Marxismen mot postmodernismen

Följande artikel skrevs för 21 år sedan och publicerades i vårt internationella förbunds dåvarande teoretiska tidskrift Trotskyist International (som numera är omdöpt till Fifth International). Som framgår av rubriken är temat den marxistiska kritiken av postmodernismen. Eftersom artikeln huvudsakligen handlar om centrala idéer hos den första generationen av postmodernistiska tänkare, och marxismens svar på dessa, behåller den sin grundläggande aktualitet. Postmodernismens idéhistoriska ursprung och den marxistiska kritiken ligger båda fast. Sedan 1997 har postmodernismens epidemiska spridning dock tilltagit i en omfattning som vi knappast kunde förutse då. Den ”kris för postmodernismen” som artikeln nämner kunde överkommas genom en serie mutationer och avspjälkningar. Idag är det oftast inte postmodernismen i sin rena ursprungliga form som gäller, utan uppdaterade versioner under beteckningar som bland annat postkolonialism och intersektionalitet. Arbetarmakt har i en serie texter de senaste åren levererat en marxistisk kritik av flera av dagens postmodernistiska modeteorier. Vi fortsätter nu det teoretiska och politiska kriget mot denna småborgerliga och pessimistiska strömning genom att publicera en genomgripande analys av den ursprungliga postmodernismen.

Postmodernismen är inte än den dominerande formen av borgerligt tänkande. Men i allt högre utsträckning är det den dominerande formen av kritiskt akademiskt tänkande. En marxistisk kritik av postmodernismen måste utmana dess intellektuella kärna och avtäcka dess materiella rötter. Syftena med den här artikeln är: att sammanfatta den teori som ligger till grund för postmodernismen, att framföra en marxistisk kritik av den teorin, och att förklara de materiella rötterna till att den framstår som relevant.

”De senaste åren har kännetecknats av inverterade undergångsprofetior där förvarningar om framtiden: katastrofiska eller frälsande, har ersatts av slutet på det ena eller andra (slutet för ideologier, konsten eller sociala klasser, leninismens ”kris”, socialdemokratin, välfärdsstaten, etc. etc.). Sammantaget bildar allt detta det som i ökande utsträckning kallas för postmodernism” (Frederick Jameson) 1

Om det finns en zeitgeist för det sena 1900-talet – en tidsanda som genomsyrar kultur, akademiskt tänkande och politik –återfinns den i de idéer som samlas under postmodernismens fana. Till Jamesons lista skulle vi kunna lägga till idéer om det ”postindustriella” samhället, kaosteorier inom vetenskapen och, givetvis, ”historiens slut”.

Inom samhällsvetenskaperna, kulturteori, politik och filosofi är marxismen postmodernismens fiende nummer ett. Den gamla borgerliga liberalismen – medan den fortfarande behöll sin dominans – förlorade sin dynamik och väldefinierade inriktning under trycket av krisen i slutet av 1960-talet och början av 70-talet. Under 1970-talet var marxismen – även om det tog sig olika akademiska uttryck – den huvudsakliga metodologiska utgångspunkten för de som sökte efter en genomtänkt kritik av det moderna samhället.

I den engelsktalande världen har marxismen idag nästan helt och hållet förvisats från universiteten. En hel generation av akademiker har ”konverterat” till postmodernismen. Bland studenter finns det begränsada kunskaper om marxismen, än mindre några studier av den, annat än i form av de förvrängda sammanfattningar som erbjuds av marxismens motståndare.

Inom antropologi, sociologi, psykologi, politik och filosofi har postmodernismen nästan blivit den nya ortodoxin, för att inte nämna akademiska fält såsom ”postkoloniala studier” – där ordet imperialism är förbjudet – vars själva existens är baserat på postmoderna metoder.

Om postmodernismen var populär på universiteten men föremål för en ihållande utmaning i det intellektuella livet utanför dem, framförallt från en livaktig arbetarrörelse, skulle uppgiften att bekämpa den vara av mindre vikt. Men dess teoretiska premisser sammanfaller på ett grundläggande sätt med det ”sunda förnuftet” hos en hel generation som har sett stalinismen kollapsa, Labour begå självmord och den folkliga radikalismen fragmenteras till en mängd enfrågekampanjer.

Därför är det av högsta vikt för marxister att bekämpa postmodernismen. Det kan inte göras genom att ha på sig en T-shirt med slogans om att postmodernismen suger. Inte heller genom att buga och skrapa med foten framför postmodernismens gurus, hävande att de när de är som bäst verkligen är marxister.

De verk som författats av de franska poststrukturalisterna – Foucault, Derrida, Lyotard och Baudrillard m.f.l – utgör den filosofiska grunden för postmodernismen. Bredvid dem står ”nyskeptikerna” inom modern amerikansk filosofi, Quine, Rorty, De Man, och Stanley Fish, som kommit fram till liknande slutsatser, om än från andra utgångspunkter. Om den här artikeln i huvudsak sysselsätter sig med de europeiska förespråkarna för postmodernismen så är det på grund av att deras ståndpunkt har vuxit fram på ett direkt sätt via en kritik av marxismen.

Postmodernismens försvarare argumenterar ofta för att det är omöjligt att klumpa ihop alla postmoderna tänkare, att de svaga punkterna hos en postmodern tänkare har identifierats och övervunnits av en annan, att det finns viktiga debatter inom postmodernismen, och självkritiska självutvärderingar inom det som åstadkommits av dess främsta tänkare.

Allt det där stämmer. Men inom de första fem minuterna av vilken diskussion som helst mellan en marxist och en postmodernist kommer en uppsättning gemensamma postmoderna teman framträda. Dessa är:

  • Det finns ingen objektiv sanning som kan begripas genom vetenskapligt tänkande;
  • Det finns inget på förhand givet mänskligt subjekt, den mänskliga individen är bara en samling sammanlänkade externa influenser och bestämmande faktorer;
  • Språket kan inte representera verkligheten. Därför är konceptet ideologi, som går ut på att falska idéer maskerar verkligheten, meningslöst;
  • Idén om nödvändigheter och framsteg i historien är meningslös. Sociala formationer i historia, sociologi och antropologi måste kartläggas, inte dömas eller kategoriseras;
  • Alla sociala rörelser eller samhällen som baserar sig på möjligheten av vetenskaplig kunskap och objektiv sanning förlitar sig på ”stora berättelser” snarare än inre logik för att legitmera detta. Dessa ”stora berättelser” leder oundvikligen till att förtryck legitimieras;
  • Klasskampen och socialismen är precis exempel på sådana stora berättelser och i vilket fall som helst har de blivit omoderna på grund av utvecklingen i dagens värld;
  • Den enda form av motstånd som inte leder till en annan form av förtryck är begränsad, lokal kamp som förs stegvis. Den bästa formen av kamp är att förändra oss själva med målet att i slutändan förvandla våra egna liv till ”konstverk”.

Således förkastar filosofisk postmodernism mer än tre hundra år av progressivt tänkande som hör ihop med den konsekventa rationaliteten hos 1700-talets upplysning. Försöket att tänka vetenskapligt om samhället såväl som naturen – och allt systematiskt tänkande är grundat på denna strävan – tillbakavisas av postmodernismen som en del av ”upplysningsprojektet”, ett projekt som enligt vad Lyotard argumenterar:

”…legitimerar sig själv genom referenser till en metadiskurs – andens dialektik, hermeneutiken gentemot det betydelsebärande, det rationella eller arbetande subjektets frigörelse eller skapandet av välstånd”. 2

Till den postmoderna teorins allra innersta hör tillbakavisandet av det mänskliga tänkandets förmåga att uppnå objektiv sanning. Även om de har uttryckt det på olika sätt och med olika grader av självsäkerhet står alla ledande postmoderna teoretiker fast vid varianter av filosofisk skepticism: vi kan inte veta något med säkerhet, även provisoriska teorier om världen förutsätter att det finns en objektiv sanning att förstå. Jean Baudrillard citerar med gillande 1800-talsfilosofen Fredrik Nietzsches ord:

”Ner med alla hypoteser som som har tillåtit tron på en sann värld”. 3

Det här synsättet är i sin tur rotat i postmodernismens tillbakavisande av språkets möjlighet att representera verkligheten. Postmodernisterna hittade vägen till den här idén via en kritik av ”strukturalismen” hos lingvisten Ferdinand de Saussure. de Saussure, som skrev i början på 1900-talet, eftersträvade att förstå språkets struktur genom att avtäcka relationen mellan ett ord och den idé som det betecknar (det betecknande och det betecknade). För analysens skull åsidosatte de Saussure relationen mellan begreppet och det ting som beskrivs och förstås med hjälp av begreppet. Han fokuserade på språkets relativa självständighet från den värld det diskuterar.

Utifrån den här speciella vägen för undersökningar växte en hel metod – ”strukturalismen” – fram efter andra världskriget. Den tillämpades inte bara på studiet av språk, utan på samhället och kulturen i allmänhet, framförallt inom samhällsvetenskaperna.

En hel generation av av intellektuella på 1950- och 60-talen blev upptagna med uppgiften att generalisera den strukturella lingvistiken till en ”vetenskap om tecken” – semiotik. Strukturalismen fick också en röst i det sena 1960-talet och tidiga 1970-talets mest inflytelserike marxist, Louis Althusser. Samtidigt genomgick den strukturella lingvistiken en ”kris”, där många ledande förespråkare började tillbakavisa allt samband mellan begreppet/tecknet och det verkliga objekt som betecknas.

Enligt Foucault-experterna McHoul och Grace:

”I huvudsak övergavs teorier om relationen mellan språket och den ’verkliga’ världen till förmån för teorier som relaterade språkliga företeelser till språkliga företeelser. Semiotiken och strukturalismen rörde sig med andra ord över till den betecknande sidan av allt. Diskursen antog därmed skepnaden av en relativt självständig, men ändå en ganska materiell, sfär i sin egen rätt. Den här positionen blev känd som ”materialiseringen av den betecknande”. 4

Ur krisen för den strukturella lingvistiken föddes ”poststrukturalismen”, och den begränsade inte längre sina uttalanden till lingvistikens område. Dess mest grundläggande grundsats – att begrepp är mer verkliga än tingen de representerar – kodifierades till en världsbild, en antifilosofi. De mest radikala förespråkarna har varit Jacques Derrida och Jean Baudrillard.

För Derrida sammanfattas alla former av språk och kommunikation i ordet ”text”, och i hans berömda fras ”det finns inget utanför texten”. 5 Hursomhelst, för Derrida frikänner inte bristen på överensstämmelse mellan språk och verklighet oss från att utsätta kulturen för kritik. Det här leder till en av postmodernismens viktigaste idéer: dekonstruktion.

Alla ”texter”, enligt Derrida, består av metaforer och andra lingvistiska anordningar som ofta döljer den verkliga betydelsen. Uppgiften för en kritisk tänkare är att ”dekonstruera” texten, avslöja dess innersta betydelse – eller brist på betydelse – genom en nära ”läsning”. Ungefär som en psykiatriker som håller utkik efter slumpmässiga anmärkningar och fysiska ryckningar hos patienten för att avtäcka den verkliga orsaken till psykisk ohälsa.

Derrida ser ”texterna i marginalen” som den bästa utgångspunkten för en kritik av en uppsättning idéer. Derridas arbete tar sig formen av litterära kommentarer till olika aspekter av västvärldens kultur. Han slår inte fast en absolut sanning vilket den påstådda formen av oärligt språk döljer: som alla postmodernister tillbakavisar han konceptet om ideologi.

Eftersom kritikerns roll inte är att analysera, utan snarare att kommentera, är litterära strövtåg lika mycker värda som rigorösa analytiska framställningar. Den amerikanske skribenten Paul De Man , en anhängare till Derrida, skrev:

”Litteratur visar sig vara det huvudsakliga ämnet för filosofi och en modell för den sorts sanning som den eftersträvar.” 6

Jean Baudrillard framställer problemet med språkets relation till den verkliga världen på ett annorlunda och mer kulturellt specifikt sätt. Han hävdar att olika former av masskommunikation, och den populärkultur de har gett upphov till, förvandlar frågan om huruvida ”språket reflekterar den verkliga världen” till nonsens. Traditionellt språk, enligt Baudrillard, försökte ”representera” den verkliga världen, vilket gav upphov till det filosofiska ”problemet med representation” (dvs. stämmer representationen?). Kunskapens struktur i det sena 1900-talet innebär för Baudrillard att representation har fått ge vika för ”simulation”. Simulering ”har ingen relation alls överhuvudtaget till verkligheten: den är sin egen rena simulacrum”.7 (Simulacrum = ungefär ”reproduktion”, ”kopia”, övers. anmärkning)

Istället för verklighet har vi en ”hyperverklighet” – där tecknen är mer verkliga än de ting de betecknar. Som ett resultat av detta förnekar även Baudrillard konceptet ideologi:

”Ideologi motsvarar begreppens förräderi mot verkligheten; simulering motsvarar en kortslutning av verkligheten och dess reproduktion genom tecken.” 8

Televisionen är exempelvis mer verklig än världen som den representerar. Det här synsättet tillät Baudrillard att göra den ökända förutsägelsen, i januari 1991, att Gulfkriget inte skulle kunna äga rum. Efter att det var slut skrev han en bok med titeln Gulfkriget ägde inte rum. 9

Inom postmodernismen självt finns en diskussion om innebörden av att språket inte kan reflektera en sanning. Ett uppenbart problem som uppkommer ur Baudrillards argument för att tillbakavisa rationellt tänkande är att det är historiskt specifikt och därför är begränsat som premiss. Medan Derrida gör ett generellt uttalande om kunskap, gör Baudrillard ett historiskt specifikt sådant. För honom är det masskommunikationens tidsålder som har gjort sanningen omöjlig.

Den tydligaste skiljelinjen dras hursomhelst mellan Foucault och Derrida. Medan Derrida förnekar att det finns en fattbar värld bortom texten, ser Foucault – i den gömda innebörd som avtäckts genom dekonstruktion – en återspegling av maktrelationerna i det mänskliga samhället.

Postmodernister argumenterar för att vilken som helst metadiskurs eller metanarrativ kommer att legitimera politisk makt och repression. Upplysningens rationalitet gav upphov till ett antal sådana metadiskurser: liberalism, marxism, fascism, hegeliansk filosofi, socialdarwinism, etc. Uppgiften är, säger de, att utsätta rationaliteten självt för en kritik så att sådant missbruk av social makt inte ska förekomma.

Michel Foucault förklarade ”jag är helt enkelt en nietzschean”. 10 Postmodernismens syn på problemen med med ”makt” – socialt förtryck och förföljelse – bygger i hög grad på Nietzsche. Nietzsche ansåg att klasskampen bara är ett uttryck för en mer fundamental kamp i det mänskliga samhället – den han kallade för ”viljan till makt”. Foucault vägrar att fälla något värdeomdöme mellan förföljelsen och den ”makt” som utövas av sociala rörelser som gör motstånd mot den. Foucault vägrar också att ordna dessa maktrelationer politiskt, socialt eller moraliskt. Han vägrar att skriva ”historia”, utan föredrar ”genealogi” dvs en förgänglig progression som inte indikerar framsteg, lagenlighet eller nödvändighet.

Hans Sexualitetens historia i tre volymer erbjuder en kommentar till den historiskt föränderliga och samtidigt fasta karaktären av denna aspekt av den mänskliga kulturen. Men även om ämnet här är kapitalismens uppåtstigande och dess effekter på den förkapitalistiska familjen, vägrar han att strukturera sin undersökning runt detta historiska faktum.

Både Foucault och Derrida har sina kvasi-marxistiska följeslagare. Derrida har gjort anspråk på att se ett värde i marxistisk socialism som en form av motstånd så fort den har skurit bort sitt ”metanarrativ” och reducerats till en utopisk god idé. 11

Foucault ses – trots sin öppna antimarxism – av många som den mer ”materialistiska”, på grund av sin önskan att förklara att ojämlika maktstrukturer underbygger språkets gömda betydelse, och därför att hans ämne har varit de historiskt föränderliga formerna av socialt förtryck.

Men diskussionen bland postmodernisterna tjänar bara till att understryka kärnpunkterna där de är överens, som alla utgör startpunkten för deras kritik av marxismen. I grunden förnekar de alla möjlighten av att lära känna den objektiva världen.

När de tänker över den sociala världen förnekar de alla ett historievetenskapligt perspektiv. Alla ser modernt filosofiskt tänkande – från 1760-talets upplysning till marxismen och vidare – som rotad i en oförsvarbar rationalitet. De tillbakavisar att det skulle finnas ett specifikt värde i filosofiskt tänkande över litteratur och kommenterande. Slutligen tillbakavisar de konceptet om det mänskliga subjektet. Västerländsk filosofi har varit rotat i konceptet med det individuella mänskliga varat (subjektet) som förstår sig på den yttre världen (objektet) genom tänkandet. Enligt Foucault:

”Individen är inte en på förhand given entitet som beslagtas genom utövning av makt. Individen, med sin identitet och sina kännetecken, är resultatet av maktrelationer som utövas över kroppar, mångfalder, rörelser, begär, krafter.” 12

Samtidigt som mycket av Foucaults arbete fokuserar på samhällets skapande av de mänskliga subjekten, har postmodernismens attack på subjektet viktiga implikationer för kunskapsteorin. Vi kan inte lära känna någon objektiv sanning: inte bara för att språket inte kan skildra verkligheten, utan också för att det inte finns någon ”oberoende” mänsklig tänkare som kan förstå sanningen.

En marxistisk kritik av postmodernismen måste utgå från de kunskapsteoretiska frågorna det vill säga frågor om kunskap och hur vi vet vad vi vet. Marxister försvarar vetenskap, rationalitet, idén om en objektiv begriplig värld och det mänskliga subjektet – men vi gör så kritiskt. Vi försvarar detta från den dialektiska materialismens ståndpunkt.

Dialektisk materialism ser allt vetenskapligt tänkande som en ”serie av successiva approximationer i riktning mot sanningen” (Lenin); den ser subjekts/objektsmodellen för kunskap som ensidig eftersom den förutsätter en absolut motsättning mellan det tänkande medvetandet och ”materian”.

Dessutom är det bara den revolutionära marxismen som kan erbjuda en sammanhängande kritik av ”metanarrativen” när de fungerar som försvar för förtryck, inklusive när – som i fallet med stalinismen – detta ”metanarrativ” är en urartning med ursprung i den marxistiska rörelsen självt.

Låt oss börja med argumenten för och emot en objektiv verklighet, vars lagar och rörelser är verkliga och upptäckbara.

Varje dag går miljoner människor ombord på passagerarflygplan. De är beredda att tro på att en maskin som grundar sig på aerodynamikens lagar kan besegra gravitationen. De tror, provisoriskt, att vetenskapen har upptäckt en verklig objektiv lag. De litar på vetenskapens förutsägelse att flygplanet kommer att lyfta. Flygplan fungerar därför att de är utformade på basis av exakt observerade och förstådda naturlagar. 13

På en djupare nivå är det emellertid vissa av fysikens lagar som aerodynamiken grundar sig på – i allt väsentligt den fysik som upptäcktes av vetenskapsaktiva under den väldigt baktalade upplysningen – ifrågasatta av moderna vetenskapliga upptäckter. Till och med så befinner sig två av 1900-talets största framsteg i fysik (den allmänna relativitetsteorin och teorin om kvantmekanik) i konflikt med varandra.

På grund av detta är de mest konsekventa vetenskapliga tänkarna tvingade att betrakta sina teorier som provisoriska sammanfattningar av sanningen; ungefärliga beräkningar av den objektiva världens lagar, utförda av det mänskliga medvetandet.

Vetenskaplig metod
Betyder den provisoriska och approximativa naturen av vetenskaplig teori att det i sista hand inte finns någon begriplig objektiv värld?

Det mest inflytelserika moderna argumentet för ett sådant synsätt kommer inte från europeisk poststrukturalism, utan från nordamerikansk ”ny-pragmatisk” filosofi. W.V Quine argumenterade i sin essä ”Empirismens två dogmer” för att det finns lika många sätt att beskriva en observerad händelse som det finns meningar vilka hålls för sanningar vid en given tidpunkt. 14

För Quine är även icke-teoretiska ”observationsmeningar” – som till exempel ”jumbojeten flyger” – redan fyllda med värde, uppbundna i ett redan existerande trossystem (”det kommer att flyga”). För Quine är det därför så att vetenskapliga uttalanden och mysticistiska uttalanden har likvärdig giltighet: de är alla hypoteser. Vi kan välja en uppsättning uttalanden som får representera sanningen, säger Quine, men faktum är att vi bara väljer en uppsättning metaforer för världen, ett ”ontologiskt schema”. 15

Hursomhelst, när Quine vill korsa Atlanten kliver han på ett jumbojet.

Konfronterad med valet mellan två meningar – ”Jetplanet kommer att flyga” – och ”Jag kan flyga genom att flaxa med armarna” – väljer Quine att agera som om det andra uttalandet är falskt. När han gör det uppvisar han inte bara en överlevnadsinstinkt. Inte heller väljer han helt enkelt ett ”ontologiskt schema”. Han gör exakt samma koppling mellan vetenskapligt formulerade lagar och mänsklig aktivitet som utgör basen för den så kallade rationaliteten hos upplysningen.

Det skulle lätt kunna bevisas att Quine inte kan flyga genom att släppa honom från en hög byggnad. Det kan bevisas att en jumbojet kan flyga genom att observera dem. I sista hand ligger beviset för vetenskapliga aktiviteter i praktiken.

Fysikern Stephen Hawking beskriver på vilket sätt Einsteins relativitetsteori förstärktes – genom att observera små rörelser i planeten Merkurius bana:

”Det faktum att Einsteins förutsägelser överensstämde med vad som iakttogs, medan Newtons inte gjorde det, var en av de avgörande bekräftelserna på den nya teorin. Hursomhelst så använder vi fortfarande Newtons teori för alla praktiska syften eftersom skillnaden mellan dess förutsägelser och den allmänna relativitetsteorin är mycket liten i de situationer vi normalt hanterar.” 16

Marxismen delar med alla konsekventa vetenskapliga metoder och rationalismen tron på sanningen som konkret, och den vetenskapliga metodens provisoriska och hypotetiska natur. Men upptäckten – genom vetenskaplig undersökning – att en teori är otillräcklig; dess ersättande med en annan, även en period av generell vetenskaplig osäkerhet såsom vår egen, allt detta räcker inte till för att tillbakavisa möjligheten av vetenskaplig sanning.

I det sena 1900-talet genomgår vetenskapen en massiv historisk transformation, där många vissheter och modeller över verkligheten skakas om. Målet hos den absoluta majoriteten av de vetenskapsaktiva är att återetablera det vetenskapliga tänkandet i slutet av den här processen. Hawking, till exempel, ser möjligheten av att de nuvarande delvisa motsägande teorierna ger upphov till en ”komplett sammanhållen teori som kommer att beskriva allt i universum”. 17

En liten minoritet av vetenskapsaktiva har blivit influerade av postmodernismen. Men uppmaningar till en ”postmodern vetenskap” baserad på kaosteori har fått begränsat stöd, även från sådana som Hawking som anser att teori ”enbart existerar i våra hjärnor och inte har någon annan verklighetsanknytning”. 18

Den postmodernistiska uppmaningen att ”återförtrolla naturen” har fått begränsat gensvar just därför att vetenskap är att söka efter sanningen i en fysisk värld. 19

Richard Appignanesi, som på sistone populariserat postmodernismen, påpekar nedstämt:

”De framväxande teorierna om komplexitet och kaos demolerar totalt alla begrepp om kontroll och säkerhet inom vetenskapen….Båda teorierna utlovar en postmodern revolution inom vetenskapen baserat på begrepp om holism, sammankoppling och ordning ur kaos… Medan både kaos och komplexitet har tvingat oss att ställa förnuftiga frågor och att sluta upp med att göra naiva antaganden, presenteras båda av sina anhängare som nya teorier om allting. ” 20

Givetvis är vetenskapliga undersökningar underkastade många begränsningar under kapitalismen. Det vetenskapliga samhället är ofta en tjänare ute i affärer. Det vetenskapliga arbetets uppdelning i en serie överlappande men okoordinerade ”discipliner” kan vara ivägen för att söka efter sanningen. 21

Men även om vetenskapen hämmas av de sociala relationerna under kapitalismen under vilken den utförs, och medan många av de nya vetenskapliga disciplinerna har bidragit med slagord till det postmoderna lexikonet (kaos, fraktaler, Heisenbergsk osäkerhet, etc.), är det ingen av dessa vetenskapliga discipliner som i praktiken fortskrider från absolut skepticism eller relativism. Det beror på att vetenskapligt tänkande inte är kvalitativt annorlunda än det gemensamma, vardagliga tänkandet hos en flygplansresenär som ska checka in sitt bagage på flygplatsen: det fortskrider från praktiken och får sin bekräftelse genom praktiken – d.v.s. genom våra sinnen.

Mot all skepticism lyfter den materialistiska dialektiken fram det historiska faktum att människan har erövrat naturen genom att få mer exakt kunskap om den. Produktivkrafternas framsteg – från stenredskap till internet – har ägt rum på grund av interaktionen mellan mänskligt tänkande, medvetenhet och den objektiva världen.

Om den objektiva världen var omöjligt att få kunskap om via våra sinnen skulle de här framstegen inte ha ägt rum.

Språk och verklighet
Postmodernismen har antagit och förstärkt den allmänna filosofiska relativism som skisserats ovan i sin teori om språket. Richard Rorty, den amerikanske postmodernisten, skriver:

”Att säga att sanningen inte finns där ute innebär helt enkelt att säga att där det inte finns några meningar finns heller ingen sanning, att meningar är element i det mänskliga språket, och att mänskligt språk är mänskliga uppfinningar. Sanningen kan inte vara där ute – kan inte existera oberoende av det mänskliga medvetandet – därför att meningar inte kan existera på sådana sätt.” 22

Postmodernistiska tänkare faller in under två kategorier i frågan om språket:

  • Språket kan inte representera verkligheten;
  • Språket kan inte längre representera verkligheten.

För båda ståndpunkterna skiftar problemet om kunskap från förnimmelser till medvetande. Oavsett om vi kan se en sann bild av verkligheten eller inte kan vi inte tänka den – därför att språket som vi tänker med inte på ett korrekt sätt kan låta oss förstå världen.

Språket är bevisligen ett resultat av människans historia. Mänsklighetens interaktion med naturen, genom praktik, har producerat en serie lingvistiska strukturer. Samerna i Norden har världsrekord i antal olika ord för snö. I Sir Francis Drakes England fanns det över fyrtio ord för att segla ett skepp.

För marxister är språkets historia en bekräftelse på den dialektiska materialismens påstående att varat bestämmer medvetandet. Ett besök på vilket museum som helst om antiken visar att det stigande mänskliga herrväldet över naturen skapade språk som beskrev och förstod världen med ökande säkerhet: från hieroglyfer och enkla mänskliga representationer till alfabetet och skulpturer med oöverträffad realism.

Strukturalistisk lingvistisk hade sitt ursprung i ett försök att förstå de inre lagarna hos människornas på varandra följande vägar för att uttrycka tänkandet genom språk. Dess ursprungliga fokus låg på historiska språk och levande språk hos för-kapitalistiska (ofta för-klass) civilisationer. Den försökte att titta under det medvetna språket, på undermedvetna språkliga infrastrukturer. Den sökte efter inre strukturer eller system i språket med syftet att upptäcka allmänna lagar för språket självt. Den koncentrerade sig inte på historisk förändring, utan abstraherade sig från förändringarna inom språket.

Flera av strukturalismens insikter var användbara, både för studiet av ”primitiva” kulturer och utvecklingen av barns språk. Men generaliserat till en metod för att analysera hela det mänskliga samhället, framförallt i det arbete som gjordes av antropologen Claude Lévi-Strauss, blev strukturalismen en blandning av mekanisk materialism och idealism.

Dess mekaniska materialism ligger i påståendet att det mänskliga subjektet och handlingarna inte spelar någon roll för samhällets ”struktur”. Vi är helt enkelt produkter av våra omständigheter. Analysen av en viss social struktur grundar sig på att det tas en ögonblicksbild av samhället och att man utarbetar en uppfattning om dess allmänna regler. Det mänskliga subjektet är är inte fritt att tänka utanför språkreglerna i det samhälle det lever i. På grund av det här är strukturalismen oförmögen att förstå – och ofta ointresserad av – den historiska utvecklingens processer.

Men just eftersom strukturalismen betonar språket som den avgörande faktorn för medvetandet (i motsats till praktiken), är den samtidigt en form av idealism. Det var ur strukturalismens kollaps – dess misslyckande att kvarstå som allmän teori för den sociala verkligheten – som poststrukturalismen och postmodernismen föddes.

Både Derrida och Foucault började sina arbeten inom ett strukturalistiskt ramverk. Med strukturalismen delade de idén att det mänskliga subjektet (vad Lévi-Strauss hade kallat filosofins bortskämda snorunge) endast var en produkt av sin omgivning och därför saknade giltighet som koncept. Med Lévi-Strauss delade de också oppositionen mot idén om historiska framsteg. Hans antropologi hade tillbakavisat idén om att det moderna kapitalistiska samhället representerade en form av framsteg över de klasslösa samhällen han studerat som ”eurocentrisk”.

Strukturalismen hade också kommit långt i att underminera möjligheten för språket att reflektera sanningen. Den satte tinget inom parentes (d.v.s. ignorerade det tillfälligt), för att kunna studera de tecken som representerade tinget. Således underlättade den för sin egen självförstörelse.

Derrida ledde strukturalismens rörelse till den ”betecknande sidan av saken” genom att hävda att relationen mellan ord och begrepp redan var godtycklig, språket var inget mer än en ”fritt flytande samling av betydelseskapande tecken”.

På en teoretisk nivå är den mest fundamentala invändningen mot den här reträtten till lingvistisk relativism att den innehåller sin egen vederläggning. Om språket inte har någon koppling till den materiella världen, om det inte kan finns någon sanning, så kan det inte heller finnas någon konsekvent sammanhållen teori. ”Teorin” om att språket inte kan reflektera verkligheten är – genom sitt eget kriterium – ogiltig, eftersom det inte kan finnas någon teori.

Det här kan se ut som ett enkelt trick mot postmodernismen. Men dess giltighet har erkänts av postmodernisterna själva.

Tillsammans med reträtten till lingvistisk relativism – idén att sanningen, med Nietzsches ord, bara är en ”rörlig armé av metaforer” – följer en reträtt bort från att teoretisera. I Derridas arbeten är försöken att teoretisera utbytta mot fragmentiserade serier av ”icke-dömande” kommentarer.

Det här är också Jean Baudrillards metod, fast dragen till sin spets. Baudrillard började som en löst anknuten marxist i början på 1960-talet, men utvecklade en ny, i grunden idealistisk förklaring till massproduktion och konsumtion, i vilken marxismens ekonomiska kategorier är bortrivna och tillämpade på semiotiken.

För Baudrillard har varor inte enbart bruksvärde och bytesvärde (som förklarat i Marx Kapitalet), de är också ”betydelseskapande” i ett språksystem. 23 Och deras betydelseskapande roll är mer betydelsefull än både deras bruksvärde och bytesvärde. Till slut drog Baudrillard slutsatsen att både bruksvärde och bytesvärde endast var ”alibin” för tecknet. Hela ”systemet av tecken” som Marx kallade för ideologi, hela masskonsumtionskulturen, reklam, etc., var inte resultatet av den kapitalistiska produktionen, utan dess främsta orsak.

Som vi har indikerat finns det en logisk motsättning mellan Foucalts och Derridas generella relativism och Baudrillards historiskt specifika relativism. Men vad de delar är en reträtt bort från teori, rättfärdigad av en reträtt bort från språklig sanning.

Marxister motsätter sig det här, inte för att vi tror att språket reflekterar verkligheten konstant på ett ”sant” och ofiltrerat sätt, utan för att språkets ”problem med representationen” bara kan lösas historiskt.

Om det ”bara” finns språk, och det inte har någon koppling till en objektiv verklighet – Derridas version av poststrukturalismen – varför förändras språket i så fall? Om ”diskursen”, såsom Foucault förstår den, inte bara är språk utan det sätt som maktstrukturer kommer till och legitimerar sig själva, vad är då impulsen som driver en maktstruktur att ersätta en annan? Det kan inte vara de subjektiva handlingarna av mänskliga individer eftersom det mänskliga subjektet är hopplöst fångat i det bestämmande språket och den dominerande diskursen av sin tid.

Det finns inga övertygande svar på dessa frågor i Foucaults och Derridas arbeten. Det enda konsekventa svaret kan hittas inom marxismen.

Dialektisk materialism tillbakavisar distinktionen mellan ”vetande” och ”görande”. ”Anspråk på sanning” och ”sanna meningar”, som förlöjligats av postmodernisterna på både språkliga och kunskapsteoretiska grunder, är alltid i första hand resultaten av mänskliga handlingar, inte av tänkande skilt från handling. För marxister är kunskap omvandlade handlingar.

Det här är inte bara en ”teori”, eller rivaliserande spekulation. Det är bevisbart med hänvisning till varje historiskt framsteg för kunskapen. Varje framsteg för kunskapen är på samma gång ett framsteg för tekniken. Fram till nyligen följde kunskapen, nödvändigtvis, tekniken i spåren. Jakt leder till språk, stenredskapet till att teckna – inte tvärtom.

Svaret på all skepticism – oavsett om det är av Quines, Rortys, Foucaults eller Derridas sort – gavs av Marx så tidigt som 1845 i hans Teser om Feuerbach:

Frågan om objektiv sanning tillkommer det mänskliga tänkandet – är inte en teoretisk utan en praktisk fråga. I praxis måste människan bevisa sanningen, d.v.s. verkligheten och kraften, jordnärheten, i sitt tänkande. Striden om tänkandets verklighet eller overklighet – utan hänsyn till praxis – är en rent akademisk fråga. 24

Ideologi
Som vi har sett tillbakavisar både fransk poststrukturalism och amerikansk filosofisk skepticism möjligheten av ideologi. Med ideologi menas – allmänt talat – en uppsättning idéer som tjänar till att fördunkla sanningen om samhället och som legitimerar en specifik form av klassamhälle som den enda ”naturliga” eller oundvikliga samhällsformationen.

Marxismen uppfann inte konceptet, det uppstod ur den mekaniska materialismen inom upplysningen och den franska revolutionen, och togs upp av Marx idealistiske föregångare Hegel. Även inom marxismen har det förekommit en intensiv debatt om ideologins natur och roll. 25 Hursomhelst kvarstår det som ett avgörande koncept för att förklara språkets och logikens roll för att förstå verkligheten, för att förklara varför mänskligheten – trots att den hela tiden är involverad i ”praktik” – lägger fram falska idéer.

I den tidigaste framställningen av konceptet, Den tyska ideologin, utgår Marx och Engels från det faktum att varandet föregår tänkandet, och materian föregår medvetandet. Materia existerade i miljontals år innan det producerade ett tänkande djur. Hjärnan, där tänkandet sker, är också materiell. Mänskligt medvetande uppkom, historiskt, genom vår interaktion med miljön – mer specifik genom våra försök att förändra den.

Det här biologiska faktumet är också ett socialt faktum: människor är sociala djur. För att kunna interagera på ett framgångsrikt sätt med vår miljö måste vi göra det genom samhällen. Vår sociala existens är avgörande i uppkomsten av vårt medvetande. Så fort människorna utvecklade sitt medvetande till att börja förklara världen runtomkring dem formade de olika uppsättningar idéer som vara beroende av deras sociala och fysiska omgivning: sjöfartssamhällen tillbad sjögudar.

Men varför tillbad de gudar överhuvudtaget?

De religiösa impulserna framstod för de tidiga materialisterna som en brist på förnuft: ideologi var mänsklighetens ersättning för att inte vara förmögen känna den naturliga världen och således kontrollera den. Marx och Engels gick utöver denna rationalistiska syn på ideologi genom att visa hur falska idéer, såväl som sanna, har materiella rötter:

” …Vi utgår från den verkligt aktiva människan och förklarar även de ideologiska reflexerna och ekona av livsprocessen genom den verkliga livsprocessen.” 26

Men:

”När människorna och deras villkor i all ideologi ställs på huvudet som i en camera obscura, så uppstår detta fenomen lika naturligt ur deras historiska livsprocess som fenomenet att föremålen hamnar upp och ner på näthinnan är en omedelbar följd av ögats fysiska egenskaper.” 27

När naturen ställdes under människans kontroll pressades inte enbart ideologins gränser tillbaka. Det gjordes genom samhället, och eftersom alla samhällen efter de första jägar- och samlarkulturerna fram till nu har varit systematiskt ojämlika – baserade på klass – skapade och förstärkte den sociala utvecklingen ideologin.

Ideologi utformas inte bara av fysiska omständigheter utan även av sociala omständigheter. Specifikt skapar det mest grundläggande sociala förhållandet – sättet vi producerar rikedomar på, vilket Marx kallade den ekonomiska ”strukturen” eller basen – en hel serie av sociala institutioner och beteendemönster vilka i sin tur betingar det mänskliga tänkandet:

”Den totala summan av dessa relationer inom produktionen bildar den ekonomiska strukturen i samhället, den verkliga grunden, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och som bestämda former av socialt medvetande svarar mot. Sättet som de materiella livsvillkoren produceras på bestämmer de sociala, politiska och intellektuella livsprocesserna i allmänhet.” 28

De många lagren av förmedlande processer mellan ekonomisk produktion och socialt tänkande betyder att ideologin kan varieras inom ett givet samhälle. Det kan finnas ideologier för motstånd likaväl som för reaktion. ”De svarta tar våra jobb och förstör vår nationella kultur” är ett exempel på ideologi. Så är också idén att den fascistiske kommunfullmäktigeledamoten Derek Beackon blev kommunfullmäktigeledamot genom att exploatera den magiska kraften hos övernaturliga energilinjer som löpte under hans hus. 29

Av samma skäl som vi kan ha jumbojets som kan flyga, kan vi ha idéer som utmanar samhället. Vetenskap, applicerad på den fysiska världen, producerar hypoteser som är bevisbara genom interaktion med den världen. Social handling kan utrusta oss med en iakttagelseförmåga som gör att vi kan se under de yttre framträdanden som de sociala strukturerna ger upphov till.

Alla som vill frigöra mänskligheten från nödvändigheten av att utstå exploatering på jobbet, att svälta och utstå lidanden behöver identifiera de hinder som står i vägen för friheten. Kollektiv kamp har kraften att svepa undan ideologin – kanske bara delvis men åtminstone inom de mest avgörande områdena – och tillåta de som gör motstånd mot förtrycket att komma fram till ett vetenskapligt synsätt på sin besvärliga situation.

Det är ett faktum att kollektiv klasskamp är den tyngsta motvikten till en så rå, öppen och förlamande rasism som den som citerades ovan. Den aktiva kampen kan bevisa att fascister som Derek Beackon inte har någon makt – magisk eller annan – att motsätta sig ett massivt, politiskt och fysiskt svar från arbetarklassen.

I sista hand kommer inte arbetarklassen att kunna förvisa den kapitalistiska ideologin – i alla dess former – utan att dra upp kapitalismen självt med rötterna. Men de mest kollektivt aktiva delarna av arbetarklassen är förmögna att se igenom de avgörande delarna av den ideologin, i synnerhet när dessa spontana insikter kombineras med, och kodifieras till, en vetenskaplig motargumentation för socialism.

Jämför allt detta med åsikterna hos poststrukturalismen och nyskepticismen.

Vare sig Michel Foucault eller Stanley Fish förnekar att våra uppfattningar betingas av vår omgivning. Båda håller med om att vi inte kan undfly sådan påverkan. Enligt Fish:

”Det är den enda sak ett historiskt bestämt medvetande inte kan göra, genomföra en rationell undersökning av sina egna övertygelser.” 30

Medan dekonstruktiv kritik, för poststrukturalisterna, kan demaskera de logiska felen och tekniken hos diskursen, kan den inte ersätta den. Om den inte flyr till det personliga, eller det fragmentariska, kommer kritiken mot en ideologi bara att utföras från utgångspunkten hos en annan.

I en mening har postmodernisterna greppat sanningen här. De är rotade i ”västmarxismens” tradition som delar upp det revolutionära partiet i ”intellektuella” och ”massorna”. Ingen individuell teoretiker, om än aldrig så lärd, kan hoppas på att undvika ideologin genom enbart teoretisk praktik. Som individer har vi alla en medvetenhet som är mer eller mindre skapad av de dominerande idéerna hos den härskande klassen. Detta är sant även för revolutionära socialister.

Men som ett kollektiv, genom ett parti som förenar våra vardagliga erfarenheter som individer med arbetarklassens historiska erfarenheter, och som är beväpnat med med en vetenskaplig förståelse för arbetarklassens intressen, kan vi bekämpa ideologin.

Det var erfarenheten från de stalinistiska partiernas svekfulla ledning och förräderier mot arbetarklassen som drev de franska poststrukturalisterna bort från konceptet ideologi och till konceptet att marxism bara var ännu ett ”metanarrativ”.

Klasskampen ”lärde” Foucault, Baudrillard & co att arbetarklassen inte kunde resa sig för att bli ett revolutionärt subjekt. Den kunde inte lära sig kollektivt från praktiken. Det var en kort resa från den här idén till ett avvisande av det mänskliga subjektet i allmänhet.

Sann mot inflytandet från Nietzsche såg i synnerhet Foucault klasskampen som bara ett exempel på en mer grundläggande impuls, nämligen ”viljan till makt”.

Den första frågan en materialist måste ställa sig om ”viljan till makt” är var den kommer ifrån. Om det är ett biologiskt bestämt drag hos mänskligheten, som ligger till grund för alla sociala konflikter, är mänskligheten genetiskt dömd till att lida under förtryck. Det skulle reducera postmodernismen till inget mindre än en omstuvad version av den religiösa teorin om ”arvsynden”. 31

Om, å andra sidan, viljan till makt har sociala rötter är den redan ifrågasatt som den mest grundläggande kategorin. Vad i samhället är det som producerar och reproducerar den här viljan? Vad existerar före den? Foucaults undersökningar om ”diskursen” som ett sätt att legitimera maktstrukturer besvarar inte dessa frågor. Samhällets historia reduceras till en ”maktkamp” utan någon förklaring för var denna maktkamp kommer ifrån.

Istället observerar Foucault kapitalismens effekter på mänskliga relationer, inte bara på klasskampens nivå, utan på bestraffningens, undervisningens, det sociala förtryckets och det sexuella förtryckets nivå. Han argumenterar för att medan feodalismen påförde politiska maktrelationer från ovan, påförde den uppåtstigande kapitalismen ”självdisciplin” genom ett antal olika nya sociala institutioner.

”Denna nya mekanism för makt är mer beroende av kroppar och vad de gör än av jorden och dess produkter. Det är en mekanism för makt som låter tid och arbete, snarare än rikedomar och varor, utvinnas ur kroppar. Det är en typ av makt som konstant utövas genom metoder för övervakning snarare än på ett osammanhängande sätt i ett system av skatter eller förpliktelser som fördelas över tiden. Det förutsätter ett finmaskigt nät av materiellt tvång snarare än den fysiska existensen av en härskare. Den är i sista hand beroende av principen att man simultant måste kunna öka antalet nedtryckta styrkor och förbättra kraften och effektiviteten hos det som håller dem nere.” 32

Om dessa formuleringar skedde i samklang med marxismen skulle de utgöra en intressant och användbar insikt om de sociala konsekvenserna av kapitalismens uppåtstigande. Istället höjs de upp till att ha status av en teori, särskilt i motsättning till klasskampen som förklaring till historisk förändring:

”Man ska inte förutsätta ett massivt tillstånd av en primär dominans, en binär struktur av ’dominanter’ på ena sidan och ’dominerade’ på den andra sidan, utan snarare en mångfald av dominansrelationer.” 33

Vid första ögonkastet verkar dessa två påståenden, som tagits från samma intervjubok, stå i väsentlig motsättning till varandra. Vem är denne ”man” som måste öka antalet underkuvade och samtidigt öka styrkan hos det som utövar förtrycket mot dem? Vilka är de ”underkuvade”? Svaret är tydligt om vi ser historien som historien om klasskampen.

Den framväxande kapitalismen krävde ett nytt system för arbetsdisciplin, där arbetaren var ansvarig – inom vissa gränser – för arbetets kvalitet och varaktighet. Istället för att vara styrda av årstiderna och solen, som jordbruksarbetarna hade varit, skulle fabrikernas rytm vara bestämmande, den nya arbetarklassen skulle lära sig fabrikernas disciplin.

Foucaults polemik mot marxismen vilar på påståendet att marxismen reducerar historien till endast en uppsättning maktrelationer – klasstrukturer – medan ”makt” i sig självt är en mer grundläggande kategori. Men marxismen gör inte det här. För Marx var inte klasskampen eller makt den mest grundläggande mänskliga kategorin, utan arbetet. Därför att människor måste arbeta för att överleva, och eftersom deras arbete är socialt skapar de samhällen som ett medel för att utföra arbetet.

Marxismen behöver inte ignorera eller avvisa en relation mellan maktstrukturer och den mänskliga biologin – som Foucaults och Nietzsches modell gör. Den ser människor som ”sociala djur” och är kapabel att förstå maktrelationer i förbindelse med den mest fundamentala av mänsklig aktivitet – socialt arbete.

Det är inte sant att marxister reducerar alla maktkamper till klass. Men vi insisterar på att de största sociala kamperna kan definieras i relation till klass.

Kvinnoförtrycket framträder med förvandlingen av en tillfällig biologisk uppdelning av arbetet till en socialt kodad sådan. Det händer inte förrän samhället är tillräckligt avancerat för att kunna skapa ett överskott och därför en kamp om överskottet.

Rasistiskt förtryck – till skillnad från enkla och vittspridda fördomar mot ”främlingar” – framträder inte förrän framväxten av en specifik form av klassförtryck under den tidiga kapitalismen, nämligen slavhandeln, och dess systematisering i och med framträdandet av en specifik form av kapitalistisk ”maktstruktur”, nationalstaten. Systematiskt förtryck av homosexuella, män och kvinnor, framträder till och med senare, med införandet av den borgerliga familjen. 34

Foucaults ”reducering” av all ojämlikhet till konceptet makt är ingen reducering alls: det är en mystifikation. Den kan inte förklara makt utan att referera till makt. Den är också självmotsägande när den erkänner förtryckare och förtryckta men vägrar att erkänna förtryck.

Den förlitar sig också på en ytterst ensidig förståelse av det mänskliga subjektet.

En tidigare generation av franska humanistiska tänkare (t.ex. Sartre) såg det mänskliga subjektet som kapabelt till att tänka och göra vad som helst – i trots mot sina omständigheter. Poststrukturalismen ersatte detta med en lika ensidig syn på den mänskliga individen som fast i maktstrukturer och lika ansvarig för att upprätthålla dem, oavsett om man är förtryckare eller förtryckt.

Bara marxismens kan erbjuda en konsekvent redogörelse för maktstrukturerna i samhället och för det mänskliga subjektet. Maktstrukturer reflekterar klassintressen. Staten försvarar den härskande klassens egendom men stöld i arbetarområden påkallar inte många polissirener. En strejk är en grundläggande form av maktkamp mellan arbetarklassen och borgarklassen.

Bara någon som likställer marxism med stalinism – framförallt med dess ekonomism och ensidiga ekonomiska determinism – kan se social kamp utanför arbetsplatserna som bevis på dess ogiltighet. Men det var exakt den sortens ”marxism” som omgav Foucault som medlem i det franska kommunistpartiet på 1950-talet.

I slutet på 1960-talet sammanföll en internationell arbetarklassoffensiv med explosiva kamprörelser bland kvinnor, ungdomar, homosexuella, svarta och bönder i tredje världen. Foucault skrev:

”Vad som har hänt sedan 1968, och det som på goda grunder gjorde 1968 möjligt, är djupt antimarxistiskt.” 35

I den sista delen av den här texten kommer vi att försöka förklara hur det här omdömet vilar på en feltolkning av fakta och ett uppenbart missförstånd om marxismen.

Kampen mot förtryck
Marxismen gör anspråk på att vara den enda vetenskapliga formen av tänkande om samhället just eftersom den på ett unikt sätt kombinerar sökandet efter en helhet med förståelsen för att tänkandet är provisoriskt och att verkligheten befinner sig i en ständig process av förändring.

Marxismen kunde bygga på tre stråk inom upplysningen – den utopiska socialismen, hegeliansk idealism och den klassiska borgerliga politiska ekonomin – enbart därför att den kunde se vad som var ovetenskapligt med dem. Den såg deras tendens till att presentera sanningen som ett stängt system och verkligheten som en avslutad utveckling.

För Lyotard definieras metanarrativen av sin ”stora hjälte, sina stora faror, sina stora resor, sina stora mål”. 36 Marxismen växte fram genom att utsätta vart och ett av dessa tre element, i vad som har blivit känt som dess ”tre källor och beståndsdelar”, för en vetenskaplig kritik. Ersatte den dem med sina egna hjältar, faror, resor och målsättningar? Inte i den mening som Lyotard avser. Arbetarklassen – som skulle utgöra ”hjälten” om marxismen var ett metanarrativ – är förutbestämd att upplösa sig själv under processen att befria mänskligheten. Den ”stora faran” i marxismens teoretiska schema – samhällets kollaps ner i barbari – uppstår inte utanför detta historiska schema: det är en risk som är inbyggd i den kapitalistiska utvecklingen.

Således är marxismens ”målsättning” totalt annorlunda jämfört med rationalismens, hegelianismens och den klassiska politiska ekonomin: den är inte säkrad av ett rationellt och allvetande teoretiskt system. Det är bara en möjlig utgång av samhällets inre lagar. Och för marxismen är ”målsättningen” inte endast socialism eller kommunism, utan alla mänskliga individers totala frigörelse från nöd. Vårt mål är att starta den mänskliga historien, inte att ta den till ett avslut.

Marxismen är en syntes av allt som var progressivt i det tidiga 1800-talets filosofi, ekonomi och utopiska socialism, möjliggjord endast genom en attack på deras ensidiga och falska anspråk på att utgöra en totalitet.

När det gäller 1900-talets reaktionära metanarrativ – socialdarwinismen, nationell chauvinism, fascism, kalla kriget-liberalism – är den revolutionära marxismen den enda teori som inte har gett efter en tum för dem, och den enda kraft som bekämpade dem kraftfullt i praktiken. Det finns ingen mer övertygande teori om exempelvis fascismen, än marxismens: den var och är en politik för kontrarevolutionär förtvivlan. Främjad av storkapitalet, men med rötter bland mellanskiktens offer för kapitalismen, skulle den göra det jobb som statsapparaten inte klarade av – att förstöra den organiserade arbetarrörelsen.

Till ovanstående lista borde vi förstås lägga till stalinismen. Leo Trotskij, den siste av de stora ”klassiska” marxisterna, förde en lång kamp mot den framväxande stalinismen. När vi undersöker den kampen med utgångspunkt i dagens debatter är det slående hur känslig Trotskij och hans följeslagare var för stalinismens korruption av marxismen som teori.

Från kampen mot proletkult och de effekter det sociala livets byråkratisering hade i den tidiga sovjetrepubliken, rakt genom försvaret av den dialektiska materialismen mot de stalinistiska professorerna, såg den verkliga marxismen, och gjorde motstånd, mot varje försök att förvandla marxismen till ett ”metanarrativ”.

När Stalin deklarerade att ”socialismen” hade uppnåtts innan 1939 i Ryssland, och att ”kommunismen” bara var några år in i framtiden, var det trotskisterna som förlöjligade det. Under tiden krälade västvärldens liberala intelligentsia framför Stalins fötter.

Trotskisterna behandlade Stalins anspråk för Ryssland på samma sätt som Marx hade behandlat Hegels anspråk på det monarkistiska Preussen, Adams Smiths anspråk på den kapitalism som hade 14 timmars arbetsdag och Robert Owens anspråk på New Harmony. De vägrade att acceptera det som historiens slut. De eldade upp massorna till att kämpa mot det. De avslöjade de legitimerande teorierna som ideologi.

Detta var inte fallet med postmodernismens föregångare. Alla accepterade stalinismen som marxism. Således uppfattade de stalinismens kris som marxismens död.

1968 organiserade de franska arbetarna den största generalstrejken i historien. Den tändande gnistan var den politiska kris som uppkommit ur studenternas uppror, vid en tidpunkt då en majoritet av universitetsstudenterna helt legitimt hade kunnat beskrivas som medelklass. Den ägde rum mot bakgrund av en växande kvinnokamp och svart kamp i slutet av 1960-talet och en nära nog universell ungdomsradikalisering.

De postmodernistiska psykologerna Deleuze och Guattari argumenterar för att ”Maj 68 i Frankrike var molekylärt….oreducerbart till kategorin klass”. 37 Nedbruten av tre decenniers nederlag verkar arbetarklassen försvinna totalt från postmodernisternas redogörelse för händelserna under 1968:

”Paris var i upplopp. 10 miljoner människor gick ut i strejk. Icke-våldsmarscher blev hårdnackade strider – redskapen var barrikader, brinnande bilar och molotovcocktails. Även Baudrillards fakultet stördes under två månader. Vem var ansvarig? Studenter kända som enragés – galningar – och några av dem undervisades av Baudrillard. Men de hämtade sin inspiration från den Situationistiska internationalen….. Revolutionen misslyckades. Vissa historiker tror att den misslyckades därför att studenterna gick på sommarlov.” 38

Faktum är att de tio miljoner strejkande var arbetare. Majoriteten av studentradikalerna hämtade sin inspiration inte från de Situationistiska internationalens konstnärliga posörer, utan från maoismen, stalinismen och trotskismen. Revolutionen misslyckades på grund av stalinismens styrka, vilken avmobiliserade arbetarna och försökte separera dem från studenternas uppror.

Inom ett decennium hade majoriteten av de franska intellektuella övergivit marxismen och omfamnat den franska39 kapitalismen. De som ville behålla ett kritiskt ställningstagande mot kapitalismen utan marxismen var tvungna att utveckla strukturalismen till den anti-rationella ortodoxi som är föremål för den här artikeln. Sebastian Timpanero har förklarat Louis Althussers avgörande roll – en inflytelserik akademisk marxist som eftersträvade att förena marxismen med strukturalismen – i att påskynda den här övergången.

Idag är trotskismen den enda revolutionära kritiken av kapitalismen och stalinismen. I motsats till McHoul och Grace ses de revolutionära marxisterna kämpa för ledarskapet på varenda samtida barrikad, strejkvaktskedjan, den svarta självförsvarsgruppen, kvinnokampanjen mot våld i hemmet, kampen mot imperialistiska krig. Men där återfinns inte många postmodernister. Hämmade av skepticism och paralyserade av rädsla för metanarrativet drar de sig tillbaka till det lokala och fragmenterade. Men det är till en lokal och fragmenterad värld långt förflyttad även från Focaults vision, som åtminstone fördjupade sig i kampen för fångars rättigheter.

Idag är postmodernisterna mer hemma i medelklassens miljörörelses artiga protester, antiväg-rörelsens rituella demonstrationer och djurrättsrörelsen antihumanism; och givetvis i den ultimata formen av protest – att klä sig uppseendeväckande och stanna hemma.

Postmodernismen är en del av den nedåtgående kapitalismens ideologi. Precis som alla ideologier hoppar den inte fram omedelbart och ofiltrerat ur sina ekonomiska rötter. Dess formeringsprocess äger rum i en värld av idéer. Enbart efter detta, under intryck av händelseutvecklingen, antar idéerna masskaraktär och blir därefter själva en materiell kraft.

Dess argument, ”bevis”, metoder och metaforer tas inte bara från kulturen, utan från förändringar i den ekonomiska basen självt. Följande är ett kort försök att förklara den processen.

De postmodernistiska idéerna har många källor: vi har redan diskuterat strukturalismens kris, och marxismens så kallade kris. Ett annat stråk är den konstnärliga modernismens kris.40

Modernismen inom konsten var behjälplig i att definiera en viktig aspekt borgarklassens ideologi under den imperialistiska epoken. Det ytterst smala toppskiktet inom borgarklassen (och deras senare motsvarigheter inom företagsvärlden) kunde övertyga sig själva om hur dynamiska deras system var och om sin egen liberalism genom att slå vakt om en progressiv konstnärlig frihet.

Efter 1945 upplevde den en gyllene era. Den tolererades inte bara, utan stöddes aktivt av det amerikanska imperialistiska etablissemanget – inklusive CIA. Modernismen skulle utsmycka en blomstrande, teknologiskt progressiv kapitalism som rest sig ur andra världskriget, och tjäna som ett lockrop för intellektuella dissidenter i de stalinistiska staterna.

Men när kapitalismens långa uppsving gick mot sitt slut genomlevde modernismen ännu en kris för sin inriktning. Den verkade kollapsa och fragmenteras åt olika håll. Där modernismen hade använts i praktiska syften – mest känt inom arkitekturen – blev dess självförtroende ännu mer tillbucklat när, en efter en, ”städerna i skyn förvandlades” till slum och flera revs.

Modernismens inre motsättningar ledde till att den nästan helt separerades från tro på sociala framsteg – kapitalistiska eller socialistiska – och ledde till sist till en konst som reflekterade denna växande pessimism. Till en början var det få av dem som nu kallas för postmodernister som erkände sig själva som sådana. Vissa vägrar fortsatt att gå med på det.

För majoriteten har det hursomhelst blivit en bekväm etikett för att rättfärdiga en konst som förnekar eller ignorerar det mänskliga subjektet, som vägrar att kommentera lidande, som upprätthåller en ironisk svalhet gentemot alla seriösa frågor, som absolut vägrar att bli förknippad med progressiva rörelser och som konstant efterapar sig självt.

Den mest grundläggande ideologiska förändringen är emellertid krisen för tron på kapitalismens progressivitet. Postmodernismen är bara en produkt av detta. Vi återfinner detta inom huvudfåran för allt borgerligt tänkande, såväl som i det ”sunda förnuftet” hos en generation som inte kan se någon framtid annat än en som obevekligt liknar nuet.

I den här meningen befinner sig postmodernismen fast inom en irrationell tradition som utgjort motpolen till den borgerliga rationalismen ända sedan upplysningen självt.

Vi kan spåra en linje från Schopenhauer, via Nietzsche till postmodernismens guruer som hävdar att rationalism bara är ett verktyg för viljan till makt, och att det mänskliga livet är meningslöst. Bredvid den här filosofiska traditionen finns olika konstnärliga uttryck för den, vilka alla kännetecknas av en reaktionär romantisk opposition mot kapitalismen.

Under 1800-talet, när kapitalismen var ett relativt progressivt system, förblev den här traditionen marginell inom borgerlig ideologi. Under 1900-talet, när kapitalismen börjar ruttna, växer den i styrka. Det visar sig inte bara i ödsliga tankar hos tonåriga poeter utan också hos diktatorers ideologier. Men fortfarande får den inte överhanden. Borgerlighetens liberalism kvarstår som dominerande ideologi och får nytt liv av efterkrigsuppsvinget.

Bara de senaste 25 åren har irrationella stråk i borgerligt tänkande seriöst slagits om tankedominans. Och det här beror på den tillfälliga anhopningen av omständigheter under tre decennier: efterkrigsuppsvingets slut, utan någon återkomst i sikte; arbetarkampens nederlag – många av dem strategiska nederlag med långsiktiga konsekvenser; slutligen stalinismens kollaps.

De här grundläggande utvecklingslinjerna i ekonomin och klasskampen släpper lös nya utvecklingar i både basen och överbyggnaden: traditionella produktiva industrier i de imperialistiska länderna som förstörs, den ”statskapitalistiska” modellens kollaps i tredje världen och multinationella staters sammanfall, det politiska etablissemangets fragmentisering i de flesta imperialistiska länder när kalla krigets prioriteringar avvecklades.

Frederick Jameson har argumenterar för att postmodernismen är ”senkapitalismens kulturella logik”. Medan Jameson aldrig lyckats specificera exakt vad senkapitalismen är för något har han rätt i sin insikt att postmodernismen är en spontan ideologisk reflektion av en kapitalism i en period av nedgång, förvärrad av nederlag för arbetarklassen.

Och det faktum att postmodernismens företrädare i den engelsktalande världen kommer från vänstern säger oss att denna postmodernism reflekterar synsättet hos en hel generation av desillusionerade vänsterintellektuella.

Alex Callinicos går längre när han försöker beskriva postmodernismen som ett specifikt synsätt hos den ”nya medelklassen” – ett koncept med ursprung hos sociologen Eric Olin Wright och importerat till marxismen av Callinicos själv. Det här är inte övertygande, både för att teorin om den nya medelklassen har stora svagheter och, även om vi accepterar dess existens, det faktum att den fanns före postmodernismen. 41

Postmodernismen må ha sitt ursprung i intelligentian, den må överföras via de mellersta lagren av chefer och tekniker, men återigen, detta gäller för religiös fundamentalism, Blairs kristna socialism och en hel massa av ideologier i slutet av 1900-talet.

En materialistisk förklaring av postmodernismen behöver inte placera dess materiella rötter i samhällets mellersta skikt. De omedelbara orsakerna är ekonomisk stagnation, stalinismens kollaps och arbetarklassens nederlag.

Men postmodernismens historiska rötter är desamma som för all irrationalism efter 1789: denna irrationalism med en betoning på individens vilja och makt är skuldkänslorna och självhatet hos det kapitalistiska systemet. Det är inte en kritik av kapitalismen, bara ett mer ödsligt sätt att rättfärdiga den.

Istället för att förslava miljontals i fabriker i ”frihetens, jämlikhetens och broderskapets” namn säger den irrationalistiska traditionen rent ut att det moderna samhället handlar om att de bäst lämpade överlever. Inte ens tänkandet självt undflyr den här processen: förnuft och teori är bara verktyg för den konkurrensinriktade mänskliga viljan.

Medan Nietzsche firade den här viljan till makt kan postmodernismens förespråkare bara beklaga den – emedan de accepterar att det inte finns något alternativ.

Vissa, som Derrida, ryggar helt klart tillbaka från den här världen utan hopp, och vänder sig vädjande till marxismen för en radikal teori: om bara marxismen kunde skaka av sig sina ”vetenskapliga” illusioner och lansera sig som en ny utopi skulle den kunna visa sig vara en ljuspunkt, tror Derrida. 42

Andra, som Rorty, omfamnar passionerat den nya reaktionära verkligheten och uppmanar oss att acceptera dagens moderna Amerika som ”ett exempel på den bästa sorten av samhälle som som hittills har uppfunnits”43 och uttrycker förhoppningen att ”Amerika kommer att fortsätta vara ett exempel på ökande tolerans och jämlikhet”. 44

Med så vitt skilda åsikter till grund för den mest fashionabla sortens teoretisk kritik är det ingen överraskning att vi, under 1990-talet, har börjat höra talas om ”postmodernismens kris.”

I det här avseendet har Jean Baudrillard utfört ett gediget arbete i att anvisa för sina följare vilken ytterligt meningslös världsbild postmodernismen utgör:

”Postmodernismen är en tillbakagång. Det är den mest urartade, konstgjorda och eklektiska fasen. Den har ingen mening. Det är omöjligt att definiera vad som händer nu. Det är en ogiltighet som jag analyserar. 45

Marxister borde inte betrakta postmodernismen med passiv förnöjsamhet utan se den som en möjlighet att ingripa i den politiska krisen hos en hel generation som har vuxit upp under och bara känner till politiska nederlag.

Vårt mål är att övertyga de anhängare postmodernismen har i dag om att den enda hälsosamma skepticismen är dialektisk materialism; den enda konsekventa kritiken mot upplysningens rationalitet kommer från den tradition som syntetiserade och överkom den; att det finns ett alternativ till en framtid av ändlösa Bosniens och Rwandas.

Att denna framtid är möjlig beror på att en av de sena 1700-talets produkter inte har försvunnit: den organiserade arbetarklassen. Det är en växande klass. Den har upplevt tillbakagång och nederlag över hela den utvecklade världen – speciellt i de engelsktalande länderna – men kommer att återhämta sitt självförtroende och styrka för nästa rond av kamp.

På andra håll är den redan på offensiven. Det är den enda återstående sociala kraft som har styrkan att införa en ny progressiv ordning mot det barbari som har börjat.

Dess teoretiska uttryck – marxismen – är det enda resultat av ”upplysningstraditionen” som fortfarande tycker att upplysningen var en bra idé.

Postmodernismen är den döende kapitalismens ideologi. Revolutionär socialism är mänsklighetens enda väg till överlevnad. Och marxister skäms inte för att säga till den postmoderna generationen: välj livet!

Trotskyist International

Januari 1997

1 F. Jameson, Postmodernism or the Cultural Logic of Late Capitalism, London 1991
2 J-F Lyotard, The Postmodern Condition – a report on knowledge, Manchester 1984
3 J. Baudrillard, Simulations, New York 1983
4 A. McHoul & W. Grace, A Foucault Primer, Melbourne 1993
5 J. Derrida, Of Grammatology, Baltimore 1976
6 Citerad i C Norris, Deconstruction, London 1981
7 J. Baudrillard, op cit.
8 J. Baudrillard, Ibid
9 J. Baudrillard, The Gulf War Did Not Take Place, Sydney 1995
10 Citerat i L. Ferry & A. Renaut, La Pensee 68, Paris 1985
11 J. Derrida, Spectres of Marx, London; Se också G. Hyle, ”Exorcising the red spectre”, Trotskyist International No 18, London 1995.
12 M. Foucault, Power/knowledge, London 1980
13 Även där de inte fungerar kan problemet generellt sett lösas i enlighet med samma vetenskapligt formulerade lagar.
14 W.V. Quine, From a Logical Point of View, New York 1953
15 Dvs en teori om varat eller existensen, världen.
16 S. Hawking, A brief History of Time, London 1988
17 S. Hawking, ibid
18 Ibid.
19 D. Griffin, The Re-enchantment of Science: Postmodern proposals, Albany 1988
20 R. Appignanesi & C. Garatt, Postmodernism for beginners, Cambridge 1995
21 Se Richard Leavens Edinburgh-föresläsning i International Socialism 72 hösten 1995
22 R. Rorty, Contingency, Irony and Solidarity, Cambridge 1989
23 K. Marx, Capital (vol 1), Harmondsworth 1973
24 K. Marx, ”Concerning Feuerbach”, Early Writings, Harmondsworth 1975
25 För en ordentligt dokumenterad, om än inte helt övertygande, diskussion se T. Eagleton: Ideology – an introduction, London 1991
26 K. Marx & F. Enngels, The German Ideology, London 1974
27 Ibid
28 Ibid
29 Derek Beackon var den första representanten för nazistiska BNP (Brittish National Party) att vinna en plats som kommunfullmäktigeledamot. Det skedde genom ett fyllnadsval i London Tower of Hamlet 1993 (övers. anm.).
30 S. Fish, Doing What Comes Naturally, Oxford 1989
31 G. Deleuze & F. Guattari (i Anti-Oedipus, Minneapolis 1983) försvarar en sorts psykologisk-biologisk determinism, när de slår fast ”önskan” som källan till makt.
32 M. Foucault, Power/Knowledge op cit.
33 Ibid
34 För en marxistisk redogörelse för den specifika bakgrunden till olika former av socialt förtryck se: Marxism and womens liberation, LRCI London 1993; Lesbian and Gay Liberation – a Trotskyist strategy, Workers Power London 1989; Black Liberation and Socialism, Workers Power, London 1995.
35 M. Foucault, Power/Knowledge op.cit
36 J-F. Lyotard, The Postmodern Condition, Minneapolis 1984
37 Citerat i A. Callinicos, Against postmodernism, op.cit
38 C. Horrocks & Z. Jevtic, Baudrillard for beginners, Cambridge 1996.
39 S. Timpanaro, On materialism, London 1975; se också S. Clegg, ”The remains of Louis Althusser”, International Socialism No 53, London 1991.
40 I den här artikeln refererar ”konst” till allt artistiskt skapande i både ”finkultur” och ”populärkultur” dvs musik, film, litteratur etc. Det är inte det revolutionära partiets uppgift att erbjuda en sammanhållen ”kritik” av sådan konst. Vi befinner oss i Leo Trotskijs tradition (Literature and revolution, Ann Arbor 1975), som bekämpade stalinismens försök att införa en ”partilinje” i förhållande till konsten. På frågan om ”vad marxismen motsätter sig i den postmoderna konsten?”är svaret: ingenting. Såklart har individuella marxister – oavsett om de är professionella konstkritiker eller amatörtrashmetalgitarrister – en rätt till sina kritiska synpunkter. Många av dem har ogillat modernismen, för att inte tala om postmodernismen. I konflikten mellan det modernistiska kulturetablissemanget i väst och dess postmoderna kritiker borde det revolutionära partiet iaktta strikt neutralitet.
41 Se P. Morris: ”SWP, imperialism and the real Marxist tradition”, Trotskyist International No 17 1995 och K. Hassell & G Binette: ”The British Working Class Today”, Permanent Revolution No 7 1988.
42 Se G. Hyle, Trotskyist International op.cit
43 R. Rorty, op.cit
44 I M. Edmundson, Wild Orchids and Trotsky, New York, 1993
45 Citerat ur C. Horrocks & Z. Jervin, op.cit

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *