Karl Marx 200 år

Jubileum är inte bara rena hågkomster av en persons historiska gärning. När de handlar om epokgörande teoretiker som Karl Marx, som tillsammans med sin vän och kamrat Friedrich Engels grundade ”den vetenskapliga socialismen”, har den härskande klassen och dess vänsterflygel i reformismen bara två alternativ: att hålla tyst eller att högtidligt dödförklara honom på nytt.

En död man som fortsätter komma tillbaka
Under 2018, i synnerhet i maj, har fler firanden och högtidsdagar än vanligtvis ägt rum. Marx födelsestad Trier, i västra Tyskland, nyttjar inte bara sin berömde sons årsdag som ett tillfälle för hyllningar och olika slags evenemang, utan passar även på att göra kapital på kapitalets kritiker. I stadsfullmäktige röstade till och med kristdemokraterna CDU för en stor staty av Marx och för massproduktion av diverse hyllningsföremål, ämnade framförallt för den kinesiska marknaden.

Det finns knappast något större förlag som inte har publicerat en ”ny” Marxbiografi, knappast någon känd vetenskaplig institution som inte håller en serie föreläsningar eller en konferens om Marx, och ingen borgerlig tidning som inte trycker en minnestex. Det officiella uppmärksammandet av jubiléet må vara mer vanhelgande än hedrande, men den borgerliga approprieringen och förvrängningen av Marx säger ändå en hel del.

Knappast någon annan teoretiker har så ofta har förklarats ”död”, ”utdaterad” eller ”motbevisad”. Till och med flera nya Marxbiografier, som de av Gareth Steadman Jones från 2016, tycks outtröttliga när det gäller att avslöja Marx gärning och politik som ”full av illusioner”. Frågan är varför någon som redan har motbevisats och dödförklarats tusen gånger nu måste motbevisas och dödförklaras tusen gånger till på hundratals sidor.

Liket som vägrar hålla sig begravd
Kritiken mot Marx efter andra världskriget, till exempel Karl Poppers Historicismens torftighet, var knappast mycket dummare eller smartare än dagens ”vederläggningar”. Men mot bakgrund av 1950- och 1960-talens ekonomiska framgångar kunde dåtidens kritiker peka på de stadiga förbättringarna, som det verkade på ytan, av massornas livsvillkor. Kristeorin och teorin om den relativa utarmningen av arbetarklassen tycktes motbevisad, proletariatet hade ”försvunnit”, integrerats och klättrat upp i ”medelklassen”.

Dessutom hade revolutionär teori, kanoniserad under Stalin och Mao, förvandlats till ”marxism-leninism” och degenererat till en ideologi som rättfärdigade de härskande kasten, vilka i sin tur vände upp och ner på Marx och Lenins teorier, program och politik. I väst bröt Frankfurtskolan och andra former av ”nymarxism” med den revolutionära kärnan i Marx teorier. ”Organiserad kapitalism” skulle framgångsrikt kunna skydda staten från kriser och proletariatet var oförmöget att formera sig som ett revolutionärt subjekt. På så vis kunde man vara hyfsat ”kritisk” mot kapitalismen men samtidigt göra en lyckad karriär i den borgerliga akademiska världen.

Marx är tillbaka
Men den nuvarande globala krisen och de tilltagande mellan-imperialistiska konflikterna underminerar alla idéer om en gradvis förbättring för arbetarklassen och ett försvagande av klasskonflikterna. I den första volymen av Kapitalet presenterar Marx som bekant en teori om den relativa utarmningen av arbetarklassen. Den relativa utarmningen gäller även i tider av ekonomisk expansion och löneökningar, eftersom de nyskapade rikedomarna i form av ökade värden också leder till en konstant ackumulation av kapital.

Men alla metoder att producera mervärde är samtidigt metoder att ackumulera, och varje utvidgning av ackumulationen blir omvänt ett medel att utveckla dessa metoder. Därav följer, att i samma utsträckning som kapitalets ackumulation påskyndas, måste arbetarnas villkor ständigt försämras, antingen arbetslönen är hög eller låg.

Även under perioder av kapitalistisk expansion, och Marx skrev Kapitalet under just en sån period, blir alltså arbetarklassen alltmer ekonomiskt bunden samtidigt som kapitalet blir mer dominant.

Borgerlig vetenskap, men även reformismen, är blind för teorin om den relativa utarmningen eftersom de ignorerar den ständigt ökade betydelsen som dött kapital får på bekostnad av levande kapital, liksom de bortser från arbetarnas alltmer omfattande underordning och alienering under kapitalet. I de socialdemokratiska välfärdsstaterna, men även i de stalinistiska staterna, förfaller arbetarklassens ”frigörelse” till att betyda blott statlig välfärdsservice, som inte kan lindra alienationen utan bara göra den mer uthärdlig. För Marx, å andra sidan, är bättre betalt löneslaveri fortfarande löneslaveri.

Vi lever idag i en period när växande skaror av arbetare kämpar med sjunkande inkomster, när miljontals har kastats ut i prekära anställningar till och med i traditionella imperialistiska mittpunkter som Tyskland, där en armé av ”arbetande fattiga”, inklusive barn och pensionärer, lever i nöd. I länder som Kina och Indien, där industrin befinner sig i en feberaktig expansionsfas, växer skaran av överexploaterade i stadig takt.

m man lägger de akademiska debatterna åt sidan kan man läsa Marx teorier och beskrivningar av kapitalackumulationens allmänna lagar i volym 1 av Kapitalet som en beskrivning av de allra ”senaste” formerna av exploatering. Kristeori tycks återigen rimlig. Profitkvotens fallande tendens, som Marx med rätta underströk som en av sina mest centrala upptäckter, visar sig vara betydligt mer realistisk än vad rader av revisionistiska kritiker hittills har påstått.

Utveckling och kamp
Dagens borgerliga eller reformistiska kritik av Marx kan inte avfärda honom helt och hållet. De accepterar vissa avsnitt, eller delar av hans teorier. Men de förkastar helheten och den revolutionära kärnan i Marx arbete desto mer resolut. På så vis erkänns den ekonomiska kritikern, författaren av Das Kapital, som en skarpsinnig tänkare som till och med den härskande klassens ideologer kan lära av. Men hans revolutionära slutsatser, krisernas eskalering i en revolutionär omvandling av kapitalismen, nödvändigheten av en socialistisk revolution: allt det avfärdas som ”motbevisat”, ”ensidigt” eller rent ”önsketänkande”.

Marx kanske till och med hade vissa rätt i sina beskrivningar av individuella fenomen, men hans slutsatser gällande kapitalismens rörelselagar och dess inre utvecklingslogik saknar vetenskaplig karaktär och är i bästa fall spekulationer av enbart litterärt intresse, sägs det. På det politiska fältet påstås Marx ha haft en föråldrad och fatalt ”överdriven” ambition – nämligen att ge en vetenskaplig grund till det revolutionära partiets program och taktik. Han var, får vi höra, ute på tunn is.

Att acceptera delar av Marx verk som vetenskapliga och samtidigt avfärda kopplingen till det större sammanhanget är en gammal metod. Den återfinns inte bara bland borgerliga eller akademiska kritiker, utan utmärker framförallt ”revisionismen” av både gammal och ny sort. Sen marxismen segrat i debatterna mot ideologiskt småborgerliga rörelser som proudhonismen och anarkismen, under grundarens egen livstid, kom dess revolutionära slutsatser mot slutet av 1800-talet att relativiseras inom den nya arbetarrörelsen själv. Revisionister, ledda av Eduard Bernstein i Tyskland och fabianerna i Storbritannien, argumenterade för att kapitalismens kriser hade förlorat den akuta revolutionära potentialen och att den borgerliga demokratin var tillräcklig för att reformera bort kapitalismen, eller åtminstone dess värsta illgärningar.

Till och med ortodoxa kritiker av Marx tenderade att betrakta hans revolutionära perspektiv som ett avlägset ”slutmål” och att acceptera rutinmässigt riksdags- och fackföreningsarbete som praxis för rörelsen och som en grund på vilken de och reformisterna kunde enas. Karl Kautsky, ”marxismens påve”, kom att personifiera den här blandningen av revolutionär teori och reformistisk praktik. Bara marxister som kom från länder där stora revolutionära problem fortfarande var olösta, som Rosa Luxemburg, V. I. Lenin och Leo Trotskij, försökte koppla samman den militanta klasskampens taktik med revolutionen som ett praktiskt mål.

Det förekom förvisso att den revisionism och reformism som höll på att utvecklas öppet kritiserade Marx, men oftare dolde de sin kritik bakom förslag om att förnya ”vissa aspekter” av Marx verk. Senare skulle en mer eller mindre förvanskad version av Marx sättas i bruk för att kritisera den revolutionära kommunismen – för närvarande används den här den metoden till exempel i Tyskland av Die Linke och dess tankesmedja. Fördelen är tydlig, på det sättet kan man presentera sin egen reformism som ”revolutionär” och särskilt ”kritisk” i förhållande till Marx (eller Engels, eller Luxemburg). Men innan vi fortsätter på detta spår bör vi först återgå till Marx verkliga arv.

Ursprunget till Marx verk
Marx och Engels vetenskapliga metod och politik utvecklades i konfrontation med de tre stora strömningarna i deras tid: hegelianismen, den politiska ekonomin och den utopiska socialismen. Medan dessa teoretiska modeller visserligen stod för enorma framsteg i förståelsen av det moderna, framväxande borgerliga samhället, hade de vid tiden för Marx och Engels ungdom redan nått sina inre begränsningar.

Hegels dialektiska metod revolutionerade vår förståelse av historien. Förändring – tillblivandet, framväxandet av det nya, framsteg som härrörande från inre motsättningar – öppnade inte bara upp för en ny syn på den historiska processen utan även på själva det framväxande borgerliga samhället. Men hegelianismen, tillsammans med sina vänstertenderande lärjungar, förblev idealistisk, och såg den historiska utvecklingen till syvende och sist som ett uttryck för den absoluta anden. Medan Hegels dialektiska metod betonade stunderna då historiska fenomen utvecklas och därmed också vissa sociala och politiska fenomens oundvikliga försvinnande, förutsatte hans idealistiska system också ett slut på den historiska utvecklingen i någon form av ”absolut sanning”. Den här konservativa och bekräftande sidan hos Hegel ledde hans filosofi från de andliga höjderna ner i ”tama politiska slutsatser” (Engels) i det preussiska låglandets världsliga absolutism.

Adam Smith och David Ricardo försökte utarbeta och förstå den politiska ekonomins lagar. Medan de utvecklade viktiga aspekter av värdeteorin lyckades de inte övervinna sina klassbegränsningar och de därmed inneboende motsättningarna i sina analyser. Framförallt kunde de inte förstå själva det kapitalistiska produktionssättets historiska och kortlivade karaktär. Liksom dagens akademiska ekonomer, men på en överlägsen teoretisk nivå, accepterade de snarare uppfattningen att kapitalismen är historiens slut.

Den utopiska socialismen anammade det borgerliga samhällets löften om universell frihet och använde dessa löften som en måttstock med vilken de mätte den makthavande borgerligheten. Den härskande klassen uppfyllde inte sina egna löften om frihet, rättvisa och mänskliga rättigheter. Medan den i och för sig erkände motsättningarna i samhället, gick den tidiga socialismen med sina idéer om en bättre, socialistisk värld inte utöver den borgerligt juridiska horisonten, och blev därmed inte mer än en moralisk kritik utan vetenskaplig grund. De existerande kapitalistiska förhållandena kontrasterades helt enkelt mot ”bättre” förhållanden som var fria från dominans. Detta gjordes delvis genom sinnrika och inspirerande visioner om det framtida samhället, och delvis, som i proudhonismen, genom att den generaliserade varuproduktionen ställdes mot en förment rättvisare upplaga av samma sak.

Marxismen uppstod som en brytning med dessa idéer. Genom kritik och polemik mot de samtida och alltmer reaktionära företrädarna för dessa teorier utvecklade Marx sin egen politik på ett vetenskapligt sätt.

Proletariatets historiska roll
Marx och Engels fokus var alltid att försöka förstå proletariatets historiska roll. Det är runt den ambitionen Marx teoretiska och politiska arbeten kretsar. För Marx är arbetarklassen inte enbart en statistisk samhällskategori som har låg inkomst, begränsad tillgång till kulturella resurser, är strukturellt missgynnad och så vidare. Istället kan arbetarklassen bara förstås i relation till kapitalet, eller faktiskt till det borgerliga samhället i sin helhet. Proletariatet är inte bara en ansamling individer som delar vissa egenskaper, utan måste förstås i relation till kapitalistklassen, inom ramen för en konfliktfylld relation till denna klass.

Arbetarklassen måste därför förstås utifrån sitt tillblivande, i sin föränderlighet – inte bara i betydelsen att dess sammansättning förändras i och med att kapitalismen förändras, utan framförallt i betydelsen att arbetarklassen bara kan bli en klass för sig genom kamp, genom sin organisering, och genom att den knyter an till marxistisk teori. Fackföreningar är en elementär form av organisation. För Marx är det emellertid avgörande att klassen organiserar sig själv som ett politiskt parti, en förening av de mest medvetna delarna av klassen, dess avantgarde, med ett gemensamt program för störtandet av kapitalismen.

Redan i sina tidiga skrifter och i Kommunistiska manifestet hade Marx och Engels fastslagit att ”av de klasser, som i våra dagar står gentemot bourgeoisien, är blott proletariatet en verkligt revolutionär klass. Alla de andra klasserna förfaller och går under med storindustrin, proletariatet åter är dennas egen produkt.”

Med andra ord skapar det kapitalistiska produktionssättet sin egen ”dödgrävare”, det vill säga, en klass som både har förmågan att omkullkasta de kapitalistiska förhållandena och, till skillnad från förtryckta klasser tidigare i historien, dessutom saknar tillgång till egna produktionsmedel, vilket innebär att arbetarklassen bara kan befria sig själv genom att organisera produktivkrafterna i enlighet med en demokratisk och samhällelig planering. För att uppnå detta måste ”expropriatörerna”, det vill säga ”kapitalägarna”, själva exproprieras.

Marx teoretiska verk, till exempel Kapitalet, bildar en grund för att kunna förstå och påvisa proletariatets revolutionära roll. Avsnitten som hänvisar till kampen för tiotimmarsdagen, till exempel, och speciellt delarna som betonar behovet av att proletariatet tar makten, är inte ”ovetenskapliga” tillägg till Kapitalet utan snarare de avgörande slutsatserna som Marx drar utifrån sin kritik av den politiska ekonomin. I Kapitalet pekar Marx inte bara på vikten av den ekonomiska kampen utan även på dess begränsningar genom att visa, efter utvecklandet av värdeformen och omvandlandet av pengar till kapital, hur själva konceptet kapital bygger på klassmotsättningar och kamp kring fördelningen av mervärdet. Han förklarar vidare varför värdet på arbetet såsom en vara uttrycks i form av en lön och varför kärnan i den kapitalistiska produktionen är dold bakom lönefetischismen.

Även om Kapitalet förblev oavslutat som ett övergripande projekt, utvecklade Marx i Volym 1 produktionsättets inneboende lagar, stegringen av dess inre motsättningar och lösningen mot vilken den drivs:

Kapitalmonopolet blir en boja för det produktionssätt, som har växt upp under dess eget herravälde. Produktionsmedlen centraliseras, och arbetets samhälleliga karaktär utvecklas, tills produktionsprocessen inte längre ryms innanför det kapitalistiska skalet. Detta sprängs. Den kapitalistiska äganderättens timme slår. Expropriatörerna blir själva exproprierade.

De omfattande vetenskapliga analyserna som Marx presenterar i Kapitalet skulle ha varit omöjliga utan kritiken mot de borgerliga ekonomerna, utan analyserna av och generaliseringarna kring den framväxande arbetarrörelsen och dess strider, och utan den dialektiska metoden. Men Marx blandar inte ihop dessa aspekter på ett eklektiskt sätt som i det ”moderna” borgerliga universitetet, utan skapar en ny metod. Det avgörande sanningskriteriet för Marx finns inte att hämta i akademisk debatt, utan i praktiken, eller mer bestämt i arbetarklassens revolutionära praktik.

Stat och revolution
Det man kan säga om Kapitalet gäller lika mycket för de andra delarna av Marx verk. Det gäller inte att förklara bara en del av samhället, utan den totalitet av förhållanden som det utgör. Även om många aspekter i deras skrifter är fragmentariska, har Marx och Engels (liksom alla stora marxister) gemensamt att de förstår att alla viktiga sociala problem och konflikter är en del av klasskampen. Detta perspektiv syns till exempel i hur de behandlar den nationella frågan, förtrycket av kvinnor, relationen mellan människa och natur, frågan om krig och relationen mellan reform och revolution.

Enligt Marx måste arbetarklassen erövra den politiska makten för att kunna omvandla samhället på ett medvetet sätt. Utifrån analysen av kapitalet blir det tydligt att proletariatet aldrig kommer kunna upprätta ett nytt slags produktionssätt pö om pö inom ramen för det existerande samhället, eftersom proletariatet karaktäriseras just av sitt icke-ägande av produktionsmedlen. Detta är skäl nog för att det måste expropriera kapitalistklassen och centralisera de viktigaste sociala resurserna i en enda hand, staten.

I sina analyser av revolutionsvågen 1848 (se Marx Louis Bonapartes adertonde brumaire eller Engels ”Revolution och kontrarevolution i Tyskland”) förklarar de emellertid att arbetarklassen inte helt enkelt kan ta över den existerande borgerliga statsapparaten, med dess byråkrati, polis och armé, rättsväsende och så vidare. Denna statsmaskin skapades under borgerlighetens kamp mot den feodala klassen och fulländades som maktinstrument i borgerlighetens klasskamp mot proletariatet. Som Marx förklarar i Adertonde brumaire:

Den parlamentariska republiken slutligen såg sig i sin kamp mot revolutionen tvungen att med repressiva åtgärder förstärka regeringsmaktens medel och centralisering. Alla omvälvningar fullkomnade detta maskineri i stället för att krossa det.

Tjugo år senare, i ett brev till Kugelmann, 12 april 1871, skrev Marx:

Om du studerar det sista kapitlet i min Artonde brumaire, kommer du att upptäcka att jag där skriver att den franska revolutionens nästa försök inte liksom tidigare kommer att gå ut på att överföra det byråkratiskt-militära maskineriet ur en hand i en annan, utan att krossa det, och att detta är förutsättningen för varje verklig folkrevolution på kontinenten.

Den politiska formen för detta maktutövande, proletariatets diktatur, upptäcks slutligen i Pariskommunen:

Detta är således Kommunen – den sociala emancipationens politiska form, arbetets frigörelse från monopolisternas bemäktigande av arbetsmedlen vilka skapats av arbetarna själva eller tillkommit som gåvor från naturen. Liksom statsmaskineriet och parlamentarismen inte är den härskande klassens verkliga liv utan bara dess organiserade generella maktutövning, de politiska garantierna, formerna och uttrycken för den gamla ordningen, så är kommunen inte detsamma som arbetarklassens sociala rörelse och följaktligen inte rörelsen för en generell förnyelse av mänskligheten, utan blott dess medel för organiserad handling. Kommunen eliminerar inte klasskampen genom vilken den arbetande klassen vill avskaffa alla klasser och därmed all [klassdominans] […], men den upprättar det rationella, mellanliggande stadiet i vilket klasskampen kan passera genom sina olika faser på det mest rationella och humana sättet.

Kommunen var med andra ord i grund och botten ”en arbetarklassens regering” (Marx). Men den kan bara uppfylla sin verkliga historiska funktion om den agerar för klassens historiska intressen, annars kommer även denna form att degenerera och förvandlas till ”bluffmakare” (vilket skulle ha skett med sovjeterna i Ryssland om inte bolsjevikerna hade erövrat deras majoriteter och lett dem till resningen i oktober).

Marx upptäckte med andra ord inte bara Kommunens historiska betydelse, hans bedömningar stod dessutom i skarp politisk kontrast till anarkisterna, som i Kommunen tyckte sig se ”statens avskaffande”. Inte bara var han solidarisk med de revolutionära kommunarderna, utan han utsatte också deras svagheter och halvmesyrer, både de militära och de ekonomiska, för skarp kritik. Det är ingen slump att de här aspekterna av Marx verk, hans tänkandes revolutionära kulminering och slutsatserna man kan dra ur det, inte bara har bekämpats av borgerliga kritiker utan dessutom alltid varit utsatta för revisionistisk kritik.

Revolutionär strategi
Marx och Engels kamp för ett proletärt parti och en international går som en röd tråd genom deras livsverk. För dem, utan att de för den sakens skull blev sekteristiska, hörde programmatisk klarhet alltid ihop med principfast enhet.

I Kommunisternas förbund hade Marx och Engels beslutsamt motsatt sig de voluntaristiska och utopiska positionerna hos Weitlings efterföljare med flera, och försett förbundet med en programmatiskt vetenskaplig grund i form av Kommunistiska manifestet. Förbundet strävade efter att bli en internationell organisation som kunde förena tyskar, fransmän, belgare och engelsmän, men hastigheten i den revolutionära vågen 1848 kom i praktiken att omöjliggöra detta.

Som David B. Ryazanov träffande påpekar kan Marx och Engels intervention i den framväxande Första internationalen ses som en tidig version av ”arbetarparti”-taktiken. Som öppningsanförandet 1864 visar var Marx och Engels väl medvetna om att inte bara ”marxistiska” element skulle samlas i Internationalen, utan också representanter för stora fackföreningar eller Proudhons anhängare, som den starkaste ideologiska motvikten.

Marx och Engels betraktade emellertid inte en sån typ av förenat parti som ett slutmål, utan som en övergång mot ett gradvist klargörande, vilket de också tryckte på för i polemik som ”Lön, pris och profit” och resolutionerna på de internationella kongresserna. Bedömningen av Kommunen och Kommunens efterföljande konsekvenser var en tydlig vändpunkt som dessutom innebar den slutliga brytningen med anarkisterna. Polemiken från den här perioden, speciellt från konferensen i London 1871 och kongressen i Hague 1872, utgör fortfarande ett enormt förråd av kritik mot pseudorevolutionär och de facto småborgerlig vänsterradikalism.

Än idag ägnar sig rader av reformister och olika slags kompromissmakare åt att kritisera Marx för att han var för ”dogmatisk” och hård mot anarkisterna och syndikalisterna. De utgår från att splittringen av Internationalen, brytningen med anarkisterna, kunde ha undvikits. I själva verket handlade den om grundläggande frågor för revolutionär politik. Marx såg Kommunen som ett vapen i händerna på klassen, vars kamp inte kunde sluta med erövrandet av makten i en enda stad eller ens ett enskilt land. Han förväntade av sig av proletariatets diktatur att det skulle vidta beslutsamma åtgärder mot både den inre och yttre kontrarevolutionen.

Det är i den kontexten Marx kritik mot kommunarderna, som misslyckades med att expropriera Frankrikes bank eller att marschera mot kontrarevolutionen i Versailles, måste förstås. Han anklagade också Nationalgardets centralkommitté (Nationalgardet var parisproletariatets beväpnade förtrupp) för att för tidigt ha övergivit ledningen över revolten till Kommunen, som valdes genom allmän rösträtt, varmed de istället för att ta sitt eget politiska ansvar la ledningen i händerna på ”slumpmässiga” och politiskt förvirrade element.

I sin polemik Terrorism och kommunism, som var riktad mot bolsjevikerna, beskrev Kautsky stödet som Marx gav i Rheinische Zeitung till ”terror” mot kontrarevolutionen som en ”ungdomssynd” och något som var ”obegripligt”. I själva verket är det obegripligt bara för de som ställer abstrakt ”demokratiska” parlamentariska procedurer och dogmer över revolutionens krav, det vill säga dess seger och försvar. Det illustrerar tydligt skillnaden mellan konsekventa revolutionärer som Marx och en centrist som växlar mellan reformistiska och revolutionära positioner. Den senare kan också önska sig ”revolutionen” och till och med ”proletariatets diktatur”, men bara så länge de inte blir ”nedsolkade” av tvång att införa diktatoriska åtgärder som strider mot ”principer” av demokratisk eller annan sort, eftersom det därmed finns en risk att revolutionen själv blir en auktoritär makt över proletariatet.

Det går förstås inte att förneka den faran, i synnerhet inte efter erfarenheterna av hur den ryska revolutionen degenererade. Men för de som ser socialismen, överskridandet av kapitalismen, som väsentlig för mänsklighetens välbefinnande, ja till och med överlevnad, går den sociala revolutionen ofrånkomligen hand i hand med faror av den sorten. Upprättandet eller försvaret av arbetarklassens styre förutsätter diktatoriska åtgärder mot de (före detta) härskarna och deras anhängare. Alternativet är inte att uppnå samma mål men långsamt och gradvist, utan istället despotiska och diktatoriska åtgärder riktade mot arbetarklassen och de förtryckta.

Lösningen på det här problemet är inte att ”tänka bort det” med hjälp av principer och dogmer, utan att direkt ge sig i kast med det. De ofrånkomliga farorna kan bara undvikas genom bestämda revolutionära åtgärder, en kämpande arbetardemokrati, en revolutionär kamp mot byråkratisk degenerering och en korrekt strategi för spridandet av revolutionen, det vill säga, dess internationalisering.

Den grundläggande fråga som slutligen ledde till Första internationalens kollaps efter Pariskommunens nederlag var inte huruvida Internationalen skulle vara ”bredare” eller ”snävare” eller mer eller mindre ”auktoritär”. Marx och Engels drog inte bara viktiga slutsatser av Kommunen gällande frågan om staten, de kom också att betona det centrala behovet av att skapa ett politiskt arbetarparti som skulle kunna vara ledande på ett systematiskt sätt i de olika aspekterna av klasskampen.

Här stötte de emellertid på patrull inte bara från fackföreningarna och syndikalisterna som såg den ekonomiska kampen som den verkliga klasskampen, utan även från anarkisterna, som talade emot politiska aktioner och motsatte sig kampen för politiska delmål. Vare sig det ena eller andra lägret ville höra talas om erövrandet av den politiska makten eller upprättandet av proletariatets diktatur, det ena därför att de fruktade blodig repression och inbördeskrig, det andra därför att de drömde om det omedelbara avskaffandet av staten och all auktoritet. Engels var hånfull i sin kritik:

”Men auktoritetsfienderna kräver, att den auktoritära politiska staten avskaffas i ett slag, innan de sociala förhållandena, som framkallat den, är tillintetgjorda. De kräver, att den sociala revolutionens första åtgärd skall vara auktoritetens upphävande. Har dessa herrar någonsin sett en revolution? En revolution är avgjort den mest auktoritära sak som finns: det är en handling, varigenom en del av befolkningen påtvingar den andra sin vilja medelst gevär, bajonetter och kanoner, alltså de mest auktoritära medel man kan tänka sig; och om kampen inte skall vara förgäves, måste det segrande partiet hävda sitt herravälde med hjälp av den skräck, som dess vapen inger de reaktionära.”

Brytningen med anarkisterna och syndikalisterna framtvingades tveklöst även av Marx och Engels insisterande på byggandet av ett revolutionärt arbetarparti. På så vis, på deras begäran, beslutade Första internationalens Londonkonferens med majoritetsstöd att ”formeringen av arbetarklassen som ett politiskt parti är oumbärligt för att säkerställa den sociala revolutionens seger och dess slutliga mål – klassernas avskaffande.” Första internationalens kollaps berodde med andra ord på grundläggande politiska skillnader. Brytningen var inte bara oundviklig utan dessutom ett historiskt framsteg vad gäller klargörandet av proletär strategi och taktik.

För revolutionärer ligger relevansen hos Marx verk i dess försök att förklara kapitalismens rörelselagar och behovet av en socialistisk revolution. Därigenom rustar de teoretiskt och programmatiskt arbetarklassen för dess historiska uppgift, att ”omkullkasta alla förhållanden under vilka människan är en förödmjukad, en kuvad, en övergiven och en eländig varelse.”

Martin Suchanek

Texten är översatt från den engelska artikeln Karl Marx at 200. Där citat redan har funnits översatta har dessa använts, annars har de översatts direkt från den engelska originaltexten.

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *