Inför valet 2018: slå tillbaka hotet från högern

Tyvärr var det knappast arbetarkamp de röstade för. Vi har inget förtroende för ledningarna för S och V, men den avgörande frågan är hur vi ska förhålla oss till dess medlemsbas

Trots att en del saker av politisk betydelse skett sedan förra valet – Refugees Welcome-kampanjerna och den efterföljande reaktionen i flyktingfrågan, vågen av brandattacker mot flyktingboenden, de ensamkommandes sittprotest, soparbetarnas strejk, Me Too-kampanjerna, den ökade närvaron av fascister, för att nämna några –befinner sig svensk politik i ett sömnigt tillstånd. De här händelserna har inte översatts i något organiserat tryck vänsterifrån vare sig utomparlamentariskt eller inom S och V. Man kan jämföra med kampanjen kring reformisten Corbyn i Storbritannien, som har skakat det borgerliga etablissemanget och lett till en politisk ommöblering som gett den radikala vänstern betydligt mer utrymme att få gehör för sin politik. Det enda som syns av politisk polarisering i opinionsundersökningarna är att både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna har vuxit samtidigt. Medelvärdet för V mellan valet 2014 till juli 2018 går från strax under 6 % till omkring 10 %. SD har under motsvarande period höjt sig från strax under 13 % till strax över 20 %.

Vissa opinionsundersökningar indikerar att de rödgröna ligger före det blå blocket med några procentenheter, medan andra undersökningar indikerar det omvända. Alla undersökningar tecknar en liknande bild när de jämförs år för år från och med förra valet. Medelvärdet från flera stora opinionsundersökningar visar att Socialdemokraterna stadigt sjunkit från runt 30 % vid valet 2014 till strax över 20 % i juli 2018, medan Moderaterna, som lyckats återhämta sig efter Anna Kinberg-Batra, det vill säga den otaktiska vändningen mot SD, nu befinner sig runt sina normala 20 %. I juli 2018 framstår SD som det största partiet, opinionen går åt ett reaktionärt håll. Med andra ord kommer det fortledes vara absolut nödvändigt för socialister att visa hur rasism och nationalism är borgerliga hinder som står i vägen för att försvara och utöka välfärden.

Samtidigt som politiken är i ett sömnigt tillstånd har saker hänt inom de politiska partierna och lägren, framförallt i Alliansen, som är mindre självsäker och mer internt splittrad än någonsin förut. Kristdemokraterna har inte längre en naturlig väljarbas som överstiger 4 %. Anledningen till att de syns i opinionen är framförallt att de fanns igår och att media intresserar sig för att de kanske inte kommer finnas sen. Men det finns inte längre samma beredvillighet från M:s sympatisörer att komma till KD:s räddning, med tanke på M:s egen kamp för att inte förlora röster högerut till SD eller till Liberalerna och Centerpartiet, som lyckats behålla mer av sitt liberala patos.

Allianspartierna håller hårdare om sig själva. De uppträder kollegialt och är måna om att framstå som lojala mot varandra, men bortblåst är den entusiasm som präglade deras tidiga samarbete. En orsak till slitningarna i Alliansen är skillnaden i synen på SD. Frågan kan sammanfattas som hur pass tydligt högervridet ett borgerligt parti bör vara av strategiska, taktiska och i någon mån principiella skäl. När ett borgerligt parti närmar sig SD kastar det ett löjets skimmer över liberala fraser om humanism, mänskliga rättigheter och dylikt, eller varför inte “solidaritet” och “antirasism”. Istället för hycklande politiska positioner av Reinfeldtsorten närmar sig den gamla högern nu ståndpunkter som egentligen är mer naturliga för den svenska borgerligheten, med dess antipati mot effekterna av imperialismens krigshärjningar, det vill säga vågorna av människor i flykt, och dess vilja till klasskamp mot arbetarklassen och trasproletariatet.

Medan Alliansen de senaste två gångerna de bildat regering har varit engagerade i ett ambitiöst och på det stora hela lyckat projekt att klä omfattande nedskärningar, åtstramningar och privatiseringar i en mer eller mindre socialdemokratisk språkdräkt, med utbroderingar om “ansvarstagande” “för hela Sverige” och så vidare, har SD kunnat renodla sin roll som högeropposition mot “socialdemokrati” både av den röda och den blå sorten. Gentemot de andra partierna har SD markerat sitt ansvarstagande för nationen och “svenska folket”. Samtidigt försöker de, liksom alla borgare gör då och då, att framställa sig själva som bortom höger och vänster. Men till skillnad från “klasslösa” liberaler och mytiska “mittenväljare”, tror SD på riktigt att det går att uppnå ett harmoniskt klasslöst tillstånd. Med hjälp av tillrättavisning och omskolning, det vill säga stigmatisering av alla som inte accepterar deras ideologi, och en hel del utvisningar på mer eller mindre godtycklig grund, kommer nationen hitta tillbaka till sitt rätta jag. I praktiken går SD:s politik ut på att söndra arbetarklassen och tvångsansluta den till nationen, vilket skulle kunna uppnås med långvarig propaganda för att utmåla papperslösa och utländska grupper av arbetare och arbetslösa som främmande element. Om de kunde skulle de tveklöst skärpa den fackliga fredsplikten i det nationella ansvarstagandets namn. Under ytan av små reformer för att gynna en del arbetargrupper, som skulle finansieras genom ett ökat negligerande av invandrade och stigmatiserade delar av arbetarklassen, skulle lejonparten av nationens växande rikedom fortsätta flöda in i överklassens fickor.

Till skillnad från SD har alla andra högerpartier deltagit i regeringen och administreringen av den svenska staten. De har därför en mer realistisk och pragmatisk förståelse för de kompromisser som måste göras i maktens korridorer, både med hänsyn till ekonomin, det vill säga kapitalet, och med hänsyn till de politiska motståndarna till vänster, det vill säga företrädare för arbetarrörelsen och socialismen. Dessa politiska motståndare representerar för tillfället tystlåtna men – och det är en dyrköpt insikt som 00-partiet Sverigedemokraterna inte ännu konfronterats med – starka och betydelsefulla grupper i samhället. Men detta resonemang bygger på antagandet att framtiden kommer bete sig som det förflutna, det vill säga att de politiska villkoren inte kan förändras, vilket de kan och vilket redan skett.

Alliansen utgick från de historiska politiska villkoren när de klädde sin politik i socialdemokratiska termer och till exempel kallade sig själva “nya arbetarpartiet”, men målet med detta var att vrida det politiska klimatet högerut, vilket de också lyckades med. Naturligtvis har också socialdemokratin bidragit till högerförskjutningen, både med egna nedskärningar och privatiseringar innan Alliansens regeringsövertagande 2006, och efteråt, i och med den högst förväntade bristen på åtaganden för att återställa välfärden. Högern har sedan anpassat sig till det nuvarande politiska klimatet som de själva har bidragit till att få fram. Framförallt gäller detta M, som under lång tid har varit det dominerande partiet i svensk borgerlighet och arkitekterna bakom den blå “socialdemokratin” och de riktade nedskärningarna.

“Nya” Moderaterna har övergett det socialdemokratiskt klingande språkbruket till förmån för “hårda” fraser om lag och ordning som anspelar på negativa fördomar om invandringstäta, proletära områden. Den här anpassningen sker till priset av en mindre identitetskris och de spänningar som idag tycks försvåra borgarnas samarbete, framförallt i invandringsfrågan, där till exempel C har profilerat sig som mer liberala och välkomnande mot flyktingar. Deras liberala patos, som redan är ynkligt, kommer stanna på valaffischerna och kompromissas bort i Alliansen.

SD spelar en enormt viktig roll i att förändra de politiska villkoren. De utgör på en och samma gång en gräns högerut och ett “nödvändigt ont” som “tvingar” de borgerliga partierna och S att anpassa sig till denna gräns, som i sin tur kommer fortsätta flyttas högerut med SD i spetsen. SD är syndabocken som drar riksdagskärran ner i högerträsket under resenärernas högljudda “protester”, medan bocken, i sin medfödda dumhet, tror att den leder. Ytligt sett kan det verka som att syndabocken leder kärran, i någon mån gör den ju det, och om man jämför den med de som sitter i kärran och snackar om att man borde gå åt ett annat håll så är det möjligt att den som drar kärran trots allt framträder i ett positivt ljus. Den gör ju åtminstone nånting. Om man för ett ögonblick ska dra upp riksdagspolitiken ur det banala och förklara vad politikens vandring högerut beror på får man huvudsakligen förklara den med kapitalismens begränsningar och behov. Högerpolitik är helt enkelt önskvärd ur kapitalets synvinkel om det inte finns en starkt organiserad och pådrivande arbetarklass som behöver lyssnas till.

Arbetarklassen finns och behöver lyssnas till, men den är inte starkt organiserad och pådrivande och därför kan man ignorera den. Styrkan, som kommer från gemensamt ansvarstagande, är delegerad uppåt till de socialdemokratiska byråkrater som framförallt driver på för att bevara status quo, till exempel genom de pågående inskränkningarna i strejkrätten för att förebygga risken för upptrappade konflikter från arbetarsidan i framtiden. I dagsläget behöver inte kapitalet göra några större kompromisser med arbetarklassen eftersom inga krav blir resta och framhotade på bred front med strejk och politiska påtryckningar på de så kallade arbetarpartierna i riksdagen.

Däremot kan inte högern som förut skära ner och privatisera utan vidare, och den är faktiskt upptagen med att försvara viktiga privatiseringsreformer. Jämte frågan om SD är detta det andra stora skälet till slitningarna inom högern: de lyckliga privatiseringarnas dagar ligger bakom dem och nu tvingas de försvara saker de gjort i det förflutna, samtidigt som de behöver komma på ett sätt att renovera mer av den gamla högerpolitiken så att den återigen ska kunna säljas. Det började med falsk socialdemokrati och retoriskt nedtonad högerpolitik, vilket avväpnade den redan klent beväpnade socialdemokratin, på detta har en allmän politisk villervalla följt där alla “ansvarstagande” partier pratar med liknande röster, och nånstans där har gränserna för det politiskt gångbara successivt flyttats mot nationalism.

Invandring och integration citeras ofta som en av de viktigaste, om inte den viktigaste, frågan för den svenska väljarkåren. I själva verket har invandring och integration blivit kodord för en mängd andra frågor, varav de flesta på olika sätt berör välfärdsstaten och omfördelningen av resurser för att säkerställa god vård, skola och så vidare. Genom att nationalistiska idéer har tillåtits bearbeta opinionen ostört är vi i dag i en situation där det finns en förgivettagen motsättning mellan invandring och välfärd.

Vi behöver idag en omfattande socialistisk propaganda för att tillbakavisa och avslöja allt nationalistiskt gift som i slutändan kommer innebära mer av samma högerpolitik som alla i arbetarklassen har fått mer än nog av. Det faller på alla som ser sig själva som socialister i S och V och fackföreningarna att praktiskt verka för detta i sina organisationer. En sådan propaganda behöver samtidigt förklara vad alternativet till hela högern är. Förstatligande av de välfärdssektorer som privatiserats, en utvidgning av välfärden, tillbakavisande av alla inskränkningar i strejkrätten, sex timmars arbetsdag med bibehållen lön så fler kan få jobb och alla får mer fritid, öppna gränser och en välfungerande integration för att motarbeta rasism, liksom en omfattande beskattning på kapital för att frigöra de resurser som behövs för att uppnå detta.

Vad gäller välfungerande integration kan en sådan bara skapas genom ett ökat delande på arbete, ökade anställningar i offentlig sektor, en utbyggnad av allmännyttan, mer resurser till skolan för att skapa bättre villkor för lärarna som möter de nyanlända, och så vidare. Det handlar med andra ord om att förstärka välfärden, vilket naturligtvis förutsätter att den existerande välfärden försvaras mot kapitalets anspråk och att privatiserade sektorer frigörs åt det offentliga. Arbetarrörelsen är den enda kraft som är kapabel att kämpa för dessa saker, och i den måste alla arbetare, arbetslösa och förtryckta välkomnas, oavsett var de kommer ifrån och oavsett om de är medborgare eller papperslösa. Arbetarklassens styrka beror på att vi är många och att vi kan lära oss av varandras erfarenheter av förtryck och motstånd.

Samma sak gäller för oss socialister och antikapitalister. Det är ett faktum att både S och V, trots skillnaden i hur långt de är villiga att gå i sin kritik av kapitalismen, helt och hållet är inriktade på att förvalta det kapitalistiska klassamhället. Detta är dessa partiers hela och enda mål: att mjuka upp klassmotsättningarna en aning, inom ramen för vad som är acceptabelt för kapitalisterna och deras representanter i de borgerliga partierna. De kommer aldrig bli mer än så och deras strategi innebär en ständig risk för obeslutsamhet, oacceptabla kompromisser och rena svek. Alla vet detta, skillnaden ligger i om vi vill acceptera det eller inte. Socialister och antikapitalister inom och utanför S och V och i fackföreningsrörelsen, måste knyta band till varandra för att desto mer effektivt sätta press på arbetarrörelsens officiella ledare. Men också för att upprätta de nätverk av kontakter som behövs redan nu för att förbereda en antikapitalistisk rörelse som kan ta de nödvändiga striderna utan hänsyn till näringslivet och högern.

Naturligtvis finns det ett “dem” och ett “oss”, men den linjen skär mellan de rika och de fattiga, kapitalist och arbetare, kapitalismens profitmaximering och befolkningens behov. Välfärden har skurits i och de prekära anställningsformerna har ökat med hänvisning till nationalekonomiska “fakta”, som i slutändan har befäst kapitalisternas makt i arbetslivet och politikernas vanmakt i politiken. Resultatet är att livet har blivit sämre för oss andra. Detta är vad S:s och V:s klassmedvetna väljare med rätta förväntar sig att de talar om. För trots att partietablissemangen i S och V sedan länge har integrerats som stöttepelare åt den svenska kapitalismen ocn imperialismen består deras bas till största delen av arbetare och medelklass. När det gäller medlemmar och väljare är de alltså arbetarpartier samtidigt som de är borgerliga partier när det kommer till partiledningarna och den politik dessa för. Varför ska medlemmar och sympatisörer till V och S tolerera att deras partier leds av karriärister som aktivt arbetar mot arbetarklassens intressen? Det är givetvis helt befängt att tolerera detta. Arbetarpartier borde föra en arbetarpolitik och inget annat. Därför måste S och V, i egenskap av arbetarrörelsens två stora partier, hållas ansvariga för att avslöja den nya nationalismen som högerns sätt att slå blå dunster i arbetarklassens ögon. Att arbetarklassen inte väntar sig några förbättringar betyder inte att den inte är beredd att kämpa för dem. Rösta därför på S eller V, men kämpa för att de ska bedriva arbetarpolitik och var även beredda på att kämpa utan dessa partier.

One Response

  1. Framåt! 2018-08-26

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *