Till oktoberrevolutionens försvar

Eisensteins klassiska men dramatiserade version av stormningen av Vinterpalatset

I år är det 100 år sedan ryska revolutionen 1917. För borgare har ryska revolutionen blivit symbolen för något av det värsta man kan tänka sig, och de vet inte till sig av harm när någon försvarar den.

Socialister har däremot all anledning att vara stolta, och att hämta inspiration från denna historiens hittills mäktigaste revolution. Inte genom att förneka misstag, eller genom att måla upp en idealbild som vi försöker intala oss själva och andra var verkligheten. Idealbilder är en dålig utgångspunkt för att dra lärdomar av erfarenheter.

Vi kommer till problemen den ställdes inför, men oktoberrevolutionen i Ryssland förbjöd all diskriminering på grundval av kön, etnicitet och religion, avskaffade alla ståndsprivilegier, legaliserade skilsmässor, homosexualitet och aborter, avskaffade begreppet ”oäkta barn”, gav bönderna jord, var ett mäktigt uppror mot det pågående världskriget som mördade miljontals, proklamerade de förtryckta nationernas självbestämmanderätt och höjde den koloniala revoltens fana samt brännmärkte rasism och antisemitism. Dessutom utlovade den social rättvisa, arbetarstyre, fred och en framtida, internationell socialism.

Många skulle invända att arbetarstyret aldrig förverkligades, att det i själva verket bara var ett cyniskt lurendrejeri från Lenins sida, som hade helt andra planer. Vi återkommer till detta. Men vi kan konstatera vilken inspiration revolutionen var för arbetare och revolutionärer långt utanför Rysslands gränser. Störst var effekten i Europa, men även i resten av världen. Uppror och revolutioner uppstod i flera länder. Sovjetrepubliker uppstod i Ungern och Bayern, en revolutionär arbetarregering tog makten i södra Finland, revolutionärer styrde Lettland och slogs om makten i Estland, kejsare fick fly från både Tyskland och Österrike, och socialdemokraterna bildade regering. En våg av fabriksockupationer svepte över Italien, och en djup radikalisering nådde Frankrike och Spanien. Även Sverige skakades, och på hösten 1918, när revolutionen nådde Tyskland, såg borgerligheten sig tvingad att gå med på den allmänna rösträtten.

Även om dagens anarkister ofta betraktar oktoberrevolutionen som från början till slut en diktatorisk bolsjevikkupp utlöste den när det begav sig en enorm entusiasm i alla revolutionära läger. Många anarkister slöt sig till bolsjevismen, med Victor Serge och Big Bill Haywood från IWW som de kanske kändaste namnen. I Sverige kan vi nämna Hinke Berggren. Andra fylldes av entusiasm utan att dra sig politiskt närmare Lenin. Den spanska anarkosyndikalistiska fackföreningen CNT gick med i Kommunistiska Internationalen, även om de drog sig ur året därpå. 

Kupp eller revolution
Oktoberrevolutionen kallas oftast för kupp av dess motståndare. Detta bottnar vanligtvis i fientlighet eller okunnighet. Bilden som frammanas är en liten disciplinerad grupp som genom en välplanerad kupp tar statsmakten i sina händer, och använder den mot alla sina motståndare, lite som Pinochet i Chile. Den bilden har inte mycket med verkligheten att göra. Dels hade inte bolsjevikerna den bas i militärens ledning som Pinochet och hans sammansvurna hade – de var som bekant höga officerare, och hade inflytelserika vänner som storkapitalister och USA:s representanter – och dels fanns det inte längre någon statsapparat att bara ta över. Att ta makten i Petrograd och utropa den revolutionära regeringen var bara ett steg på vägen, att sprida makten geografiskt var en process som tog några månader, med allvarliga gatustrider på några ställen, som Irkutsk, och gick med förvånansvärd lätthet på många andra. Detta hade varit omöjligt utan ett utbrett stöd.

Det stödet visade sig i att bolsjevikerna fick stöd av en majoritet på andra allryska sovjetkongressen i samband med oktoberrevolutionen, liksom de redan hade stöd av en majoritet i Petrogradsovjeten, i Moskva liksom i merparten av de viktigaste städerna. Det centrala här är inte formella folkmajoriteter. En central punkt i den revolutionära marxismen är att samhällsomvälvningar inte avgörs av folkomröstningar, eller ens parlamentsval under ideala förhållanden. Detta handlar inte så mycket om vad man tycker vore mest rättvist och demokratiskt, utan om hur samhället fungerar. Borgarklassen skulle knappast tillåta att deras makt och privilegier avskaffades på grund av demokratiska hänsyn. De har alla möjligheter till ekonomiskt sabotage och att finansiera kontrarevolution, och gång på gång har de borgerliga statsapparaterna klivit in som deras trogna försvarare.

En annan, inte mindre fundamental aspekt är att socialismen kräver ett aktivt deltagande på gräsrotsnivå, något helt annat än att bara lägga en röst på ett parti vart tredje eller fjärde år. Revolutionen måste därför bygga på massmobilisering av arbetarklassen – som genom arbetarråden. 

Den provisoriska regeringen hade inte tillsatts genom något allmänt val – den fick sitt demokratiska mandat genom att Petrogradsovjeten – och när den hade valts sovjeternas allryska exekutivkommitté – gav den sitt stöd. I oktober hade den nya sovjetmajoriteten dragit tillbaka det stödet.

Statsduman och Petrogradduman kanske någon invänder. Och den provisoriska regeringen hade givetvis sitt ursprung i den fjärde duman, som fortfarande stödde den. Dess femåriga mandatperiod hade dock löpt ut hösten 1917, vilket emellertid är mindre viktigt än hur den valdes. Första duman valdes 1906, och var en eftergift som revolutionen hade tvingat på den motvilliga tsaren. Den valdes dock på långt ifrån lika rösträtt – befolkningen var indelad i klasser, där jordägarnas och borgarklassens röster vägde långt tyngre än arbetarnas och böndernas. Dess sammansättning blev trots detta alltför radikal för tsaren, så han lät upplösa den efter bara några månader. Samma sak hände med den andra duman, så när den upplöstes lät tsaren ändra vallagen för att ge ännu större övervikt åt de härskande klasserna, och ytterligare begränsa arbetarklassens representanter. Givetvis kan inte ett organ med garanterad majoritet för de högre samhällsklasserna ha något demokratiskt mandat under en arbetarrevolution. Petrogradduman och dumorna i andra städer var valda på mer demokratisk grund – men bortsett från att de bara representerade enskilda städer så hade bolsjevikerna och andra som stödde oktoberrevolutionen slagit fast att makten skulle utgå från sovjeterna.

Upplösningen av konstituerande församlingen
Det främsta argumentet för att oktoberrevolutionen var odemokratisk har varit upplösningen av den konstituerande församlingen, efter bara en dags sammanträde. Bolsjevikerna hade bara stöd av 25 procent, lyder argumentet, således var deras agerande ett brott mot allt vad demokrati heter.

Detta bortser dock från flera viktiga faktorer. Upplösningen av församlingen hade stöd av mer än 25 procent – blocket av bolsjevikerna och vänster-SR, som också stod bakom upplösningen, fick mellan 35 och 40 % i omröstningarna i församlingen. Men även detta är i underkant. Det största partiet, Socialistrevolutionärerna (SR), hade splittrats i en vänsterdel, som stödde oktoberrevolutionen och för en tid satt i regeringen med bolsjevikerna, och en högerdel som motsatte sig den. Splittringen hade skett efter att vallistorna hade gjorts upp, men innan valet hölls i november. Valresultatet avspeglade därför hur listorna hade gjorts upp, inte hur stort stöd de nu separata partierna hade. I Petrograd och flera andra städer dominerade vänstern, men listorna bestod överväldigande av kandidater från högern. Valresultatet för SR var därför missvisande. Detta har stor betydelse då SR fick mellan 40 procent – SR strikt räknat – och 58 procent om man räknar ukrainska SR och en massa koalitionslistor på olika platser.

När reformister, liberaler och andra idealister resonerar finns det alltid en möjlighet att välja demokrati. Bara bolsjevikerna inte skulle ha varit så odemokratiska skulle ingenting ha kunnat hindra demokratins och frihetens seger. Utsikterna för ett parlamentariskt system är dock inte självklara oavsett tid och rum, utan beror på vilka krafter som är beredda att försvara det, och vilka som bekämpar det.

Arbetarklassen hade i stor utsträckning vunnits för klasskamp för socialism, och var inte beredda att ge upp sin nyvunna ställning i fabrikerna för kapitalisternas återupprättade styre. Bönderna var framför allt intresserade av att ta den jord som de inte hade, och behålla den när de hade tagit den med bolsjevikernas stöd. Kapitalisterna var betydligt mer intresserade av att återupprätta sin makt över ekonomin än någon formell demokrati. Den borgerliga demokratins traditionella främsta försvarare, städernas småborgerlighet och mellanskikt, som advokater, journalister, lärare, var, i förhållande till i Västeuropa svaga.

Inte bara var den formella demokratins krafter förhållandevis svaga – det fanns enorma motsättningar som knappast skulle kunna lösas med förhandlingar. Arbetarklassen hade fått en helt annan ställning sedan februarirevolutionen, och kapitalisterna var inte längre herrar i sina fabriker. Kapitalism kräver dock att kapitalisterna är herrar inom sina domäner, och kan göra tillräckliga vinster. Ett visst mått av organiserad motmakt från arbetarklassens sida kan förvisso fungera, men knappast på den nivån som rådde i Rysslands städer 1917. En uppgörelse var oundviklig, antingen arbetarna eller kapitalisterna måste kuvas.

Samtidigt luckrades disciplinen i Rysslands arméer upp mer och mer, och allt fler krävde ett slut för det krig som kostat miljontals människoliv. Frågan om fred var en av de viktigaste bakom att bolsjevikerna kunde ta makten. Vilken annan regering som helst skulle ha fått väldiga problem med den frågan.

Böndernas stora massa var enig bakom kravet på jord, och försök att dra ut på den frågan, eller att rent av snuva bönderna skulle hota att underminera vilken regering som helst, liksom den i hög grad bidrog till att underminera den provisoriska regeringens ställning.

Den andra sidan av myntet är att kontrarevolutionen oundvikligen skulle ha rest sig. I vilken grad och vilka former den skulle ha tagit sig kan förstås inte avgöras, men kapitalisterna ville återta sin makt, godsherrarna ville försvara sin jord, nationalisterna ville slå ned alla frihetsrörelser bland de förtryckta nationaliteterna, och alla som stod bakom Rysslands krigsansträngningar ville slå ned dem som hotade att upplösa den militära fronten mot Tyskland.

Situationen i Ryssland 1917 var därför i hög grad instabil. Till det ovanstående måste tilläggas krisen inom matförsörjningen. Detta hade varit en av de viktigaste faktorerna bakom februarirevolutionen, och den hade inte förbättrats. Det är välkänt vilka stora svårigheter bolsjevikerna fick med att föda städerna på en nivå som ens höll den rena svälten borta. Problemen började dock inte i oktober, utan var stora redan i februari, och förvärrades under året. Även den formellt mest demokratiska regering skulle ha riskerat att dränkas av detta problem.

Av de direkt kontrarevolutionära försöken för oktober är general Kornilovs kuppförsök det mest kända. I förhållande till kontrarevolutionens behov må det ha varit ett patetiskt och förvirrat försök, men det skulle oundvikligen ha kommit fler. Andra reaktionära rörelser uppstod bland kosackerna. Under 1917 greps även en stor del av dem av längtan efter fred, och Donkosackernas ataman general Kaledin lyckades inledningsvis inte organisera något försvar mot de framryckande rödgardisterna. Detta ändrades dock. Inte för Kaledin förvisso, då han hade skjutit sig själv i desperation, men väl för hans efterträdare Krasnov. Så även i andra kosackområden. Om inte annat var det oundvikligt att kosacker skulle ha organiserat ett försvar av sina privilegier gentemot den befolkningsmajoritet även i kosackområdena som inte var kosacker, och därför saknade deras privilegier.

Vi behöver inte sluta oss till dem som säkert hävdar att enda alternativet till bolsjevikerna hade varit en proto-fascistisk diktatur – däremot kan vi konstatera att varje form av stabilitet hade legat långt bort, och att en sådan mycket väl kunde ha uppstått.

Andra allryska sovjetkongressen som beslöt att ta makten och tillsätta den första bolsjevikregeringen

Frågan om det var ”rätt” att ta makten
Vi behöver inte försöka besvara frågan om det var rätt, i historiens ljus, att ta makten i oktober – om det skapade en bättre värld och bättre förutsättningar för den vidare kampen på lång sikt. Det vanligaste hos kommunister har varit att svara ett självsäkert ja på frågan. Och det finns mycket man skulle kunna anföra. Revolutionen utgjorde en stor inspiration för kampen, den gav ett mäktigt bränsle till den spirande koloniala revolten, den hängde som ett hot över Europas borgarklasser och hjälpte till att tvinga fram rösträttsreformer, rättigheter för arbetare och välfärd. Det var framför allt Sovjetunionen som krossade Hitlers nazistiska horder.

Samtidigt vet vi att den stalinistiska kontrarevolutionen och de alltmer konservativa byråkrater som styrde i Moskva lyckades göra den kommunistiska världsrörelsen till ett lydigt redskap för sina byråkratiska manövrar, och blev ett hinder för verkligt revolutionära rörelser. Efter att ha splittrat och lamslagit den tyska arbetarklassens kamp mot den framväxande nazismen började Stalin prioritera en allians med de ”demokratiska” imperialistmakterna framför allt annat, vilket hjälpte kapitalismen att rida ut radikaliseringen – och på ett ännu tydligare sätt hjälpte Sovjetunionen till att stabilisera kapitalismen efter andra världskriget, där det mäktiga franska kommunistpartiet istället för att kämpa om makten bidrog till att återuppbygga det franska kolonialväldet. Däremellan kom pakten med Hitler som förvirrade kommunister i alla länder när den antifascistiska propagandan i en handvändning nästan helt försvann – för att för att förbytas i smicker av Sovjetunionens demokratiska imperialistmakter efter Nazitysklands invasion.

Den frågeställningen är förvisso intressant, även om det knappast går att besvara vad som hade hänt om bolsjevikerna hade handlat annorlunda. Men att bedöma deras handlingar utifrån den är helt orimligt. Vi kan bara bedöma dem utifrån situationen som den såg ut då.

Ingen, utom utopister, hade trott att socialismen skulle kunna segra om den isolerades till Ryssland. Detta var bolsjevikledningens enda perspektiv. Lenin betonade det gång på gång, både före och efter oktoberrevolutionen, liksom han hade gjort 1905. Inte bara det, han var övertygad om att revolutionen vad dömd att gå under om den inte fick stöd av de mer utvecklade länderna. Inte bara var Ryssland underutvecklat i förhållande till exempelvis Tyskland och Storbritannien, och förött av kriget – deras utgångspunkt var att socialismen bara kunde byggas på internationell nivå. Ingen i bolsjevikledningen trodde något annat. Ingen uppgift var viktigare för den nya sovjetregeringen än att sprida revolutionen.
De var därför helt medvetna om att de skulle befinna sig i väldiga svårigheter ifall revolutionen inte spred sig. Det var på så sätt ett vågspel. Var det därför, som de mer reformistiskt, eller mer abstrakt revolutionära hävdade, dumdristigt? Borde de ha väntat tills Ryssland var mer utvecklat, eller att en revolution hade brutit ut och segrat i någon mer framstående industrination?

Ett problem med det resonemanget är att revolutioner inte bara görs när man vill, när produktivkrafterna nått en viss nivå, eller under omständigheter som man själv väljer, och man kan inte bara besluta sig för att vänta ett halvår. Uppfattningen att utvecklingen och arbetarnas organisering stiger i en jämn kurva, och sedan, vid en given tidpunkt kan ta över med ett ganska enkelt handgrepp hade vunnit insteg i andra internationalen. Om än inte alltid uttalat blev det alltmer det dominerande synsättet. På grund av det formellt ortodoxa språkbruket, som talade om revolution och proletariatets diktatur, hade vänstern inom internationalen kvar illusioner om dess ledning och dess ledande parti, tyska SPD. Rosa Luxemburg, som kunde iaktta SPD på närmare håll, hade i högre grad än Lenin genomskådat den officiella ortodoxin, men inte heller hon anade hur illa det höll på att bli.

Den linjära synen på utvecklingen kunde kanske verka rimlig under andra internationalens uppgångsperiod, även om vänstern insåg att borgarklassens motstånd skulle bli ursinnigt, och revolutioner ingen lätt sak. Utvecklingen sedan dess, den revolutionära vågen efter 1917 och senare revolutionära uppsving, har dock helt vederlagt denna linjära syn. Istället uppstår revolutionära situationer periodvis, systemet råkar i kris, arbetarklassen radikaliseras och den härskande klassen råkar i förvirring, splittring och villrådighet. Detta är dock ett övergående tillstånd. Arbetarklassens massor kommer inte att vara på fötter hur länge som helst om inget händer, borgarklassen och dess politiska representanter kommer att åter kunna formera sig kring en handlingslinje för att återta initiativet, och kontrarevolutionen kan organisera sig.

Detta kan ske på ett relativt enkelt sätt, som efter 68-uppsvinget i Västeuropa. Vi ska givetvis inte överdriva om hur smärtfritt det gick, men den utlöste ingen massiv kontrarevolutionär orgie. Den officiella politiken vreds åt vänster för åratal framåt, och arbetarklassen vann en del betydande eftergifter, som ökade rättigheter på jobbet i Sveriges fall. Men möjligheterna till mer radikal förändring, och till och med att angripa kapitalismens själva grunder förspilldes inte desto mindre. Arbetarklassen låg inte kvar på samma position i den stigande kurvan, som bara kunde omsättas i handling och revolution. Några år senare var situationen istället helt annorlunda. Att inte utnyttja en revolutionär kris till att ta makten får alltid konsekvenser. Oftast betydligt värre än efter 68-uppsvinget.

Med den bitterhet, och den mer djupgående krisen för hela det rådande systemet som rådde efter första världskriget kunde kapitalismens företrädare inte hoppas på att rida ut den revolutionära vågen så lätt. I land efter land trycktes arbetarklassen tillbaka med betydligt brutalare metoder. I Sverige, efter klasstrider som visserligen var hårdare än något vi har sett här sedan dess, men milda om man jämför med Europa i stort. Det krävdes inte någon vit terror, även om borgerliga miliser började formeras och säkerligen hade varit redo vid behov, vid sidan av polis och militär. Vi kan förstås nämna Ådalen 1931 som en liten försmak på hur det hade kunnat gå. I Italien kom däremot fascisterna till makten, och även i Tyskland behövde socialdemokraternas ansträngningar att bevara kapitalismen 1918–19 genom eftergifter hjälp av en rejäl dos våld från frikårerna. I Spanien påbörjades en spiral av stigande våld i framförallt Barcelona, som mynnade ut i Primo de Riveras diktatur 1923. I det fallet var det dock bara ett förspel till vad som skulle komma.

I Ryssland hade det rådande systemet – redan utsatt för väldiga påfrestningar under världskriget – i hög grad underminerats av februarirevolutionen. Arbetarklassen krävde högre löner, kortare arbetstid, och inte minst att de lade sig i chefernas rätt att styra och ställa om avskedanden och annat. De krävde i många fall att chefen skulle finansiera en arbetarmilis genom att betala löner när de var i tjänst, och ibland tog de med sitt röda garde till löneförhandlingar och hotade att köra ut chefen i en skottkärra och dumpa honom i Neva om han inte tog reson. Bönderna krävde samtidigt allt mera högljutt att få godsherrarnas jord, och började ta saken i egna händer. Disciplinen i armén luckrades upp, och rörelser för självständighet bland Rysslands förtryckta nationer fick luft under vingarna. Någon kapitalistisk normalitet var omöjlig under dessa förhållanden. Det var, ur kapitalisternas perspektiv, helt nödvändigt att på något sätt kuva arbetarna och bönderna.
Det går därför inte att bedöma oktoberrevolutionen bara utifrån problemen som självfallet och med nödvändighet uppstod efter maktövertagandet. Att inte ta ha tagit makten skulle också ha fått konsekvenser. Situationen 1917 hade varit omöjlig att upprätthålla någon längre tid. Kapitalisterna behövde återfå den fulla kontrollen över sina fabriker, officerarna och byråkraterna behövde återupprätta sin prestige och position, godsherrarna skulle ha behövt försvara sin jord – eller ge upp. Kornilovs kuppförsök i augusti må i mycket ha varit en förvirrad fars, men att kontrarevolutionen skulle formera sig var oundvikligt.

Det hade givetvis varit möjligt att hoppas att den revolutionära stormen helt skulle bedarra, och arbetarna och bönderna efter ett tag av sig själva, kanske efter lite eftergifter, skulle ha återgått till en normalare och lugnare tillvaro. Utvecklingen under hela 1917 ger dock mycket klent stöd för detta. Dittills hade de ju bara radikaliserats. De krävde allt radikalare åtgärder mot kapitalisterna, mot spekulanter, för jord, för bröd, för fred, för att inte låta cheferna styra och ställa som de ville. Självfallet kan det invändas att bolsjevikerna bidrog till detta genom sin agitation, men det är samtidigt uppenbart att det inte var de som hade skapat den revolutionära vågen. De red på den och lyckades kanalisera den till eget inflytande, men arbetarnas och böndernas radikalisering hade varit ett akut problem för alla planer på kapitalistisk normalisering även utan Lenin.

Vi kan ta Finland som exempel. Den revolutionära situation som uppstod 1917 nådde även Finland, som då lydde under tsaren. Radikaliseringen och konflikterna ökade under året. Finland saknade dock ett parti som bolsjevikerna – det socialdemokratiska partiet hade ännu inte splittrats i revolutionärer och reformister. Snarare än att partiet gick i spetsen för utvecklingen, drevs det framåt av arbetarna, och det avstod från att ta makten i samband med generalstrejken i november, när tidpunkten var som mest gynnsam. Sönderfallet av Finland i två delar, en revolutionär och en kontrarevolutionär, fortsatte, och i januari 1918 accepterade partiet med vånda den makt som det bara hade att plocka upp.

Kontrarevolutionen under general Mannerheim, som mindre än ett år tidigare hade varit en lojal underhuggare till tsaren, hade dock organiserat sig bättre än i november, och fick därtill hjälp av Tyskland. Detta samtidigt som den röda regeringen inte förmådde organisera försvaret av revolutionen på ett tillräckligt energiskt och beslutsamt sätt, och hjälpen de ryska bolsjevikerna kunde skicka var betydligt mindre än den vita tyska hjälpen.

De vita horderna segrade i inbördeskriget, men det faktum att Finland om något var mera utvecklat och kultiverat än Ryssland, att några reaktionära strömningar i stil med Ryssland proto-fascistiska svarta hundraden saknades, att arbetarpartiet gripit makten högst motvilligt och sedan tagit avstånd från röd terror hjälpte inte den finska arbetarklassen. Den vita terrorn skördade mer än 20 000 liv – sannolikt en låg uppskattning, utöver dem som dött i strider. Tiotusentals andra blev inspärrade i läger, radikala arbetare var rättslösa i åratal framöver, och det nybildade kommunistpartiet skulle vara förbjudet i årtionden.

Finland upprättade ett parlamentariskt system, dock ett som under många år skulle förfölja den radikala vänstern, och de kunde göra det bara genom att krossa arbetarnas kamp. Även om vi inte kan säga något säkert om att det hade slutat med en halv- eller helfascistisk diktatur om bolsjevikerna inte hade tagit makten är det svårt att se att den borgerliga ordningen i Ryssland, med dess tradition av svarta hundraden med viss massbas, avrättningar, förtryck, reaktionära generaler, kosacker och blodiga anti-judiska pogromer skulle ha kunnat upprättas på ett mera skonsamt sätt. Förmodligen skulle det ha blivit betydligt värre.

Liberaler och reformister brukar utgå från den idealistiska uppfattningen att det alltid finns möjligheter till en demokratisk utveckling. Det fanns förvisso moderata socialistiska och liberala krafter. Rysslands liberala parti, de konstitutionella demokraterna, eller kadeterna, gjorde sig dock grundligt avskydda av arbetarklassen 1917, och skulle snart helhjärtat sluta upp bakom den vita kontrarevolutionen. Mensjevikerna och Socialistrevolutionärerna kunde samla ett långt större stöd än kadeterna. De hade dock haft ett halvår på sig att försöka reda upp situationen i Ryssland. Man kan säkert argumentera för att de hade behövt längre tid – men det är svårt att se att de lyckades lösa någonting. Den grundläggande anledningen till att de tappade i stöd under sin tid i regeringen var inte extremistisk bolsjevikisk agitation, utan att de inte lyckades lösa några av de grundläggande problemen med freden, jorden och den ekonomiska krisen. Utvecklingen gick dem ur händerna, och även om vi förmodar att de skulle ha kunnat skapa en stabil regering om inte bolsjevikerna hade lagt käppar i alla deras hjul så hade problemet med att arbetarna måste kuvas tillräckligt för att återupprätta en hållbar kapitalistisk ekonomi återstått. Hösten 1917 var det inte lätt att se några möjligheter till kompromisser mellan arbetarklassen och kapitalisterna.

Att svårigheterna var stora för ett bolsjevikparti vid makten var uppenbart. Faktiskt var de centrala bolsjevikledarna Zinovjevs och Kamenevs farhågor inte ogrundade. Mer än något annat oroade de sig för att världsrevolutionen inte var redo att följa Rysslands exempel. Men det hade inte varit möjligt att bara pausa den revolutionära situationen. Krisen inom ekonomin och svårigheterna att få fram föda till städerna skulle med största sannolikhet ha ökat, liksom den hade gjort under hela 1917, vilket skulle innebära att situationen vid makten verkade bli svårare om de väntade. Stora delar av arbetarklassen skulle antingen ha försjunkit i apati då ingenting hände, eller försökt pressa fram ett avgörande som bara kunde ha blivit mindre organiserat än oktoberrevolutionen. Bolsjevikpartiet skulle i den situationen knappast ha kunnat undgå att tappa i stöd. Inte minst skulle kontrarevolutionen ha getts en möjlighet att samla sig ur sin förvirring.

I oktober gick det förhållandevis lätt att ta makten. Om det hade uppskjutits till ett senare tillfälle skulle svårigheterna sannolikt ha blivit betydligt större – liksom svårigheterna väl vid makten. Risken är väldigt påtaglig att det skulle ha lett till ett nederlag på det ena eller andra sättet. Världsrevolutionen kräver att någon går i spetsen. Bolsjevikerna gjorde detta, och vi kan bara instämma med Rosa Luxemburg och otaliga andra revolutionärer i berömmet över att de vågade. Det kan inte uteslutas att det i det långa loppet hade varit bättre för revolutionen om de hade avstått. Detta vet vi dock ingenting om. Däremot vet vi att det alltid kommer att finnas svårigheter, och att om ingen vågar ta steget kommer det inte att bli någon revolution. Utifrån situationen på hösten 1917 och allt bolsjevikerna visste – till skillnad från utifrån ett historiskt facit – var det därför helt rätt att de tog makten. Alternativet hade varit att ge upp den gynnsamma situationen, och riskera ett stort nederlag. De gav alla revolutionärer ett exempel att följa.

Efter revolutionen gäller nya förutsättningar
När man väl har gripit makten är tärningen kastad, och det är inte bara att släppa den och hoppas att allting kan bli som förut. Att ha avsatt en regering kommer att få konsekvenser, liksom att ha konfiskerat egendom. Ännu värre blir det givetvis om åtgärderna man tillgripit till revolutionens försvar inneburit dödsoffer. Och även om det hade krävts stor möda för att kuva arbetarna och bönderna även före oktoberrevolutionen, blev den uppgiften betydligt svårare efteråt, när bönderna över hela Ryssland tog över godsherrarnas jord, och arbetarna drev igenom storskaliga nationaliseringar av fabriker, och var mindre mottagliga än någonsin för tanken på att kapitalisternas styre skulle återupprättas.

Bolsjevikerna kom till makten på sovjeternas mandat. Andra allryska sovjetkongressen hade gett sitt bifall, liksom senare sovjetkongresser skulle göra. Innan dess hade sovjeterna i de viktigaste, största och mest industrialiserade städerna ställt sig bakom idén om sovjetmakt – ofta men inte alltid genom en ren bolsjevikmajoritet.

Den ena centrala lärdomen av hela den ryska revolutionen är sovjeterna, arbetarråden. När de framträdde under revolutionen 1905 – den mest kända var S:t Petersburgsovjeten, även om den inte var den första – var de inte uttänkta av någon teoretiker, utan kastades fram av kampens behov och organiserades nedifrån. De började som strejkkommittéer, och började snart ta över allt fler funktioner, och utvecklades mot en alternativ regering, en som byggde på de revolutionära och mobiliserade arbetarna.

S:t Petersburgsovjeten upplöstes av tsarens trupper, liksom andra i sitt slag. När revolutionen hade slagits ned fanns inga möjligheter för sovjeterna att frodas. Minnet skulle dock leva kvar. Idén skulle återkomma genom åren för att sedan spela en ännu viktigare roll 1917.

Efter februarirevolutionen blev sovjeternas betydelse uppenbar. Mensjevikerna och den dominerade trenden hos socialistrevolutionärerna stödde en parlamentarisk regim, och motsatte sig därför att sovjeterna skulle ta över makten, men såg dem som viktiga organ för arbetarna att utöva tryck på regeringen genom. Bolsjevikerna och andra revolutionära strömningar ville däremot basera styret just på sovjeterna.

Sovjeter har sedan dess uppstått i en mängd revolutionära situationer. Oftast i en outvecklad form, men ändå som en gräsrotsorganisering från de kämpande arbetarna. Vi kan givetvis inte ha någon dogm om att de måste se ut precis som i Ryssland 1917 – men det kommer att behövas gräsrotsorgan som kan samla och leda kampen, och sedan sammanslutas i större geografiska enheter och ta över makten. Revolutionära situationer och revolutioner har sina upp- och nedgångar, och vi kan givetvis inte räkna med att de sammanfaller med de parlamentariska mandatperioderna. Men även när så är fallet kommer det att behövas direkta sammanslutningar av representanter för den mobiliserade och radikaliserade arbetarklassen. Och byggandet av socialismen kräver aktiva och engagerade arbetare – inte en massa som får nöja sig med att rösta vart fjärde år, som i parlamentariska församlingar.

När kommunister pratar om fördelarna med arbetarråden brukar den verkligt demokratiska aspekten framhållas i första hand, eller ibland uteslutande. Arbetarråden är en form som bygger på gräsrotsengagemang, där den aktiva arbetarklassen väljer sina representanter, som sitter utan privilegier, och kan avsättas så snart hen inte längre har arbetarnas förtroende.
Och ja, det är givetvis idealet. Men det är samtidigt bara en sida av saken. Revolutioner vinns inte, och kontrarevolutioner besegras inte enbart genom den friaste arbetardemokrati. Det krävs också en tillräcklig beslutsamhet och effektivitet – det behövs en målmedveten revolutionär ledning.

Behovet av effektivitet
Detta innebär inte att det ska finnas en ledande elit, och sedan en massa som lyder. För att överhuvudtaget kunna ta makten måste den ledningen vinna arbetarnas förtroende, och deras aktiva och medvetna medverkan krävs genom hela processen, och en dålig ledning kan givetvis bytas ut mot en bättre. Men likafullt är det nödvändigt med beslutsamt och samordnat handlande. Det handlar inte om att vilja att människor ska ha ledare eller att tro att de alltid kommer att behöva det, men inför de prövningar som en revolution innebär kommer det inte att räcka med bara frigjorda individer.

Men det finns också praktiska uppgifter som måste utföras, och de måste utföras tillräckligt snabbt och effektivt. Om fronten inte höll mot kontrarevolutionens vita arméer skulle allt kunna vara förlorat. Om de ledande revolutionärerna och kampvilligaste arbetarna hade avrättats, sovjeterna upplösts och de gamla härskarna hade återinsatts på sina poster skulle revolutionen ha kunnat vara besegrad. Ifall tillräckligt med mat inte hade ordnats fram till städerna och röda armén skulle fullt kaos ha kunnat utbryta. Ett sammanbrott för transporterna skulle ha fått samma resultat. Om industrin inte tillverkade tillräckligt mycket skulle fronten kunna bryta ihop, och konflikten med bönderna bli ännu djupare. Bönderna gjorde motstånd mot spannmålsrekvisitioner då de inte fick tillräckligt, eller rent av ingenting i utbyte. Detta resulterade i väpnade uppror mot sovjetmakten, liksom att mindre jord såddes. En följd av dessa och andra faktorer blev en massiv svält 1921–22 som kostade miljontals liv bland bönderna. Industrins, röda arméns och transporternas effektivitet och produktivitet var således en fråga om, på det allra mest bokstavliga sättet, liv och död – miljontals liv, och revolutionens överlevnad.

Saken kan därför inte bara ses ur det idealiska socialistiska perspektivet, eller den bästa tänkbara arbetardemokrati, eller att det avgörande är att det skapas ett socialistiskt förhållande genast och direkt på fabriksgolvet. Det handlar i första läget om överlevnad. Om vi inte klarar överlevnaden så blir det ingen socialism heller.

En invändning som säkerligen skulle resas är att den bästa arbetardemokrati samtidigt vore den mest effektiva – vi måste ha tilltro till arbetarklassens förmåga. Och visst, hela det socialistiska projektet bygger på att vi kan skapa ett mer välfungerande system med en arbetarstyrd planekonomi. Men det är samtidigt svårt att tänka sig att det kommer att gå att skapa genast och utan konflikter, ens under mer gynnsamma förhållanden. Ett standardargument från så kallade frihetliga socialister är att vi måste ha tilltro till arbetarklassens förmåga. Och åter: ja, hela tanken med att de ska ta makten och skapa ett socialistiskt samhälle bygger på det. Samtidigt kan vi inte ha obegränsad tilltro. Det är 150 år sedan första bandet av Kapitalet kom ut, och kapitalismen härskar fortfarande till synes oinskränkt. Om arbetarklassen spontant skulle inse sina intressen, veta hur den skulle kämpa för dem och vara beredd att göra det skulle kapitalismen ha varit ett minne blott för länge sedan. Det går bevisligen inte så lätt.

Behovet av en revolutionär ledning
Vi har absolut ingen anledning att ge upp, och avskriva arbetarklassen, som vid så många tidpunkter och platser har visat sin förmåga att kämpa. Men samtidigt måste vi inse hur mycket det finns som förvirrar och binder dem vid ett kapitalistiskt eller icke-revolutionärt medvetande, såväl den kapitalistiska verklighet de lever i som den massiva borgerliga propagandan de utsätts för i olika former. Beredskapen att genast resa sig, vräka undan alla förtryckare och genast själva organisera produktionen och bygga upp ett samhälle fritt från förtryck tillhör uppenbarligen inte det spontana eller långsiktiga medvetandet hos arbetarklassens stora massa under kapitalismen.

Slutsatsen leninister drar av det är att samla de kampvilligaste och radikalaste arbetarna i ett revolutionärt parti som kan gå i spetsen och leda resten av klassen i de dagliga striderna, fram till revolutionen, i själva maktövertagandet och sedan i ett organisera segern. Här spelade bolsjevikpartiet en helt nödvändig roll.

Först i att överhuvudtaget ta makten. Det verkliga alternativet till en revolutionär ledning i en revolutionär situation är tyvärr inte att människor börjar organisera sina liv fritt från hierarkier, utan att en icke-revolutionär ledning sitter kvar eller tar över. Erfarenheten talar här sitt mycket tydliga språk. Efter februarirevolutionen stod mensjeviker och socialistrevolutionärer i spetsen för majoriteten av arbetarna och bönderna, och världskrigets slaktande fortsatte. Arbetarklassen blev redo att verkligen ta över i samma utsträckning som bolsjevikernas inflytande steg. Det fanns andra revolutionära krafter, av vilka merparten slöt sig till bolsjevikerna, men de hade aldrig i närheten av den storlek och styrka som hade behövts för en oktoberrevolution utan bolsjevikpartiet. I Tyskland 1918–19 fortsatte den socialdemokratiska ledningen att ha arbetarnas förtroende i tillräckligt hög grad för att kunna samarbeta med militären för att slå ned revolutionen. Den kraft som kunde ha utmanat dem var spartakisterna, senare Tysklands kommunistiska parti under Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht. Att de misslyckades med uppgiften – en väldigt svår uppgift där tiden var knapp, ska medges – att vinna tillräckliga delar av arbetarklassen innebar revolutionens nederlag.

Samma sak har skett vid en lång rad revolutionära situationer: det rådande systemet, den härskande klassen och dess stat har varit skakade, arbetare har ropat revolutionära slagord och längtat efter radikal förändring, samhällsmakten har varit i gungning och nästan nere för räkning – men det har saknats en revolutionär kraft med tillräcklig beslutsamhet och stöd hos arbetarklassen för att ta makten i sina händer.

Samma sak gäller efter revolutionens seger, ofta i ännu högre grad. De rådande omständigheterna löstes givetvis inte i ett slag vid oktoberrevolutionen. Produktionen måste hållas igång, så bra som möjligt, mat måste skaffas fram, transporterna måste fungera tillräcklig bra, och röda armén måste bli tillräckligt effektiv för att segra. Givetvis finns det möjligheter att göra saker på mer än ett sätt, och det är sant att bolsjevikledningen underskattade farorna med en för ensidig centralisering. Men det finns ändå inga mål eller kriterier som kan övertrumfa dem som gäller att tillräckligt effektivt lösa de akuta praktiska problemen – mat, revolutionens väpnade försvar, nödvändig produktion och transporter. Detta var, som sagt, en fråga om liv och död, om revolutionens överlevnad. Den mest ideala, frihetliga organisering som inte tillräckligt väl och snabbt kunde lösa dessa problem skulle vara dömd att gå under. Frågan gäller inte bara vilken socialism skulle vi vilja se – den mest akuta frågan var att överleva för stunden.

Revolutionens väpnade försvar: röda armén
Vi kan ta revolutionens väpnade försvar först. Där hade idealet setts som en allmän folkbeväpning, och senare mer specifikt arbetarmilis och frivilliga röda garden. Många ansåg att röda armén skulle byggas på frivillighet, på demokratiska val av alla befälhavare, och på demokratiska diskussioner och beslut om varje order. Tyvärr skapade inte detta det oövervinnerliga försvar av revolutionen som de hade hoppats på. Revolutionen kunde spridas och ta makten över större delen av det forna ryska riket – för det handlade om att ta makten i stad efter stad, område efter område, inte om en rikstäckande statsapparat som bara kunde tas över. Delvis berodde detta givetvis på revolutionens styrka, där den revolutionära arbetarklassen gick i spetsen, på många håll med stöd av soldaterna, och böndernas egen revolution och den gamla arméns nästan totala upplösning. Den andra sidan av detta, självfallet sammanhängande med den första, var de gamla härskarklassernas svaghet och förvirring. De skulle snart komma att samla sig.

Ett första test var den tyska offensiven i februari 1918, efter att bolsjevikerna hade vägrat att godkänna deras hårda fredsvillkor. De tyska trupperna, av andra sorteringen, då kaisern hade skickat det bästa han hade till västfronten, svepte med lätthet undan det lilla försvar de mötte. Både många bolsjeviker och andra ansåg att de skulle vägra att gå med på en hård och förödmjukande fred med den tyska imperialismen, och istället förklara revolutionärt krig. Då de inte kunde hindra dess trupper från att avancera skulle det ha rört sig om gerillakrig. Detta skulle säkert ha vart förödande för alla planer på en långsiktig tysk ockupation. Samtidigt hade det betytt att arbetarklassen skulle ha varit prisgiven åt de imperialistiska trupperna, som säkerligen skulle ha kunnat mobilisera en stor del av den ryska kontrarevolutionen.

Det handlade inte heller bara om de imperialistiska trupperna. Det första starka fästet för den ryska kontrarevolutionen uppstod i söder, där den så kallade frivilligarmén under Alexejev och Kornilov organiserades. De jagades visserligen på flykt, men de lyckades hålla stånd mot numeriskt starkare, ofta betydligt starkare, röda styrkor under hela 1918. Efter att ha vunnit några stora militära segrar och lyckats organisera kosackerna på sin sida, framträdde de under våren och sommaren 1919 som det främsta militära kontrarevolutionära hotet. Andra exempel är den tjeckoslovakiska legionens revolt i maj 1918, som rev upp sovjetmakten i en stor del av Sibirien, och sedan Koltjaks offensiv 1919.

Den revolutionära politiken var givetvis en nödvändig grund för röda armén. Utan den skulle ingen revolutionär regering alls ha kommit till makten, och genom hela inbördeskriget mobiliserades revolutionära arbetare på den grunden. Även många icke-socialistiska historiker medger att det stöd bolsjevikerna fick av bönderna – om än delvis underminerat av spannmålsrekvisitioner – var en viktig faktor för deras seger i inbördeskriget. Viljan att erkänna de förtryckta nationernas rättigheter var en kraftfull anledning till att flera vita regimer från dessa nationer kunde godta en uppgörelse med Sovjetryssland, istället för att lägga sin fulla kraft bakom den ryska kontrarevolutionen – som inte hade mycket till övers för annat än den ryska nationen. Med det sagt var det ändå nödvändigt att skapa en tillräckligt slagkraftig militärmakt för att besegra de vita styrkorna. Frivillighet och revolutionärt medvetande räckte tyvärr inte i sig till i detta.

Socialister hade länge förmodat att ökad demokrati inom vilket område som helst skulle medföra större effektivitet. Mensjevikerna och socialistrevolutionärerna höll fast vid sin uppfattning att den nya friheten efter februarirevolutionen skulle medföra en mer effektiv armé – visst skulle väl en armé som visste vad den kämpade för ha större stridsvärde? Argumentet användes av bolsjevikerna också, även om de betonade att arbetarklassen först måste gripa makten, och att det var det som skulle försäkra att arbetarna och fattigbönderna försvarade sig. I verkligheten var det dock inte riktigt så enkelt. Störtandet av tsaren minskade den ryska arméns sammanhållning och användbarhet i strid, och oktoberrevolutionen vände inte den processen – snarare accelererades den. Det är möjligt, så länge revolutionen inte har gripit tag i soldatmassorna, att bygga en effektiv armé med knölpåken och den härskande klassens propaganda. Och omvänt, när man ger människor frihet, kommer en naturlig reaktion vara att undvika väpnade konflikter. En tillräckligt klassmedveten arbetare kan undertrycka sin rädsla och ta sin plats vid fronten. Nivån av revolutionärt medvetande kommer dock alltid att variera. Dessutom kommer även den bästa revolutionären att behöva pressa sig själv hårt när han plötsligt ställs inför kulspruteeld och artilleri. Vad detta innebär är att under de flesta omständigheter kommer revolutionärt medvetande, om än en nödvändig komponent, inte att i sig själv vara tillräckligt för att bygga en revolutionär armé som kan stå emot en välorganiserad fiende.

Vidare kommer slagfältets krav oundvikligen att kollidera med diskussioner om order innan de utförs. Vi kan tyvärr inte räkna med att fienden snällt behåller samma position medan vi diskuterar. En paus innan utförandet blir i praktiken ofta samma sak som att inte utföra en order. Vidare kommer de soldater som är mindre benägna att riskera livet – som sagt en naturlig mänsklig reaktion – att vara mindre benägna att stödja en order som innebär fara för livet. Liksom de kan förväntas rösta på en befälhavare som inte försöker tvinga dem. Fullt förståeliga reaktioner – men resultatet blir en mindre effektiv revolutionär armé, vilket kan innebära ett militärt nederlag och kontrarevolutionens seger. Bolsjevikerna såg sig tvingade att bygga en armé som byggde på mobilisering, inte frivillighet, där order inte var öppna för debatt och där befälhavarna utsågs uppifrån. Det blev en militär hierarki, med sovjetregeringen i toppen, men ändå en hierarki, där soldaterna förväntades lyda order, inte ta besluten. De hade knappast något val i detta. En otillräckligt effektiv armé skulle ha lett till kontrarevolutionens seger, oavsett hur mycket man tycker att idealet borde vara mer demokrati på alla nivåer.

Ett ytterligare argument är att om de väpnade styrkorna själva får bestämma om hur, när och var de ska agera så kommer de inte att ha samma inflytande som alla andra – de kommer att ha mer. Att soldaterna inte skulle få diskutera order och välja befälhavare gjordes inte till en överordnad princip, men var underkastat kravet på militär slagkraft. Att den militära makten måste vara underordnad den politiska är däremot en vägledande princip. För mer om hur röda armén byggdes, se denna artikel.

Revolutioner kan förloras på slagfältet
Vi måste konstatera att även djupgående revolutioner faktiskt kan förloras på slagfältet, om de inte tillräckligt väl löser de militära problemen. Finska inbördeskriget kan tas som ett exempel. Den ryska revolutionen spred sig även till Finland, där en revolutionär arbetarregering kom till makten i januari 1918, och ett inbördeskrig bröt ut. Revolutionens styrka var överväldigande i de industriella delarna av landet, men ändå förlorade arbetarna och fattigbönderna. De lyckades inte skapa den röda armé de skulle ha behövt. Givetvis var den tyska interventionen en faktor, men även där de tyska trupperna inte hade stigit i land tryckte de vita trupperna tillbaka de röda. Arbetarnas militära slagkraft hindrades av motvilja mot att uppträda som en disciplinerad styrka, att tvingas lyda order, på många håll en tro att man kan upprätthålla en 8-timmarsdag i fält. Åter en naturlig mänsklig reaktion – men en som fick katastrofala följder då revolutionen krossades och 20 000 arbetare och fattigbönder mördades av den vita terrorn.

Spanska inbördeskriget är ett annat exempel. Där finns det andra faktorer att nämna, som att de borgerliga krafterna på den republikanska sidan, och framför allt det Stalintrogna kommunistpartiet gjorde sitt bästa för att krossa revolutionen och arbetarnas självständiga kamp, och inte drog sig för att angripa och förtala, och ibland även mörda revolutionärer. Samtidigt visade redan inbördeskrigets öppningsskede bristerna hos de improviserade miliserna, hur revolutionära de än var. Francos disciplinerade och tränade marockanska trupper, tillsammans med de lokala reaktionärerna, svepte ganska lätt undan Andalusiens och Estremaduras revolutionära men otränade lantarbetares miliser. De revolutionära miliserna från Barcelona och Katalonien vann huvuddelen av Aragonien – men de lyckades inte inta anarkismens stora fäste Zaragosa, eller de andra viktiga städerna Teruel och Huesca. Det var arbetarnas och böndernas revolution som slog tillbaka fascisternas militärkupp i Barcelona, Madrid, Valencia och mer än halva Spanien, men den ”rena” revolutionen ensam hade knappast varit nog för att segra i inbördeskriget. Den politiska situationen var tyvärr inte som i Ryssland 1917–1921 då bolsjevikpartiet kunde organisera både armén och revolutionen. Istället var den militära disciplinens främsta parti, kommunistpartiet, motståndare till revolutionen och underminerade arbetarnas och och fattigböndernas kamp genom sina angrepp på den, och den största revolutionära kraften, anarkosyndikalistiska CNT, förmådde inte tillräckligt organisera en revolutionär krigsmakt – eller ens en revolutionär regering, utan satte sig i den som revolutionens fiender satte upp.

Den livsnödvändiga industrin
Det finns liknande faktorer för industrin. Socialister hade alltid utgått från att revolutionen genast skulle göra det bättre för arbetarna. Det var ett bärande, eller för arbetarklassen kanske det bärande argumentet 1917: det är kapitalisterna som orsakar krisen och svårigheterna genom sin snikenhet, bara om arbetarklassen börjar kontrollera ekonomin kan den lösas. Och givetvis är hela meningen med socialismen att vi ska få det bättre. Men problemet i ett land som det underutvecklade Ryssland, med den långtgående krisen och allt svårare livsmedelssituationen, var att revolutionen i den rådande situationen inte kunde undgå att skapa desorganisering. Det blev svårt att upprätthålla produktionen ens på en rimlig nivå, det var svårt att få fram tillräckligt med mat, råvaror till industrierna och i samtliga led innebar transporterna svårigheter. Detta samtidigt som röda armén ställde sina krav, och de flesta utbildade tekniker var motståndare till revolutionen. Det var inte möjligt att hålla saker igång utan uppoffringar.

Tvärtemot vad revolutionärerna hade utlovat, och resten av arbetarklassen hoppats var inte hårdare tag mot kapitalisterna något enkelt sätt att förbättra ekonomin. Istället ökade kaoset. En betydande del av industrin hade inriktats på produktion för kriget. Detta kunde självfallet inte fortsätta. Redan detta gjorde en svår omställning oundviklig. Och i den faktiska situationen, med tilltagande kris på många områden, med hög inflation, med aktivt eller passivt ekonomiskt sabotage från merparten av de utbildade teknikerna och krympande tillgång till mat var det mycket svårt att undvika ett tilltagande kaos. De kunde slå tillbaka kapitalisternas sabotage med konfiskeringar och maktmedel, men tyvärr var det svårare att organisera produktionen. Och detta när både fronten och relationen med bönderna krävde att att industrin kunde producera.
Liksom på den militära fronten var detta faktiskt en fråga om liv och död. Det gick inte bara att slå upp de bästa passagerna i Staten och revolutionen och ha handlingsplanen klar. Speciellt inte som många av de mest aktiva arbetarna drogs in i röda armén eller i sovjetadministrationen. Eller, som många såg sig tvingade att göra, lämna städerna för att uppsöka maten där den fanns, på landsbygden. Moskvas befolkning minskade med nära hälften under inbördeskriget, och Petrograds med nästan två tredjedelar.

Även om man inte ska underskatta arbetarklassens försök att organisera produktionen så var svårigheterna enorma. En stor del av de utbildade teknikerna hade som sagt försökt bojkotta den nya sovjetregeringen, och de skulle vålla bekymmer under åratal framåt. Färre råvaror och mindre bränsle kom fram till städerna, och dessutom mindre mat. Ransonerna blev allt knappare.
Under dessa förhållanden var det inte konstigt om många arbetare började fokusera på att i första hand skaffa mat till sig och familjen, och var ovilliga att jobba längre eller hårdare, om de inte tyckte att de fick någon ersättning för det. Det är fullt förståeligt om mera uppoffringar inte kändes lockande. Problemet i den rådande situationen var att detta inte kunde undgå att leda till kamp om krympande resurser, och att produktionen hölls nere, vilket bidrog till problemen. Att ekonomin alltmer befann sig på randen till katastrof, och att det inte bara kunde handla om att säga till en arbetarklass som inte hade någon vana av att organisera produktion: varsågoda och ta över var de flesta realistiska revolutionärerna överens om. Detta inkluderar sådana kritiska bolsjeviker som Alexander Sljapnikov, som senare skulle leda Arbetaroppositionen.

I sin bok Workers against work tar Michael Seidman upp denna problematik i fallet med folkfronten i Frankrike och, ännu mer relevant för denna diskussion, Spanien. Som han konstaterar är det naturligt för arbetarklassen att inte vilja behöva jobba för hårt, eller för länge, och speciellt inte för låg lön. Självfallet är det så. När revolutionen bröt ut utgick många arbetare från att det var deras revolution, och således skulle de få tal del av dess frukter. Saken är dock den att de samtidigt befann sig i ett inbördeskrig på liv och död med en regim som faktiskt inte var mindre brutal än Hitlers (om än utan kapaciteten att invadera andra länder). Där blir det en konflikt mellan vad många arbetare – åter, förståeligt nog – upplever som sina intressen, och deras behov av att besegra kontrarevolutionen, utan vilket samtliga deras intressen skulle trampas ned ordentligt.

Ett belysande exempel är att när Franco, för att befästa sin ställning som ledare för den nationalistiska sidan, skickade sina trupper för att undsätta de belägrade militärkadetterna i fästningen Alcazar i Toledo istället för att gå rakt mot Madrid, gav han huvudstadens försvarare tid att göra klart befästningarna. Att dessa inte blivit klara tidigare berodde bland annat på att arbetarna som utförde jobbet hade hållit på sin arbetstid, med stöd av ”vänster”-fackbyråkraten Largo Caballero, som tagit över som premiärminister. Problemet här borde vara uppenbart: om de fascistiska horderna bryter igenom och man avrättas eller sätts i de massiva slavarbetsläger som även Heinrich Himmler, ledare för Nazitysklands polisapparat SS ifrågasatte, har man inte mycket för sin en gång sänkta arbetstid.

Det kan tilläggas att anarkosyndikalistiska CNT hade mera realism i dessa frågor än man kanske skulle kunna tro, när man betänker att deras kongress i maj, strax före militärkuppen alltså, ödslade mycket av sin tid på sorgligt hypotetiska frågor som förhållningssätt till nudistiska eller industrifientliga kommuner under den frihetliga kommunismen. Deras ledning insåg också värdet av att lära av till exempel Taylors vetenskapliga studier av arbetets organisation. Ett sus går genom publiken: anarkosyndikalisterna, lära av Taylor? Det är ju välkänt att Lenin insåg värdet av dessa studier. Inte för att kunna öka några kapitalisters vinst, utan för att det under den rådande situationen av ekonomiskt kaos var helt nödvändigt att rationalisera arbetet och öka produktiviteten. Anti-leninister brukar sällan bry sig om de faktiska omständigheterna – mången anarkist och syndikalist har utbrustit: ja titta, Lenin var taylorist, ja det var allt jag behövde veta, tack så mycket! Och nu visar det sig att även de spanska anarkosyndikalisterna fick ta till sig dessa slutsatser, eller enligt det vanliga anarkistiska kriteriet: bli taylorister.

Då kan det tilläggas att arbetarklassen i Barcelona lyckades upprätthålla produktionen genom revolutionen bättre än de hade gjort i Petrograd. Men, som även ledningen för CNT tvingades inse – industrins effektivitet var under inbördeskriget bokstavligen en fråga på liv och död för revolutionen.

Om inte revolutionen försvarar sig tillräckligt effektivt kan det gå såhär illa

Problemet med strejker under inbördeskrig
En följd av detta är att inte heller strejker är okomplicerade i sådana situationer. Många socialister reser ragg vid detta konstaterande, men vi måste konstatera att det finns en skillnad mellan strejker som slår mot en kapitalists vinst, och en som påverkar arbetarstatens möjligheter att försvara sig. För det kan bli resultatet av att produktionen läggs ned under ett revolutionärt inbördeskrig. Det kan vara förståeligt att utslitna, hungrande arbetare känner att de har fått nog, men i inbördeskrigets Ryssland fanns det inte mycket att ösa ur. Detta innebär givetvis inte att arbetarna inte ska kunna protestera, men vid vissa tillfällen kan det faktiskt få förödande konsekvenser. Det är nödvändigt att inse detta – det går inte att bara slå fast att det är fritt fram att när som helst strejka även under ett revolutionärt inbördeskrig, och att det faktum att bolsjevikregeringen såg sig tvingad att ingripa mot åtskilliga strejker innebär att den var arbetarfientlig. En följd av detta är även att inte heller strejkagitation kan släppas helt fri, även när den utförs av socialister.

Det kan nu invändas att detta resonemang kan användas för att rättfärdiga en mängd undertryckanden av arbetarklassen. Ja, givetvis vore det möjligt att dra det argumentet långt – men detta avgör inte frågan. Många argument skulle kunna dras långt, men detta avgör inte om de kan ha sin giltighet. Tyvärr går det inte att komma ifrån verkliga desperata situationer genom att ställa upp några felfria kriterier som är omöjliga att missförstå eller missbruka. Argumentet att arbetarna alltid måste ha rätt att strejka under ett inbördeskrig skulle kunna användas för att hävda att en given grupp arbetare har all rätt att efter eget behag få bestämma att inte tillverka vapen till röda armén under ett kritiskt skede vid fronten.

Det är det krångliga med verkliga revolutioner under svåra situationer. Vi kan tyvärr inte bara ställa upp några enkla regler, som lita på arbetarklassen. Att ge arbetarklassens stora massa möjligheten att lära sig av erfarenheten och sina misstag är en jättebra och nödvändig princip – men tyvärr finns det inte alltid tid till så många misstag.

Kampen mot kontrarevolutionen
Och givetvis tillkommer kontrarevolutionärt sabotage och intriger. Dessa förekom i riklig mängd. Det är självklart att dessa måste uppsökas och krossas. Vidare måste man inse att inte bara de medvetna försöken att störta sovjetmakten var ett problem. I en situation när avbrott i produktionen kan orsaka svårigheter i såväl fronten som för att anskaffa mat kan inte heller strejkagitation lämnas helt fritt. Dessutom grep givetvis kontrarevolutionärer efter anledningar till missnöje som de kunde få gehör för. Det vore därför naivt att utgå ifrån att allt som tog sin utgångspunkt i arbetarklassens eller böndernas upplevda intressen verkligen var avsett att tjäna deras sak. Kontrarevolutionen var inte dummare än att den kunde låtsas oroa sig för arbetarnas levnadsvillkor, eller att ge sken av att försvara sovjetmakten – men utan bolsjevikerna. Att någon talade om fria sovjeter bevisar inte heller någon revolutionär medvetenhet. Sovjeter var en vida spridd paroll, och att någon lärt sig ordet och använde det är inte liktydigt med att de förstått det. Exempelvis var det inte alldeles ovanligt att bönder reste krav på fria sovjeter – utan judar.

Detta är inte alls att utmåla allt som var kritiskt mot bolsjevikregeringen som kontrarevolutionärt. Det fanns självfallet mycket att vara missnöjd med. Detta har sin huvudsakliga grund i den objektiva situationen – ekonomin befann sig i ett allt stegrande kaos, det rådde brist på mat, röda armén måste prioriteras etc. Med det sagt fanns det givetvis mycket att kritisera bolsjevikerna för. Det vore barnsligt att tro att de alltid gjorde rätt.

På lägre nivåer var detta mest uppenbart. Ledningen bestod av människor som under åratal hade kämpat för socialismen, och som hade skolats i den internationella marxistiska rörelsen. Detta uteslöt inte felgrepp från deras sida, men lägra nivåer upptogs till stor del av folk som inte hade denna skolning, och som i många fall inte hade visat samma vilja till uppoffringar. Det var självfallet inte alls bara en brist. Sovjetmakten både bör och måste dra in stora mängder arbetare direkt från golvet, inklusive många oerfarna. Inbördeskrig tenderar dock att inte bara dra fram de bästa sidorna hos folk, liksom för övrigt tsarismen och dess polisförtryck hade varit förråande. Det kan inte förnekas att en del som hamnade på viktiga positioner på olika nivåer var äventyrare, blev lite för förtjusta i makt, eller försökte få materiella privilegier för egen del.

Det bästa sättet att få bukt med detta hade givetvis varit en ständig aktivitet underifrån, som gjorde att personer på ansvarsposter blev mindre betydelsefulla, och som lätt kunde ersätta dem som inte höll måttet på grund av överdriven brutalitet, jakt på privilegier, maktfullkomlighet, eller bara oförmåga. Men ett grundläggande problem var att aktiviteten underifrån avtog och underminerades.

Orsakerna till sovjetdemokratins nedgång
Aktiviteten underifrån hade varit en bärande del i visionen i Lenins Staten och revolutionen. För anarkister brukar analysen vara klar: Lenin övergav snabbt alla tankar på detta, eller snarare: han hade aldrig menat allvar med det. Detta är knappast övertygande. Gräsrotsaktivismen och den blomstrande sovjetdemokratin var inget som Lenin bara skrev om i ett propagandaverk för att lura massorna (och som publicerades först 1918, kan man tillägga), utan går som en röd tråd i mycket annat han skrev, speciellt, men inte alls bara under 1917. Anti-leninister gillar att utmåla honom som en fullfjädrad cyniker som kunde skriva vad som helst som kunde ge honom fördelar för stunden. En studie av hans skrifter visar däremot tvärtom en sammanhållen och teoretiskt grundad uppfattning. Den kunde förändras, det fanns en del polemiska överdrifter – men det har ingenting att göra med en strävan efter makt där alla argument och målsättningar som kan tjäna detta mål passar in.

Lenin var medveten om nödvändigheten av arbetarklassens aktiva och medvetna medverkan till sin död, liksom han hade varit det långt före 1917. När bolsjevikerna hade tagit makten ställdes de inför att lösa de faktiska problem de ställdes inför. Det är egentligen självklart att de inte bara kunde ta någon färdig plan och bara utföra den. Eller att det kunde ha varit så enkelt som att allt genast skulle funka som i Staten och revolutionen.

Den breda aktiviteten underifrån var ett nödvändigt mål. En följd av den rådande situationen – nöden och kampen för överlevnad, hungern, industrins djupa förfall, att de mest kampvilliga tenderade att stupa först, den drastiska utflyttningen från städerna – blev oundvikligen en nedgång för arbetarklassens aktivitet i sovjeterna. Att bolsjevikerna av situationens krav på handling och effektivitet alltmer ersatte val underifrån med utnämningar, inskränkte rätten för strejkagitation och i sin jakt på kontrarevolutionära sammanslutningar även lät andra socialistiska krafter uppleva sin del av repression var givetvis också en faktor, och utan tvekan kan man diskutera hur det gjordes, men samtidigt hade de knappast någon möjlighet att ge avkall på effektiviteten. Detta var inte så mycket en fråga om värderingar och preferenser, som om överlevnad. Det är svårt att se hur de skulle ha kunnat segra i inbördeskriget annars.

Till skillnad från i Spanien vanns inbördeskriget
Vi kan ta exemplet spanska inbördeskriget som jämförelse. Anarkister och syndikalister brukar framhålla imponerande organisering underifrån och självförvaltning, som de ibland framhåller var anarkism i praktiken. Det fanns onekligen många intressanta och inspirerande exempel på detta under spanska revolutionen/inbördeskriget. Samtidigt förlorade de sitt inbördeskrig, medan bolsjevikerna vann sitt. Detta inte alls för att påstå att revolutionära experiment som i Spanien är omöjliga under ett inbördeskrig, däremot är det uppenbart att CNT inte kunde organisera kriget på ett lika effektivt sätt som bolsjevikerna gjorde. Genom att vägra att genast ta makten, tillsammans med andra revolutionära krafter, avstod de faktiskt från möjligheten att ens försöka.

Inte heller det Moskvatrogna kommunistpartiet kunde göra detta. Genom att tillsammans med sina borgerliga allierade angripa revolutionen och alltmer förtala revolutionärer underminerade de den revolutionära kraft som slagit tillbaka fascisterna i krigets öppningsskede, och skapade splittring, inte enighet i den antifascistiska fronten.

En diskussion om bolsjevikernas agerande bör därför inte bara handla om vilka fel de gjorde utifrån den ideala revolutionen, utan också utifrån vad de var tvungna att göra. Den kanske mest relevanta jämförelsen är då Spanien. Många skulle hävda att det var en bättre revolution än den i Ryssland. Det kan man säkerligen hitta argument för – men det var ett sämre revolutionärt krig.

Stalinismen låg fortfarande i framtiden
Vissa skulle då hävda att detta spelar mindre roll, då bolsjevikerna förlorade revolutionen när de vann inbördeskriget – om de inte redan hade förrått den. Detta är en uppfattning vi avvisar. Bolsjevikerna gjorde vad de måste för att besegra kontrarevolutionen. Inte alls utan misstag och felgrepp, men huvudsakligen är det svårt att se hur de kunde ha gjort det radikalt annorlunda.

Den stalinistiska kontrarevolutionen skulle komma senare. Det handlar givetvis inte om att allt var fröjd tills stalinisterna tog över. Detta skedde inte i ett slag och inte planerat, utan genom en lång process. Vi kan inte förneka att steg som underlättade detta togs under inbördeskriget. Däremot kan vi konstatera att det var en kvalitativ skillnad mellan den ursprungliga bolsjevikregeringen och det senare styret under Stalin – vilket tydligt befästes av att en stor del av den gamla ledningen, som hade lett partiet i kampen mot tsaren, under oktoberrevolutionen och inbördeskriget åtalades under grova lögner och avrättades. Stalinismen drog en gräns, en flod av blod mellan sig och den revolutionära bolsjevismen.

Mycket av de yttre formerna, symbolerna och de formella målen behölls, men innehållet var i stora delar det motsatta. Det självklara målet jämlikhet – där tillfälliga avsteg hade gjorts i form av högre löner för specialister, för att förmå dessa att alls jobba för sovjetmakten, och att ledande funktionärer befriades från osäkerheten att överhuvudtaget få mat och husrum – förbyttes i enorma och långsiktiga skillnader, där de gynnade kunde leva privilegierat livet ut, och de ledande byråkraterna kunde vältra sig i lyx. Inskränkningarna i sovjetdemokratin, som hade tillkommit i en desperat kamp på liv och död, gjordes inte bara permanenta, utan förstärktes dessutom i hög grad. Utrensningarna, fängslandena och avrättningarna under Stalins 1930-tal liknade ingenting de skådat tidigare. Genom den nya tesen att klasskampen hårdnar när man närmar sig socialismen, då bourgeoisins motstånd blir allt mera ursinnigt – istället för den gamla och betydligt mera logiska uppfattningen att när kapitalisterna är slagna i grunden och håller på att försvinna, avtar också deras kraft – rättfärdigade att den hårda diktaturen över arbetarklassen skulle fortgå. Inte bara när Sovjetunionen närmade sig socialismen heller – socialismen förklarades uppnådd 1936, vilket visar vilka nivåer av lögnaktighet regimens propaganda nu bestod av. Socialismen förklarades uppnådd – vilket på Lenins tid hade ansetts komma efter att proletariatets diktaturs period var över – men arbetarna fick slita hårt för eländiga löner, all form av demokrati undertrycktes och den stalinistiska terrorn nådde en helt ny nivå.

Inte minst lades världsrevolutionen som mål i praktiken på hyllan. Den ersattes av Stalins byråkratiska försök till uppgörelser med imperialistmakterna. 1936 kallade Stalin i en intervju hela idén om världsrevolutionen som något Sovjetunionen skulle främja för ett ”komiskt missförstånd”. Under Lenin hade världsrevolutionens spridning tvärtom varit ett huvudsakligt mål för bolsjevikledningen och sovjetregeringen. Även då gjordes uppgörelser med imperialistmakter, som handelsavtalet med Storbritannien 1921. Det var nödvändigt att få i gång ekonomin igen, men till skillnad från pakterna under Stalin smickrades inte Storbritannien inför ögonen på världens arbetarklass. Inte minst gjordes en uppdelning mellan eftergifter som sovjetregeringen såg sig tvingad till och kommunistpartierna. Exempelvis gick Sovjetunionen 1921 med på att inte försöka underminera brittiska imperiet. De styrande i London blev upprörda när de lokala kommunisterna i kolonierna fortsatte sin anti-brittiska propaganda och verksamhet. Vi kan inte kontrollera vad kommunistpartierna i andra länder gör, svarade bolsjevikledningen, inte helt sanningsenligt. Självfallet var det en medveten uppdelning inför eftergiften till London. Under Stalin var det dock helt annorlunda. Kommunistpartierna blev nu lydiga verktyg för Sovjetunionens alltmer byråkratiska utrikespolitik. När Stalin gjorde en uppgörelse följde kommunistpartierna efter. Under alliansen med den franska imperialismen lades försöken att skapa koloniala uppror på is, liksom anti-fascismen under pakten med Hitler. Revolutionen underordnades diplomatin.

Det demokratiska bolsjevikpartiet
Dessutom måste det nämnas att bolsjevikpartiet under Lenins tid aldrig var monolitiskt – tvärtom fanns det alltid oppositioner och debatt. Den vänsterkommunistiska oppositionen under första delen av 1918 motsatte sig exempelvis freden i Brest-Litovsk och ville gå snabbare fram med förstatliganden, förlita sig mindre på borgerliga tekniska specialister med mera. De så kallade demokratiska centralisterna, som var en viktig opposition under några år, ansåg att centraliseringen gick för långt, att för stor del av besluten togs i toppen. En annan var Arbetaroppositionen, med stark bas i fackföreningarna, och som fick Aleksandra Kollontaj som sin mest namnkunniga talesperson.

Till detta kan nämnas många radikala sociala experiment som genomfördes. Kvinnosektionen, Zjenotdel, under ledning av erfarna bolsjeviker som Kollontaj och Inessa Armand, gjorde ett viktigt arbete med att på nya sätt mobilisera arbetar- och bondekvinnor för sovjetmakten och bolsjevikpartiet. Proletkultrörelsen var en massiv rörelse för att ge arbetare grundläggande kultur, och låta dem experimentera med nya kulturella former. Tyvärr blev Proletkult efteråt mest ihågkommet för sina mest dogmatiska talespersoner. Vi bör dock även minnas det som en kraftfull kulturell massrörelse som även framtida revolutioner kan lära sig något av. Flera exempel skulle kunna nämnas. Alla dessa möjligheter skulle försvinna under den stalinistiska kontrarevolutionen.

Ett olycksaligt steg på vägen togs med fraktionsförbudet inom bolsjevikpartiet 1921. Detta innebar inte alls att debatt och motsatta ståndpunkter, inklusive rätten att lägga fram alternativa plattformar förbjöds – och faktiskt är fraktioner normalt sett inte tillåtna inom moderna partier. Dock skulle fraktionsförbudet komma att alltmer användas för att slå mot all form av opposition. Med tanke på vad som skulle hända finns det dessutom all anledning att beklaga att Arbetaroppositionen behandlades så hårt inom partiet. De uteslöts inte, och hindrades inte från att framföra sina åsikter, så behandlingen var långt ifrån det kommande oppositioner skulle utsättas för, men det skulle dock visa sig vara ett olyckligt steg i fel riktning. Möjligheten att ens föra fram egna åsikter skulle sedan stegvis begränsas under den byråkratiska kontrarevolutionen på 1920-talet, och kulminerade på 1930-talet i att all opposition i praktiken förbjöds, att minsta snedsteg (i den styrande klickens ögon) ledde till att man tvingades till förnedrande och lögnaktiga ”bekännelser”. All form av avvikande uppfattningar kunde då dessutom inte bara leda till uteslutning, och inte ens bara att möjligheterna till jobb och bostad försvann, utan till fängelse, förvisning och avrättning.

Kronstadtrevolten
Den kändaste, ökändaste och mest mytomspunna händelsen i den röda repressionen, och som många hävdar var beviset för att bolsjevikerna lämnat revolutionens väg var Kronstadtmatrosernas uppror 1921, och röda arméns kuvande av det. Den första punkten det är nödvändigt att reda ut är att det inte bara handlade om revolutionärer som ville ha frihet, vilket de diktatoriska bolsjevikerna förvägrade dem. Kronstadt var framförallt en militärbas, Petrograds skydd mot havet. En grundläggande princip för bolsjevikerna hade hela tiden varit att de militära styrkorna måste underordnas den politiska makten. Att även militära förband och baser ska ha sitt eget självbestämmande kan låta frihetligt och icke-auktoritärt, men bara på en abstrakt nivå. Under ett inbördeskrig mot en mäktig och välorganiserad fiende, liksom under hela epoken där ett sådant riskerar att blossa upp, det vill säga tills socialismens seger i världsskala, kommer även en revolutionär arbetarstat att behöva ha separata militära förband. Lärdomarna från inbördeskriget hade bekräftat nödvändigheten av en välorganiserad röd armé. Bortsett från att alla central militär planering och ledning omöjliggörs ifall de olika förbanden får agera som de själva vill, blir det i praktiken inte speciellt frihetligt. Snarare innebär det att de som ingår i de militära förbanden har mer makt än andra. Detta gäller matroserna i Kronstadt lika väl som alla andra.

Det är givetvis tänkbart att man drar slutsatsen att bolsjevikledningen hade urartat och försvarade sin makt och sina privilegier snarare än revolutionen, och att den revolutionära pånyttfödelsen skulle komma från matroserna. Revolten var dock inte bara en protest, utan kan bara klassas som ett militärt uppror – och kan bara försvaras som ett sådant, om vi lägger myterna och fantasierna åt sidan.

För bolsjevikregeringen var det ett allvarligt militärt hot. Det öppna inbördeskriget var i huvudsak över. Koltjak var besegrad i öster, Denikin och Wrangel var slagna i söder, Murmansk och Archangelsk var återtagna i norr, Judenitj var slagen och internerad i Estland, och stilleståndsfördrag var slutna med Polen och de baltiska staterna. Dock ockuperade Japan fortfarande delar av Stilla havsregionen, och understödde fortfarande några av inbördeskrigets mest reaktionära styrkor, ett uppror pågick i Turkestan, och ett omfattande bondeuppror pågick i delar av Ryssland mot i första hand rekvisitionerna av spannmål. Det fanns fortfarande gott om kontrarevolutionärer redo att ta varje tillfälle för att åter kasta sig in i ett återuppblossat inbördeskrig, och delar av de styrkor som hade flytt landet kunde ha återvänt om de kände att deras lycka hade vänt. De brittiska, franska och amerikanska trupperna var inte kvar, men det kunde inte uteslutas att de skulle sättas in igen om bolsjevikerna tappade kontrollen. Den faran var i praktiken mindre än bolsjevikledningen befarade, men man kan förstå om de var på sin vakt. Och även om de inte skulle ha varit intresserade av någon förnyad storskalig intervention i Ryssland, skulle den brittiska flottan givetvis mer än gärna ha upprättat en fullständig kontroll över hela Finska viken. De hade beskjutit Kronstadt tidigare, och oavsett om de var beredda att satsa några mer resurser på att försöka krossa revolutionen, låg det helt och hållet i deras intresse att den sovjetryska Östersjöflottan var så svag som möjligt.

Det finns också en utbredd, romantisk uppfattning om att Kronstadt för alltid var de mest konsekventa och medvetna revolutionärerna, oavsett omständigheter. Östersjöflottan hade varit ett av revolutionens starkaste fästen, med myterier 1905–06, liksom 1917. Kronstadt var dock 1921 inte samma sak som fyra år tidigare. Många av de gamla organisatörerna var inte kvar. Åtskilliga hade stupat under inbördeskriget, och många befann sig någon annanstans. Liksom på andra platser var det inte heller lätt att upprätthålla entusiasmen under fyra år av umbäranden, vilket givetvis påverkade en del. Dessutom: även om de fortfarande skulle vara de mest radikala så innebär inte det nödvändigtvis att de hade rätt.

Efter tre år av inbördeskrig sa bolsjevikledarna det som hade störst chans att underminera arbetarklassens förtroende för matroserna, snarare än att lugnt och sansat diskutera situationen. Inbördeskrig kräver ofta handling framför samtal. Men i vilket fall är det givet att kontrarevolutionen skulle se en chans i revolter som i Kronstadt. Idealister kan invända: klart de inte gjorde, de var revolutionärer, och kontrarevolutionen skydde dem som pesten! Men självfallet var de intresserade av allt som kunde underminera bolsjevikstyret. Och givetvis var bolsjevikerna rädda för det.

Kronstadtmatrosernas uttalanden var dessutom knappast ämnade att lugna dem på den punkten. De fördömde snart bolsjevikernas styre som värre än tsarens diktatur. Med en sådan uppfattning, vem vet vilka de hade varit beredda att samarbeta med? Deras manifest, invänder deras försvarare upprört, förespråkar ju sovjetmakt! Förvisso, men om de insåg att någon blomstrande sovjetdemokrati inte stod på verklighetens dagordning åtminstone för stunden, och bolsjevikerna egentligen var värre än tsaren – vem vet vilka allianser som kunde ha bildats?

Varken vi eller anarkisterna vet hur det kunde ha gått med det. Däremot kan revolten bara rättfärdigas som ett direkt och väpnat uppror mot bolsjevikregeringen. Agerandet var knappast ägnat att skapa en debatt, och det var inte möjligt att ge en av bolsjevikernas viktigaste militärbaser någon rätt att styra över sig själv. Om syftet skulle ha varit något annat än att störta bolsjevikerna så var agerandet fel. Man kan kanske argumentera för att det var ett förståeligt misstag, men ett misstag likafullt.

Men hur var då utsikterna för en tredje revolution, som anarkister fortfarande drömmer om kunde ha inträffat? Det är svårt att dra någon annan slutsats, om man vill basera sig på tillgängliga fakta, än att möjligheten att störta bolsjevikerna och upprätta en blomstrande sovjetdemokrati vid den tidpunkten var obefintlig. Att arbetarklassens aktiva medverkan i sovjetstyret inte var större berodde huvudsakligen på objektiva faktorer, snarare än på bolsjevikerna. Det ekonomiska kaoset, där allt måste underordnas den väpnade kampen mot de vita styrkorna, med ständig hunger, ständig kyla på vintrarna, där de politiskt mest aktiva arbetarna i hög grad gått till röda armén eller sovjetadministrationen, och där själva arbetarklassen delvis hade upplösts – en stor del lämnade städerna för landsbygden i jakt på mat, och många fabriker stod stilla – gynnade inte entusiastiska gräsrotsinitiativ. Situationen 1921 var inte densamma som 1917. Arbetarklassen var givetvis missnöjd med de svåra förhållandena och kunde protestera mot felgrepp som gjordes uppifrån, men visade ingen utbredd vilja att störta bolsjevikstyret. De utbredda bondeupproren, en reaktion på spannmålsrekvisitionerna, förlorade mycket av sin drivkraft med de eftergifter till bönderna som gjordes i och med den nya ekonomiska politiken strax efteråt. Den tredje revolutionen som skulle ha svept undan bolsjevikerna och skapat ett mer idealiskt arbetarstyre var 1921 en utopisk fantasi.

Även om man går med på att Kronstadtrevolten i bästa fall var lönlös kan man förvisso ha synpunkter på hur den slogs ned, och repressionen efteråt. Man ska dock minnas att isen snart skulle smälta, och en stormning då hade varit mycket svår, eller kanske otänkbar. Bolsjevikledningen skulle inte ha haft någon kontroll över Petrograds försvar mot havet.

Det finns en myt om att stormningen av Kronstadt var Trotskijs beslut, och att han, och därmed alla trotskister, bar en huvuddel av ansvaret. I själva verket fanns det ingen oenighet inom den bolsjevikiska ledningen. Partiets tionde kongress höll samtidigt, och ingen opposition restes där mot att revolten måste slås ned – även Arbetaroppositionen med Alexander Sjljapnikov och Alexandra Kollontaj stödde detta. Som folkkommissarie för militära frågor var Trotskij förvisso mer synbarligt ansvarig än de andra, tillsammans med Zinovjev, som var ordförande för Petrograds försvarskommitté, och han utfärdade ett av de ultimatum som ställdes. Dock är det inte sant att Trotskij skulle ha gett ordern: ”Skjut dem som rapphöns”. Paul Avrich har rett ut detta i sin bok om Kronstadtrevolten (Paul Avrich, Kronstadt 1921, New Jersey 1970, s. 146). Det kom ett ultimatum om att matroserna skulle lägga ned vapnen, annars skulle de skjutas som rapphöns – till skillnad från att detta var en uttrycklig order. Dessutom var det inte Trotskij som utfärdade den, utan Zinovjev.4

Alternativet: kamp för förnyelse av sovjetdemokratin och världsrevolutionen
Det råder inget tvivel om att situationen i Sovjetryssland 1921 var långt ifrån idealisk. Kaoset, hungern och nöden hade bidragit till en utbredd apati. Detta gav utrymme för de mer byråkratiska elementen att flytta fram sina positioner och framhålla inbördeskrigets nödlösningar som det normala sättet att handskas med problem.

Den trotskistiska rörelsen går tillbaka till Trotskijs och vänsteroppositionens kamp inom bolsjevikpartiet som började hösten 1921. Trotskij medgav att systemet med utnämningar uppifrån som ofta ersatte val underifrån hade varit oundvikligt under inbördeskriget, och det ekonomiska kaoset direkt efteråt. Nu, mer än 2 ½ år senare hade ekonomin i betydande grad hämtat sig, industrin hade kommit igång igen och livsmedelsförsörjningen var åter stabil. Varför ersatte inte då valen underifrån åter utnämningarna – varför fortsatte istället utnämningarna uppifrån att öka på valens bekostnad?

Vänsteroppositionen krävde att demokratin åter skulle öka inom partiet, och sedan sovjeterna. Andra delar av deras plattform krävde en större, planerad satsning på industrin, samt – vilket skulle bli allt viktigare – fokus på världsrevolutionen, som alltmer började komma i skymundan. Konflikten med ledningen blev allt större, tills vänsteroppositionen uteslöts 1927, och därefter snart började förvisas och fängslas. Samtidigt började andra oppositioner också uteslutas, tills Stalin var ensam ledare, och rätten till en avvikande mening hade avskaffats. 1936 började oppositionen att massavrättas. Från att ha börjat som ganska försiktiga krav på att utnämningarna uppifrån åter skulle börja ersättas av val underifrån utvecklades vänsteroppositionens program tills de drog slutsatsen att en ny arbetarrevolution mot det styrande byråkratiska skiktet var nödvändigt för att återupprätta sovjetdemokratin och försvara arbetarstaten.

Det är den traditionen vi tillhör. Det är också det som ger svaret på hur vi ser på situationen efter inbördeskriget. Onekligen fanns det väldiga problem i Sovjetryssland, och många oroande tecken även inom bolsjevikpartiet. Flera misstag begicks, där förbudet mot fraktioner skulle visa sig tillhöra de mer ödesdigra. Detta ska inte förväxlas med ett förbud mot skilda åsikter eller att lägga fram oppositionella plattformar – fraktionsförbud är snarare det normala bland partier som ser sig som demokratiska – men förbudet skulle komma att användas för att slå mot all kommande opposition.

Detta innebär inte alls att Lenin och Trotskij alltid hade rätt, och att man inte kan diskutera och kritisera många av de misstag som gjordes. Mycket kritik framfördes som sagt var av oppositioner inom bolsjevikpartiet under och efter inbördeskriget, och det finns ingen anledning att utgå från att den inte delvis kan ha varit korrekt. Däremot innebär det att det var rätt att gripa makten 1917, och det var rätt att försvara Sovjetunionen som en bas för världsrevolutionen. Ju mera effektivt och smärtfritt detta hade kunnat göras, desto bättre hade förutsättningarna dessutom varit att motsätta sig den framväxande stalinistiska kontrarevolutionen.

Jens-Hugo Nyberg

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *