Migrationsdebatten: Ett socialistiskt svar

För 100 år sen kämpade arbetarrörelsen för att dessa skulle integreras i kampen för ett bättre samhälle, inte skickas tillbaka

Inför valet har frågan om migration debatterats i allt högre tonläge. Både Moderaterna och Socialdemokraterna svansar efter Sverigedemokraterna högerut, medan delar av vänstern står handfallen i debatten med en framför allt allmänhumanistisk retorik eller hopp om en återgång till en mer generös flyktingpolitik. Vad är det som formar migrationspolitiken i en borgerlig stat som Sverige, hur ska man se på frågor om reglerad invandring ställd mot välfärd och hur kan vi ett socialistiskt svar formuleras?

Sverige har länge – i den borgerliga statens propaganda och även i viss mån internationellt – haft en självbild som en ”humanistisk stormakt”: en sista utpost för ett slags socialliberalt eller reformistiskt generös inställning till asyl och invandring, och därmed också som ett undantag vad gäller mer öppet rasistiska krafters inflytande. Medan många EU-länder har förhållit sig kallsinniga till flyktingsolidaritet, och högerpopulistiska eller rasistiska partier har vuxit i inflytande och till och med tagits in i regeringar eller regeringsunderlag i våra grannländer, har det traditionella svenska etablissemanget kunnat slå sig för bröstet.

Det är nu tydligt att vi ser början till slutet på denna svenska exceptionalism. Det gäller i allra högsta grad de välfärdsreformer och den sociala trygghet som haft en relativt tung vikt i den svenska ”blandekonomin” och som varit emblematiskt för svensk socialdemokrati – och, kanske mer tydligt, frågor om invandring och rasism. Valrörelsens upptakt mer än antyder det – och i det parlamentariska kaos som med största sannolikhet kommer att råda efter valet kan den utvecklingen gå mycket snabbare.

I jämförelse med andra länder har bilden av den svenska borgerliga staten som förhållandevis ”tillåtande” och ”antirasistisk” inte varit helt felaktig, men när allt större delar av etablissemanget nu tycks göra sig redo att lämna den epoken har en förvirring eller missuppfattningar om orsakerna till omsvängningen gjort sig känd bland vänstern och hos antirasister.

Traditionell socialdemokratisk migrationspolitik
Socialdemokratisk invandringspolitik har, tvärt emot vad många verkar tro, och vad somliga socialdemokrater aktivt sprider bilden av, aldrig dikterats av rent osjälvisk solidaritet med världens utsatta. Självklart finns ett sådant inslag, men för LO- och S-ledningen har frågan om den svenska industrins behov alltid prioriterats högst. Under den expansiva fasen för svensk ekonomi efter andra världskriget gjordes rekryteringsresor till länder som Jugoslavien, Italien, Turkiet och Grekland, för att locka hit arbetskraftsinvandrare. När 1970-talets lågkonjunktur slog till och antalet arbetstillfällen sjönk var det LO som gick ut till sina medlemsförbund och rekommenderade dem att avslå arbetstillståndsansökningar, vilket kraftigt begränsade inflödet av utländska arbetare.1 Och Olof Palme, ofta framhållen som världssamvetet personifierat av vänstersossar, var öppet för en reglerad invandring – alltså en invandring styrd av marknadens behov.2 Ett annat exempel är det så kallade Luciabeslutet 1989, då S-regeringen under Ingvar Carlsson, med Moderaternas och Centerpartiets stöd, svarade på flyktingströmmen av bl.a. bulgarienturkar (totalt ca 40 000 flyktingar på två år) med en skarp inskränkning till att bara ta emot ”FN-flyktingar”.3 Det är därför inte helt fel när dagens socialdemokrater beskriver skärpningarna av migrationspolitiken som en ”återgång till traditionell socialdemokratisk politik”.

För liberalernas del har frågan om invandring och flyktingar mer öppet handlat om marknadens behov, i form av en strävan efter lönedumpning och att använda t.ex. arbetskraftsinvandrare som en kil mot rättigheter den svenska arbetarrörelsen vunnit. I dag uttrycks den linjen kanske tydligast av Centerpartiet, som gärna ser fri invandring men utan några som helst sociala rättigheter. Allianspartiernas upprepade krav på lägre ingångslöner för nyanlända ska också ses i det ljuset – man har velat sänka lönerna för LO-arbetare i urminnes tider, och med nuvarande integrationsproblem ser man en möjlighet att förpacka det gamla högerbudskapet i ny kostym. Tanken är uppenbar: först ska ”trösklarna sänkas” för grupper som är säkra att ge sig på – i nuläget t.ex. nyanlända – sedan är manegen krattad för att göra samma sak med resten av arbetarklassen. Då finns modellen och funktionerna redan där. Uppgörelsen mellan LO, Svenskt Näringsliv, Unionen och regeringen om etableringsjobb för nyanlända och långtidsarbetslösa, där arbetsgivarnas lönekostnad begränsas till 8 400 kr per månad och staten subventionerar resten, kan ses som ett steg åt samma håll, även om den inte sågs som tillräckligt hård av alliansen.4

Reglerad invandring mot välfärd?
Socialdemokratiska tjänstemän och byråkrater som velat försvara sig mot kritikstormen mot omsvängningen i flyktingpolitiken, inom och utanför partiet, har ibland formulerat sig som att frågan handlar om välfärdsstat eller fri invandring: om man ska ha en nationalstat med grundläggande trygghet för alla kan man inte också ha fri invandring. Och det är ju precis samma ekvation liberalerna löser med sin version av ”fri invandring” – alla får komma hit, men ingen ska ha någon trygghet. Samma argument har också spridit sig vänsterut, framför allt till mer stalinistiskt inriktade delar av vänstern, som är vana vid att operera endast inom nationalstatens ramar. Krafter som Kommunistiska partiet, med ett visst inflytande i en del arbetarled, har tagit den legitima oron för arbetskraftsinvandring som en borgerlig strategi för lönedumpning till intäkt – inte för att mana till arbetarkamp för allas lika villkor och rättigheter, oavsett bakgrund, utan för att be staten kasta ut de arbetare som kommit hit från andra länder. Samma rädsla för ohejdad arbetskraftsinvandring, och samma reaktionära lösning, ligger till grund för mycket av EU-motståndet till ”vänster”. I grunden är det samma protektionism som LO stod för på 1970-talet (och som man nu är på väg att återvända till), om än i en förment ”radikal” tappning.

Motståndet mot omsvängningen, då? I mainstreampolitiken har den framför allt fått sitt uttryck i humanistiska appeller och tal om mänskliga rättigheter eller abstrakt antirasism. En annan variant är vädjanden till staten eller opinionen baserat på invandrarnas eller flyktingarnas ekonomiska eller personliga värde för samhället. Så har exempelvis delar av den rörelse som uppstått i solidaritet med de unga afghaner som hotats av avvisning ibland argumenterat, underförstått eller mer uttalat: med påpekanden om på vilket sätt de unga afghanerna bidrar till samhället, deras personliga egenskaper som bra människor, med mera. Att afghanernas egen rörelse för fram sådana argument är naturligtvis inget att orda om – många gånger har deras ledare skickligt slagit an på precis rätt strängar för att gynna sin sak, precis som alla rörelser gör. Mer problematiskt blir det när en ”flyktingvänlig” vänster allt för okritiskt tar till sig av argumenten rakt av. Var står man då när det visar sig att en enskild flykting, precis som människor i stort, kanske inte är något helgon? Ska principer som rätten till asyl vara avhängiga hur trevlig eller bra en person råkar vara? Samma sak gäller argumenten om att samtliga immigranters historier om varför de flytt alltid måste stämma. Visst är det naturligt att t.ex. unga afghaner hävdar att en garanterad död väntar dem om de avvisas, men om man tar det argumentet rakt av och bygger sitt försvar av dem endast på det kan hela argumentationen raseras om det sedan, i enskilda fall, inte visar sig vara sant.

Brottslighet och migration
Diskussionen om brottslighet och invandring är ett annat exempel på varför det man skulle kunna kalla för liberala eller enbart humanistiska argument mot åtstramningen är en allt för lös grund att bygga ett principiellt försvar på.

Efter ett flertal granskningar och en allt mer upphettad, SD-påeldad debatt i frågan har Brottsförebyggande rådet nu gått med på att ta fram ny statistik över gärningsmäns härkomst. Hur relevant det sambandet är, om det ens går att mäta, verkar högst tveksamt – flera kritiker har pekat på att antalet anmälda brott snarare har sjunkit under perioder av ökad invandring, och framför allt tycks det vara en fråga om klass. Som Gellert Tamas skrev i Aftonbladet:

Tidigare forskning har visserligen pekat på en överrepresentation bland utlandsfödda i brottsstatistiken, men delar av förklaringen till detta är troligtvis köns- och klassbetingad. Enligt Brå:s omtalade studie från 2005 var det 2,5 gånger vanligare bland utlandsfödda att misstänkas för brott jämfört med Sverigefödda med två svenskfödda föräldrar, medan överrepresentation bland män och lågutbildade var betydligt högre, 3,5 respektive 5,7.5

Detta har visserligen lyfts som ett argument från etablerat vänsterhåll, men t.ex. företrädare för Vänsterpartiet har lika ofta, som Jonas Sjöstedt i Agendas partiledardebatter, svarat med att relativisera frågan. Efter undersökningar i kvällspressen av fällande domar i gruppvåldtäktsfall, och debatten om övergrepp på festivaler osv., har Sjöstedt påpekat att sexism och/eller kriminalitet finns överallt och i alla samhällen, och exemplifierat med Svenska Akademien, respektive Sverigedemokraternas riksdagsgrupp. Han har inte fel – givetvis är rasisternas agenda alltid att framställa det som att t.ex. våldtäkter eller sexuella trakasserier uppkom först i samband med den så kallade ”massinvandringen”. Om inte annat visar deras kvinnofientliga politik och hätska angrepp på feminister i alla andra avseenden det. Frågan om kvinnofrid är för SD enbart intressant som ett slagträ mot invandrare.

Men det Sjöstedt missar, liksom Schyman i sitt berömda ”Talibantal”, är att det inte räcker med att konstatera att samma strukturer finns överallt. Strukturer tar sig alltid specifika uttryck i specifika sammanhang. Om detta – kulturrelativismen – har vi skrivit ett flertal gånger, men gällande frågan om migration kan vi nöja oss att säga att inte heller detta är ett effektivt argument.

Statistiken verkar osäker och kan mycket väl skapas i illvillig avsikt, vilket naturligtvis ska bemötas, men det verkar inte helt otänkbart att t.ex. invandrare från länder vars kulturer präglas större och grövre sexistiska inslag än Sveriges skulle tendera att begå sexualbrott i högre grad än personer födda här.6 Om den som vill stå upp mot en rasistisk opinion i invandringsfrågan enbart fokuserar på att relativisera frågan om t.ex. sexualbrott, eller att problematisera statistiken, uppstår problem om/när det visar sig att det ligger något i delar av den. En överdrivet relativiserande inställning riskerar dessutom att driva bort arbetare som upplevt sådana övergrepp – i värsta fall rakt i rasisternas händer. Alla former av sexism ska naturligtvis slås tillbaka, liksom rasisternas hets.

Ekonomiska migranter
En annan aktuell fråga i migrationsdebatten är den om ”ekonomiska” flyktingar gentemot ”riktiga” flyktingar, det vill säga, sådana som anses ha giltiga asylskäl. Här vill många till vänster, återigen i ett försök att vinna debatten mot SD:s lögner, gärna påvisa att andelen ekonomiska flyktingar är kraftigt överdriven. Det är förmodligen rätt i sak, men även här riskerar man att missa poängen. En antirasistisk vänster borde börja med att undersöka själva begreppet och fenomenet ”ekonomiska” flyktingar. I högerns propaganda är det naturligtvis synonymt med lycksökare, men vad det alltså egentligen handlar om är personer vars möjligheter att överleva är så kraftigt kringskurna i de av imperialismen underordnade delarna av världen att de söker sig ett bättre liv någon annanstans – rimligen i just de länder vars överklass under årtionden sugit ut dem. Den europeiska borgerligheten må spela överraskad över att personer lämnar ett land som slagits i spillror av samma europeiska borgerlighets systematiska utnyttjande, men det är inget vänstern bör falla för. Sambandet mellan ekonomisk utsugning av semikolonierna och ”ekonomiska” migranter liknar det mellan imperialistiska krig mot länder och krigsflyktingar. Vad uppdelningen i ”goda” och ”dåliga” flyktingar leder till visades för övrigt tydligt vid det senaste EU-toppmötet om en gemensam migrationspolitik – ett av förslagen var upprättandet av regelrätta läger där ”ekonomiska” migranter ska skiljas ut från skyddsbehövande.7

Det socialistiska svar vi behöver
Vi kan konstatera att en rad humanistiska svar, ofta från personer eller rörelser som uppfattar sig som antirasistiska, inte kommer att vara effektiva: appeller till en fiktiv, oegennyttig flyktingsolidaritet i arbetarrörelsens toppskikt, exotifierande idéer om att alla som kommer till Sverige på något sätt skulle vara fina människor, relativisering av alla problem, som t.ex. brottslighet, med anknytning till invandring eller försök att ge sig in i debatten om vem som ”egentligen” är en ekonomisk flykting och inte.

De som, under rop om att inte ”stöta bort människor” eller för att ”inte rasiststämpla någon”, söker efter en vänsterversion av nationalism hugger också i sten. Kapitalet har för länge sedan frigjort sig från alla föresatser om att respektera välfärdsreformer eller progressiva inslag begränsade till en nationalstat. Med ett penndrag lägger de ner industrier som inte är lönsamma nog för att flytta dem utomlands, utövar ekonomisk utpressning mot hela stater eller kringgår försök att kontrollera tillgången till den arbetskraft de anser sig behöva. Om arbetarrörelsen förlitar sig på att staten ska skydda just svenska arbetare är striden redan förlorad. På vägen förlorar man dessutom möjligheten att dra in nya skikt i kampen. Därför måste vi säga nej till maningar om att begränsa arbetskraftsinvandringen – men samtidigt kräva att våra fackliga organisationer genomför massiva kampanjer för nyrekrytering bland arbetare oavsett ursprung, och för lika villkor åt alla. Arbetarrörelsen måste både kunna se varför arbetsköparna och deras köpta liberala tyckare vill ha arbetskraftsinvandring (ledtråd: det handlar mer om lönedumpning än om ett brinnande intresse av öppna gränser) och skissera ut en kampväg för lika rättigheter som inte innebär någon splittring av klassen.

En socialistisk analys måste också utgå från insikten om att frågor om migrationspolitik i en borgerlig stat är underordnade marknadens behov – både i tider av mer ”generositet” och, som nu, när man drar åt tyglarna och trappar upp hetsjakten, bildligen och bokstavligen, på personer som av staten betraktas som oönskade i Sverige. Det betyder nu inte att varje svängning har ett direkt samband med storkapitalets önskningar. De svenska kapitalisterna regerar ju inte oinskränkt, utan i form av en borgerlig demokrati, och måste därtill ta hänsyn till sin klassmässiga motpart, vars vilja historiskt framför allt uttolkats av och förhandlats för av S- och LO-byråkratin.

Denna reformistiska byråkrati måste i sin tur, för att motivera och upprätthålla sin position som arbetarrörelsens aristokrati och ledning, ibland driva krav som går emot kapitalisternas tillfälliga behov. Så kan man t.ex. förstå LO:s insatser för att reglera arbetskraftsinvandringen, då som nu – ett sätt att genom protektionism och nationalism skydda ”svenska arbetares” jobb mot den lönedumpning borgarna så gärna skulle se. Och naturligtvis har även ett inslag av äkta känd internationalism och solidaritet från gräsrötterna varit en faktor i S-ställningstaganden i flyktingpolitiken. I det öppet borgerliga lägret finns också en och annan naiv liberal som förväxlat kapitalets behov av transnationella strömmar av arbete och handel med ett genuint åtagande för allas fria rörlighet.

Migrationspolitiken måste också ses i ljuset av hur kapitalismen tagit sig uttryck just här – både vad gäller den reformistiska arbetarrörelsens historiskt starka ställning, och gällande Sveriges position som ett imperialistiskt land som ändå har lyckats undvika att direkt bli indragen i imperialistiska krig. Svenska företag har kunnat skörda stora profiter på att sälja krigsmateriel eller andra varor från en oförstörd och exportinriktad ekonomi i samband med imperialistiska krig. Storföretagen har dessutom kunnat hämta hem större vinster (superprofiter) i halvkolonier med för kapitalet mer fördelaktiga lönenivåer och sämre arbetsvillkor. Därmed har det svenska kapitalet, åtminstone tidigare, haft råd med progressiva reformer och att köpa sig mer klassfred här, genom att t.ex. gå med på ett högre skattetryck. Skatter som sedan kan användas för progressiva reformer inom t.ex. migrationspolitiken. När kriserna tilltar och lönerna stiger tack vare arbetarorganisering i tidigare ”låglöneländer” har man inte längre den lyxen, och när arbetarrörelsen allt mer urholkas behöver man heller inte ge efter lika mycket.

Som socialister motsätter vi oss alla restriktioner av arbetares rätt att röra sig och bosätta sig var de vill i världen. Det är i grunden en demokratisk rättighet, som marxister alltid försvarat. Givetvis betyder det inte att vi ska förhålla oss neutrala till vilka som kommer hit eller i vilka syften – om t.ex. terrorister kommer hit ska de naturligtvis ställas till svars för sina brott, eller förhindras från att begå nya brott mot vanliga arbetare här. Vi får heller inte ge efter för kulturrelativism eller blunda för problem som kan uppstå vid invandring, även om vi samtidigt måste avslöja hur de konstant överdrivs av högern.

I takt med att Sverigedemokraterna växer är det möjligt att delar av kapitalet också tar ställning för en återgång till mer protektionism, medan andra förespråkar frihandel. En sådan konflikt såg vi t.ex. vid brexit-omröstningen i Storbritannien. Men båda dessa läger representerar då bara olika borgerliga uttryck för hur kapitalismen ska förvaltas. I en sådan situation måste revolutionärer navigera oberoende av borgarna, och fatta taktiska beslut därefter, utan att någonsin ge avkall på plikten att kämpa för alla arbetares rättigheter.

Så länge kapitalismen härskar i världen, med krig, kriser, enorm ekonomisk ojämlikhet och systematisk utsugning på global skala som följd, kommer vi att se nya flyktingströmmar. Den klimatkatastrof som i allt snabbare takt närmar sig, orsakad av den hänsynslösa vinstjakten, kan dessutom leda till fokförflyttningar som får flyktingströmmarna från krigen i Mellanöstern att blekna. Utan att detta problem – kapitalismen – löses på världsskala genom en socialistisk revolution kommer nya flyktingkatastrofer och ”döden på Medelhavet” att vara oundvikligt.

Men till dess måste kravet från arbetarrörelsen och den radikala vänstern vara öppna gränser. Inte som en långsiktig lösning, men som en grundläggande demokratisk rättighet. Till de som säger att vi därmed måste göra avkall på de välfärdsreformer som arbetarrörelsen erövrat i Sverige måste svaret bli att pengarna finns hos överklassens roffare – som ett exempel kostade det europeiska stater 12,5 miljarder euro att ta emot en miljon människor på flykt i EU, medan kostnaden för skattesmitare i EU årligen ligger på svindlande 1 000 miljarder euro.8 När kapitalet krisar eller när banker ska räddas finns det alltid pengar – men när det gäller migration försöker borgarna slå i folk att ”samhället” inte har råd.

När problem med migrationen till Sverige diskuteras bland arbetare kan svaret varken vara relativisering eller att instämma i varenda överdrift som slängs över fikaborden. Arbetar- och kvinnorörelsen borde på ett organiserat sätt undersöka genuina problem som kan uppkomma som en följd av segregering och misslyckad integration, och organisera arbetare oavsett bakgrund för att kämpa för förbättringar.

I årets valrörelse blåser de reaktionära högervindarna hårdare än på längre. Vi har redan sett delar av vänstern låta sig föras med i den riktningen. Andra står inte tillräckligt rustade för att med tydliga klassargument bemöta offensiven. Revolutionära socialister måste på ett organiserat sätt ingripa i debatten och praktiskt arbeta för solidaritet med alla som utsätts för rasism, liksom för att ständigt försvara och flytta fram positionerna för arbetarklassen. En vändning av debatten kommer inte som en skänk från ovan från borgarklassen, genom milda appeller till svekfulla byråkrater eller klassamarbete med aldrig så välmenande liberaler. Men i en tid av ökande reaktion och tilltagande kriser finns också en möjlighet för revolutionärer. De som står pall för trycket kan, genom tålmodiga och militanta ingripanden och genom att inte dölja eller förvanska marxismens program, nå en större publik och påbörja arbetet för att befria mänskligheten från kapitalism, rasism och krig.

Per Håkansson

1 Förändringar i svensk arbetskraftsinvandringspolitik 1954–2014 (pdf), i Arbetsmarknad & Arbetsliv nr 1 2017
2 Olof Palme var för reglerad invandring, Göteborgs-Posten, 2018-04-20
3 Se t.ex. Wikipedias sammanställning om beslutet
4 Regeringen och arbetsmarknadens parter överens om etableringsjobb, Regeringskansliet, 2018-03-05
5 Ensidig Agenda-journalistik om brottsstatistik, Aftonbladet, 2018-05-13
6 Se t.ex. Gruppvåldtäkterna: De är män som våldtar kvinnor tillsammans, Expressen, 2018-03-20, och Unik granskning: 112 pojkar och män dömda för gruppvåldtäkt, Aftonbladet, 2018-05-07
7 Sverige stödjer inte EU-förslag om migrantläger, Europaportalen, 2018-06-27
8 Källor citerade i Facebook-inlägg av Allt åt Alla, 2018-04-06

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *