Syrien: en demokratisk revolution värd att försvara

Demonstration mot Assads blodiga diktatur, Aleppo 2013

2011 kom den arabiska våren till Syrien. Regimen svarade snabbt med skoningslös brutalitet och snart urartade situationen till ett inbördeskrig som islamistiska grupper kunde utnyttja för att växa. Revolutionens demokratiska karaktär underminerades av de våldsamma attackerna från både regimen och islamisterna, två krafter som var fast beslutna om att folket i Syrien inte skulle få uppleva frihet. Tyvärr har stora delar av den internationella vänstern, inklusive i Sverige, hamnat helt fel i frågan om Syrien och misslyckats med att stödja den demokratiska revolutionen. Vissa sektorer av vänstern, framförallt stalinisterna, har till och med stött Assads regim i kriget. De har helt accepterat regimens berättelse om ett krig mellan en sekulär antiimperialistisk regering och islamiska fundamentalister som går i USA:s ledband. Det är ingen överdrift att påstå att alla demokratiska insatser och aspirationer inom den syriska revolutionen har ignorerats eller baktalats av stalinisterna och andra direkta eller indirekta Assad-vänner inom vänstern. Därför är det en plikt gentemot de kämpande syriska massorna att lyfta fram och försvara det demokratiska innehållet i revolutionen i Syrien.

Den största och viktigaste lögn som regimen i Damaskus sprider, med hjälp av sina lydiga medhjälpare bland stalinister och socialdemokrater, är att oppositionen mot deras styre enbart består av fundamentalister och imperialistlakejer. Men denna illasinnade smutskastning mot Syriens folk kan avslöjas med hjälp av fakta som motbevis. Ingen hävdar såklart att det inte finns fascistiska och islamistiska ligor som krigar i Syrien. Islamiska staten, al-Qaeda m.fl. har bedrivit och bedriver sitt eget krig med målet att upprätta en gudsstat. Den huvudsakliga poängen är att revolutionen inte ska förväxlas med de islamistiska dödgrävare som gjort allt för att avsluta den till förmån för sin egen reaktionära dagordning.

Alla revolutioner kommer att ge upphov till en alternativ maktstruktur som utmanar den rådande strukturen. Att det i en eller annan utsträckning byggs upp parallella organ för maktutövning är ett av kännetecknen för en revolution. Franska revolutionen hade nationalförsamlingen och den ryska hade sovjeterna, eller arbetarråden. Även revolutionen i Syrien har haft sin motmakt och det i form av lokala råd som under perioder har tagit över hela eller delar av städer och styrt dessa när regimen har kollapsat eller dragit sig undan. Dessa råd har tagit ansvar för att samhället ska kunna fortsätta och fungera. De har varit demokratiska experiment och utgjort hjärtat i revolutionen. De har också attackerats skoningslöst av både regimen och de islamistiska ligorna. Och de har ignorerats på ett skamligt sätt av stora delar av vänstern i väst som egentligen borde ha organiserat massiv solidaritet.

Revolutionen utvecklas i Manbij
Staden Manbij ligger i norra Syrien och styrdes mellan maj 2012 och januari 2014 av lokala råd som var självständiga från både regimen och de islamistiska terrorgrupperna. Manbij har 200 000 invånare och domineras av sunniaraber, men har även invånare från andra etniska och religiösa grupper. Under en period av nästan två år genomförde de en demokratisk organisering som talar emot hela berättelsen om oppositionen mot Assad som styrd av religiösa galningar, och det syriska folket som en viljelös bricka i ett spel mellan regimen, stormakterna och islamisterna.

Manbij var från början inte ett kärnområde för revolutionen när den bröt ut 2011. Men i maj inträffade en allvarlig massaker på civila i staden Houl i provinsen Homs (Manbij ligger i provinsen Aleppo) som utfördes av regimens trupper. Denna händelse fungerade som ett kontrarevolutionens piskrapp för att elda på revolutionen. Landsomfattande protester utbröt, bland annat i städer som dittills inte dragits in i den dramatiska kampen på allvar. Manbij var en sådan stad där små demonstrationer växte till en lokal generalstrejk på några dagar.1 Att generalstrejken användes visar att det inte bara handlade om protester utförda av en osorterad massa på gatorna. Att strejka är arbetarklassens traditionella kampmetod och en bred strejk bygger alltid på att arbetarna enas över olika underordnade skiljelinjer som religion och etnicitet. Även om Manbij inte är en industrialiserad stad markerade generalstrejken arbetarklassens inträde på kampens arena. Arbetarnas (utan tvekan inklusive stora delar av mellanskiktens och småborgerlighetens deltagande) samfällda massaktion var ett grundskott mot den sekteristiska logik som både regimen och islamisterna framgångsrikt försökte dra in Syrien i. Istället för att ställa olika grupper mot varandra skedde ett enande som också ställde frågan om makten över samhället på dagordningen, vilket generalstrejker ofta tenderar att göra.

När arbetarna med allierade klasser och skikt stängde ner hela staden förflyttade de makten till sig själva, bort från regimen och den lokala eliten som var allierad med regimen. Assad valde att tillämpa den taktik han använt från början; brutal repression för att skapa lamslagenhet och skräck. Men arbetarna och folket i Manbij, som använde den militanta masskampens metoder, lyckades i juli förvisa polisen och säkerhetsstyrkorna från staden.

Det är viktigt att påpeka att det i första hand var arbetarna och folket själva som besegrade Assads väpnade styrkor, inte några miliser. Visserligen hade Fria syriska armén (FSA) etablerat sig i staden sedan ett år och deltog i viss utsträckning i kampen mot säkerhetsstyrkorna, men den avgörande kraften var den folkliga massmobiliseringen.2 Även om staten är beväpnad till tänderna och kontrolleras av mördare och sadister behöver den sin elförsörjning, reparationer, infrastruktur, kommunikation osv. De väpnade styrkorna kan inte sväva i luften, utan behöver sitt arbetande fotfolk och när de vägrar att utföra sitt arbete försvagas även den mest välbeväpnade stat. Om massan dessutom är offervillig och visar att hundra fallna martyrer i främsta ledet kommer att ersättas av tusen nya krävs det stor övermakt för en stat att vinna. I Synnerhet om det, som i Syriens fall, handlar om en regim i förruttnelse som försvagats inifrån. I Manbij insåg Assads hantlangare att det enda de kunde göra var att fly, och det utan att några egentliga strider med miliser ägt rum.

Revolutionära råd
Redan innan regimens fall i Manbij, i april, hade det bildats en organisation med namnet Revolutionära rådet (RR). Det var inte en arbetarorganisation och inte heller en socialistisk organisation. Det var snarare en front för personer och politiska grupper ur olika klasser och läger. Den dominerades dock av ett mellanskikt av akademiker och före detta funktionärer i det styrande Baath-partiet som brutit med regimen vid revolutionens utbrott. Under sin första tid som underjordisk organisation lyckades RR etablera ett nätverk av mer än 50 lokala folkkommittéer. RR och folkkommittéerna gick in och tog över styret och ordningen av staden när militär och polis lämnade. Detta innebar bl.a. att det inte förekom någon plundring och eller kaos i ett maktvakuum. Under flera månader styrde RR och kommittéerna staden efter att regimens män lämnat den. Helt klart lyckades de hålla samman staden och säkra dess fredliga fortlevnad i kraft av sin auktoritet som den första och största revolutionära kraften, vilken organiserade sig medan det fortfarande var förenat med livsfara att göra det. Rådets medlemmar utsågs från de lokala kommittéerna, vilket gav den demokratisk legitimitet som en struktur som byggdes upp underifrån. Rådet lyckades lösa många viktiga uppgifter, som att organisera mottagandet av 200 000 flyktingar från andra delar av Syrien och att upprätthålla alla grundläggande samhällsfunktioner som har med service och kommunikation att göra.

Men RR hade också problem. Ett av de främsta var svårigheterna att kunna finansiera sin egen verksamhet. En annan var att kunna driva igenom sina beslut utan tillgång till ett rättsväsende och polis. Efter ett tag trädde andra aktörer fram med aspirationer på att kunna hantera tex frågan om lag och ordning. I ett försök att bredda sin struktur och legitimitet tog RR initiativet till ett organ kallat Rådet för revolutionens förvaltare (RRF). RRF utgjorde en församling på 600 personer som träffades en gång i veckan och diskuterade allt från priset på bröd till behovet av en ny polisstyrka.

Syrien har kallats för ”tystnadens kungarike” på grund av den brutala diktaturen. RR och RRF innebar en möjlighet för stora delar av Manbijs befolkning att för första gången diskutera fritt och öppet och sen fatta beslut över samhället baserat på diskussionen. Men eftersom det handlade om ett experiment under ett pågående inbördeskrig och revolution i ett land där utvecklingen hållits tillbaka vore det naivt att förvänta sig utopiska underverk. En uppenbar och allvarlig begränsning var att kvinnor var uteslutna ur de centrala rådsdiskussionerna. Ett annat problem som visade sig var att rådet stängde ute skikt av befolkningen som bedömdes vara mot revolutionen. Att inte dra in så breda skikt som möjligt, och inte bara dem som tillhört revolutionens aktiva krafter, var ett stort misstag som innebar att vacklande och passiva skikt stöttes bort istället för att väckas till politisk medvetenhet. Därmed fick andra krafter en bas att bygga på. Det tog inte så lång tid innan ett rivaliserande råd startades, som inte var förankrat i den revolutionära kampen, men som uttryckte intressena hos skikt som marginaliserats av RR/RRF:s misstag. Detta var första steget mot en splittring av revolutionen i Manbij.

Kontrarevolutionen tar över
Efter regimens fall växte FSA:s väpnade styrkor lavinartat. I huvudsak var detta progressivt och nödvändigt eftersom det innebar att det fanns en väpnad kraft som kunde försvara Manbij. Åtminstone hade det varit fallet om FSA hade utvecklats till en helt centraliserad styrka bakom ett demokratiskt program. Nu blev det så att vissa förband inom FSA ägnade sig åt kriminell verksamhet och inte åt att skydda Manbij. RR/RRF:s misslyckande med att dra in fler skikt i den demokratiska processen samt den ökade osäkerheten i staden, inte bara från kriminella gäng utan även vad gällde risken för attacker från regimen, började skapa en allt bördigare jordmån för islamisterna. De började agitera i moskéerna, och det ofta med totalitära metoder. IS-agenter invaderade t.ex. med bombbälten och maskingevär och kastade ut imamerna.

Ett av den experimentella demokratins största misslyckanden var att inte kunna skapa en långsiktigt fungerande rättsordning efter den första fasen efter regimens kollaps. Istället för utveckling av ett monopol på lag och ordning uppstod en situation med olika rivaliserande domstolar och juridiska system. Den här växande osäkerheten var något som IS kunde utnyttja genom att till exempel attackera och neutralisera kriminella grupper och på så vis bygga upp ett visst stöd. Till slut hade IS lyckats ta över olika delar av staden, såsom moskéerna, rättsskipning osv. Det är dock viktigt att påpeka att det inte skedde utan motstånd. Bl.a. genomfördes en generalstrejk, men den visade sig inte räcka för att knäcka en motiverad och beväpnad kraft på uppåtstigande. Till slut lyckades IS driva RR/RRF ut ur staden. De tog sin tillflykt till staden Azaz, i närheten av den turkiska gränsen. Där hamnade de under den turkiska regimens inflytande, och när den arab-kurdiska SDF-alliansen drev ut IS ur Manbij återvände råden inte, ett klart tecken på att de tömts på sitt innehåll och spelat ut sin roll.3

Valen i Saqba
Ett annat exempel på revolutionens demokratiska innehåll var valen till det lokala rådet i Saqba, som hör till Östra Ghouta, vilket är ett distrikt utanför men i anslutning till Damaskus. Östra Ghouta och Saqba var länge kontrollerat av rebellstyrkor, men återtogs av regimen våren 2018. Men så sent som i slutet av juli 2017 ägde de första välorganiserade fria valen rum där till det lokala rådet.4 Rådet hade funnits tidigare, som ett resultat av revolutionens framgångar i Damaskus fattiga ytterområden. Men valen hade varit snävt organiserade och förbehållna en begränsad grupp av revolutionsaktivister och ledande medlemmar av lokalsamhället. Kallelser till valen hade gått ut sent och kandidaterna var inte kända bland de med rösträtt, än mindre bland befolkningen i stort. Men 2017 gjordes ett försök att fördjupa rådets demokratiska karaktär genom att ge rösträtt åt alla ursprungliga invånare i Saqba samt åt dem som bott där i minst sju år. Det infördes ett regelverk för kandidaterna till rådet (de skulle ha fyllt 28 år o.s.v.). Kandidaterna bedrev politiska kampanjer som handlade om politik, inte om bombastisk personkult som under de så kallade valen i Assads Syrien. Valtillfället blev historiskt, då många aldrig hade röstat i ett allmänt val förut.

Eftersom valen skedde under brinnande inbördeskrig är det uppenbart att omständigheterna försvårade valets genomförande. Av 1 500 röstberättigade kunde ungefär 400 personer delta, vilket får betraktas som en stor framgång med tanke på den extrema situationen.5

Ganska snart efter valen skulle en redan ohygglig situation eskalera och bli helt mardrömslik, då regimens armé gick till offensiv för att återta hela Damaskus inklusive närområdena. Det var i samband med det som även Idlib bombades sönder och samman. Östra Ghouta och Saqba erövrades, vilket satte stopp för alla fortsatta demokratiska experiment.

Valen i Saraqib
Saraqib är en stad i provinsen Idlib som varit fritt från regimens kontroll i flera år, men däremot utsatt för de kontrarevolutionära islamistiska grupperna. Som vi har konstaterat finns en dominerande berättelse om islamistiska grupper som helt dominerar oppositionen mot Assad. Situationen i Idlib och Saraqib skulle kunna illustrera den berättelsen. Men vid en närmare betraktelse är Saraqib framförallt historien om försöken att hitta en väg förbi både Assad och islamisterna.

Ungefär samtidigt som i Saqba hölls de första fria och allmänna valen till Saraqibs råd, mitt på rebellkontrollerat territorium. Detta var ingen självklarhet, inte bara på grund av själva kriget, utan även på grund av det begränsade sätt som rådet hade fungerat på tidigare. Från början hade rådet varit en samlingsplats för den lokala eliten, med korruption som den givna följden. Men istället för att acceptera det krävde allt bredare skikt av befolkningen deltagande.

Redan 2016 hade en viss öppning skett, när val ägde rum baserat på en församling om 200 personer som representerade olika familjer i staden. Ställd inför en massiv folklig opinion valde det existerande rådet att öppna upp sig ytterligare och så småningom kunde direkt val hållas efter två månader av valkampanj där de olika kandidaterna lagt fram sina program inför väljarna. Kravet att invånarna skulle kunna få välja sina representanter själva och direkt istället för att gå via ett representativt organ baserat på vissa familjer var en handling riktad mot de väpnade islamistiska grupperna. De hade tidigare utövat inflytande över vilka som blev valda till rådet, men med de fria och direkta valen minskade deras makt. Den folkliga rörelsen tvingade de två största och starkaste grupperna att respektera valen, vilket de sen också gjorde.6

Den demokratiska processen i Saraqib fördjupades i en situation när revolutionen i stora drag redan var förlorad. Experimentet i Saraqib skedde alltså mot alla odds, vilket underströks av de bombningar som regimen och Ryssland genomförde under 2018. Regimens offensiv ändrade återigen på styrkeförhållandena, den här gången till de islamistiska milisernas och regimens fördel. Under 2018 har miliserna kämpat internt om makten över Saraqib, samtidigt som regimens stärks och tar över allt större delar av Syrien. Den lokala demokratins dagar i Saraqib är sannolikt räknade. Men den kommer att leva kvar som en lärdom och inspiration för kommande revolutioner och kampuppsving i Syrien och regionen.

Mellan 2015 till 2017 fanns det uppskattningsvis drygt 400 lokala råd i Syrien. Deras demokratiska utvecklingsnivå skiljer sig förstås åt, men oavsett hur långt de nått visar de på ett innehåll i revolutionen som tyvärr inte har fått den uppmärksamhet det förtjänar. De har organiserat fördelning av mat, förnödenheter och medicin. De har organiserat skolor, sjukvård och ett i viss utsträckning ett demokratiskt beslutsfattande.7 Den informationen om revolutionen i Syrien måste spridas. De två kontrarevolutionära sidorna som står mot varandra ska inte få monopol på informationen om Syrien.

Slaktaren Assad

Stalinismens förlegade världsbild
Varför har så stora delar av vänstern svikit revolutionen i Syrien? Den stalinistiska vänstern lever kvar i sin världsbild från det kalla kriget. Enligt den finns det bara en imperialistisk makt, och det är USA. Alla som motsätter sig USA, eller om stalinisterna får för sig att de motsätter sig USA, ses automatiskt som antiimperialistiska krafter värda att stödja. Under kalla kriget sammansvetsades nämligen alla kapitalistiska imperialistmakter i ett gemensamt block under USA:s ledning mot Sovjetunionens läger av stalinistiska regimer som avskaffat kapitalismen och som därför var ett prioriterat hot för imperialisterna att hantera. I den världssituationen valde regimen i Syrien att alliera sig med Sovjetunionens läger mot USA:s. Baath-styret i Syrien avskaffade dock aldrig kapitalismen. Deras allians med Sovjet dikterades av andra, mer taktiska överväganden än att försvara ett gemensamt postkapitalistiskt produktionssystem. T.ex. var det aggressiva kolonialistiska Israel allierat med USA, vilket gjorde det naturligt för Syrien, som har gräns mot Israel, att alliera sig med Sovjet. Under den här perioden kunde den typen av vänsterinriktade gerillagrupper som var sovjetvänliga ha sina baser i Syrien (t.ex. kurdiska PKK och väpnade palestinska vänstergrupper).

När revolutionen i Syrien bröt ut såg många inom vänstern 1960- och 70-talens Syrien framför sig: ett progressivt, modernt och sekulariserat land med ett gott öga åt vänstern i Mellanöstern, visserligen inte särskilt demokratiskt men ändå med en regim som stod på rätt sida i många frågor.

Problemet är att denna bild var kraftigt förlegad långt innan 2011. Efter Sovjetunionens kollaps öppnades en ny världsordning upp. Den baserade sig på imperialismens och kapitalismens seger i kalla kriget och på stalinismens nederlag och kollaps. Det var en djupt reaktionär och kontrarevolutionär världsordning som innebar att arbetarklassen, de förtryckta folken och socialismen pressades tillbaka. Nyliberalism, krig, ökad miljöförstöring, fascism, fundamentalism, nationalism, tribalism, högeropportunism, pessimism, postmodernism och allmän dumhet är det som alltmer har kommit att prägla den sociala och politiska situationen. Från början stod USA som ensam dominant. Men ganska snabbt löstes den imperialistiska och kapitalistiska solidariteten från kalla kriget upp och gav plats åt växande motsättningar mellan olika imperialistiska makter, nu när det inte längre fanns ett gemensamt stalinistiskt hot att enas mot. Istället för kallt krig mellan ett imperialistiskt och ett stalinistiskt block har vi nu flera imperialistiska block som alltmer hotfullt och våldsamt försöker att hävda sin plats på planeten.

Den syriska regimens inriktning under hela denna process har sannerligen inte bestått i att idisslande låtsas som att årtalet fortfarande är 1975. Klanen Assad har tvärtom haft huvudet på skaft och följt med tidens ström. Redan på 1990-talet började stora privatiseringar och marknadsanpassningar göras i det som tidigare hade varit en sorts välfärdsstat med stor offentlig sektor. Den tidigare antiimperialismen ersattes med stöd åt USA:s invasion av Irak. Det sekulära styret blev alltmer en retorisk fasad som dolde en sekteristisk ordning där olika etniska och religiösa grupper hetsades mot varandra, bl.a. för att skapa skräck hos icke-sunnitiska minoritetsgrupper så att regimen sen kunde spela rollen som deras beskyddare och på så sätt bygga en bas av stöd. Fängelser och tortyrkammare fylldes på med tusentals människor, inte minst av vänsterfolk. 2000-talets regim i Syrien hade således i den nya kontrarevolutionära världssituationen utvecklats till en blodtörstig nyliberal och sekteristisk regim på kollisionskurs med sitt eget folk. Det var mot den regimen som revolutionen våren 2011 riktade sig.

Att Assads regim inte är antiimperialistisk visas av att den helt har underordnat sig den ryska imperialismen. De flesta stalinister förstår inte att Ryssland är en expansiv och utsugande kapitalistisk stormakt, d.v.s. en imperialistisk stat, utan tror att antiamerikanism är detsamma som antiimperialism. Förförda av en rivaliserande imperialism dekorerad med ytliga antiamerikanska fraser från Assad och Putin, reagerar stalinisterna med mer raseri när folket i Syrien har fräckheten att resa sig mot Assads förment antiimperialistiska regim.

Det är helt klart att det i Syrien inte var fråga om en klassisk vänsterrevolution av det slag som vänstern vant sig vid att kunna stödja okritiskt under kalla kriget (Kuba, Nicaragua, El Salvador, Zimbabwe, Mocambique, Sydafrika, Vietnam, Palestina, o.s.v.). Det sätter fingret på frågan om vilka revolutioner som kan stödjas av vänstern.

Det marxistiska och trotskistiska svaret på den fråga är att alla revolutioner som stärker arbetarklassens sida i klasskampen är progressiva. Demokratiska revolutioner är sådana revolutioner. Detta av minst två skäl. För det första är det betydligt mycket enklare för arbetarklassen och vänstern att organisera sig under en regim som respekterar vissa grundläggande demokratiska rättigheter än under ett styre som det Assad utövar. För det andra är det inget som säger att en demokratisk revolution inte kan utvecklas till en vänsterrevolution.

Det finns många historiska exempel på att begränsade revolutioner har fördjupats och blivit mer avancerade under resans gång. Det gäller inte minst den revolution som vi kommunister håller fram före alla andra: den ryska revolutionen 1917. Den började med den demokratiska februarirevolutionen och växte sedan över i den proletära socialistiska oktoberrevolutionen. Då fanns bolsjevikerna, d.v.s. ett revolutionärt marxistiskt parti, under Lenins och Trotskijs ledning som en avgörande faktor vilken styrde in händelsernas gång till ett vänsterrevolutionärt maktövertagande.

Den permanenta revolutionens strategi
Trotskij hade redan i samband med den första ryska revolutionen 1905 analyserat förutsättningarna i sin teori om den permanenta revolutionen. Han förutsåg att de ryska marxisterna inte skulle kunna begränsa sig till att kämpa för en demokratisk republik på kapitalistisk grund. Detta eftersom den ryska borgarklassen och deras politiska representanter liberalerna var för svaga och underutvecklade för att kunna leda en framgångsrik liberal och kapitalistisk modernisering av Ryssland. Trotskij menade att arbetarklassen måste leda kampen men att den därmed också måste få en socialistisk karaktär, eftersom arbetarklassens organisering och kamp med nödvändighet skulle sätta den i motsättning till borgarklassen. Lenin och bolsjevikerna var inne på liknande tankegångar, men Trotskij uttryckte det här perspektivet mer precist och konsekvent. De två revolutionerna 1917 bekräftade giltigheten i den permanenta revolutionens strategi.

Den permanenta revolutionens teori och strategi behövs för att kunna förhålla sig på ett korrekt sätt till revolutionen i Syrien. Om något har det självständiga Syriens historia visat att det landets borgarklass helt saknar kapacitet att leda en utveckling mot modernitet, demokrati och en fungerande kapitalism (så bra som kapitalism nu kan fungera, men vad gäller starka och svaga kapitalistklasser vore det konstigt att förneka att det finns en skillnad i hur väl kapitalismen fungerar mellan låt oss säga Tyskland och Mexiko). Sedan självständigheten 1946 har den härskande kapitalistiska klassen i slutändan inte kunnat leda Syrien till något annat än diktatur, något enstaka val, nepotism, religiösa och etniska motsättningar, ekonomisk underutveckling, klanvälde, beroende av den ena eller andra stormakten – och slutligen ett inbördeskrig. Precis som den ryska borgarklassen var för svag för att leda vägen mot en stark kapitalistisk modernisering är den syriska också det. Det är därför inga starka liberala och borgerligt demokratiska fraktioner har stigit fram, ens i en revolutionär situation. Istället har de mest despotiska och politiskt efterblivna formerna av borgerlig politik varit dominerande, d.v.s. Assadklanen mot de islamistiska ligorna.

De flesta bedömare och experter som uttalar sig om Syrien har efter revolutionens första framgångsrika fas varit ganska pessimistiska. Det ligger nämligen i de borgerliga analytikernas politiska DNA att räkna ut massorna som en oberoende och stark faktor i utvecklingen. Folket, och framförallt arbetarklassen, är rekvisita i bakgrunden för de borgerliga struntpratarna i massmedia. Massorna är bara intressanta som passiva schackpjäser i händerna på olika borgerliga, som helst ska vara västvänliga, politiska och ”ansvarsfulla” ledare. Om det inte finns några sådana att räkna med blir kåren av struntpratare rådvilla om situationen.

Som marxister har vi en helt annan infallsvinkel på händelsernas gång än vad diplomater och kommersiell fulmedia har. Precis som i ryska revolutionen, eller under hela den antikoloniala befrielsekampen under 1900-talet är massorna nyckeln till att lösa den politiska situationen. Och det som hände våren 2011 var att arbetarklassen och folket till slut gick från att vara föremål för andras prioriteringar och handlingar till att själva välja sina mål och medel utifrån egna önskningar. Syftet med den här artikeln har varit att med hjälp av några konkreta exempel visa på vad folket ville ha: en demokratisk utveckling – som de gång på gång har visat sig beredda att kämpa för, även när allt verkar förlorat.

Vi trotskister tvekade inte en sekund. Vi valde de kämpande massornas sida därför att det var den demokratiska och därför den progressiva sidan. Men ingen revolution har segrat utan att det har funnits perspektiv, ledning och organisation. Därför räcker det aldrig att bara vara hejarklack. Marxister måste också formulera program och strategi för kampen. Samtidigt som vi stödjer en demokratisk revolution visar vi också på den inbyggda svagheten i att begränsa revolutionen till att enbart vara demokratisk. Revolutionen får inte begränsa sig till den svaga liberala intelligentians ambitioner. Massorna visade vägen genom råden, men ytterligare steg var nödvändiga. Om arbetarklassen hade formerat sig tydligt som en klass för sig efter revolutionens utbrott – d.v.s. om den format egna organisationer inklusive miliser, och med dessa som redskap använt sig av sina klassiska kampmetoder såsom massdemonstrationer, strejker och arbetsplatsockupationer – hade den kunnat visa vägen framåt bortanför ett sekteristiskt och religiöst perspektiv. Det är vad den permanenta revolutionens strategi går ut på: att demokratiska revolutioner utvecklas till att bli socialistiska.

Att bekämpa regimen och islamisterna på samma gång hade varit att bekämpa den härskande klassen och etablissemanget eftersom det är olika eliter som både regimen och islamisterna grundar sig på. När dessa eliter slås ut är det automatiskt i sig självt inte bara en demokratisk förändring. Det ställer en social förändring på dagordningen. Vilken klass ska styra samhället när den som satt vid makten försvinner? Under en kort period befann sig Manbij mitt i den frågeställningen. Men eftersom revolutionen inte hade ett socialistiskt klassperspektiv steg arbetarklassen inte fram och tog över staden när stora delar av den gamla Assad-vänliga eliten lämnade den. Istället uppstod förvirring och svaghet, vilket utnyttjades av en ny elit: islamisterna. Svagheten uppstod ur att det inte fanns någon självklar klass som kunde genomföra ett borgerligt demokratiskt program. Istället försökte olika sociala grupper genomföra det, var och en på sitt sätt. Men till och med under de förhållandena var Manbijs demokratiska experiment ett storartat exempel på folkets demokratiska sinnelag och vad som kan uppnås arbetarklassen och andra allierade folkliga skikt litar på sin egen kraft. Om det hade funnits ett kommunistiskt parti på plats som vägletts av den permanenta revolutionens strategi hade utgången kunnat bli annorlunda.

Eduardo Montero

1Participatory Democracy and Micropolitics in Manbij; Yasser Munif
22Ibid
3SDF = Syrian Democratic Forces. En allians där kurdiska PYD/YPG/PKK är den starkaste kraften.
4”Of Course I Voted”…The People of Saqba in East Ghouta Celebrate the First ”Democratic Elections”; Syrian Voice
5Awas al-Mubarak; The Syrian Observer
6Saraqibs Local Elections Show How Democracy Can Break Through in Syria; Manhal Baaresh
7Self Organisation in the Syrian Revolution; Mark Boothroyd

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *