Fyra påståenden om trotskismen

Trotskistiskt bokbord i Göteborg, med tidningsförsäljning

Den som på något sätt är aktiv i eller förhåller sig till svensk vänster stöter förr eller senare på organisationer eller grupper som gör anspråk på att vara trotskister. Arbetarmakt är en av dem. Och om trotskister finns i vänstern ett antal påståenden, som framförs som skämt eller som mer eller mindre allvarliga anklagelser:

  • Trotskister är splittrade och splittrar
  • Trotskister arbetar oärligt och genom ”entrism”, ”fronter” och kuppande, där de konspiratoriskt tar över andra grupper
  • Trotskister är sekteristiska
  • Trotskister har eviga tidningsförsäljare och namnlistor

Syftet med den här artikeln är att granska vad som ligger i påståendena och vad som kan ligga bakom dem, så att alla som stöter på dem har en referenspunkt att återgå till. Tesen som drivs är inte att alla med rötterna i trotskismen är eller alltid har varit helt och hållet fria från de negativa tendenser som räknas upp. Syftet här är snarare att försöka sätta in påståendena i ett sammanhang, undersöka om det här bara är något som gäller trotskismen, och, slutligen, att söka förklara varför anklagelserna så ofta riktas just mot trotskister. Artikeln riktar sig därmed framför allt till personer som redan är verksamma inom den revolutionära vänstern, och kommer att lyfta fram flera konkreta exempel ur vår erfarenhet i denna vänster.

Definitioner
Till att börja med bör vi kort dra upp vilka begrepp vi kommer att använda i artikeln. För enkelhets skull kommer tre ideologiska tendenser i vänstern att diskuteras, och kategoriseras enligt följande: trotskister, alltså den politiska tendens i arbetarrörelsen som försvarar den ursprungliga leninismens kontinuitet gentemot senare revideringar under utvecklingen i Sovjetunionen och i ”världskommunismen” under 20-talet och framåt. Hit sorterar vi en rad grupper som står på eller säger sig stå på trotskismens grund. Stalinister kallar vi den tendens som försvarar förändringarna av marxismens grundsatser som skedde under Stalins ledning, på 20-talet och framåt. Under denna kategori sorterar även maoisterna, som i stort står för samma politiska linje. Och, till sist, de autonoma – en mer amorf kategori i vilken vi placerar allt från anarkister och anarko-syndikalister till anarkokommunister och ”autonoma marxister”. De förenas av att de allmänt förnekar behovet av ett kommunistiskt parti av leninistisk typ. Många av dem förnekar också behovet av proletär diktatur efter en socialistisk revolution.

De här definitionerna är så klart inte kompletta, och alla vi sorterat under dem skulle inte ställa upp på beskrivningen, men de kan fungera för artikelns syfte. Till exempel har vi i Arbetarmakt ofta fört fram att de övriga organisationer i Sverige som kallar sig trotskister snarare bör benämnas centrister – några som vacklar mellan marxism och reformism. Och exempelvis SAC-Syndikalisterna är inte entydigt en ”autonom” organisation. ”Trotskist” används, liksom ”stalinist”, dessutom ofta (men inte alltid) som skällsord, och många autonoma kallar sig hellre ”frihetliga”. För enkelhetens skull använder vi dock i artikeln termerna trotskister, stalinister och autonoma för att hänvisa till dessa tre politiska tendenser.

Är trotskismen mer splittringsbenägen än andra tendenser?
En av de vanligast förekommande anklagelserna mot organisationer i Sverige som baserar sig på eller har sin historia inom trotskismen är att de är kroniskt splittrade i smågrupper, som käbblar med varandra om detaljfrågor och snabbt splittras i allt mindre delar vid minsta oenighet. Så, hur ser det ut i de olika lägren?

I Sverige finns mycket riktigt flera olika trotskistiska organisationer med nationell profil eller nationella anspråk:

  • Socialistiska partiet, SP, grundade 1969. Anslutna till internationalen Fjärde internationalen-Förenade sekretariatet, ger ut tidningen Internationalen.
  • Rättvisepartiet Socialisterna, RS, grundade 1973. Anslutna till internationalen CWI, ger ut tidningen Offensiv.
  • Revolution, grundade 1992 som en splittring från RS. Anslutna till internationalen Internationella Marxistiska Tendensen, IMT, ger ut tidningen Revolution.
  • Arbetarmakt, AM, grundade 1994 som en splittring från SP och sedan från RS. Anslutna till internationalen Förbundet för Femte Internationalen, ger ut tidningen Arbetarmakt.

Dessutom finns i denna kategori en grupp med mer blygsam profil: Internationella Arbetarsocialister (”lambertistisk” grupp ansluten till Fjärde internationalen-La Verité), samt några grupper som på ett eller annat sätt lämnat trotskistiska anspråk bakom sig. Till den senare kategorien kan vi räkna Arbetarpartiet (bildade som en splittring från RS, med två mandat i Umeå), Socialisterna Välfärdspartiet (bildade som en splittring från SP, med tre kommunala mandat i Västervik) och Socialistiska nätverket (bildade som en splittring från det som i dag heter Revolution, nätverk i fr.a. Vänsterpartiet). Knegarkampanjen, med en eventuellt vilande arbetsplatsgrupp i slakthusområdet i Stockholm, och ett kommunalt mandat i Kiruna, har även de sin bakgrund i trotskismen, men hur de i dag beskriver sin ideologi är för oss okänt.

På den stalinistiska sidan hittar vi följande organisationer med nationell profil eller nationella anspråk:

  • Kommunistiska partiet, K, grundade 1970 som en splittring från KFML. Samarbetar internationellt i Internationella kommunistiska seminariet, ger ut tidningen Proletären.
  • Sveriges Kommunistiska Parti, SKP, grundade 1977 som en splittring från VPK. Samarbetar internationellt i Internationella mötet för kommunistiska och arbetarpartier, ger ut tidningen RiKtpunkt.
  • Kommunistiska föreningen, KF, grundade ca 2015 som en splittring från K. Samarbetar internationellt med bl.a. norska Tjen Folket, ger ut tidningen Marxistiskt Forum.

Mindre organisationer som i någon mening sorterar under stalinismen är t.ex. Svenska Clartéförbundet, Föreningen Folket i Bild/Kulturfront, Oktoberrörelsen/Kommunistiska Arbetarkommunen (i den mån de finns kvar), Vänskapsföreningen Sverige-det Nya Peru (”Perumaoisterna”, Sendero Luminosos svenska anhängare), Malmfältens väl (splittring från SKP, med två mandat i Gällivare efter valallians med SKP där) och Social Rättvisa (Burlöv, ingick i valallians med SKP i valet där 2014).

Flera av de nämnda trotskistiska och stalinistiska organisationerna har anslutna ungdoms- och studentorganisationer, men dem lämnar vi därhän.

Bland grupperna i kategorien vi kallar autonoma blir en uppräkning mer krånglig, men i huvudsak kan man tala om följande organisationer:

  • Sveriges Arbetares Centralorganisation, SAC-Syndikalisterna, grundade 1910. Samarbetar internationellt med diverse syndikalistiska organisationer, ger ut tidningen Arbetaren.
  • Antifascistisk Aktion, AFA, grundade 1993.
  • Syndikalistiska Ungdomsförbundet, SUF, grundade 1993. Fristående från, men samarbetar ofta med, SAC-Syndikalisterna.
  • Förbundet Allt åt Alla, AåA, grundade 2009.
  • Autonomous Revolutionary Nordic Alliance-grupper, ARNA, grundade 2016. Anslutna till det internationella samarbetet med samma namn.
  • Nätverket Fria Syndikalister, som samlar grupper som splittrats från SAC. Somliga av grupperna är anslutna till internationalen IWA-AIT.

Utöver dessa organisationer finns en rad autonoma grupper med mer eller mindre lokal prägel och kring enfrågekampanjer, som Anarchist Black Cross, Anarkistiska Bokmässan, Arbetarbildning, Planka.nu, Kämpa Stockholm, m.fl. Till skillnad från normen i de flesta trotskistiska och stalinistiska organisationer kan man ofta vara medlem i flera autonoma organisationer samtidigt.

En enkel sammanräkning ger alltså 4–9 grupper i kategorien ”trotskism”, 3–9 grupper i kategorien ”stalinism” och 6–10 grupper i kategorien ”autonoma”. De trotskistiska organisationer vi granskar har grundats mellan 1969 och 1994, varav flera genom splittringar. De tre stalinistiska organisationer vi framhåller är grundade mellan 1970 och ca 2015, samtliga som splittringar, och de autonoma från 1910, för SAC, annars från 1993 och framåt. Med andra ord finns inget som omedelbart tyder på att trotskismen i Sverige skulle vara mer organisatoriskt splittrad än stalinismen och de autonoma, eller i allmänhet hålla ihop kortare tid än organisationer i andra politiska tendenser.

Arbetar trotskister oärligt och genom ”entrism”, ”fronter” och kuppande, där de konspiratoriskt tar över andra grupper?
”Entrism” är en taktik som organisationer i den trotskistiska traditionen mycket riktigt har använt vid flera tidpunkter. Begreppet är dock ofta missförstått och förtjänar först en mer utförlig förklaring. Så här beskrev vi det 2015:

Entrismen var en taktik som inom den trotskistiska rörelsen uppkom på 1930-talet. Stora delar av medlemskapet i Europas socialistiska och socialdemokratiska partier hade radikaliserats under den ekonomiska krisen och nazisternas maktövertagande i Tyskland, och betydande vänsterflyglar i partierna förespråkade öppet revolution och proletariatets diktatur. Samtidigt väntade sig trotskisterna i Den internationella vänsteroppositionen, som senare skulle utvecklas till Fjärde internationalen, att andra världskriget skulle mynna ut i ett kraftigt revolutionärt uppsving, som de själva skulle kunna ställa sig i spetsen för. Det var där och då idén om att det var nödvändigt att gå in i de reformistiska arbetarpartierna och stanna där tills nästa revolutionära kris uppstod.

De franska, amerikanska och belgiska sektionerna av Vänsteroppositionen beslutade följaktligen att gå in i sina länders socialistiska (reformistiska) partier – under öppet flagg, där de lade fram sitt revolutionära program och sin kritik av den styrande partihögern. Vänstern i de respektive partierna välkomnade de trotskistiska organisationerna som medlemmar, som en allierad i kampen mot de reformistiska partiledningarna, men med i trotskisternas beräkning fanns hela tiden att partibyråkraterna oundvikligen skulle slå tillbaka. Ingen väntade sig alltså att medlemskapet i dessa partier skulle bli långvarigt – men man hoppades kunna bistå partivänstern i kampen mot den reformistiska högerledningen, och, om en splittring av partiet skulle uppkomma, i så fall vinna fler anhängare till den revolutionära saken.

De revolutionära situationerna blev dock betydligt mindre generella och långvariga än Vänsteroppositionen hade hoppats på, och snart befann sig Europa i en avgjort icke-revolutionär period. 1930-talets förhållanden, med stora revolutionära flyglar i de socialdemokratiska partierna, var borta, som de har förblivit sedan dess. Det var nu inte längre möjligt att gå in i reformistiska partier med öppna kort och förklara att de högerinriktade partibyråkraterna måste slängas ut, och partiet anta ett revolutionärt handlingsprogram, då uteslutningar i så fall hade varit att vänta inom kort. Ingen högljudd partivänster kunde utgöra ens ett tillfälligt skydd.

Då ingen revolutionär situation inte heller var att vänta inom den närmaste tiden, eller ens på åtskilliga år, drog vissa ledande medlemmar i Fjärde internationalen slutsatsen att det var nödvändigt att ändå gå in i de reformistiska partierna, men nu för att stanna länge; entrism sui generis – teorin om entrismen av en särskild sort utvecklades. Det skulle vara en djup entrism, till skillnad från den entristiska taktik några av sektionerna hade antagit på 30-talet. Under de kommande årens splittrades Fjärde internationalen i flera delar, och den tendens som mest konsekvent och framgångsrikt tillämpade det nya djupentrism-konceptet leddes av Ted Grant. I början av 1950-talet ledde han ett inträde i Labour i Storbritannien, med målet att stanna där åtskilliga år. Det fanns bara en möjlighet att lyckas med detta, menade Grant: trotskisterna måste dölja delar av sin politik och sitt program, och framför allt inte tydligt fördöma eller ta kamp emot de högerinriktade byråkrater som anpassade partiets politik efter den brittiska imperialismens behov. Den förvridna taktik de flesta i dag känner som entrism var född. Ted Grants internationella politiska strömning – IMT, eller grantiterna – är densamma som Revolution i dag tillhör, och som Rättvisepartiet Socialisterna tillhörde fram till början av 90-talet.1

Riktigt är alltså att vissa organisationer ur den trotskistiska traditionen, i Sverige Revolution och tidigare Rättvisepartiet Socialisterna, har tillämpat en viss form av entrism, ”djupentrism”. De har dolt sina avsikter och sitt program för att på så vis få kvarbli i större reformistiska partier, trots att ledningen i dessa partier (och inte sällan stora delar av medlemskåren) velat utesluta dem om deras sanna politik framkommit. Det är dock, vilket citatet ovan klargör, inte den tillämpning av entrism den trotskistiska rörelsen i sin sunda fas utvecklade, och det är långt ifrån normen för trotskistiska organisationer internationellt. Vanlig entrism, alltså inte djupentrism, kräver för att kunna genomföras en helt annan stämning i de reformistiska partierna än den som råder i Sverige i dag. Dessutom är en trotskistisk organisations strid med ett reformistiskt högerledarskap, oavsett vad man tycker om det, knappast något som borde påverka stalinistiska eller autonoma organisationer nämnvärt.

Anklagelsen om ”entrism” syftar dock ofta på något annat – att trotskister lismar sig in i och i hemlighet ”tar över” samarbeten. Här kommer vi till anklagelserna om ”fronter”, och då blir det ofta tunnare med bevisen. Som uppräkningen av autonoma grupper ovan antyder är trotskister långt ifrån ensamma om att arbeta inom flera nätverk eller ”fronter” samtidigt, och alltså ha ”två organisatoriska hattar” på sig. Arbetarmakt har under åren arbetat i en rad nätverk och samarbeten, även med autonoma och stalinistiska grupper, som i Stockholm Septemberalliansen, Nätverket mot rasism, Stockholms antirasistiska kulturförening, Nätverket välfärd utan vinst, med flera, och uppmanar alla som har något att anmärka gentemot oss gällande ”kuppande” där att genast lägga fram sina argument för det.

Men visst finns, som sagt, enskilda händelser där organisationer ur den trotskistiska traditionen – oftast, då, RS – gjort sig skyldiga till dylikt beteende, där den egna organisationens profil till varje pris sätts före rörelsen. Här finns en legitim kritik, vilket också Arbetarmakt kontinuerligt har fört fram. Bevisen är dock fattiga för att organisationer ur den trotskistiska traditionen nödvändigtvis skulle göra sig skyldiga till sådant oftare än andra grupper. Som ett exempel växte Syndikalistiska Ungdomsförbundet på 90-talet fram delvis genom att en del av deras kadrer tränades upp av, fick lön av och sedan lämnade Socialistiska partiet2, medan andra, i Västerås, tog över en Ung Vänster-klubb och omvandlade den till en SUF-klubb.

Och låt oss, för den som alltid ser mot trotskismen när det gäller påstådd ”kuppande” av demonstrationer, lägga fram följande tankeexperiment: tänk er att ett 8 mars-firande skulle ha haft flera talare från olika trotskistiska ungdoms-, kvinno- och ungdomsförbund och frontorganisationer, varav flera i sina tal citerar en manlig trotskistisk ledare i 60-årsåldern och även bär flaggor med hans bild på. Tänk er vidare att de trotskistiska organisationerna och fronterna vid demonstrationens avslutning under en längre tid överröstar demonstrationens talare och musiker med sina egna megafoner och talkörer. Hur skulle reaktionerna bli? Exemplet är hämtat från årets 8 mars-firande i Stockholm, men istället för trotskister var det anhängare av stalinistiska (numera förment ”demokratiskt-konfederalistiska”) pro-kurdiska organisationer som stod för det uppträdandet. Med det inte sagt att allt detta nödvändigtvis var fel – kurder i norra Syrien bedriver uppenbarligen en kamp som förtjänar all solidaritet, och som inte går att jämföra med det arbete organisationer ur den trotskistiska traditionen i Sverige bedriver. Poängen är att trotskister, av skäl vi ska återkomma till, tenderar att mätas med en annan måttstock.

Är trotskister sekteristiska?
Den som letar efter sekterism inom vänstern kan utan tvekan hitta exempel inom trotskismen. Frågan här är om trotskister är särskilt sekteristiska, medan den övriga vänstern är samarbetsvillig. Är det trotskister som framför allt stänger ute andra vänsterkrafter och alltid sätter sin egen organisation framför byggandet av en bredare rörelse? Vi undersöker detta i några nedslag.

Avsaknaden av ett brett antifascistiskt nätverk eller en koordinering har varit en stor svaghet i Stockholmsvänstern sedan Nätverket mot Rasism och Stockholms antirasistiska kulturförening, där Arbetarmakt var aktiva och drivande medlemmar, avvecklades. Enskilda AM:are har även varit aktiva i Linje 17 mot rasism, som arbetat lokalt med antirasism i söderort.

I november 2015 gick Arbetarmakt därför ut med en uppmaning, skickad till samtliga antifascistiska grupper och vänster- och solidaritetsorganisationer i Stockholm, om att sätta igång med en ny koordinering, eller samarbete, i Stockholm. Vi skrev bland annat:

Stockholmsvänstern är mångsidig. Människor lägger ner ett oerhört arbete mot rasism och för solidaritet i skolor, på järnvägs-stationer, lokalt, i det fackliga och genom sina respektive organisationer. Det saknas uppenbarligen inte engagemang. Vad som däremot inte finns är en bredare diskussion inom ramen för ett nätverk, där vi gemensamt och kontinuerligt t.ex. försvarar demonstrationer, samordnar arbetet mot fascistisk aktivitet, håller våra gator säkra och vaktar flyktingboenden.

Vi har olika åsikter om mycket, men nu är läget akut. Det finns inte längre tid för splittring i frågor där vårt antal borde vara vår styrka. Vi borde enas kring det praktiska antirasistiska arbetet, samordna vår kamp där det går, och diskutera öppet och ärligt där vi har olika förslag på lösningar och taktiker. Genom enighet i handling, tillsammans med en öppen, demokratisk diskussion, kan vi bygga en stark och levande antirasistisk rörelse.3

Vi spred också uppropet i flygbladsformat direkt till flera autonoma aktivister, genom personliga samtal och även vid ett kristallnattsevenemang i Stockholm, arrangerat av personer i kretsen kring SAC-Syndikalisterna samma månad. AM-aktivister som deltog i manifestationen passade på att dela ut uppropet till andra antifascister och samtala med dem om samarbete. Detta stötte dock på patrull från SAC-Syndikalisternas demonstrationsvakter. De sökte upp AM-aktivisterna, förklarade att man inte ”ville ha politik” på evenemanget och bad AM-aktivisterna att flytta sig från det torg där manifestationen hölls.

Det konkreta förslaget från AM var hur som helst att börja samordningen kring en rasistisk demonstration några månader senare. Intresset för detta var svagt på de flesta, om än inte alla, håll, och inget nätverk eller samordning kom till skott – inte helt överraskande, med tanke på SAC:s fientliga bemötande. Vid den rasistiska demonstrationen i fråga anordnades trots allt sedan en motdemonstration, men som Allt åt Alla ensamma stod som arrangörer av.

Några månader senare blev planer på ännu en rasistmanifestation kända. Den här gången hörde Allt åt Alla av sig till bl.a. Linje 17 mot rasism, och meddelade att man ”denna gång vill jobba brett och få dit så många antirasister som möjligt”. Arbetarmakt tog uppmaningen på allvar och hörde därför återigen av sig till Allt åt Alla/Kämpa Stockholm (de två tycks senare ha gått skilda vägar), för en eventuell samordning av mobilisering, hjälp med propagandaspridning och liknande. Via AåA-kamrater fick vi dock höra att detta inte var intressant. Förklaringen, som nådde AM via informella kanaler, var att flera personer i planeringsgruppen ”känner ett stort obehag när det kommer till samarbete med trotskister.”

Arbetarmakt valde att istället arbeta med antirasism och antifascism i nätverket Rött Forum, som senare, 12 november 2017, samlade 4 000–5 000 personer i en protest mot nazisekten Nordiska Motståndsrörelsen i Stockholm. Förutom Rött Forums medlemsorganisationer fick manifestationen stöd av tunga fackliga krafter som Seko, Hotell- och restaurangfacket, Unga Elektriker, Unga Byggare och reformistiska organisationer som SSU, Ung Vänster och Vänsterpartiet. Autonoma krafter arrangerade istället en egen, mindre motdemonstration.

Rött Forum-samarbetet i Stockholm, som stått bakom en rad framgångsrika samordnade och breda aktiviteter, är ett annat exempel som sätter ett frågetecken över anklagelserna om trotskisters sekterism. I Rött Forum deltar utöver Arbetarmakt organisationer som Rättvisepartiet Socialisterna, Socialistiska Partiet, Shora, Internationella Solidaritetskommittén samt flera enskilda ur andra organisationer. Sedan flera år marscherar flera organisationer i Rött Forum i ett gemensamt block i Vänsterpartiets 1 maj-tåg i Stockholm. Vid 8 mars-demonstrationen i samma stad i år hade Rött Forums block en gemensam banderoll och stod för ett av de livligare blocken. Bland de stalinistiska och autonoma organisationerna finns däremot gott om splittring: i en stad som Lund har de två viktigare autonoma organisationerna, Allt åt Alla och Autonom Organisering, under flera år inte ens kunnat enas i samma demonstrationståg på 1 maj. Och i städer i landet där både stalinistiska K och SKP har lokalavdelningar kommer man i år att hålla skilda 1 maj-firanden – alltså två mindre, egna möten där två organisationer, som för de flesta utomstående är förvillande lika i sitt försvar av Nordkorea och Kuba, står för sig. Till skillnad från de autonomas fronter, som Kämpa Stockholm, och stalinisternas konkurrerande och inbördes kivande demonstrationer marscherar alltså i Stockholm tre trotskistiska organisationer tillsammans med andra i ett demokratiskt nätverk, ett nätverk som får mycket uträttat och där kritik förs fram öppet och i kamratlig ton.

Och medan framför allt RS och Arbetarmakt i nätverk och samarbeten vi arbetat i konsekvent fört fram principen om största möjliga yttrandefrihet för alla röster inom arbetarrörelsen – något vi menar ger vänsterns demonstrationer ett starkt intryck av mångfald, bredd och demokratisk anda – har företrädare för autonoma grupper gång på gång röstat emot den typen av tendensfrihet. Det kan gälla arbetet i Rädda Vården i Skåne, där Allt åt Allas representanter, tillsammans med företrädare för reformistiska organisationer, argumenterade emot AM i frågan om rätten att fritt sprida propaganda vid demonstrationer, eller händelserna vid kristallnattsevenemanget i Stockholm som beskrivs ovan. Att arbetarrörelsens nuvarande reformistiska ledning har ett intresse av att tysta ner eller köra bort delar av dess radikala flygel är föga förvånande. Märkligare, och mer olyckligt, är kanske att de i detta ofta får stöd av autonoma aktivister.

Exemplen väcker frågan: är det verkligen just trotskisterna som är särskilt sekteristiska?

Har trotskister eviga tidningsförsäljare och namnlistor?
Till sist. Ett inneboende problem med att skriva om de som kallar sig trotskister och anklagelserna mot dem är att olika trotskister helt enkelt är – olika. Anklagelsen om att trotskister ständigt dyker upp med tidningar och namnlistor handlar, vågar vi nog säga, främst om RS. Också här finns ett korn av sanning. Återigen, även vi i Arbetarmakt har flera gånger varit kritiska mot ett tondövt eller organisationsegoistiskt agerande från RS sida – kritik vi också fört fram öppet. Namnlistor på det sätts som de används av RS är nog ganska unikt, och även där finns legitim kritik att göra.

Men trotskister är ju ingalunda ensamma om att sälja tidningar vid demonstrationer. Senast vid 8 mars-firandet i Stockholm i år dök ett flertal försäljare av den anarkistiska tidskriften Brand (närstående Allt åt Alla) upp, liksom försäljare av stalinistiska Proletären. De gånger man ser SKP har de ofta sin tidning, RiKtpunkt, med sig.

Man skulle kunna dra slutsatsen att kritiken mot trotskister här inte handlar om tidningsförsäljandet i sig, utan om frekvensen av det. Men irritationen verkar ha fler lager än så: dels tycks många autonoma aktivister, som vi noterat tidigare, ogilla konkurrens av andra politiska åskådningar än deras egna vid manifestationer, och dels, kanske till och med främst, tycks det handla om att de som säljer en tidning, eller använder en namnlista, oavsett hur ödmjukt, ”exploaterar” demonstrationen. Det vill säga, de använder en politisk sammankomst för att bygga kraft för det politiska alternativ, det program, de företräder och försöker alltså värva medlemmar till sin organisation, inte genom en fest eller ett socialt sammanhang, utan explicit på sin politik. Här finns uppenbarligen en skiljelinje.

Kritikens orsaker
Vi har genom framför allt konkreta exempel gått igenom några av de anklagelser som ofta riktas mot trotskister, eller som uttalas som ”sanningar”, och kan dra några slutsatser.

En del av kritiken har uppenbarligen en grund i verkligheten: det finns exempel på osakliga, onödiga splittringar i det trotskistiska lägret, en del trotskister använder en oärlig, djupentristisk taktik, organisationer med trotskistisk bakgrund har ibland agerat sekteristiskt och organisationsegoistiskt och en del trotskister skapar onödig irritation med påstridig tidningsförsäljning eller namninsamling. Däremot har vi också konstaterat att dessa drag inte är unika för trotskismen. Framför allt gäller det den påstådda ”splittringen”, som kanske är den anklagelse som oftast förs fram. Att det finns grund för en del av kritiken, särskilt gällande vissa trotskistiska organisationer, kan inte vara hela förklaringen till myternas fortlevnad. Inte heller, vilket vi konstaterat, att de enskilda beteenden som kritiseras skulle vara unika för trotskismen. Den avslutande frågan blir då – varför dröjer sig anklagelserna kvar och sprids bland nya generationer aktivister?

Ett svar är att trotskister, till skillnad från framför allt grupperna i den autonoma rörelsen, bygger sina organisationer på programmatisk enhet. För organisationer ur den trotskistiska traditionen handlar politik inte främst om vänskapsband, att ha roligt ihop eller de praktiska kampanjerna i sig – utan om att enas om ett mål för kampen, en gemensam analys av vad som är fel och vad som behöver göras för att rätta till det. De handlingar man sedan utför (och utan handling är man naturligtvis förlorad) strömmar sedan från programmet, inte tvärtom. Och även för sina långa, mödosamt framtagna och framröstade program får trotskister mycket riktigt ofta motta kritik, inte minst från autonoma.

Allt åt Allas program – deras ”plattform” – är istället på blott några meningar. SUF:s ”principförklaring” täcker inte ens ett A4. Men det säger ju sig själv att man på så kort plats inte kan framlägga var en organisation står i de många konkreta frågor man sedan tar ställning i. Och autonomas avsaknad av skriftliga program av den sorten betyder inte heller att dessa organisationer inte har en sådan linje – ett program. Snarare innebär det att det verkliga programmet existerar bortom medlemmarnas demokratiska kontroll – i enskilda artiklar som man inte kan rösta om, i ledande medlemmars huvuden eller Twitter-flöden, eller i en outsagd uppfattning om ”hur man alltid gjort”, som man antingen ”fattar” eller inte. I konkreta frågor får de medlemmar som råkar vara närvarande då fatta beslut från möte till möte, baserat på denna minst sagt lösa grund. Potentiella sympatisörer (eller kritiker), som utifrån vill bedöma var organisationen står, har att vända sig till samma skiftande, osäkra källor.

Vid en första anblick verkar det alltså som att trotskisterna dras med långa, otillgängliga program, medan de autonoma istället har en inbjudande, lättfattlig och kort text. Men skenet bedrar, åtminstone om man vill utforma en politik för att gripa in i klasskampen.

Samma tankevurpa är lätt att göra när det gäller den påstådda splittringstendensen. Arbetarmakt är själva ett resultat av två splittringar, från RS respektive SP, som enades och då skrev utförliga texter, tillgängliga för alla, där man förklarade varför man valt att gå ur de gamla, centristiska organisationerna och bilda en ny, revolutionär sådan.4 Splittringsdokument och utträdesbrev är en egen undergenre i skämten om trotskister. På så vis kan autonoma eller stalinister peka på de olika dokument som produceras och hålla myten vid liv: titta på alla dessa splittringsdokument! Trotskisterna förökar sig genom delning!

I själva verket är deras egna tendenser lika mycket, om inte mer, plågade av splittring, särskilt de senaste åren – men utan att de berättar det öppet. Så kan t.ex. Kommunistiska partiet, efter att 2012 ha drabbats av en maoistisk utbrytning, besvara det endast genom att nästa år publicera en allmänt hållen artikel med kritik av maoismen, och ett uttalande där partiordföranden kryptiskt konstaterar att ”det finns behov av såväl repetition som utveckling” av den.5 Så kan Allt åt Alla i Stockholm genomgå en politiskt oklar splittring, där en stor del av den kvinnliga kadern lämnar organisationen för att upprätta en ny, separatistisk organisation, utan att ett ord om detta sägs offentligt. Så kan en ARNA-grupp genomgå flera splittringar, där också splittringarna splittras, utan annan effekt än att nya hemsidor – med lika allmänt hållna ”plattformar”, som inte på något sätt förklarar behovet av separata organisationer – plötsligt dyker upp. Så kan AFA och nu insomnade Revolutionära Fronten i flera år existera sida vid sida och delvis i konkurrens, utan någon förklaring om hur deras antifascistiska teori skiljer sig åt. Budskapet till de militanta arbetare och ungdomar som måhända ser mot dessa organisationer är tydligt: endast initierade betraktare kan möjligtvis snappa upp detta, genom att spå i tebladen. Våra splittringar är inte politiska, och om de är det får ni bara veta något om ni redan är in the know. Och återigen kan de autonoma och stalinisterna så kritisera trotskisterna, som genomgått politiska splittringar och fört debatten öppet, med sin vanliga refräng: titta, hur de splittras! Här är allt frid och fröjd.

Att säga som det är
Vägen till det revolutionära, kommunistiska parti Arbetarmakt vill bygga är lång och kommer sannolikt att innebära nya, nödvändiga splittringar med reformister och andra element som utgör hinder på vägen mot mänsklighetens befrielse, liksom det kommer att innebära misstag. Vi hymlar inte med det, lika lite som vi förnekar att organisationer som kallat sig trotskistiska (och grupper i andra tendenser) gjort sig skyldiga till taktiska klavertramp. Misstag är oundvikliga. Det gäller även oss.

Men om den vägen, av nödvändig avskiljning, fusioner och splittringar, ska leda till sitt mål är en saklig och korrekt polemik absolut nödvändig. I en sådan debatt är vi i Arbetarmakt övertygade om att vårt program, det kommunistiska, tål att diskuteras – och kritiseras. Alla som följer svensk vänster vet att det snarare i de stalinistiska och autonoma grupperingarna som splittringar härjat de senaste åren, medan de större trotskistiska grupperna legat stabila. Vem som i det här sammanhanget tjänar på att lägga ut dimridåer kring det faktumet, och därmed snarare styra in diskussionerna på en oseriös, osaklig polemik, lämnar vi åt läsaren att begrunda. Till skillnad från de flesta autonoma och stalinistiska organisationerna – och, får vi säga, ofta till skillnad även från de övriga organisationer som kallar sig ”trotskister” – spelar Arbetarmakt, i våra samarbeten, i våra texter och i vår praktik, så långt det går med öppna kort, även om det må göra oss till mål för oseriös kritik och för slitna skämt. Men viktigare än att aldrig begå misstag – ett utopiskt mål – är hur man hanterar sina misstag, hur man hanterar kritik och självkritik. Med Trotskijs ord försöker vi alltid att ”säga som det är” till den arbetarklass vi söker bryta från reformismens strupgrepp. Naturligtvis måste det ske med fingertoppskänsla, och med hänsyn till de statliga eller fascistiska fiender som kan dra nytta av information om vår verksamhet, men vi räds inte – saklig – kritik från andra politiska tendenser i den revolutionära vänstern, utan välkomnar den. Sådan är trotskismens metod för att bygga en livskraftig, revolutionär vänster för vår tid och för att ur kampens erfarenheter stöpa ett nytt, kommunistiskt parti – en metod vi hoppas att fler anammar.

Svante Persson

Se även artikeln Vänsterenhet är en taktisk möjlighet under kampen för ett kommunistiskt parti.

1 Uteslutningshotet mot Revolution/Avanti och den revolutionära organisation vi behöver, Arbetarmakt, 2015-09-22
2 Se Liken i garderoben: Ungsocialisterna 25 år, Socialistiska Partiet, 2005, s. 38
3 För en bredare kämpande antifascistisk rörelse, Arbetarmakt, 2015-11-08
4 Se t.ex. Till Socialistiska partiets VU, PS och övriga medlemmar, Arbetarmakt, 1994, och Omgruppering av svenska trotskismens styrkor, Marxistiskt Perspektiv nr 5
5 Se Föredrag på sommarlägret 2012, Kommunistiska partiet (arkiverad från originalet) och När (r) bröt med maoismen: skapandet av ett svenskt revolutionärt arbetarparti, Anders Carlsson (K), 2013-02-12

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *