K: Samma politik i nytt paket?

Kommunistiska Partiet stämplade som ”våldsbejakande extremister”

Den kasserade partisymbolen

Den kasserade partisymbolen

Kommunistiska Partiet (tidigare KPML(r)), ett av få stalinistiska partier från 68-rörelsen som överlevt in i våra dagar, höll den 27 januari en framtidskonferens och valupptakt i Varberg, där en ny grafisk profil presenterades. Borta är den klassiska symbolen med hammaren och skäran och slagordet ”klass mot klass” – efter ett ”moderniseringsarbete vad det gäller arbetsmetoder och sätt att föra ut politiken” stoltserar man nu med ett enkelt K som symbol och en logotyp med ”integrerad webbadress”. Även partitidningen Proletären har fått en ansiktslyftning.1

Språket och presentationssättet må påminna om valfri TED-konferens eller PR-byrås varumärkesbyggande, och är naturligtvis tänkt att signalera att Kommunistiska Partiet numera är ett salongsfähigt och seriöst parlamentariskt alternativ inför höstens val. Men den viktiga frågan är förstås hur politiken inuti det nya paketet ser ut. Är K, som de nu förkortas, ett verkligt alternativ för revolutionära arbetare? Redan i samband med namnbytet fick partiet en chans att lämna besked i den frågan.

Det var i januari, veckan innan framtidskonferensen, som K:s lokalavdelning i Borås slog larm: Centrum för kunskap och säkerhet, en avdelning under stadsledningskansliet som ska arbeta med att ”långsiktigt och strategiskt förhindra att kriminalitet, oegentligheter och korruption får fäste i stadens verksamheter”2 hade klassat partiet som ”våldsbejakande extremister”, vilket rent konkret medför att K inte längre får hyra lokaler av staden för möten och studiecirklar. Som orsak anfördes bl.a. stycken ur K:s partiprogram om att ”arbetarklassen måste vara förberedda på väpnad kamp” och att partiet menar att det bara är klasskampen som ger det möjlighet driva igenom sina krav, en kamp som ”om nödvändigt måste föras i öppen strid mot rådande lagar och regler”.

Vi har tidigare skrivit utförligt om ”våldsbejakande extremism”-stämpeln och hur den på samma gång måste ses som, i bästa fall, ineffektiv ”säkerhetsteater” när det gäller verkliga hot mot arbetarklassens vardag (som islamistisk och högerextrem terror eller organiserad kriminalitet) och som blott ännu ett verktyg i statens repressionsarsenal när det gäller den del av verksamheten som inriktar sig på vänstern och militanta grenar av arbetarrörelsen.3 Exemplet med K i Borås gör det nödvändigt att än en gång återvända till frågan.

När det statliga, ursprungligen av alliansen initierade, arbetet med sådana här gummiparagrafer nu sprider sig på kommunal nivå får det omedelbart konsekvenser för alla socialisters möjlighet att organisera sig. Vänstern och arbetarrörelsen i allmänhet måste därför sluta upp till försvar bakom Kommunistiska Partiets rättigheter, men göra det i ett försvar som inte svävar på målet gällande de smygande försöken till illegalisering av alla former av ifrågasättande av den kapitalistiska marknadsdiktaturen.

K i Borås besvarade å sin sida ”våldsbejakande”-stämpeln på flera sätt. I ett inlägg på Facebook förklarade man situationen:

  • Först och främst, Peder Englund på Centrum för kunskap och säkerhet (CKS) är tillsatt att arbeta mot våldsbejakande extremism – inte att bedöma vad som är ”bra ur demokratisk synpunkt”.
  • Peder Englund pekar ut Kommunistiska Partiet (K) som ”våldsbejakande extremister”.
  • I rapporten Våldsbejakande extremism i Sverige, utgiven av Nationella samordnaren mot extremism, omnämns Kommunistiska Partiet inte över huvud taget.
  • I den statliga utredningen Hotet från vänster – Säkerhetstjänsternas övervakning av kommunister, anarkister m.m. 1965-2002 (SOU 2002:91) framgår det att ingen annan vänsterorganisation har övervakats så noggrant av Säpo som Kommunistiska Partiet. Utan att hitta några bevis för våldsam eller brottslig verksamhet.
  • En enskild tjänsteman i Borås går alltså längre än både Nationella samordnaren mot extremism, och till och med Säpo!
  • I Borås Tidning 17/1 jämför Peder Englund Kommunistiska Partiets opinionsarbete med nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsen – en organisation som på löpande band döms för vapenbrott och grova våldsbrott.
  • ”De vill splittra fackföreningar och underblåsa konflikter för att skapa splittring i arbetarorganisationer. Det blir inte bra ur ett demokratiskt perspektiv”, säger Peder Englund i BT. Opinionsarbete inom fackföreningarna och en självständig arbetarrörelse är alltså odemokratiskt enligt Peder Englund.
  • Kommunistiska Partiets har en marxistisk syn på staten och på klassmotsättningarna i samhället. Med Peder Englunds syn på demokrati stämplas denna som odemokratisk, och då står snart Vänsterpartiet och delar av Socialdemokraterna på tur.
  • Avslutningsvis ett litet citat ur Göteborgs-Posten (13/11 2017) där polischefen Erik Nord intervjuas om manifestationen mot EU under EU-toppmötet: ”– [Kommunistiska Partiet] brukar hålla väldigt rent i sina demonstrationer från våldsbejakande aktivister, så vi känner ingen oro inför den. De brukar också informera om de befarar att demonstrationen ska bli kapad. Så det känns rätt tryggt.”4

Och i Proletären kommenterade K-ordföranden Robert Mathiasson förbudet så här:

Det är galet att vi pekas ut som våldsbejakande, när flera riksdagspartier stödjer krig, statskupper och terrorism i andra länder. Att en tjänsteman i Borås hittar på egna definitioner av vad våldsbejakande är och inskränker mötesfriheten är väldigt märkligt.

Är inte en revolution både våldsam och odemokratisk?

Tyvärr är våld en del av alla mänskliga samhällen. I Sverige slogs arbetarprotester ned med våld i kampen för demokrati och rättigheter. I en revolution handlar det om att folkmajoriteten tvingar en liten elit att böja sig för demokratin. Men som parti använder vi oss självklart inte av våld, och uppmanar heller ingen att använda våld.5

En representant för partiets Boråsavdelning utvecklade resonemangen i en intervju i Göteborgs-Posten:

[De kritiserade utdragen ur partiprogrammet] är åsikter, inte handlingar. Det står ingenstans att vi är för våld eller väpnad kamp, bara att historien visar att det är så det har varit. Det är ju aldrig ett parti som gör revolution, det är folket som gör det. Det betyder radikal omvälvan, och den kan också vara fredlig.6

Återigen. Om ”våldsbejakande extremism”-stämpeln ska förstås som ett nytt sätt att utöva repression mot för staten misshagliga politiska aktörer, i en tid av växande klassklyftor och tilltagande internationell instabilitet i det kapitalistiska systemet, får kommunister inte underskatta vikten av att, på tydligast möjliga sätt, förklara det för de arbetare som lyssnar på oss.

Det är naturligtvis helt riktigt av K att peka på det absurda i att jämföra fredliga, gräsrotsarbetande K med den nazistiska våldssekten NMR, och idiotin i att en kommunal tjänsteman genom uthyrningsförbud ska uttrycka sin kritik av K:s linje i fackföreningsfrågan. Även frågan om de partier i riksdagen som ju verkligen, i praktiken, är våldsbejakande är viktig att lyfta. Varför är liberala bomber över före detta kolonier i Mellanöstern eller Afrika inte ”våld”?

Men nyckelfrågorna, som K tyvärr misslyckas att besvara på ett tydligt sätt, gäller just synen på demokrati, revolution och våld. Visst är det svårt att helt komma till tals i en intervju med en borgerlig tidning, men här är det av största vikt att på klargöra skillnaderna mellan den liberala eller reformistiska synen på staten å ena sidan, och den marxistiska å andra sidan.

Som vi skrev när Allt åt Alla erhöll samma stämpel, 2015:

Detta är en historisk erfarenhet som marxister bär med sig genom studier av arbetarrörelsens historia. I varje land och varje situation där arbetarklassen på allvar hotat kapitalisternas makt har de använt sig av våld mot oss. Att försvara oss med våld är inget vi önskar, men något vi måste vara förberedda på. Och vi måste, även om det kan vara pedagogiskt svårt, även ”säga som det är” och öppet förklara detta för dem som lyssnar på oss. Ingen annan kommer att göra det åt oss – som Trotskij uttryckte det i Övergångsprogrammet ”inpräntar reformisterna systematiskt den idén hos arbetarna, att den heliga demokratin bäst bevaras om bourgeoisien står beväpnad till tänderna och arbetarna förblir obeväpnade.” Det är därför vi kallar oss för revolutionärer, och det är därför vi, i ett långsiktigt perspektiv, inser att pacifism är att kapitulera på förväg. På det sättet är vi stolta över att vara extremister.

Det är alltså inte bara hysterisk hetspropaganda och demagogi när ett av statens repressiva organ identifierar Allt åt alla som ”extremister” – alltså som en revolutionär rörelse som ser det nödvändigt att förändra samhället genom att krossa den borgerliga staten. Det är ju bland annat vad det innebär att ”på sikt förespråka en väpnad revolution för att förändra samhället”. Frågan om ”våld” är laddad och svår att diskutera på ett kort, citatvänligt sätt, men det är synd att FAÅA under debatten så grundligt missade chansen att förklara något av det vi tagit upp här. Uttalandena om vad som i praktiken måste förstås som en pacifistisk strategi i antifascismen förvånar också.

(..)

Att FAÅA ifrågasätter och kritiserar amatörmässigheten och det statliga hyckleriet kring vad som är ”politiskt våld” är utmärkt. Alla inom vänstern och arbetarrörelsen borde stödja FAÅA, AFA, SUF och RF mot repressionsförsök som dessa, vilka i slutändan riktar sig mot alla former av offensiv vänster- och arbetarrörelseorganisering. Men det är olyckligt att Allt åt alla, när de gått till svaromål mot staten, inte ens lyckas börja förklara vad det innebär att vara revolutionär, ”extremist” eller ”samhällsfientlig”.7

Med den marxistiska rörelsens långa erfarenhet av kamp för social rättvisa i ryggen vet vi alltså att begrepp som ”demokrati” inte är något klasslöst och allmänt. Det har alltid en specifik innebörd – demokrati för vilken klass, i vilket sammanhang? Det är därför otillräckligt att, som K gör, tala om extremiststämpeln som ett ”angrepp på demokratin” i allmänhet. Det rör sig snarare om (ännu) ett angrepp på arbetarklassens demokratiska rättigheter i en borgerlig stat, något som (i varierande grad, beroende på styrkeförhållandena mellan klasserna) kommer att pågå och måste bekämpas så länge kapitalismen består. Skillnaden är inte bara semantisk. Att reformistiska eller liberala partier stämplar den marxistiska synen på staten som ”odemokratisk” är därmed inte – bara – ett missförstånd. Det är en fråga om vilken klass man vill ska härska.

Ännu mer olyckligt, och talande, är att K i sitt försvar för rätten att fortsatt få hyra lokaler lyfter fram sin egen verksamhet som golare åt polisen gentemot andra krafter inom vänstern som är mer utsatta för repression – vanligen de taktiskt oförståndiga anarkisterna – och det beröm man fått för det. Alla inom den aktivistiska vänstern känner nog till en eller flera situationer där K tagit på sig rollen som informatörer, men det är att gravt underskatta repressionen att tro att sådant fjäsk ska räcka för att själva skonas.

”Extremist”-stämplingen i Borås kan vara en indikation på att ett Kommunistiska Partiet som vill bli mer acceptabla kanske har för mycket att förlora på en sådan marxistisk linje. Det gäller inte bara lokaler i Borås, utan även partiets veckotidning, Proletären. 2017 uppbar partiet ett utvecklingsstöd på 240 000 kr för tidningen från Myndigheten för press, radio och tv.8 Vi kan naturligtvis bara spekulera i hur viktig den summan är för partiets apparat, men det är tydligt att man är beredd att försvara det statliga stödet med näbbar och klor – och genom att sprida oklarheter om marxismens begrepp. Som vi noterade 2011, när den då borgerliga regeringen talade om att dra in presstödet:

Efter att den rasistiska Nationell Idag fått presstöd diskuteras nu grunderna för stödet, och om man ska avskaffa det helt, eller i alla fall, som kulturminister Adelsohn Liljeroth föreslår, dra in det för ”odemokratiska” tidningar, som kommunistisk press.

P1:s Medierna har granskat debatten närmare, och bland annat besökt Proletärens redaktion. Tidningens chefredaktör Lars Rothelius intervjuas, och säger sig först vara revolutionär, vilket innebär att ”vilja en grundläggande omvandling av samhället”. Men sedan utspelar sig följande, lite kuriösa, utbyte med reportern:

Reportern: Du vill ju göra revolution. Är du demokrat?
Lars Rothelius: Jag vill inte göra revolution.
Reportern: Nej, men du kallar dig ju revolutionär.
Lars Rothelius: Jag kallar mig revolutionär … därför att jag verkar, och min tidning verkar, för en fullständig omvandling av det samhälle vi lever i idag.

I en artikel från den 4 februari utvecklar Rothelius resonemanget. Att han hävdar sig ”inte vilja göra revolution”, beror på:

”[att frågan inte handlar om] vad vi kommunister vill, om vad chefredaktören för Proletären vill, utan om ett ställningstagande i huvudmotsättningen under kapitalismen mellan arbete och kapital. Om den grundläggande uppfattningen att arbetarklassen och folket har rätt att välja de vägar de finner användbara i sin kamp för demokrati, nationell frihet och socialism.”

Må så vara. Vi kommer nog att ha anledning att återkomma till frågan om presstödet. Men en sak är säker: att blanda ihop begreppen, och låtsas som att man ”inte vill göra revolution” är nog inte den bästa strategin för att få behålla statliga bidrag.9

Ännu längre tillbaka, 2004, visade sig även K:s ungdomsförbund, Revolutionär Kommunistisk Ungdom (RKU), beredvilliga till förändring för att få stanna kvar i värmen, när det som då hette Ungdomsstyrelsen (i dag känt som det för vissa delar av vänstern särskilt bekanta MUCF) drog in sina stora bidrag till förbundet, då det inte ”uppfyllde demokratikraven”. Även här var alltså organisationens ekonomi avhängig statligt stöd. RKU protesterade, men kallade sedan, i maj 2005, till en extrakongress10 där det äldre principprogrammet ersattes med en ny politisk plattform. Hänvisningar till ”proletariatets diktatur” försvann, och meningar som den om att ”användandet av våld i försvaret av revolutionen kommer att stå i proportion till det våld de härskande klasserna använder för att försvara sina privilegier” ändrades till vagare skrivningar om att ”socialistisk demokrati måste försvaras mot kontrarevolutionen med lagliga medel”. Allt i hopp om att Ungdomsstyrelsen skulle ändra sitt beslut. Tyvärr hjälpte det inte.

Även om hela vänstern förstås måste försvara K gentemot Borås stad visar de här exemplen hur viktigt det är att alla organisationer som anser sig vara revolutionära inte gör sig beroende av statens välvilja. En för kommunister så avgörande fråga som den om programmets tydlighet får inte avgöras av huruvida man kan få bidrag för sin verksamhet av staten eller ej. Givetvis kan, och ska, man göra taktiska avväganden, och behöver inte framlägga exakt alla avsikter hela tiden, men på grundläggande frågor som huruvida kommunister menar att staten måste krossas i en revolution, där arbetarklassen är beredd att försvara sig mot klassfienden med våld om så behövs, får det inte råda några oklarheter, oavsett om det hotar chanserna till statliga pengar eller ej.

Dessutom – med ett försvar som K:s målar vi oss bara allt längre in i ett hörn, där vi förnekar princip efter princip i hopp om att uppfattas som acceptabla. Men problemet är att borgarna aldrig kommer att låta sig nöjas, hur mycket vi än slår till reträtten, så länge vi håller fast vid vårt anspråk på ett helt annat sorts samhälle och en annan makt. Det är ju vad fiendesidan egentligen menar med ”demokratisk” eller ”icke-extrem”. Oavsett vilka formuleringar vi kan välja att använda oss av i olika sammanhang och oavsett hur svårt (i ett land som Sverige och i en klasskampstemperatur som den som råder här) det kan vara att förklara kommer vi liksom inte runt det faktum att kommunister står för en helt annan syn här. Det som istället behövs, det enda som håller i längden, är ju ett offensivt svar, där man ser sådan här uppmärksamhet som ett tillfälle att pedagogiskt och tydligt förklara hur kommunister ser på frågor som våld, makt, demokrati, etc. Annars kan vi räkna med att fortsätta backa, tills vi till sist faktiskt blir helt accepterade – som helt ofarliga socialdemokrater.

K-spåret om att partiprogrammet bara är ”teori” (alltså, underförstått, att det bara är hypotetiska resonemang), och det för marxister häpnadsväckande uttalandet om att man kanske egentligen tror på en ”fredlig revolution” är alltså en irrväg. Sådant ordtrolleri lurar nog knappt en lokal dumliberal. För skillnaden mellan marxister och till exempel reformistiska krafter (för vilka, med revisionisten Bernsteins ord, ”rörelsen är allt och målet intet”) är, eller ska vara, att vårt program just är en kristallisering av arbetarrörelsens erfarenheter i kamp omsatta i en plan för handling. Om ett kommunistiskt parti är framgångsrikt, vilket vi utgår från att även K önskar vara, kommer man ofrånkomligen att hamna i en situation av direkt konfrontation med staten, på olika nivåer. Då kommer helt andra privilegier än rätten till kommunala lokaler att ligga i vågskålen. Så det duger inte att beskriva programmets idéer om revolutionär kamp som ”teoretiska” fram till dess, och först vid ”den rätta tidpunkten” avslöja sina verkliga avsikter. Arbetet med att förbereda organisationens arbete för den situationen måste, för varje seriös kommunist, börja här och i dag.

Men inte bara rent abstrakta frågor om våld och demokrati står som bekant i vägen för K:s långa marsch mot att uppfattas som ett seriöst, fredligt och demokratiskt parti. Problemen stavas även Nordkorea och Stalin. Här har K en föregångare i de problem de stalinistiska, så kallade ”eurokommunistiska” (mass)partierna hade på 80-talet. Då försökte kommunistledare i flera västeuropeiska länder, med varierande framgång, framställa sig själva som ”förnyade” och acceptabla, men vann ändå inte statens förtroende, något vårt internationella förbund, Förbundet för Femte Internationalen, skrev om i The degenerated revolution, från 1982:

[Stalinistpartierna] avvisar ”den ryska modellen” och kritiserar ”bristen på mänskliga rättigheter” i Sovjetunionen. (..) Både de spanska och italienska kommunistpartierna godtar Nato och västalliansen. Men borgerligheten i väst förtror dem ändå inte i regeringsställning, utom i tider av extrem revolutionär kris och då endast tillfälligt, som 1945–47. Den objektiva grunden till detta är i dessa partiers fortsatta stalinistiska natur. Så länge de erkänner Sovjetunionen som socialistiskt, det vill säga som en högre samhällsform än kapitalismen, och så länge de erkänner Sovjetunionen som en kraft för världsfred, ekar deras patriotism falsk i borgerlighetens öron. De må mata arbetarklassen med nationalistiskt gift istället för kommunistisk internationalism, men kan man lita på att de inte skulle förhålla sig patriotiskt vid en konflikt med Sovjetunionen?11

Kommunistiska Partiet av i dag skiljer sig så klart på många punkter från 80-talets i vissa fall ganska stora och inflytelserika stalinistpartier. Men samma sak gäller dem: de kan gång på gång påtala hur villiga de är att rapportera andra inom vänstern till polisen, att de är mot våld och för ”demokrati” eller att de inte egentligen vill ha revolution, men så länge de inte är villiga att förneka och ge upp alla ”marxistiska” anspråk (eller Nordkorea12, eller Stalin, eller, i ord, Lenin) kommer deras dröm om att få bli ”anständiga” och försök att släppas in i finrummet att vara förgäves, oavsett hur snitsiga logotyper de tar fram.

Svante Persson

Mer om vänstern och den statliga repressionen: Debatten om ”våldsbejakande extremism”: Deras extremism och vår (2015) samt Snutvåld och snuthat: revolutionärer och polisen (2016).

1 Kommunistiska Partiet har bytt partisymbol, Aktuellt Fokus, 2018-01-28. Se även DN-journalisten Viktor Barth-Krons syrliga kommentar på Instagram samt norska och svenska maoisters grälsjuka kommentarer här, här och här.
2 Centrum för kunskap och säkerhet, Borås kommuns hemsida, senast ändrad 2018-01-29
3 Se Debatten om ”våldsbejakande extremism”: Deras extremism och vår, Arbetarmakt, 2015-07-14
4 Ett allvarligt angrepp på demokratin i Borås, Kommunistiska Partiet Borås, Facebook, 2018-01-18
5 Kommunisternas ordförande om Borås stads beslut: ”Inskränker mötesfriheten”, Proletären, 2018-01-20
6 Borås vägrar låta kommunister hyra lokaler, Göteborgs-Posten, 2018-01-31
7 Debatten om ”våldsbejakande extremism: Deras extremism och vår
8 Beslut (pdf), Presstödsnämnden, 2016-10-19
9 En annan femma #1: ”Jag vill inte göra revolution!”, Arbetarmakt, 2011-02-10
10 Stor kampvilja på kongressen, RKU, 2005-05-24
11 Ur Chapter 8: Stalinism and the world, The Degenerated Revolution, Förbundet för Femte Internationalen, 1982 (vår översättning)
12 Se även Hur ser Kommunistiska partiet på Nordkorea?, Arbetarmakt, 2012-01-12

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *