Valet 2018: en framgång för högern. Dags för kamp mot all högerpolitik!

Löfven funderar på hur han ska kunna behålla statsministerposten. Varje socialist måste dock fördöma alla försök att göra det genom samarbete med C

När resultaten började komma in på valkvällen gjorde partiernas företrädare sitt bästa för att framställa sig som vinnare. Alliansens representanter var snara med att hävda att resultatet visar att Löfven inte har folkets förtroende och måste avgå. Moderaterna verkade ha drillat alla de sina som kunde tänkas komma nära en TV-kamera, för alla framhöll inte bara att Löfven måste avgå och att Ulf Kristersson måste bli statsminister, utan de hänvisade också till grundlagen, som vore de samtliga nyblivna experter i statskunskap. Sossarna å sin sida, som gjort sitt sämsta riksdagsval på över 100 år, kunde framhålla att de åter blivit det klart största partiet, och Löfven klargjorde att han tänker sitta kvar tills riksdagen säger något annat. I detta hade han som väntat Jonas Sjöstedts fulla stöd som representant för ett Vänsterpartiet som firade sitt bästa valresultat sedan 2002, alltmedan Sverigedemokraterna kunde slå sig för bröstet som valets verkliga segrare.

Hur mycket Vänsterpartiet än firar sina 8 %, och Socialdemokraterna firar att de när det gällde blev nästan tio procentenheter större än de dystraste opinionsundersökningarna visade kvarstår dock det faktum att valet var en framgång för högern. Alliansen och Sverigedemokraterna fick tillsammans 57,7 % av rösterna, vilket uppenbarligen är mer än de 40,7 % som de ”rödgröna” fick – siffror som bara kan sägas ha gått till vänstern i den mån Miljöpartiet och S-högern räknas dit.

Resultatet blev förvisso inte en sådan tydlig seger som högern hade önskat. Alliansen blev mindre än S-MP-V, med 143 riksdagsmandat mot 144. Det enda mandatet som de ”rödgröna” har till godo kan lätt dränkas av SD:s 62, men den legitimitet som ges av att vara det största blocket ska inte underskattas. Alliansen har ju faktiskt regerat som minoritetsregering med stöd av SD en gång, 2010-2014. Om det var de som hade fått 144 och de ”rödgröna” 143 hade utgången knappast blivit något annat än en Alliansregering. Deras talespersoner hade varit beredda att gång på gång upprepa att de är det största blocket och måste regera, och S skulle inte kunna svara, annat än med förmodligen helt fåfänga försök att vinna över L och C. Nu måste istället Alliansen, för att knipa regeringsposterna, fälla det största blocket, med stöd som bara kan komma från SD. De försöker visserligen hävda att V inte borde räknas, då de inte ingår i det egentliga regeringsunderlaget – vilket med god marginal skulle göra Alliansen till det största blocket – men då V är ett troget stödparti till S är det tveksamt om detta argument övertygar ens dem som använder det. Samtidigt är Löfven ovillig att öppet erkänna att Vänsterpartiet utgör ett sådant regeringsunderlag, då han, och S-ledningen med honom, in i det sista hoppas på att ”avskaffa blockpolitiken”, det vill säga, bereda vägen för en regering med stöd av ett eller båda av de borgerliga ”mittenpartierna”, Liberalerna och Kristdemokraterna.

Vad händer nu?
Det finns åtta partier i riksdagen, och det går inte att få ihop en majoritet utan att kombinera partier som är uttalade motståndare. En regering måste inte ha ett aktivt stöd av en majoritet, men den måste åtminstone, som det heter, tolereras av en sådan. Detta var ju fallet under den senaste mandatperioden. Efter decemberöverenskommelsen gick Alliansen med på att inte fälla S-MP-regeringen, då de inte var beredda att ta hjälp av SD för att fälla den. Detta rönte dock stort motstånd inom Alliansen redan då, och motståndet skulle bli ännu större idag. Det är knappast troligt att åtminstone M och KD skulle gå med på något sådant idag.

Är en SD-stödd Alliansregering trolig? De fem partierna har ju utan tillsammans en klar majoritet, om de skulle enas om detta. M och KD har varit tydliga med att de vill regera och kan tänka sig göra detta med hjälp av SD-röster. Detta är som sagt var lite mer problematiskt nu när Alliansen inte blev det största blocket, men vi kan nog räkna med att M och KD är redo. Och Åkesson uppmanar ju öppet Kristersson att bilda regering med hans stöd. M och KD hävdar att de, medan de är beredda att godta SD:s röster – allt annat vore odemokratiskt, förklarade Ebba Busch Thor – inte tänker förhandla med SD eller ge dem något inflytande. Detta går givetvis inte att ta på allvar, men det är å andra sidan en charad som de säkert utan problem är villiga att upprätthålla under hela mandatperioden. Om det bara var upp till Kristersson och Busch Thor skulle regeringen nog kunna anses som klappad och klar. Alliansen har dock i detta avseende två svaga punkter i L och C. Dessa har tydligare markerat mot SD, och C har dessutom, till skillnad från L, vägrat att anpassa sin flyktingpolitik. Detta har lett till att Åkesson har deklarerat att de inte tänker stödja en regering som innehåller C. Kan L och C övertygas om att en Alliansregering – och ministertaburetter för egen del – är att föredra, om än beroende av SD? Detta är givetvis mycket möjligt. Annie Lööf kan mycket väl låta sig nöjas med att politiken fortsätter i de rikas intresse, företagsvänlig och antifacklig, och att ibland klargöra att hon skulle föredra en annan flykting- och invandringspolitik. Kan då SD nöja sig med att utspel från C-företrädare inte hindrar att den faktiska politiken anpassas i deras riktning? Också mycket möjligt. Men SD är det mest oförutsägbara kortet, och hur mycket de tänker kräva återstår att se. En annan möjlighet, som säkerligen skulle tillfredsställa Åkesson, är en M-KD-regering. Kristersson, Busch Thor och Åkesson är sannolikt redo att skaka hand på detta redan idag – om än utom synhåll från kameror. Ett problem är dock att de behöver stöd från L och C – faktiskt räcker det med bara C – för att få en majoritet. Detta är en faktisk möjlighet, om de inte lyckas sy ihop en Alliansregering som SD röstar för.

Vad har då Löfven för utsikter att sitta kvar? Att M och KD skulle låta detta ske, som efter decemberöverenskommelsen, är osannolikt. Både S och MP har dock öppnat sina famnar för L och C. Detta gjorde de redan efter förra valet, men L och C var då helt kallsinniga till att splittra Alliansen. Efter detta val kanske möjligheten att skapa en majoritet som inte är beroende av SD känns mera lockande. Dock finns det en stor baksida i dessa liberalers ögon – den regeringen skulle istället bli beroende av V:s röster. L är det parti som hårdast har markerat mot ”extremism” – på en abstrakt nivå, på vanligt liberalmanér – dit de vill räkna SD och V lika mycket. Att de skulle lämna Alliansen för att bli beroende av V:s röster är därför inte heller sannolikt. Men det måste sägas att C har klargjort sitt motstånd till SD tydligare än till V. Skulle de vara beredda att ingå i en regering med S och MP, även om de är beroende av V:s röster? S och MP för ju en marknadsvänlig politik redan idag, och skulle utan tvekan vara beredda att gå C till mötes i vissa frågor, samtidigt som C skulle få större utrymme i flykting- och invandringsfrågor än i en regering som var beroende av SD. Denna möjlighet kan därför inte uteslutas. Detsamma kan förvisso sägas om möjligheten att C hänger sig kvar vid M och KD, även om de då blir mer tydligt beroende av SD. Det måste dock tilläggas att en regering av S-MP-C, med stöd av V:s röster, skulle få riksdagens minsta möjliga majoritet. Om de kommer överens kan därför Kristersson gnälla över att C övergett honom, men inte hindra det. Att byta ut V mot L skulle dock inte lösa frågan – en S-MP-C-L-regering skulle fortfarande inte ha en majoritet, utan skulle tvingas söka stöd.

Frågan om V skulle stödja en S-MP-C-regering återstår. Med stor sannolikhet, måste svaret bli. V:s inriktning är helt parlamentarisk, och de har inga andra parlamentariska möjligheter som riksdagen nu ser ut än att stödja det S gör. Missnöje kommer säkert att uppstå inom partiet om de stödjer en regering där C ingår, men det troliga är ändå att partiledningen uthärdar det missnöjet framför att framstå som oansvariga i S-ledningens ögon. Varje steg högerut kan för V-ledningen, med sin fullständigt inomparlamentariska, reformistiska inriktning, motiveras med att något annat vore värre. Troligen finns inget logiskt slut på detta resonemang. Visst vore en C-regering bättre än en M-KD-regering, som väl vore bättre än en ren SD-regering? Och så vidare.

Orsakerna till SD:s framgångar
Vi behöver inte orda mera om möjligheter för regeringsbildningar. Givetvis kan regeringar också komma att skifta under den kommande mandatperioden och olika möjligheter testas. Viktigare är frågan hur vi som kommunister bör orientera oss nu. Detta sammanhänger med frågan hur den nuvarande situationen har kunnat uppstå. En viktig och skrämmande fingervisning gavs av SVT:s vallokalsundersökning, Valu, speciellt hur de som definierar sig som arbetare röstade. En uppenbar osäkerhet är att detta byggde på att uppge om man definierar sig som arbetare, med de skiftande betydelser olika människor kan ge detta begrepp. Men även om de exakta siffrorna är osäkra är tendensen mycket tydlig: betydligt flera arbetare röstar numera på högern. Andelen som röstade på SD ökade från 11 % förra valet till 26 % nu. Andelen arbetare som röstade på Alliansen eller SD, fortfarande enligt Valu, var 54 %. Även om det inte kan uteslutas att siffrorna är så pass missvisande att den synbara majoriteten egentligen är en minoritet är en sak uppenbar: de borgerliga arbetarpartierna, S och V, samlar en allt mindre andel av arbetarväljarna.

Valu ger förstås inte svaret på varför. Pontus Strimling, forskare i nationalekonomi vid Institutet för framtidsstudier, kommenterar resultatet på svt.se med att arbetare ”över lag är mer traditionella och mer konservativa än medelklassen. Vissa känner sig inte hemma i Socialdemokraterna längre, och då söker de sig till SD som står för mer konservativa värderingar.”

Det finns en poäng här. Arbetare är ofta mer socialt konservativa än den akademiska medelklassen. Men detta är dock inget statiskt förhållande. Det finns också utbredda rasistiska, sexistiska och andra fördomsfulla eller reaktionära uppfattningar inom arbetarklassen, liksom, kan det tilläggas, hos exempelvis folk med akademisk examen. Men en stor del av debatten har behandlat detta på ett idealistiskt sätt, som bara eller företrädesvis en fråga om värderingar. Personer med rasistiska värderingar styrs då främst av dessa värderingar, och dessa kan bara bemötas med antirasistiska värderingar.

I själva verket måste dock rasistiska, sexistiska och dylika värderingar förstås som en del av uppfattningarna om samhället i sin helhet. De kan vara olika starka och elakartade, och hos vissa är det utan tvekan rasismen som är den dominerande drivkraften. Det innebär dock inte att det måste vara det hos alla som kan acceptera rasistiska lösningar.

Även om den svenska ekonomin, som vissa inom vänstern bara älskar upp upprepa, har gått väldigt bra de senaste åren är det samtidigt ett faktum att klassklyftorna, orättvisorna och den ekonomiska otryggheten har ökat mycket kraftigt de senaste årtiondena, och välfärden har urholkats. Som marxister har vi en förklaring till detta i högerpolitiken och kapitalismens strukturella kris, som fortsätter, trots perioder av högkonjunktur, som den vi har just nu. SD:s förklaring är givetvis en helt annan: det är ”massinvandringens” fel. Den uppfattningen är de dessutom långt ifrån ensamma om, utan den finns i olika grader av uppfattningar och uträkningar om invandringens kostnader. Att köpa SD:s rasistiska förklaring innebär givetvis att man är beredd att köpa rasistisk förklaringar, men ändå inte nödvändigtvis att man främst drivits dit av rasistiska värderingar.

Detta innebär självfallet inte att arbetarrörelsen och revolutionärer ska sluta bekämpa rasistiska, sexistiska, homofoba och allehanda konservativa uppfattningar, men det innebär att vi inte kan tro att vi framgångsrikt kan bekämpa rasism, sexism, homofobi och så vidare med enbart en idékamp mot dessa uppfattningar. Som marxister måste vi inse att det är nödvändigt att inte bara ge en sammanhängande förklaring till samhällets verkliga ekonomiska och sociala problem, utan att skapa ett verkligt och trovärdigt alternativ för att åtgärda dem.

Skapa ett verkligt, revolutionärt klasskampsalternativ
Det socialdemokratiska välfärdsbygget var ett trovärdigt projekt – i praktiken begränsat av kapitalismens ramar, men det höll klassklyftor och ekonomisk otrygghet på en lägre nivå. Socialdemokratin har sedan 1980-talet backat från detta, med marknadsanpassningar, privatiseringar, avregleringar och skattesänkningar för de rika. Detta har inte bara skett på till följd av felaktiga uppfattningar hos dess företrädare, utan också för att den internationella kapitalismens strukturella kris har gett mindre utrymme för välfärd, att borgarklassen har befunnit sig i en internationell offensiv, delvis på grund av det stalinistiska sovjetblockets sammanbrott, och att själva den socialdemokratiska modellen byggde på att avmobilisera arbetarklassens direkta kamp, vilket i slutändan gjorde att det fanns mindre anledning för kapitalisterna att godta eftergifter.

Trots mycket prat om solidaritet är det uppenbart att dagens socialdemokrati inte har något verkligt alternativ till den samhällsutveckling vi har sett de senaste årtiondena. Löfvens regering genomförde vissa i och för sig bra reformer, men dessa var mycket små i förhållande till den massiva överföring av rikedomar från arbetarklassen och välfärdssektorn som har skett. Vänsterpartiets allt mer medelklassinriktade framtoning, bestämda inriktning på att agera vänligt stödparti till S och på att försöka övertala dem att ta några steg till vänster istället för att försöka mobilisera kamp mot alla former av högerpolitik, uppfattas inte heller som något trovärdigt alternativ av de flesta arbetare. Och Jonas Sjöstedts predikningar om hur bra allting gick under Löfven lät knappast så övertygade för andra än dem med fallenhet för önsketänkande.

Strid mot rasistiska och sexistiska uppfattningar samt höjt barnbidrag och en miljard extra till förlossningsvården i all ära – det är givetvis saker som varje socialist måste stödja – men vi kommer inte att kunna vända varken samhällsutvecklingen eller den reaktionära vågen utan att skapa ett trovärdigt alternativt projekt. Med den internationella kapitalismens strukturella kris, med borgarklassens beslutsamhet att ytterligare öka sin andel av samhällets tillgångar, utan ett sovjetblock som, med alla sina reaktionära sidor, ändå ökade kapitalisternas vilja till kompromisser, och med en S-ledning som helt för en marknadstillvänd politik är ett återupptagande av det socialdemokratiska välfärdsbygget inget trovärdigt projekt. Inte minst skulle det, i den mån det överhuvudtaget vore möjligt, kräva en väldig upptrappning av arbetarnas klasskamp för att tvinga igenom. Men om vi skulle uppnå den nivån av kamp att tvinga borgarklassen på defensiven, varför skulle vi nöja oss med att dela makten och rikedomarna med dem, i full vetskap att de, så fort de fick chansen, skulle göra sitt yttersta för att återvända till den öppet borgerliga politiken?

Det vi behöver är istället en rörelse för verklig förändring, en revolutionär klasskampsrörelse för att inte bara tvinga till oss vissa eftergifter, utan att avskaffa kapitalismen och organisera produktionen efter våra behov och vad klimatet tål. En sådan rörelse kommer inte att byggas genom att vara ett troget stödparti till Löfven, eller vem som för tillfället styr S, och den kommer definitivt inte att byggas genom att ursäkta ett eventuellt samarbete med arbetarfientliga, öppet borgerliga partier som C eller L. Den kan bara byggas genom att mobilisera till kamp mot all högerpolitik, och för verklig, revolutionär förändring. En sådan rörelse skulle kunna slå tillbaka högern och alla rasistiska och sexistiska förklaringar på ett sätt som enbart prat om värderingar samt en evig beredvillighet att anpassa sig högerut för att undvika ännu sämre regeringar aldrig kan göra. Ett första steg måste vara att alla vänsterkrafter, alla arbetare som röstade på S eller V kräver: inget regeringssamarbete med C eller L! Om detta innebär fyra år med en regering under Ulf Kristersson så får vi uthärda det, hur avskyvärt den utsikten än är. Det viktigaste är trots allt inte vilken regering vi får under kommande mandatperiod, en mandatperiod av många kommande, utan att bygga ett verkligt alternativ i form av en kämpande arbetarrörelse. En sådan kommer inte att kunna byggas genom att desperat grabba tag i C för att hålla fast vid sina poster i fyra år till. Den kommer knappast heller att kunna byggas under ledning av Löfven eller Sjöstedt, eller genom att betrakta parlamentariska kombinationer som politikens enda arena. Däremot kan den byggas genom övertygelsen att fackföreningarna måste vara arbetarklassens försvarsorganisationer som är redo att slå tillbaka alla angrepp, även när de kommer från en formellt vald regering. Det är bara så vi kan slå tillbaka borgarklassens offensiv och inleda kampen för en regering som verkligen försvarar våra intressen.

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *