Allt stöd åt Förskoleupproret – men dags att förbereda en strejk!


Barnomsorgen är en av välfärdssektorns viktigaste delar. Det finns därför all anledning till att den borde vara ett av samhällets mest prioriterade områden. Tyvärr är detta inte fallet – barnomsorgen är snarare sorgligt eftersatt. Förskollärare och barnskötare tillhör de allra mest sjukskrivna yrkesgrupperna, inte minst vad gäller längre sjukskrivningar för utbrändhet o.d., och detta till löner som inte på något sätt motsvarar den arbetsinsats vi gör, eller det ansvar vi har. Situationen är givetvis jobbig även för många barn, vars dagar försämras av för stora barngrupper och för lite personal – och på grund av personalomsättning när pedagogerna inte orkar längre. Om den dagliga verksamheten befinner sig i eller nära kris, vilket är fallet på många ställen, riskerar läroplanen att bli föga mer än en god intention.

Det grundläggande problemet handlar om resurser, och skapades av de massiva nedskärningarna i början av 90-talet. Barngruppernas storlek ökade då ganska dramatiskt, liksom antalet barn per anställd. Dessa har legat kvar på ungefär den nivån sedan dess, med en liten minskning sedan 2015, då ett statligt stöd för att minska barngruppernas storlek infördes. Denna är dock alltför liten i förhållande till vad som skulle behövas. Det är dessutom osäkert om den ens har varit så stor som det har rapporterats. Siffrorna bygger på förskolors egna uppgifter om hur de har strukturerat verksamheten, och kritik har rests om att barngrupper ibland har varit uppdelade i mindre bara under delar av dagen, eller i vissa fall att lika många barn har fått samsas på samma ytor och med samma personal, så att ”minskningen” bara har varit på papperet.

Förskoleupproret
På grund av den ihållande krisen inom förskolan bildades 2013 kampanjen Förskoleupproret. Följande krav presenteras på upprorets hemsida:

  • max 12 barn i småbarnsgrupp, 1-3 år
  • max 15 barn i storbarnsgrupp, 3-5 år
  • max 4-5 barn per pedagog i varje barngrupp
  • att barngruppsstorleken är anpassad efter lokalens storlek
  • att barn med särskilda behov får de resurser som krävs
  • att alla förskolor har tillgång till specialpedagog
  • att vikarier sätts in när verksamheten kräver det samt att det sätts in från första dagen
  • beslut om likvärdig, reglerad planeringstid för förskollärare i hela landet
  • fortbildning och kurser på arbetstid
  • ökad lön
  • att alla kringuppgifter för förskolepersonalen plockas bort. Med kringuppgifter menar vi exempelvis: laga frukost och mellanmål, duka till måltider, diska, städa, ringa vikarier, beställa varor, schemaläggning och andra tidskrävande administrativa uppgifter.

Samtliga krav är bra och förtjänar allt stöd. Man skulle kunna lägga till exempelvis sex timmars arbetsdag – utan lönesänkning – men frågan är hur detta uppnås. Det är här Förskoleupprorets svaghet finns.

Förskoleupproret har hittills mest spridit information och uppmärksammat den verkliga situationen inom förskolan. Inte minst har detta gjorts genom att samla in och sprida förskollärares och barnskötares berättelser om sin verklighet under hashtaggen #pressatläge (finns samlade här), berättelser som verkligen visar hur allvarlig krisen inom förskolan är på många håll. Dessutom organiserade Förskoleupproret demonstrationer i flera städer i maj, som i Stockholm, Göteborg och Malmö samlade några tusen vardera. Aktivister har även skrivit insändare samt pratat med politiker och journalister. Att sprida information är självfallet grundläggande och nödvändigt. Problemet med att få till stånd förändring genom att uppvakta politiker är dock att samtliga politiker som företrädare pratar med, utan undantag, troligen kommer att bedyra att det här är jätteviktiga frågor som ligger dem varmt om hjärtat – speciellt nu under valår. Den avgörande frågan är dock inte om politiker försäkrar att detta är viktigt, utan om de vill skjuta till de pengar som krävs för att förbättra situationen i förskolan.

Många politiker hävdar att det saknas pengar. Detta är dock nonsens. De svenska storbankerna gjorde exempelvis vinster på över 100 miljarder kronor förra året, och de svenska storföretagen väntas i år dela ut 251 miljarder i aktieutdelning. Den välbärgade delen av befolkningen ökar stadigt sina inkomster och förmögenheter – men ändå påstås det att pengar saknas för att rädda förskolan från en kris som är stressig för barnen, och som sliter ut pedagoger i en takt som verkligen borde vara alarmerande. Uppenbarligen beror det på var man väljer att leta, och om man anser att överklassen förtjänar sina rikedomar, eller hävdar att det är arbetarklassen som har skapat dessa, och måste vara de som fördelar dem. Enligt Skatteverket betalar de svenska storbolagen 30–50 miljarder för lite i skatt årligen. Denna ganska betydande summa bygger på de gällande reglerna, efter att bolagsskatten har sänkts betydligt, och förmögenhetsskatten har avskaffats. Med andra regler och skattesatser skulle vi kunna ha betydligt mer än 50 miljarder att fördela.

Förskoleupprorets demonstration i Stockholm 26 maj

Strejk för förskolan!
Förskollärare och barnskötare har dock ett kraftfullt vapen som verkligen skulle sätta press på politikerna att göra något, utöver att bara bedyra att förskolan är jätteviktig: strejk. En förskolestrejk skulle, om den var omfattande och inte bara symbolisk, ha en enorm kraft. Om föräldrar plötsligt inte skulle kunna lämna sina barn skulle det kunna slå hårt mot både mot hela det privata näringslivet och viktiga samhällsfunktioner. Detta visar vilken makt vi som jobbar inom förskolan faktiskt har, om vi väljer att använda den. Pressen att lyssna på oss och hitta en lösning skulle vara stor.

Vissa har uttryckt oro för att vi inte ”får” strejka. Oron för detta närmast metafysiska ”får inte” verkar vara ganska utbredd inom vissa kretsar. Jag hörde samma sak tidigare på Posten, och har hört det även på annat håll. Men vi behöver inte oroa oss: klart att vi får. Vissa länder har i vissa situationer exempelvis militariserat vissa funktioner eller industrier, så att strejkande arbetare kan ställas inför militära domstolar. Jag kan försäkra att något liknande inte gäller för förskolan i Sverige.

Det mest lämpliga vore förstås om facken, Kommunal och Lärarförbundet, organiserar en strejk. Inget hindrar dem från att göra det i nästa avtalsrörelse. Det är dessutom tillåtet med politiska strejker, även under gällande kollektivavtal. Självfallet är urholkningen av välfärden en politisk fråga, och borde behandlas som en sådan av facken. Ett problem är dock att ledningarna för arbetarrörelsens organisationer, inklusive fackföreningarna, i många har varit alltför passiva och undfallande. Medan arbetsköparna och högern har varit på offensiven har arbetarrörelsen backat. Som en följd av detta har marknadsanpassningarna fortsatt, och välfärden, inklusive förskolan, har urholkats.

Det är därför uppenbart att vi inte kan luta oss tillbaka och förvänta oss att facken ska ta den striden. Å andra sidan är det ju vi, medlemmarna, som utgör basen i de fackliga organisationerna. Kravet vi borde ställa på våra företrädare är att de på allvar tar kamp för våra intressen. Företrädare som är ovilliga att göra detta är inte de företrädare vi behöver, utan bör bytas ut. Detta krävs att vi aktiverar oss i facken, och kräver att våra organisationer på allvar ska ta strid för våra intressen. Och det är svårt att se hur situationen i förskolan ska kunna förbättras på något genomgående sätt – utöver på sin höjd någon enstaka miljard för att ta hand om de mest blödande såren – utan en massiv strejk, eller ett allvarligt menat hot om en.

Att facken utlyser en strejk enligt alla regler är dock inte den enda möjligheten. Faktum är att vi kan strejka när som helst. Att strejka under ett pågående kollektivavtal vore förvisso en olovlig, s.k. vild strejk. Men ibland är det vad som krävs. De vilda strejkerna spelade en viktig roll i radikaliseringen i slutet av 60-talet och början av 70-talet. LO- och TCO-ledningarna var emot då, och kommer säkert att motsätta sig vilda strejker framöver – men de medger ändå, som man fortfarande kan lära sig på fackliga kurser, att de vilda strejkerna spelade en viktig roll exempelvis för tillkomsten av de arbetsrättsliga lagarna.

Olovliga strejker är givetvis mer riskabla än lovliga. Straffen är inte speciellt hårda, även om vi skulle förlora i Arbetsdomstolen (AD). Stockholms sophämtare fick exempelvis böter på 2 500–3 500 kr per person för sin vilda strejk 2017. Risken för repressalier, inklusive uppsägning från arbetsköparna är värre. Den risken skulle dock till stor delvis bero på vår enighet och sammanhållning. Det finns ju inget överflöd av kompetent personal, så massavskedanden skulle kunna sänka förskolan totalt, och vore otänkbart. Om ett fåtal av oss går ut i vild strejk kan arbetsköparna göra som de vill, men inte om vi är många. Några av strejkens krav kommer dessutom rimligen att vara: inga repressalier och inga straff!

Huvudmålet bör vara att Kommunal och Lärarförbundet organiserar en strejk i nästa avtalsrörelse, men den vilda strejken bör finnas med i diskussionen, inte minst som en press: om förbundsledningarna inte är beredda att ta ut en tillräckligt kraftfull strejk, eller viker ned sig för snabbt utan att våra krav uppfylls, är vi beredda att göra det utan er!

Givetvis är detta inget man gör i en handvändning. Detta är också invändningar som har rests av personer i Förskoleupprorets Facebook-grupp: det är inte bara att börja strejka hur som helst! Nej precis, och därför måste vi börja prata om saken nu. Vi måste förbereda oss själva och alla kollegerna, sätta press på förbundsledningarna att verkligen agera, och inte minst förbereda allmänheten. Att inte kunna lämna sina barn på förskolan skulle givetvis orsaka stora besvär för väldigt många. Samtidigt kommer vi att kunna få stor förståelse för att vi tvingas göra det för både vår och barnens skull. En förutsättning är dock att vi börjar lyfta frågan nu. Att inte vilja börja prata om det, och nöja sig med att slå ifrån sig med att det inte bara är att strejka hur som helst blir i praktiken samma sak som att säga: nej, vi kommer aldrig någonsin att strejka!

Om vi verkligen ska kunna förändra saker kommer det att krävas mer än hashtaggar, demonstrationer och att uppvakta politiker. Vi har ett val att göra: ska Förskoleupproret bli ett uppror, eller ska vi nöja oss med att det förblir – i praktiken – ett upprop? För min del talar erfarenheter, fakta och alla berättelser sitt tydliga språk: det är ett uppror vi behöver.

Jens-Hugo Nyberg

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *