Einsteins nya fru av Liv Strömquist

Einsteins nya fru. Samlade serier av Liv Strömquist (Galago, 2018)

För er som känner en förståelig glädje över ett nytt album av Liv Strömquist måste jag inleda med att berätta att innehållet inte är så nytt, ifall ni inte hade uppfattat detta. Det allra mesta har hämtats från hennes tidigare album, huvuddelen från Einsteins fru – därav, uppenbarligen, titeln – men även från Ja till Liv! Albumet har kallats för en nyutgåva av Einsteins fru, men hela den boken är inte med. Det nya i albumet är illustrationerna som har suttit uppe i Stockholms tunnelbana samt tre nya bidrag till tävlingen Historiens mest provocerande pojkvänner (från Einsteins fru), nämligen Edvard Munch, Percy Shelley och Phil Spector. Inslaget om Munch är dråpligt. Det var tydligen en gnällspik med få motsvarigheter, som alltid skyllde på andra när något gick snett, som när han skar sig i fingret och skyllde på flickvännen Tulla. Liv Strömquist föreslår att Munchs mest kända tavla, alltså Skriet, i själva verket föreställer just Tulla när hon fick se honom igen och förfärat utbrast: Åh nej, inte Edvard Munch igen! Världens jobbigaste kille!” Låter inte alls otroligt. Utifrån vad vi lär oss i serien skulle också kunna tänka sig att han helt enkelt målade sin egen reaktion på att spillt en droppe kaffe på skjortan.

Mindre dråplig, men ännu mer angelägen på grund av hans ställning inom musikhistorien är serien om Phil Spector. Han gifte sig med den lysande sångerskan Ronnie Bennett – snart Spector – mest känd som leadsångerska i The Ronettes (vars mest kända låt är klassikern Be my baby). Hemma hos Phil Spector blev dock snart till en veritabel fånge. Hon skulle sluta turnera och istället vara hemmafru, bestämde han, och hotade att döda henne när hon ville skiljas. Till slut fick hon kraft nog att fly därifrån, men Phil det lilla aset såg till att under lång tid stoppa utbetalningar av royalties till henne och resten av Ronettes. För Lana Clarkson gick det ännu värre. Hon hittades skjuten hemma hos Phil, som nu sitter i finkan för mord. Kan han gott ha. Av de som förekommer i tävlingen Historiens mest provocerande pojkvänner borde förstås Phil Spector vara en given vinnare, men Liv lät tävlingens klargöra att rangordningen inte ska tas så allvarligt.

En lysande illustration av begränsningen i att bara bekämpa ojämställdhet mellan könen

Boken domineras av serier om kvinnoöden, som Priscilla Presley, Voltairine och Britney Spears, samt frågor om jämlikhet. Innehållet är förstås strålande som alltid, och den innehåller flera personliga favoriter, som utredningen om vissas förkärlek för att hämta sina uppfattningar om vad som är naturligt från djuren, eller om Håkan Juholt som förebild (för att han är ihop med en kvinna som har dömts för ett brott).

För er som inte har de ursprungliga albumen skulle jag ändå rekommendera dem i första hand. Men lite nytt innehåller boken ju, och har ett helt nytt omslag, med hårda pärmar, så om ni känner att ni behöver den här också ska inte jag döma er (och ni vill väl inte missa Percy Shelley, Edvard Munch och Phil Spector?). Dock hade jag föredragit att de hade gett ut hennes ofta mycket vassa serier om svenska politiker – de flesta publicerade i Aftonbladet, några i Galago, och varför inte serierna från hennes kalender Månadens Moderat? En invändning är kanske att politikerna för snabbt blir inaktuella, men vi som minns våra borgare tycker inte att det är något starkt vägande skäl. Publicera dem bara, det skulle bli ett lysande album. Och glöm inte att ta med serien ”Apatiska politiker” (om Barbro Holmberg) från något nummer av Galago, som nog var det första jag läste av Liv Strömquist.

Jens-Hugo Nyberg

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *