismen verkligen utfört vad som under så fördömt svåra förhållanden kunde utföras.”

Efter detta fortsätter hon med sina farhågor:

”Det farliga börjar där de ville göra en dygd av nödvändigheten och teoretiskt fixera sin av dessa ödesdigra betingelser påtvungna taktik och anbefalla den åt det internationella proletariatet som mönstret för den socialistiska taktiken. Liksom de därmed själva ställer sig fullständigt onödigt i rampljuset och ställer sin verkliga, obestridliga historiska förtjänst under nödtvångna felstegs skäppa, så visar de den internationella socialismen, för vilken de stridit och lidit, en dålig tjänst när de i sitt förråd vill som nya insikter införa alla de av nöd och tvång i Ryssland inspirerade skevheter, som ytterst bara var utstrålningar av den internationella socialismens bankrutt i detta världskrig.”

Luxemburg medger här tydligt, trots sina skarpa formuleringar om de demokratiska inskränkningarna, att bolsjevikerna i själva verket inte hade haft så stort val. De ska ha all heder av att de gjorde vad ingen annan hade gjort, och detta så väl någon hade kunnat begära. Felet låg istället hos alla andra partier, de som inte hade tagit makten, och framför allt på de socialdemokratiska ledningar i de viktigaste länderna som helt hade lagt sig platt för sina imperialister och vägrat att ta eller ens kämpa om makten.

Som Peter Nettl konstaterar lägger hon faktiskt inte fram något verkligt, praktiskt alternativ i sin kritik av den ryska revolutionen. Jag måste hålla med om hans slutsats att hon inte skrev för Ryssland, så mycket som för Tyskland. Hon godtog att bolsjevikerna inte hade haft så stort handlingsutrymme, men ville förhindra att de ryska metoderna i onödan kopieras i Tyskland, där förhållandena för en segerrik revolution inte skulle vara lika svåra, och revolutionens demokratiska möjligheter därför skulle kunna få betydligt större utrymme. Om inte dygd gjordes av den ryska nödvändigheten.

Detta understryks i ett brev hon skrev till sin nära kamrat Adolf Warski några månader senare, i slutet av november eller början av december 1918.(18) Där skriver hon att hon hade släppt sina reservationer på de viktigaste punkterna och att bolsjevikernas terror mot kontrarevolutionen framför allt är en funktion av det europeiska proletariatets svaghet. Det enda sättet att övervinna problemen är genom den europeiska revolutionen. Det kan tilläggas att källan till detta är vad Warski senare uppgav att det hade stått. Det finns därför en källa till osäkerhet, men även om man medger möjligheten att han inte mindes alldeles rätt så kan brevets centrala slutsats utläsas redan av Den ryska revolutionen: bolsjevikernas terror mot kontrarevolutionen är framför allt en funktion av det europeiska proletariatets svaghet. Att hon skulle ha släppt sina reservationer på de viktigaste punkterna är givetvis av betydelse och underminerar än mer uppfattningen om Rosa Luxemburg som anti-leninisten – men vi behöver inte basera analysen på de raderna.

En del av Rosa Luxemburgs farhågor rörde allmänna val, och specifikt den konstituerande församlingen. Den ryska konstituerande församlingen var vald på så korrekt demokratiska grunder som någon kunde ha önskat, och valet genomfördes på ett i det stora hela korrekt och rättvist sätt, detta är även seriösa borgerliga historiker överens om. Dock var den inte desto mindre orepresentativ under den pågående revolutionen. När den valdes i november 1917 hade oktoberrevolutionen ännu inte nått, eller bara snuddat, vid stora delar av Ryssland, och då speciellt i byarna. Dessutom hade det största partiet, Socialistrevolutionärena, splittrats i två separata partier efter att vallistorna gjordes upp. Det gamla partiets höger, som var motståndare till oktoberrevolutionen, kämpade nu mot en vänster som inte bara stödde revolutionen, utan som snart skulle ingå i den revolutionära regeringen tillsammans med bolsjevikerna. Och, märk väl, också stod bakom upplösningen av konstituerande församlingen. Högerdelen av partiet hade de flesta kandidaterna på listorna, men vänstern dominerade i flera av de viktigaste städerna. Under de omständigheterna är det inte ens ur en formell demokratisk ståndpunkt lätt att avgöra vad SR:s mellan 40 procent (partiet strikt räknat) och 58 procent (inklusive ukrainska SR och en rad koalitioner på olika platser) representerade.

Rosa Luxemburg tycks ha godtagit argumenten för att upplösa församlingen, men frågade: varför valdes i så fall inte en ny? Hon följde detta med en genomgång som tonade ned betydelsen av representativa församlingars faktiska sammansättning under en revolution. Det brittiska parlamentet pressades i rätt riktning av de revolutionära massorna under 1600-talets engelska revolution, och samma sak hände med nationalkonventet under den franska i århundradet efter. Beskrivningen kanske var korrekt för de revolutionerna, men av det dra några slutsatser om att de representativa organens sammansättning under den socialistiska revolutionen är av underordnad vikt vore ganska naivt. Vad gäller den fjärde ryska duman, den som existerade under februarirevolutionen, hade hon dessutom, med den bristfälliga information hon hade tillgång till i fängelset, uppenbart fel. Den blev inte ett organ som drev revolutionen framåt under massornas tryck, utan ett organ som inte hade något med organiseringen av upproret att göra, och som bara steg fram för att ta över när revolutionen hotade att spränga alla gränser. Man bör visserligen se det i ljuset av det ovanstående, som farhågor och punkter där den kommande tyska revolutionen måste utnyttja sina bättre förutsättningar för att bli mer föredömlig än den ryska.

Likaså var hon i Ryska revolutionen orolig över bolsjevikernas inskränkningar av rösträtten för att ge arbetarklassen en kraftigt förstärkt ställning. På båda dessa punkter ändrade hon sig dock när hon stod inför den tyska revolutionen. Hon framhöll nu mycket tydligt att det var arbetar- och soldatråden som skulle ta över makten, och hon motsatte sig helt att en nationalförsamling skulle inkallas – en nationalförsamling som under de rådande omständigheterna bara kunde bli ett organ för kontrarevolutionen.

Rosa Luxemburg och Klara Zetkin i samband med Andra internationalens världskongress i Köpenhamn 1910

Luxemburgs aktivitet under den tyska revolutionen
De slutsatserna förstärks av hennes aktivitet de två sista månaderna, efter att hon släpptes ut ur fängelset när den tyska revolutionen bröt ut. Bland det sista hon gjorde, omkring nyår 1918, var att delta i grundandet av Tysklands kommunistiska parti, KPD, som snart skulle vara en del av Kommunistiska internationalen som skulle grundas i mars. Vissa vill göra en stor sak av att hon invände mot att partiet skulle anta namnet Kommunistiska, och hon var motståndare till att en ny international skulle bildas så snart, när de flesta partier som skulle ingå var helt nya eller i processen att bildas. Detta var dock en fråga det fanns olika uppfattningar om, utan att man behövde bli det minsta anti-leninistisk. Hon var mycket tydlig med att det behövdes en ny revolutionär international, och även om hon oroade sig för att de ryska bolsjevikerna skulle få för stort inflytande, då de var det enda parti som hade tagit makten, kan det knappast råda något tvivel om att de hade en självklar plats i den international hon tänkte sig.

Hon betonade också att den nya internationalen måste vara betydligt fastare organiserad än andra internationalen hade varit, och som föll samman som ett korthus i augusti 1914. Kommunistiska internationalens 21 villkor låg fortfarande i framtiden. De presenterades 1920, och Rosa Luxemburg skulle mycket väl ha kunnat komma med vissa invändningar. Redan 1916 hade hon emellertid förespråkat att de revolutionära partierna i första hand måste vara internationella, och förordat en internationell disciplin:
”3. Internationalen utgör tyngdpunkten för proletariatets klassorganisation. Internationalen avgör i fredstid frågor som rör de nationella sektionernas taktik med avseende på sådana frågor som militarism, kolonialpolitik, handelspolitik och förstamajfirande, och i krigstid beslutar internationalen om hela den taktik, som skall användas. 4. Plikten att verkställa internationalens beslut går före alla andra organisationsplikter. Nationella sektioner, som handlar mot internationalens beslut, blir uteslutna.”(19)
Utan att förneka sannolikheten av att dispyter skulle ha uppstått med Lenin är det svårt att förneka att det var Kommunistiska internationalen som var hennes naturliga hemvist.

Luxemburg och det revolutionära våldet
Det finns en myt om att Rosa Luxemburg helt tog avstånd från revolutionärt våld, torgförd av bland andra Elzbieta Ettinger.(20) Samma myt finns om bland andra mensjevikerna. I själva verket får man leta förgäves efter någon revolutionär marxist från denna tid som tog avstånd från våld på något principiellt plan. De socialdemokrater som helt förkastade revolutionärt våld gjorde det i den utsträckning de avsade sig revolutionen, och trodde att kapitalismen fredligt skulle kunna växa över i socialism, det vill säga de öppna revisionisterna.

Givetvis fanns det skillnader i synen på våld. Till att börja med var den allmänna uppfattningen att den socialistiska revolutionen behövde mindre våld än att upprätta kapitalismen, då den var rörelsen hos folkflertalet som hade att slå ned motståndet från en liten grupp utsugare. Även Lenin hade den uppfattningen, även om han på ett mer konkret plan gjorde andra bedömningar än många andra marxister. Rosa Luxemburg hade vid flera tillfällen varit kritisk till bolsjevikernas linje. Ettinger bygger sitt case framförallt på Luxemburgs kritik av Lenins konkreta uppfattning om det väpnade upproret på det ryska socialdemokratiska partiets kongress 1907. Man skulle också kunna anföra hennes misstro mot bolsjevikernas röda terror sommaren 1918 – förutom i Den ryska revolutionen uttrycktes det i brev.(21)

Det krävs dock stora mått av god vilja för att tolka detta som att hon rent allmänt tog avstånd från revolutionärt våld. I talet kritiserade hon bolsjevikerna och varnade för adventurism och att överskatta de tekniska och organisatoriska aspekterna, och hon klassade tanken på att underjordiskt beväpna arbetarklassen för att sedan sätta igång ett planerat väpnad uppror som utopisk. Istället betonade hon massornas massiva uppror. Emellertid är det ganska svårt att se att hon skulle föreställa sig detta som en stor icke-våldsaktion. Vid flera tillfällen förespråkade hon dessutom väpnad kamp klart och tydligt. Exempelvis lyfte hon fram det väpnade upproret i Moskva i december 1905 – ett uppror som de flesta mensjeviker tog avstånd ifrån som äventyrspolitik – som det årets revolutions största händelse. Och medan hon oroade sig över bolsjevikernas konkreta metoder visar ändå Den ryska revolutionen tydligt att hon helt stödde deras rätt att försvara revolutionen.

Tydligast blir det dock när man ser till vad hon skrev när den tyska revolutionen hade brutit ut i november 1918. ”För att uppnå sina mål”, skrev hon, ”behöver den proletära revolutionen ingen terror; den avskyr och hatar människomord”.(22) Det är tydligt att hon var oroad över att den röda terror som bolsjevikerna utropade i juli 1918 var för svepande och brutal. Samtidigt skrev hon dock – i en grundläggande text om vad Spartakusförbundet vill – om borgarklassens oundvikliga kontrarevolutionära motstånd:

”Hela detta motstånd måste steg för steg brytas med en stålhård näve och med hänsynslös energi. Den borgerliga kontrarevolutionens våld måste bemötas med proletariatets revolutionära våld. Bourgeoisins komplotter, ränker och sammansvärjningar med den proletära massans obändiga målmedvetenhet, vaksamhet och ständigt beredda aktivitet. Kontrarevolutionens hotande fara med beväpningen av folket och avväpningen av de härskande klasserna. Bourgeoisins parlamentariska obstruktionsmanövrer med arbetar- och soldatmassans aktiva organisation. Det borgerliga samhällets tusen maktmedel och allestädes närvaro med arbetarklassens koncentrerade och samlade makt. Det samfällda tyska proletariatets slutna front – det sydtyska och det nordtyska, städernas och landsbygdens, arbetarna och soldaterna – samverkan mellan den tyska revolutionens levande andliga ledarskap och den internationellas, och utvidgningen av den proletära tyska revolutionen är det enda som förmår att skapa den bergfasta bas som framtidens byggnad kan uppföras på. Kampen om socialismen är det våldsammaste inbördeskrig som världshistorien har skådat, och den proletära revolutionen måste förbereda sig på detta inbördeskrig genom att skaffa sig de nödvändiga verktygen och lära sig att använda dem – för att kämpa och segra.”(23)

Att hon var kritisk till hur hennes adept och nära kamrat Feliks Djerzinskij ledde organiseringen av det öppna revolutionära våldet är en sak, men det måste krävas omåttliga mängder viljestyrka för att trots dessa rader övertyga sig om att Rosa Luxemburg trodde på en fredlig revolution.

Det är också omöjligt att seriöst bedöma hennes syn på det revolutionära partiets roll utan att ta hänsyn till vad hon skrevs när hon var en av dem som organiserade Tysklands kommunistiska parti. Detta görs sällan av de frihetliga anti-leninister som vill göra Rosa Luxemburg till sin, och det är klart att följande formuleringar, från en artikel som kommenterade kommunistpartiets grundande, gör sig lite sämre när någon vill framhålla henne som ett frihetligt alternativ till Lenin:
”Det tyska proletariatets revolutionära förtrupp har slutit sig samman till ett självständigt politiskt parti”, konstaterar hon i artikelns inledning, och benämner KPD lite längre ned som ”det enda rent proletärrevolutionära lägret”.(24)
Mot slutet av artikeln utropar hon ”Tysklands Kommunistiska Parti som den proletära revolutionens stöttrupp blir det borgerliga samhällets dödgrävare”, och avslutar med: ”Att smida det tyska proletariatet till den väldiga hammare som krossar klassherraväldet, det är Tysklands Kommunistiska Partis historiska uppgift.”(25)

En ung Rosa Luxemburg


Rosa Luxemburgs plats i den kommunistiska rörelsen
Med detta sagt finns det ingen anledning att intala sig att alla åsiktsskillnader med Lenin var borta – men skillnader fanns även inom bolsjevikpartiet, och det hade det alltid gjort. Om vi börjar 1917 fanns det ett motstånd mot att bolsjevikerna skulle ta upp striden om makten, liksom det fanns ett motstånd mot oktoberrevolutionen, och en betydande del av ledningen ville ingå i en koalition med mensjevikerna och socialistrevolutionärerna, med den nedtoning av de revolutionära kraven som detta skulle ha krävt. Det finns inget som tyder på att Rosa Luxemburg hade någon sympati för den moderata oppositionen, däremot kan vi förmoda att hon hade varmare känslor för den vänsterkommunistiska opposition som förkastade fredsavtalet med Tyskland och centralmakterna i mars 1918. Vänsterkommunisterna tog även upp andra frågor, och för en tid omfattade de merparten av partiet, men de förblev lojala bolsjeviker. Senare oppositioner av betydelse var de så kallade demokratiska centralisterna, som ansåg att partiet inte gjorde tillräckligt för att bekämpa den gryende byråkratiseringen, och hade anammat ett alltför auktoritärt funktionssätt, och Arbetaroppositionen under Alexander Sljapnikov, till vilken även Alexandra Kollontaj slöt sig. Efter att Lenin lämnat den aktiva politiken på grund av sjukdom, och senare död, uppstod Vänsteroppositionen under Trotskij.

Samtliga dessa fortsatte att vara lojala bolsjeviker, med det oundvikliga undantaget av enstaka individer som demoraliserades. Internationellt fanns det kommunister som bröt politiskt med bolsjevikerna under trycket av det som skedde. Vissa efter freden i Brest-Litovsk, vissa efter Kommunistiska internationalens vändning till enhetsfrontspolitiken, andra efter den nya ekonomiska politiken med dess eftergifter till marknaden 1921, eller krossandet av revolten i Kronstadt samma år. Många andra kastades ut ur den officiella kommunistiska rörelsen i takt med att den byråkratiserades, som hela Vänsteroppositionen med Trotskij i spetsen.

Det går inte att avgöra var Rosa Luxemburg skulle ha placerat sig i de händelser och splittringar som inträffade efter hennes död. Det finns ingen anledning att anta annat än att hon skulle ha fortsatt i det tyska kommunistpartiet under åtminstone de närmaste åren, och gett det en mer kapabel ledning än vad som blev fallet efter den spartakistiska ledningens decimering 1919. Vi kan inte säga något om hur detta hade påverkat KPD:s insatser under revolutionerna 1921 och 1923, men det är i vilket fall svårt att se hur det kunde ha gått sämre än det gjorde.

I vilket fall skulle det ha behövts fler självständigt tänkande revolutionära marxister med hennes kapacitet – något det inte fanns speciellt många av till att börja med – när Sovjetunionen byråkratiserades och Kommunistiska internationalen blev ett redskap för dess alltmer konservativa politik. Vi har därför all anledning att betrakta de reaktionära frikårernas mord på henne och Karl Liebknecht, på uppdrag av den socialdemokratiska ledningen i samarbete med generalstaben, som en av de stora förlusterna när den revolutionära vågen efter 1917 besegrades.

Jens-Hugo Nyberg

Fotnoter
1. Alla biografiska uppgifter är hämtade från Nettl, Peter, Rosa Luxemburg, den bästa biografin om henne.
2. http://marxistarkiv.se/klassiker/luxemburg/sociala_reformer_eller _revolution.pdf
3. V. I. Lenin, ”To A.G. Shlyapnikov”, Collected Works vol 35, s. 168.
4. http://marxistarkiv.se/klassiker/luxemburg/masstrejk.pdf
5. 1903. Second Congress of the Russian Social Democratic Labour Party (New Park 1978).
6. V. I. Lenin, ”Report on the unity congress of the R.S.D.L.P”, Collected Works vol. 10, s. 376
7. http://marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1904/svar_till_rl-ett_steg_ framat.pdf. Lenin har faktiskt en poäng när han i inledningen skriver att kamrat Luxemburgs artikel inte ger läsaren kännedom om hans bok, utan om någonting annat.
8. Rosa Luxemburg, ”The role of the Bourgeoisie and the Proletariat in the Russian Revolution”, i Witness to Permanent Revolution, ed. Richard Day och Daniel Gaido (Haymarket 2011), s. 559. I åtminstone mitt exemplar saknas sidnumrering så långt fram i boken, så ev. får ni bläddra lite.
9. Se också http://marxistarkiv.se/klassiker/leblanc/leblanc-lenin_rosa_och_revolutionara_partiet.pdf
10. http://marxistarkiv.se/klassiker/lenin/Vadborgoras.pdf
11. En ordentlig genomgång av frågan finns här http://www.arbetarmakt.com/2015/06/lenin-varldsrevolutionen-och-den-nationella-sjalvbestammanderatten/
12. Rosa Luxemburg, The National Question, ed. Horace B. Davis (New York, 1976).
13. http://marxistarkiv.se/klassiker/luxemburg/ry_rev_orgfragor.pdf respektive http://marxistarkiv.se/klassiker/luxemburg/ryska_revolutionen.pdf
14. http://marxistarkiv.se/klassiker/luxemburg/ryska_revolutionen. pdf, s. 4–6.
15. http://marxistarkiv.se/klassiker/luxemburg/ryska_revolutionen.pdf s. 9-12, samt https://www.marxists.org/archive/luxemburg/1918/09/11.htm, som hon betecknande nog lät publicera själv, till skillnad från kri-tiken av de demokratiska inskränkningarna.
16. Utläggningen om detta finns i http://marxistarkiv.se/klassiker/ luxemburg/ryska_revolutionen.pdf, s. 12–18
17. http://marxistarkiv.se/klassiker/luxemburg/ryska_ revolutionen.pdf, s. 18. De följande citaten är från s. 18 f.
18. https://www.marxists.org/archive/luxemburg/1918/letters.htm#a
19. http://marxistarkiv.se/klassiker/luxemburg/antingen_eller.pdf s. 8.
20. Elzbieta Ettinger, Rosa Luxemburg, utgiven på svenska av Forum 1991 är lite mindre faktamässigt pålitlig än Peter Nettls biografi. Den fokuserar främst på relationen med Leo Jogiches, och alla politiska bedömningar i den tas bäst med en nypa salt.
21. Se t. ex. ”To Julian Marchlewski” i The Letters of Rosa Luxemburg (Verso, 2013), s. 473 f. Volymen är även i övrigt en viktig källa till hennes reaktioner på oktoberrevolutionen.
22. http://marxistarkiv.se/klassiker/luxemburg/vad_vill_spartakusforbundet.pdf, s. 3.
23. http://marxistarkiv.se/klassiker/luxemburg/vad_vill_spartakusforbundet.pdf s. 4
24. http://marxistarkiv.se/klassiker/luxemburg/den_forsta_partidagen.pdf s. 1.
25. http://marxistarkiv.se/klassiker/luxemburg/den_forsta_partidagen.pdf s. 2.

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *