Kata Dalström – en av den svenska socialismens främsta agitatorer

Kata Dalström föddes 1858 i en välbärgad familj. Fadern var visserligen, till skillnad från modern, inte född rik, men som framgångsrik metallurg och affärsman fick han ihop en avsevärd förmögenhet. Maken, Gustaf Dalström, hade ett betydligt sämre sinne för affärer, vilket orsakade några konkurser, och under perioder ekonomiska svårigheter. Oavsett detta kom Kata – det var som Kata hon skulle bli känd inom arbetarrörelsen – från en tydlig överklassbakgrund, och arven från föräldrarna skulle ställa ekonomin på god fot igen.

Steget när hon vid 36 års ålder gick med i socialdemokratiska kvinnoklubben, och därmed i det socialdemokratiska partiet, var därför stort. Att hon dessförinnan börjat engagera sig i den beskedliga, borgerliga kvinnosaksrörelsen kunde de ha överseende med, men socialism var något helt annat. Familj och många vänner reagerade våldsamt negativt, och relationen till modern och samtliga syskon skulle vara minst sagt ansträngd livet ut. Faktiskt skickade inget av syskonen någon krans till Katas begravning.

Kata blev snabbt en populär och efterfrågad agitator, kanske den allra populäraste. En stor del av hennes tid under hennes återstående nästan 30 år skulle tillbringas på resande fot, från stad till stad, bruksort till bruksort för att tala inför den lokala arbetarrörelsen. Hon tillhör dem som gjorde en betydande insats för att organisera nya partiföreningar och fackklubbar genom sitt flitiga agitations- och organisationsarbete. När socialdemokratiska vänsterpartiet (SSV) bröt med socialdemokratin 1917 gjorde hon en viktig insats för att vinna avsevärda delar av partiföreningarna till det nya partiet. Resultatet blev visserligen långt ifrån vad det nya partiets anhängare hade hoppats på, men i Norrbotten, som Kata så ofta hade besökt, var stödet kompakt. När det nya partiet splittrades efter några år på frågan om uppslutningen kring Kommunistiska internationalen, gjorde hon åter sitt för att huvuddelen skulle samlas i Sveriges Kommunistiska Parti, SKP.

Kata var heller inte enbart agitator och organisatör. På partikongressen 1900 valdes hon inte bara som första kvinna in i partistyrelsen. Då hon i fick det fjärde högsta röstetalet på kongressen placerades hon även i verkställande utskottet. Hon missade en stor del av mötena på grund av att hon så ofta befann sig på resande fot, till skillnad från dem som verkligen tog partiets utveckling i sin hand. Dessutom blev det bara en kongressperiod i den socialdemokratiska partiledningen för Kata – på kongressen 1905 omvaldes hon inte. Som Gunnela Björk konstaterar i sin läsvärda biografi Kata Dalström, agitatorn som gick sin egen väg (Historiska media, 2017) var det förmodligen på grund av hennes tilltagande vänsteropposition.

Partiet går till höger, Kata till vänster
Även om Kata på flera sätt var unik, så var hon samtidigt symptomatisk för många socialdemokrater som gick åt vänster och slutligen slöt sig till kommunismen. Till en början uppfattades det inte som någon motsättning mellan socialdemokrati och kommunism – eller snarare: i dess dåvarande form fanns det ingen tydlig motsättning. Kommunistiska manifestet gick som följetong i partitidningen Socialdemokraten, och en av anledningarna till att SAP inte antog något partiprogram förrän 1897, åtta år efter partiets grundande, var att män som Axel Danielsson argumenterade för att det inte var så bråttom med programmet, då de ju redan hade manifestet att stödja sig på. Före första världskrigets utbrott betraktade sig de blivande ledarna för den kommunistiska rörelsen fortfarande som socialdemokrater.

Kata hänvisade upprepade gånger till Kommunistiska manifestet, redan under sina tidiga år i partiet, men hon låg ännu ganska långt ifrån Lenins, Trotskijs eller Rosa Luxemburgs uttalade revolutionära ståndpunkter. Hon var tydlig med att hon trodde att demokratiska val under allmän och lika rösträtt steg för steg skulle leda till att arbetarklassen tog över makten för att införa socialismen. Men när hon betonade att hon stod på en parlamentarisk grund tillade hon att hon stod så långt till vänster som möjligt på denna grund.

Vi måste ha förståelse för att denna uppfattning var vitt spridd vid denna tid. Arbetarrörelsen verkade gå framåt med okuvliga stormsteg. Allt fler arbetare organiserade sig i fackföreningarna och de socialdemokratiska partierna, och dessa fick allt flera röster för varje val. När den allmänna och lika rösträtten var genomförd och arbetarklassen dessutom blev alltmer talrik genom den fortsatta industriella utvecklingen, vad skulle då kunna stå emot arbetarklassens styrka?

Redan tidigt hade Kata gett en viktig del av svaret. Hon var en stark motståndare till all idealisering av våld, och trodde att arbetarrörelsen säkrast skulle tåga fram mot socialismen på ett fredligt, lagligt och parlamentariskt sätt. Dock hade hon från början medgivit att arbetarklassen hade all rätt att försvara sig om överklassen tillgrep våld.

På den punkten skulle händelseutvecklingen komma att klargöra mer än teoretiska dispyter. Det gick inte så enkelt som så många socialister hade hoppats. En viktig faktor, som Kata och många andra så starkt skulle reagera emot var ledningens högervridning och byråkratisering.

De allra flesta socialdemokrater var arbetare, men i ledande ställning var förhållandena annorlunda. Att intellektuella från medel- och överklassen får framträdande positioner är inte alltid dåligt, utan både oundvikligt och nödvändigt. Marx, Engels, Lenin, Trotskij och Rosa Luxemburg kan nämnas. Samtidigt innebär det givetvis en stor fara, något det finns ännu talrikare exempel på. Det är verkligen inte utan anledning bolsjevikerna så starkt betonade nödvändigheten av arbetarnas positioner inom det revolutionära partiet.

I Sverige kom ledningen inom det socialdemokratiska partiet alltmer att övertas av liberala arbetarvänner från de högre klasserna, med Katas gamla vän Hjalmar Branting i spetsen. Dessa drog partiet högerut, till mer kompromisser, med ett bärande mål att uppnå ett regeringssamarbete med liberalerna – något som självfallet krävde omfattande eftergifter, speciellt betraktat från Kommunistiska manifestets perspektiv. Branting uppnådde detta 1917, när partivänstern var utkastad.

Kata Dalström i talarstolen under någon av alla sina resor runt Sverige för att organisera arbetarklassen

Från vänsteropposition till partisplittring
Under sin tid inom socialdemokratin blev Kata alltmera oppositionell och kritisk mot partiledningens kompromisser. Hon föredrog att umgås med det radikala ungdomsförbundet, med företrädare som Fredrik Ström, Einar ”Texas” Ljungberg och Zäta Höglund, framför den högergående partiledningen. Ett viktigt steg var storstrejken 1909, och den hänsynslöshet som kapitalisterna vann den genom, och hur den sedan behandlade de besegrade. Åtskilliga tusen arbetare sparkades, svartlistades, vräktes och många kastades ut i fattigdom och såg ingen annan utväg än att emigrera västerut. Statsmakten med dess polis stod på kapitalisternas sida. Detta hade de förvisso alltid gjort. Många socialistiska agitatorer dömdes till fängelse eller böter för smädelse, uppvigling eller något liknande på ofta mycket lösa grunder. Den så kallade munkorgslagen från 1889 – som faktiskt skärptes under Karl Staafs liberala regering 1906 – var ett kraftfullt vapen mot socialistiska agitatorer. Oräkneliga möten upplöstes. Men då hade fortfarande socialdemokratin till synes gått obönhörligen framåt, och detta framstod mera som irritationsmoment på vägen. Nederlaget i storstrejken var ett bakslag av en helt annan dignitet.

Som med liknande händelser i andra länder orsakade storstrejken 1909 två huvudsakliga och motsatta reaktioner. De redan försiktiga, som partiledningen under Branting, blev rejält uppskrämda och alltmer försiktiga, villiga att kompromissa, rädda för att provocera kapitalisterna. Det var ett viktigt steg på deras väg högerut. De radikala delarna av partiet, som Kata och ungdomsförbundets huvuddel drog helt andra slutsatser. Nederlaget visade för dem nödvändigheten av mera beslutsam kamp. Medan Branting för allt i världen inte ville se flera storstrejker, såg partivänstern behovet av att nästa gång vara bättre förberedda, att inte hålla igen utan att hålla ut till segern. Besvikelsen över SAP- och LO-toppens återhållsamhet var omfattande.

Klyftan mellan partiledningen och partivänstern var förstås ömsesidig. Oppositionen ville inte låta ledningen vrida partiet högerut, hålla igen klasskampen och kompromissa bort socialismen – partiledningen blev allt mindre benägen att tolerera att kritiseras för detta inom sitt eget parti.

En splittring i någon form hade varit svår att undvika. Händelserna ingrep i form av första världskriget, och de dominerande socialdemokratiska ledningarnas uppslutning bakom ”sina” regeringar i kriget, när miljontals arbetare från olika länder ställdes att slakta varandra i Europas skyttegravar. Sverige deltog ju inte i kriget, men den borgfred med kapitalisterna som blev alla reformisters lösen, utropades även här. Vänstern, som vanligt med ungdomsförbundet i spetsen, blev allt högljuddare i sin antimilitaristiska agitation, och i sina angrepp på att klasskampen helt lades på is. Branting och hans partiledning blev å sin sida alltmer beslutsam att sätta stopp för detta.

Partisplittringen kom 1917, men var inte en följd av den ryska revolutionen – även om denna givetvis skulle göra den djupare och mera oförsonlig. Redan innan februarirevolutionen, som svepte bort Rysslands tsar från sin tron, hade den svenska partiledningen ställt ett ultimatum till oppositionen om att rätta sig i ledet, och oppositionen var fast besluten att inte vika sig. På partikongressen i februari blev splittringen ett faktum.

När borgare och reformister ska beskriva splittringen påstår de gärna att Branting och hans gäng försvarade de demokratiska värdena mot den odemokratiska kommunismen. Detta är en helt falsk historieskrivning. Utan att ens gå in frågan om reformism kontra kommunism – och Arbetarmakt är som bekant en kommunistisk organisation – kan man lätt konstatera att det inte var så frågorna stod. Den partivänster som snart skulle bilda ett eget parti reagerade till stor del mot den tilltagande toppstyrningen och intoleransen mot vänsterkritik inom socialdemokrati, som alltså kröntes av partiledningens ultimatum. Det var partiledningen som valde att alternativen skulle stå mellan kapitulation och splittring, och vänstern hade inga planer på att kapitulera. Det nya partiprogrammets första paragraf löd, med tydlig udd mot det gamla socialdemokratiska partiet: ”Hos partiets djupa leder, icke hos några överledare, skall ledningen och avgörandet ligga. Partiets förtroendemän är folkets jämlikar, icke dess herrar.”

Från socialdemokratin till Komintern
13 maj 1917 bildades det nya partiet, Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti, SSV. Som synes ett tag efter februarirevolutionen – men partisplittringen hade alltså varit ett faktum redan några månader innan dess. Och i vilket fall är det uppenbart att varken oktoberrevolutionen, eller ens bolsjevismens stigande inflytande, kunde ha påverkat grundandet. Men oktoberrevolutionen skulle självklart utöva en stark lockelse på det nya partiet. I ett land – ett stort och betydelsefullt land dessutom – fanns det en socialistisk regering som förkunnade världsrevolutionen och kamp mot kapitalismen och det pågående världskriget. Denna regering utsattes samtidigt för ett blodigt inbördeskrig, liksom imperialistisk intervention och blockad. Det är givet att denna revolution blev ett föredöme för radikala socialister i alla länder, och även om långt ifrån alla var okritiska var det en självklarhet att stödja bolsjevikerna mot deras kontrarevolutionära motståndare.

Kata Dalström tillhörde dem som inte bara såg det som en självklarhet att gå med i det nya partiet, utan som inte heller beklagade splittringen. Utöver att åter hamna i ledningen för ett parti, denna gång alltså SSV, kastade hon sig också med liv och lust in i ett ihärdigt organisations- och agitationsarbete för att vinna så många socialdemokratiska och fackliga klubbar till det nya partiet. Det gick långt ifrån så bra som partiet hade hoppats. Vid höstens val till andra kammaren fick SSV 60 000 röster, eller 8 %, mot SAP:s 230 000 röster och 31 %. Undantaget är Norrbotten, som Kata som ofta besökt, där SSV fick 41 %, mot SAP:s 9 %.

Det var oundvikligt att SSV i dess ursprungliga form inte kunde bestå oförändrat inför trycket från de europeiska, revolutionerna, och speciellt den ryska. Partiet var en brokig samling av alla som stötts bort tillräckligt socialdemokratins högervridning och byråkratisering för att sluta sig till det nya partiet. Radikala pacifister, som Carl Lindhagen, samsades med entusiastiska bolsjevikanhängare. Betoningen i partiprogrammets första paragraf, som citerades ovan, var på den nog så viktiga partidemokratin. Men den bolsjevikiska modellen kräver som bekant också disciplin.

Kata tillhörde dem som entusiastiskt slöt upp bakom bolsjevikerna. Ryska revolutionens dragningskraft var tillräckligt stor för att huvuddelen av partiet skulle ställa sig bakom en anpassning till bolsjevismen. 1919 kom nästa partisplittring. En stor majoritet på kongressen ställde sig helhjärtat bakom bolsjevikerna, och förklarade att arbetarklassens beväpning och proletariatets diktatur stod på programmet även i Sverige. Partiet anslöt sig utan förbehåll till Kommunistiska internationalen. En minoritet under Carl Lindhagen lämnade partiet.

Två år senare kom nästa splittring. Flera av Kominterns medlemspartier var fortfarande för brokiga för att fungera som effektiva revolutionära partier. Exempelvis hade det italienska socialistpartiet slutit sig till internationalen, men hade fortfarande en betydande reformistisk flygel. Internationalens ledning slöt sig till att strama upp medlemskraven, vilket resulterade i Kominterns 21 teser, som antogs på andra världskongressen 1920, som dikterade en stor del av de kommunistiska partiernas politik och organisationsformer och som framför allt definierade den internationella disciplin som skulle råda.

Kata Dalström var närvarande på denna andra världskongress. Eftersom hon skulle delta vid den kvinnokongress som föregick världskongressen reste hon till Ryssland före resten av den svenska delegationen. Utkastet till det som skulle bli de 21 teserna presenterades för sent för att Kata skulle ha kunnat diskutera det innan hon reste. Dessutom meddelade Zäta Höglund att han inte skulle kunna ta sig till kongressen. Även om Kata hade vissa mindre reservationer, och lade ned sin röst när frågan om ett av medlemskraven skulle vara att samtliga partier skulle anta namnet det aktuella landets Kommunistiska Parti, röstade hon för teserna i sin helhet, och försvarade dem vid hemkomsten. När SSV ställde sig bakom teserna på sin nästa kongress, var nästa splittring ett faktum. Åter stödde en stor majoritet på kongressen, och dessförinnan i en medlemsomröstning, anpassningen till den bolsjevikiska modellen, men en minoritet splittrades från SKP, som i och med beslutet blev det nya partinamnet.

En alltmer kritiserad Kata
Problemen skulle dock hopa sig för Kata inom den kommunistiska rörelsen. Hon hade ställt sig bakom de 21 teserna, men efter detta blev hon tveksam till den tilltagande disciplinen. Från Moskva kom en allt skarpare kritik mot SKP för att omvandlingen till ett verkligt kommunistiskt kampparti inte gick snabbt nog. Det hängde också samman med kritiken av henne. Speciellt invände hon mot de tilltagande kraven på ateism. Hon själv tog avstånd från kyrkan och den officiella religionen, men hon såg sig som en andlig person, med en dragning till såväl det som hon såg som det kristna kärleksbudskapet och mysticism. Upprepade gånger kallade hon sig buddhist. Med sin överklassbakgrund var Kata också ett enkelt mål för motståndare som ville vinna lätta poänger. Hon hade dessutom passerat 60, och hade inte samma energi som förr.

Kata Dalström kvarstod som medlem i SKP till sin död, som inträffade redan hösten 1923. Med tanke på hur utsatt hennes position i partiet hade blivit, och den tvekan hon hade uttryckt inför det tilltagande kravet på disciplin och det hon upplevde som en allt större intolerans i debatterna, är det tveksamt om hon skulle ha varit kvar så många år till, om hon hade levt. Den intolerans hon hade upplevt skulle snart skjuta i höjden under debatten mot Trotskij och vänsteroppositionen, och utrymmet för självständigt tänkande skulle snart nära nog helt försvinna. Givetvis kunde hon ha blivit uppgiven och stukad som en kritisk röst, men den ärlighet och det personliga mod hon alltid hade visat talar ändå emot det. Men vi behöver inte spekulera i vad som hade hänt om hon hade levt några år till – det viktiga är vad hon gjorde medan hon levde. Kata Dalström bröt med sin överklassbakgrund, blev en framträdande socialistisk organisatör och agitator – en av de populäraste som Sverige har frambringat – liksom en medlem av socialdemokraternas verkställande utskott. Hennes tid i partiet präglades av en tilltagande vänsteropposition, och hon blev en ledande företrädare för både denna opposition, och det nya vänsterparti som bildades 1917, och som 1921 omvandlades till Sveriges Kommunistiska Parti. Hon var inte bara en av den svenska arbetarrörelsens mest framträdande kvinnor – hon var en av den svenska arbetarrörelsens främsta företrädare.

Katas död och eftermäle
Att Kata Dalström var känd och uppskattad visades under begravningen. Enligt tidningsuppgifter gick mellan sex och åtta tusen personer i sorgetåget som följde kistan, och mångdubbelt flera stod uppradade längs gatan och såg på när de gick genom Stockholm. Detta inte under sommaren, utan mitt i december, efter ett våldsamt snöoväder och i bitande kyla.

Trots att Kata bröt med socialdemokratin och helt slöt sig till kommunismen är hon av många framför allt känd som socialdemokrat. En anledning är att den socialdemokratiska ledningen ville göra visst anspråk på den så populära agitatorn. På nästa partikongress ett halvår senare utlyste hennes gamla vän Hjalmar Branting, som hon sedan flera år tillbaka helt hade brutit kontakten med, en tyst minut för henne och August Palm, och förklarade dem som bland de främsta förkämparna för arbetarnas frigörelsekamp, och att detta överskuggar det som senare skulle komma att skilja dem åt. Hennes gamla kamrat Fredrik Ström, som följde med henne till kommunismen, men senare återvänt till socialdemokratin, skrev 1930 en biografi om henne, där han gjorde sitt bästa för att betona henne som socialdemokrat. Det bästa svaret på försöken att göra henne till socialdemokrat till sin död finns dock i hennes bevarade skrifter som finns att hitta på universitetsbiblioteken, eller ännu rikligare på Arbetarrörelsens arkiv.

Jens-Hugo Nyberg

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *