Valet 2018: mobilisera mot högern!

Dessa kommer att attackera arbetarklassen och vara redo att stödja sig på SD för att göra det

Oavsett hur riksdagsvalet slutar och vilken regeringsbildning det till slut resulterar i – om någon stabil sådan alls kan sättas samman – tyder en del på att slutresultatet kan bli en ordentlig framgång för högerkrafterna och ett motsvarande nederlag för arbetarrörelsen, med demoralisering som följd. Ansvaret för detta ligger i första hand hos ledarskapen för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, som troget har traskat högerut i sina fåfänga försök att ”visa ansvar” gentemot ett ekonomiskt och politiskt system som i grunden är fientligt mot arbetarklassen. Därför har framförallt S underminerat sig själva och indirekt hjälpt t.ex. Sverigedemokraterna.

De öppet borgerliga partierna utgör ett konkret hot mot arbetarklassens sociala och politiska rättigheter. De vill försämra anställningsskyddet och ge arbetsgivaren friare händer när det ska skäras ned i bemanningen. De planerar att införa låglönejobb för att skapa ett undre superexploaterat skikt inom arbetarklassen som måste ha flera jobb för att kunna försörja sig. Dit ska framförallt ungdomar, invandrare och folk med trasslig livshistoria förpassas. Skyddsombud ska inte längre utses av fackföreningarna utan av arbetsgivaren, i syfte att försvaga facket och att skyddsombuden ska sitta i arbetsgivarens knä istället för att granska arbetsmiljön kritiskt. Antalet karensdagar väntas utökas och sjukersättningen ska sänkas, vilket givetvis slår hårdast mot dem med lägst inkomster. Borgerligheten deltar dessutom i en allt mer hysterisk, reaktionär budgivning kring ökad repression (t.ex. ökat antal poliser och hårdare straff) och i angrepp på invandrare och flyktingar, i hopp om att vinna tillbaka röster som förlorats till Sverigedemokraterna. Detta är bara några exempel på hur borgarna, med SD:s hjälp, planerar att gå till attack mot hela arbetarklassen i Sverige, oavsett nationell eller etnisk bakgrund.

De etablerade partierna står i grunden för samma politik
Därför är det en taktiskt viktig uppgift att förhindra valframgångar för borgerligheten. Detta innebär inte att socialister och arbetare ska ha några illusioner om den politik som förs av socialdemokratins och Vänsterpartiets ledningar. Nedskärnings- och privatiseringspolitiken introducerades av Socialdemokraterna redan på 1980- och 90-talen. I dag håller Socialdemokraterna, genom ett taktiskt spel som involverat LO:s ledning, på att driva igenom en historisk försämring av strejkrätten. Ett svenskt medlemskap i Nato närmar sig dessutom. När socialdemokratins ledning rört sig högerut har Vänsterpartiets ledning följt efter och intagit den plats som blivit ledig. Genom en av sina huvudparoller, ”Stoppa vinstjakten”, försöker V samla upp det massiva missnöjet i samhället mot den privata rovdriften inom service-, vård- och tjänstesektorn. Men av rädsla för att stöta sig för mycket med den socialdemokratiska ledningen är parollens betydelse tvetydig och och vag. Att helt riva upp det nyliberala fiaskot genom att lämna tillbaka allt till det offentliga som sålts ut är ett krav som V inte vågar driva. I förhandlingar med S om en plats i regeringen kan parollen om att stoppa vinstjakten med lätthet ges tolkningen att ”valfrihetsrevolutionen” ska bestå, men att ägarna inte ska tjäna ”för mycket” pengar. Denna modesta inställning är värdigt ett parti som sedan länge har utvecklats till ett parlamentariskt parti utan verkliga ambitioner att få fart på en försvagad arbetarrörelse genom att kämpa på arbetsplatser och gator.

Vi kan konstatera att i det i den mest grundläggande bemärkelsen egentligen inte finns någon politisk artskillnad mellan etablissemangets partier. Från V till SD är de ute efter att administrera ett kapitalistiskt system och se till att arbetarklassen fortsätter att hållas på plats, så att den kan sköta sitt jobb inom produktionen. Det som skiljer partierna åt strikt politiskt är sättet de vill göra detta på. Den senaste tiden är det tydligt att ett ett mer aggressivt högerblock utvecklats, i form av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Inte minst med tanke på detta är det nödvändigt att speciellt peka ut de borgerliga partierna, och även SD sorterar givetvis under den beteckningen, som den huvudsakliga fienden.

En del vänsterradikaler förenklar bedömningen av riksdagspartierna genom att enbart utgå från vilken sakpolitik de för och kommer på goda grunder fram till att det inte är någon större skillnad på dem. Det leder dem antingen till den taktiska slutsatsen att det inte går att rösta på något av dessa partier, eller att man bör rösta på det ”minst dåliga” alternativet, vanligen V, i syfte att ”begränsa skadan”. Men det är förhastade slutsatser som grundar sig på en ensidig bedömning.

Klassbasen skiljer sig mellan partierna
Det finns nämligen en grundläggande skillnad mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet å ena sidan och de öppet borgerliga partierna å andra sidan. Den skillnaden ligger i vilka samhällsklasser partierna kommer ifrån och är en del av. När de borgerliga partierna bedriver högerpolitik gör de bara vad deras stödbas, i form av finansiärer och uppdragsgivare, men även väljare, kräver och behöver. När S och V bedriver sina varianter av borgerlig politik går de däremot huvudsakligen rakt emot sina väljares önskemål och behov. Det var få socialdemokratiska arbetare som ville att välfärdsstaten skulle misshandlas till oigenkännlighet av deras eget parti. Men det hände ändå. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är politiskt borgerliga – de har inget verkligt program för att avskaffa kapitalismen – och har varit det länge, i Socialdemokraternas fall ända sedan början på 1900-talet. Men de är arbetarpartier om vi ser till både vilka människor som håller dem uppe och vilka förväntningar de har. De flesta som stödjer S och V är arbetare som vill se arbetarpolitik. Därför är de paradoxala formationer: borgerlig politik och ledning men proletär klassbas och historia.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet startades historiskt av arbetarna för att utgöra deras verktyg i politiken. Än i dag har S, och i mindre grad V, en stark koppling till de fackliga organisationerna. Vad som hänt är att dessa partier i princip har kidnappats av ett skikt karriärister, som tryggar en plats för sig själva vid maktens köttgrytor genom sin kontroll över partiapparaterna. För att kunna behålla sin position måste de tvinga kapitalet till vissa eftergifter, för att hålla arbetarklassen disciplinerad samtidigt som kapitalismen tryggas. I en epok där det hot stalinismen innebar för marknadsekonomierna i väst har försvunnit, och där den globala kampen om marknader och inflytande skärps mellan olika kapitalistiska block, har det blivit allt mindre utrymme för de reformistiska ledarna att kunna hitta en kompromiss för jämvikt mellan arbete och kapital på kapitalets villkor. De reformistiska ledarna befinner sig i en politisk och moralisk kris som de saknar en väg ut ur, då de alltmer har tvingats attackera sin egen traditionella bas. Detta är ett internationellt fenomen som yttrar sig i kriser nästan överallt för de traditionella socialdemokratiska och kommunistiska partierna.

När vi marxister tar ställning till de etablerade parlamentariska partierna kan vi inte bara utgå från vilken politik de för. Vi måste också ta hänsyn till vilken klass de tillhör, det vill säga, vilka som utgör partiernas stödtrupper och bär upp dem. Vad vi ser i Sverige är att stora grupper av arbetare än inte har övergivit sina traditionella partier. De hoppas fortfarande på en förändring. De skräms också av alternativet: en öppet kapitalistisk regering med ett högerextremistiskt parti som inofficiell partner. Eftersom det inte finns en betydande kraft till vänster som kan ge vägledning ser många arbetare ingen annan lösning än att använda de verktyg de har, hur deformerade de än har blivit, för att stoppa kapitalets öppna partier från att komma till makten. De kommer därför att rösta på S och V och efter bästa förmåga uttrycka förväntningar på en kursändring till förmån för arbetarpolitik. Vissa extremt demoraliserade och förvirrade skikt har dock fångats in av SD och använder det partiet som en perverterad och självskadlig form av protest.

Pressa S och V från vänster
Valet handlar alltså inte bara om att välja mellan olika grader av borgerlig politik utan också om att välja mellan partier från olika klasser. Enligt sekteristiska röster inom vänstern spelar det ingen roll vem som bildar regering efter valet. Som vi har sett är det inte så breda grupper inom arbetarklassen tänker, och det av goda skäl. Om alliansen vinner finns stor risk för värre attacker mot arbetarklassen än om det blir en socialdemokratisk regering. Det beror inte på att de socialdemokratiska ledarna är bättre i sig själva än de borgerliga ledarna, för det är de inte. Skillnaden är att de står under tryck från en annan klass än alliansens partier. Det trycket är oftare vilande och potentiellt än faktiskt verksamt. Men rörelsen runt Corbyn i brittiska Labour visar att det kan aktiveras och leda till en vänsterutveckling under vissa förhållanden. Hursomhelst är det trycket, passivt eller aktivt, en faktor i att hålla tillbaka de reformistiska ledarna från de värsta attackerna. De rent kapitalistiska partierna har däremot ett relativt harmoniskt förhållande med sin klassbas, som snarast utövar påtryckningar för att öka angreppen mot arbetarklassen och de förtryckta.

Generellt sett är det en dålig idé för socialister att vara neutrala i valet mellan partier som samlar arbetarna och partier som samlar arbetarnas fiender i klasskampen. Som socialister måste vi göra gemensam sak med de politiskt medvetna skikten inom arbetarklassen mot representanterna för deras fiender. Att på grund av arbetarpartiernas miserabla ledare likställa dem med de kapitalistiska partierna innebär att avstå från att agera tillsammans med vår klass när den försvarar sig mot kapitalets offensiv i det parlamentariska sammanhanget. Det innebär att svika och desertera och det kommer inte att öka förtroendet för revolutionära socialister om de inte kan bidra i ett viktigt moment av kampen.

Givetvis är inte val och parlamentariskt arbete den viktigaste arenan för att bedriva klasskamp, långt därifrån. Men det är inte heller ett sammanhang utan betydelse. Styrkeförhållandena mellan klasserna i parlamentet påverkar (och påverkas av) styrkeförhållandena i stort i samhället. Varken Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet är det parti som arbetarklassen egentligen behöver. Men det innebär inte att marxister automatiskt borde jubla om dessa partier försvagas eller till och med försvinner. Det är stor skillnad på om de försvinner som ett resultat av tryck från höger eller som ett resultat av ett tryck från vänster. Dagens situation för socialdemokratin illustrerar detta. De är försvagade på en nivå som är historisk, vilket inkluderar många fler aspekter än opinionssiffror. Men detta hänger inte ihop med en vänsterutveckling. För samtidigt har högerextremismen i form av SD fått ett stort genombrott och innan valet framstår det som fullt möjligt med en borgerlig regering.

Vänsterpartiet har visserligen gått framåt men inte på en radikal vänsterpolitik, utan på den politik som Socialdemokraterna hade igår. Den utomparlamentariska klasskampen ligger dessutom på låga nivåer. Hela det politiska spektrat har rört sig åt höger och socialdemokratins smygande kollaps är en del av den processen. Som marxister kämpar vi för att arbetarrörelsen omformas till ett nytt arbetarparti, i förlängningen ett kommunistiskt parti. Men det krävs en taktik för detta. Att röstskolka eller att lansera olika alternativ som får några hundra röster är inte en sådan taktik.

Det är inte heller ett alternativ att i skräck för högervågen kapitulera och okritiskt rösta på S eller V i brist på annat. Vänsterpartiet har inga andra ambitioner än att vara de nya Socialdemokraterna, och det kommer att misslyckas även för dem.

Rösta mot borgarna och kämpa samtidigt för arbetarpolitik
Vad som krävs nu är en samling av arbetarklassen för att mota bort borgarna och SD så att de inte bildar regering efter valet och därmed förstärker högerutvecklingen. För att göra det
måste de etablerade reformistiska arbetarpartierna användas som redskap, men inte på ett sätt som skapar skadliga illusioner om deras politik och ledning, utan tvärtom på ett sätt som kan bidra till att en vänsteropposition utvecklas inom dem.

Vi uppmanar alla arbetare och socialister att rösta på S eller V i riksdagsvalet, men inte som en isolerad handling. En röst på S eller V måste innan och efter valet kombineras med krav på att dessa arbetarpartier bedriver den politik som de säger sig vara till för, nämligen arbetarpolitik. Alla som är missnöjda med svekpolitiken, och det är många, måste förena sig och utsätta makthavarna inom S och V för ett massivt tryck underifrån. Fackföreningarna och arbetsplatserna är naturligtvis den centrala plattformen för detta men det gäller även folkrörelser som Hyresgästföreningen samt partiföreningar, sociala medier och så vidare.

Exempel på krav som måste resas är:

* Lämna tillbaka hela välfärdssektorn till stat, kommuner och landsting. Det räcker inte med att begränsa vinstuttagen som Vänsterpartiet i sin djupa demoralisering stannar vid.

* Försvara strejkrätten.

* Börja utarbeta en offentlig plan för en miljö- och klimatvänlig omläggning av samhället.

* Återinför en socialt medveten bostadspolitik. Bygg för de behov som finns, inte för att byggentreprenörerna ska tjäna pengar.

* Förstatliga skolan. Avskaffa friskolorna och den postmoderna pedagogiken som bara gynnar elever från studievana hem. Sluta nedvärdera arbetarungdomarnas yrkesutbildningar.

* Nej till alla närmanden till Nato.

* Försvara rätten till asyl och öppna gränser.

* Försvara våra förorter mot både poliser och gäng genom självorganisering.

* Massmobiliseringar för att stoppa hotet från fascister och rasister.

* Stoppa attackerna mot kvinnornas rättigheter; försvara rätten till abort; höj lönerna; rensa ut sexismen ut rättsväsendet, Nej till kommersiellt surrogatmödraskap.

* Riv upp det nuvarande pensionssystemet. För en pension att leva på.

* Förstatliga banker och storföretag under arbetarkontroll för att rusta upp samhället och omfördela resurserna.

Det här är kärnan i den politik som arbetarklassen behöver för att kunna leva på ett värdigt sätt. Det måste utvecklas en gräsrotsrörelse som förklarar för arbetarrörelsens ledare att de antingen måste genomföra den här politiken eller flytta på sig till förmån för ett ledarskap som faktiskt slåss för arbetarsaken. Som marxister gör vi förutsägelsen att dagens ledare inte kommer att slåss ens för en politik som är hälften så radikal som denna. Till alla våra kamrater ute på arbetsplatserna som inte delar vår förutsägelse, utan som har förhoppningar om att dagens ledare ska ta sitt förnuft till fånga säger vi: låt oss gemensamt börja slåss för dessa krav här och nu. Framtiden kommer att utvisa vilken sida dagens ledare kommer att stå på. Minns då våra ord: för att vi ska vinna krävs en marxistisk ledning och ett nytt revolutionärt arbetarparti. Men tills vidare är vi fast med det vi har. Låt oss då åtminstone börja med en saftig blåslampa i baken på dagens ledare för S och V. Det är en konkret punkt där vi revolutionära marxister kan förenas med socialdemokratiska och vänsterpartistiska arbetare, så låt oss då göra det och börja med att se till att besegra hela högern på valdagen.

Arbetarmakt

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *