Arbetarmakt på Stockholms filmfestival 2018

Ännu en filmfestival är till ända. Jag såg lite färre filmer än vissa andra år, men här är de:

Lemonade (Rumänien, Tyskland, Kanada, Sverige. Regi: Ioana Uricaru)
Rumänsk kvinna åkte till USA på ett tillfälligt arbetstillstånd. Hon gifte sig med en amerikansk man, och försöker nu få ett green card. Dock måste hon först övertyga myndigheterna om att hon inte gifte sig bara för att få stanna i landet. Det hela försvåras av att vissa myndighetspersoner är as som mer än gärna utnyttjar sina maktpositioner. Starkt och riktigt bra. Lite påfrestande för nerverna bara. Jag hade gärna sett att Sadie från A Vigilante (se nedan) hade gjort ett inhopp och rett upp situationen.

Sibel (Turkiet, Frankrike, Tyskland, Luxemburg. Regi: Guillaume Gionavetti, Çagla Zencirci)
Sibel kan, sedan en sjukdom i barndomen, inte prata. Däremot kan hon kommunicera genom visslingar på ett imponerande effektivt sätt. Tyvärr bor hon i en efterbliven by, där hon på grund av sitt tillstånd – eller snarare på grund av att folk är idioter – är socialt utstött. Detta trots att hennes far är borgmästare. Hon tillbringar mycket tid i skogen i jakt på en mytisk varg som sägs hota byn. Någon varg verkar inte stå att finna, men andra överraskningar dyker upp. Sibel är en av festivalens starkaste karaktärer, och gör filmen riktigt bra.

Hard Paint (Brasilien. Regi: Filipe Matzenbacher, Marcio Reolon)
Pedro bor ensam med sin syster och försörjer sig på online-liveshower. När systern flyttar till en annan stad måste han dessutom betala hela hyran själv. Han kastades ut från universitetet efter att, efter åratal av trakasserier på grund av sin homosexualitet, slutligen ha slagit tillbaka. Med nyckelknippan i handen, vilket leder till att förövaren tyvärr förlorar synen på ena ögat. Nu menar jag inte att det var synd om mobbaraset, men det var ju lite olägligt för Pedro, som dessutom fick en väntande rättegång hängande över sig. Trakasserier mot homosexuella är ett centralt tema i filmen, och är extra aktuellt i Brasilien nu efter Bolsonaros seger. Dessutom är den bra, och vann pris som bästa hbtq-film i Berlin.

The Cannibal Club (Brasilien. Regi: Guto Parente)
Satir över en överklass som inte nöjer sig med att förakta arbetarna och tvinga dem att slita för en usel lön, som brukligt är, utan direkt mördar dem och äter upp dem gemensamt i sin hemliga överklassmansklubb. Strålande idé, och bitvis bra genomfört, men lite ojämnt. Upplevelsen förtogs lite av att bilden försvann i slutet av filmen, men så är säkert inte fallet om ni får en chans att se den.

Afghan Cycles (USA. Regi: Sarah Menzies)
Vi får följa två cykeldamlag i Afghanistan: landslaget i Kabul, och ett i Bamiyan i en annan del av landet. Att kvinnor överhuvudtaget cyklar är kontroversiellt för många. Under talibanerna gick det inte alls, men frigörelsen är som bekant långt borta nu också. En religiös ledare förklarar exempelvis att det är ok för kvinnor att cykla, bara de gör det där inga män ser. De får också ta emot direkta hot – dessutom slåss talibanerna för att ta tillbaka sina maktpositioner, vilket gör hoten än mer påtagliga. Den mycket intressanta dokumentären ger en inblick i kvinnors verklighet Afghanistan, och kampen för frihet och rättigheter. Se också Freedom Fields nedan, om en damfotbollslag i Libyen.

Monsters and Men (USA. Regi: Reinaldo Marcus Green)
Vi får följa tre personer i tur och ordning kring en och samma händelse: en obeväpnad svart man skjuts till döds av polisen. En man bevittnar och filmar händelsen. Hans sambo vill inte att han ska bli inblandad, då de har ett litet barn, och han dessutom just har fått ett nytt jobb. Han sprider videon på nätet, och polistrakasserierna och de falska anklagelserna kommer som ett brev på posten (d.v.s innan avregleringen och nedskärningarna förstörde posten). En svart polis slits mellan att försvara kåren mot kritik utifrån och att reagera på rasismen han bevittnar och upplever. Ingen av hans vita kolleger brukar stoppas av polisen när de inte är i tjänst. Och en lovande baseballspelare börjar engagera sig mot det rasistiska polisvåldet, trots att hans far vädjar om att han ska tänka på sportkarriären. En stark och riktigt lyckad debutfilm av regissören, som fick pris på Sundance filmfestival. Det kan man ju förstå.

The Waldheim Waltz (Österrike, Ruth Beckermann)
Kurt Waldheim var en av efterkrigstidens mest framgångsrika statsmän. Han hade varit Österrikes utrikesminister, och han blev sedan president efter att ha varit FN:s generalsekreterare 1972-82. I egenskap av det sistnämnda finns ett anförande av honom inspelad på en skiva som skickades upp med Voyager, för att ge ett första intryck av mänskligheten, ifall någon främmande civilisation hittar farkosten, på väg allt längre bort från vårt solsystem. Synd bara att han var gammal nazist.

Detta var förstås ingenting han gick ut med, men när han skulle ställa upp i Österrikes presidentval 1986 kom det fram att han hade varit medlem i en nazistisk studentförening, och i en kavallerienhet inom SA. Som Ruth Beckermann, som har gjort filmen, påpekar kan det faktum att detta inte hade dykt upp tidigare knappast betyda annat än att ingen hade varit så angelägen om att veta.

Waldheim hade tidigare framställt det som att han hade mobiliserats till den nazityska armén, inte haft något val, sårats i strid och sedan var det slut på krigandet för hans det. Verkligheten visade sig ha varit en annan. Framför allt hade han varit en högt uppsatt underrättelseofficer under general Alexander Löhr, en av de huvudansvariga för deportationen av judar från Grekland och Albanien. Generalen skulle välförtjänt avrättas i Jugoslavien efter kriget för detta, men framförallt för andra krigsbrott som avrättningar av partisaner. Waldheim hävdade dock att han inte hade känt till något om deportationen av judar. Det var ju väldigt många som ”inte kände till” förintelsen. Den redan skrala trovärdigheten urholkas emellertid ytterligare när den som påstår det var underrättelseofficer direkt åt den ansvariga generalen. Visserligen var han tydligen inte på plats när den större delen av deportationen genomfördes, men ändå. En underrättelseofficer har som uppgift just att hålla koll på saker. Han hade behövt vara typ sämst i världen på sitt jobb för att inte känna till det, och i sådana fall hade vi gärna velat höra en förklaring till varför den i allmänhet ganska kompetenta nazityska krigsmakten kunde sätta honom på den posten, och låta honom stanna där. Ett annat sätt att uttrycka saken är förstås: han ljög.

Ruth Beckermann var aktiv i kampanjen mot Waldheim under presidentvalskampanjen 1986 – och hon hade också en videokamera, vilket var sällsynt på den tiden, och filmade protesterna. Hon berättar att hon förlorade sina egna band, men fick tag på kopior för några år sedan. Detta har vi all anledning att vara glada över, för det är riktigt intressanta dokument – både över protesterna, och de människor som försvarade Waldheim. Filmklippen visar tydligt att nazisympatier inte var helt ovanliga. Detta ska inte förstås som att rörelsen bakom honom kan klassas som nazistisk – däremot behövde de kunna ha överseende med hans förflutna. Och de öppna antisemiter och pro-nazister som gav sig till känna framför kameran verkar ha accepterats. En man utbrast retoriskt, i ett försök att argumentera mot motdemonstranterna: då kanske min far, som mobiliserades till SS också var krigsförbrytare? Eh ja, det är nog inte osannolikt faktiskt. SS skulle dessutom vara nazismens stolta elittrupp, och hade inte som koncept att tvångsinkalla motvilliga rekryter. Det gjordes lite mot slutet, när manskapsresurserna började sina i tredje riket, men SS utgjordes företrädesvis av nazistiska mördare. Så förmodligen.

Det kan inte beläggas precis vad Waldheim gjorde under kriget, och om han gjorde sig direkt skyldig till krigsförbrytelser – men det står helt klart att han ljög om sitt förflutna och var betydligt mer insyltad än han ville låtsas om. Och som sagt hade han gått med i den nazistiska studentföreningen. I intervjuer var han också väldigt noga med att påpeka att tyska soldater minsann också strök med i kriget. Ja, många dog, det var fruktansvärt, men varför pratar ingen om alla de tyska soldaterna som stupade? kunde han säga. Vi som aldrig har varit nazistiska medlöpare – eller värre – skulle kanske svara: ja, men det var ändå den tyska armén som invaderade och ockuperade, och i samtliga länder de gick in dödade de betydligt fler än de förluster de själva led. Dessutom var det liksom den tyska krigsmakten som började. Men Waldheim var av en annan sort.

Jag ogillar egentligen att spoila filmer, och för den som inte vet hur det gick kan utgången av valet, som presenteras först i slutet av filmen, vara ganska spännande, men samtidigt, med tanke på att de flesta av er antagligen aldrig kommer att se filmen, och att det tillhör de senaste årtiondenas historia: Kurt Waldheim vann, och blev president. Dock blev Österrike ganska utfryst internationellt, och den gamla underhuggaren till en av utrotningens generaler var inte välkommen i de finare rummen. Kunde han gott ha.
Det är en synnerligen intressant historia, väl berättad, och filmklippen från presidentvalrörelsen 1986 ger en extra dimension. En riktigt bra dokumentär således – en av flera som var mera förtjänta av att vinna Stockholms filmfestivals dokumentärfilmspris än Putin’s witness.

A Vigilante (USA. Regi: Sarah Daggar-Nickson)
Filmen inleds med att Sadie (Olivia Wilde) kommer hem till ett välbärgat, hustrumisshandlande as och förklarar att han måste 1. Skriva över huset på hustrun, 2. Föra över 75 % av sitt bankkonto till ett nytt konto som hustrun innehar och 3. dra därifrån och aldrig komma tillbaka. Som väntat går han inte igång riktigt på idén, men Sadie tillgriper icke-verbala övertalningsknep som får honom på andra tankar. Därmed var min uppfattning om filmen klar: det var nog den jag gillade mest på festivalen. Skulle kanske inte säga bästa, men ändå en personlig favorit.

Sadie åker och reder ut liknande situationer till det bästa. Det tar ett tag innan vi får veta mer om henne, men vi kan se hennes ärr, och att hon ibland drabbas av ångestattacker när hon är ensam. Filmen saknar inte brister – men det ska nämnas att budgeten uppenbarligen inte var så stor – men dem störde mig inte speciellt mycket. Faktum är att det finns rätt många filmer där jag bara önskar att någon som Sadie ska dyka upp.

Freedom Fields
Ett damlandslag i fotboll bildas i Libyen. Tidigare hade kvinnor och flickor inte fått spela, men hindren är fortfarande många – företrädesvis förstås män som inte tycker att kvinnor ska hålla på med sådant. Filmen påminner på så sätt om Afghan cycles (se ovan). En skillnad i situationen för de respektive lagen är att tränarna/ledarna för de afghanska kvinnolagen var ett genuint stöd, här verkar det vara lite si och så med det. Intressant och gripande.

I See Red People (Frankrike. Regi: Bojina Panayotova)
Bojina Panayotova var åtta år när Berlinmuren och östblocket föll, och hon flyttade med sina föräldrar till Paris. Drygt 20 år senare återvände hon till Bulgarien, för att söka svar på sin familjs förhållande till den gamla regimen. Hon hade aldrig hört någon av dem tala illa om den stalinistiska (inte hennes ordval) regimen, och flera, inklusive hennes far, hade varit partimedlemmar. Två släktingar, inklusive hennes farfar, hade haft tillstånd att göra utlandsresor. P.g.a. deras jobb hade hon hört. Men hur låg det till?

Hon behöver sina föräldrars hjälp, både för svar, och för att få ut papper om exempelvis farfar. De är båda hjälpsamma, till en början. Snart uppstår dock konflikter, kring vilken information hon vill få fram, och, ännu mer, visa i sin film. Detta leder till ganska stora konflikter. Det är egentligen detta som alltmer blir temat i dokumentären. Vi får egentligen ganska lite insikter i Bulgarien. Den mest intressanta insikten där levereras av hennes far, när han nämner en f.d. agent för hemliga polisen börjar jobba för maffian. Om man har en grupp människor som har som jobb att konspirera, konstaterar han, och som plötsligt står utan arbete, så är sådant att vänta .

Vi får också se demonstrationer i Sofia, riktade mot att flera gamla ”kommunistiska” makthavare fortfarande sitter kvar. Panayotova håller sig till en början på avstånd, då hon inte kan ställa upp på slagord om ”rött avskum” som ibland skanderas. Efter ett tag går hon dock med – ytterligare en källa till konflikt med sin far.
Intressant och sevärd dokumentär – egentligen mer på grund av filmmakarens konflikter än vad vi lär oss om Bulgariens historia.

Icebox (USA. Regi: Daniel Sawka)
Ett gäng – nu pratar vi alltså ett synnerligen våldsamt och kriminellt gäng – tvingar 12-åriga Oscar att gå med, utan minsta hänsyn till hans protester. För att rädda sonen skickar hans föräldrar honom med flyktingsmugglare för att ta sig från hemmet i Honduras till sin farbror som bor i USA. Han grips dock av gränspolisen och sätts i ett läger med andra som försökt passera gränsen. Nu inleds kampen för att få stanna. Gripande, och väldigt aktuellt.

Blindspotting (USA. Regi: Carlos López Estrada)
Vi får följa Collin de tre sista dagarna av hans villkorlig frigivning, när minsta snedsteg kan leda till att han åker in igen. Han försöker undvika problem, men det är inte så lätt då han inte undviker sin otroligt jobbiga kompis. Det fanns ganska mycket jag störde mig på. Jobbiga snubbar som skriker har man ju sett ganska mycket av genom åren, och det vore bra om filmmakare kunde tänka lite på att bara göra ytterligare sådana scener när de verkligen är berättigade. Samma sak med lite coolt filmade Tarantino-influenser, något som har tjatats ut till leda. De kan fortfarande göras bra, men ofta stör de mest. Vi fattar, många moderna regissörer har lärt sig avancerade tekniker, men det innebär inte att de hjälper till när man har en historia att berätta. För det visar sig att filmen faktiskt har en bra historia att berätta, om Collin, hans strävan efter att avtjäna sitt straff utan problem, om hans ex som han fortfarande är kär i, men som inte kan släppa det han gjorde, om vänskap och rasism. I slutändan gillade jag ändå filmen – efter att inledningsvis ha övervägt att gå över till en annan salong som drog igång en film en kvart senare – men López Estrada hade tjänat på att fokusera mer på det, och släppa sina anspråk på att samtidigt göra något coolt. Och hans kompis hade gärna fått vara lite mindre hysterisk, jobbig och dum i huvudet. Tänk på det i fortsättningen så kan kanske nästa film bli riktigt bra.

Pause (Cypern, Grekland. Regi: Tonia Mishiali)
Elpida är hemmafru och gift med en enormt tråkig man, som inte har mycket ett säga, och när han gör det är det mest för att klaga. Speciellt mycket intressant eller snällt verkar han inte ha att komma med. En snåljåp är han också, och säljer Elpidas bil, och hävdar att de inte har råd och att hon inte behöver någon. Att de inte skulle ha råd är en ren lögn. Elpida börjar allt mer fantisera om stå upp mot maken, och kanske rent av röja honom ur vägen, och det är inte utan att man kan ha viss förståelse för detta. I öppningsscenen är hon hos doktorn, som radade upp en lång rad symptom – varav vissa ganska allvarliga – som hon led av, och avslutade med att det är helt normalt med tanke på åldern, och ingenting att oroa sig för. Det blev ganska dråpligt, och jag trodde för ett ögonblick att det skulle bli en absurd och mörk komedi. Så blev det inte, filmen visade sig ha andra kvaliteter och är väl värd att se.

Styx (USA, Tyskland, Österrike, regi: Wolfgang Fischer)
Tysk läkare beger sig ensam ut på en synnerligen lång resa med segelbåt. Resan sker utan större dramatik, ett rejält oväder förvisso, men det var nog väntat. Men sedan ser hon en överfull båt med flyktingar utanför Senegals kust. Hon anropar kusträddningen, men börjar alltmer misstänka att de inte gör sig någon brådska. Ett passagerarfartyg i närheten vägrar ingripa. Själv är hon ensam och har bara en liten båt. Vad ska hon göra? Välspelad och väldigt stark film, en av de bästa jag såg på festivalen.

Putin’s Witness (Lettland, Schweiz, Tjeckien. Regi: Vitaly Mansky)
När Putin valdes till president första gången avstod han från att delta i debatter och tv-soffor. Istället gjordes en dokumentär av Vitaly Mansky, som på nära håll fick följa honom. Mansky har nu återvänt till det materialet för att ge en mer kritisk bild av Putin. Och visst är det intressant att se Putin och hans krets på nära håll. Inte minst Boris Jeltsin, som tydligen ansåg att han hade skapat Putin – han utnämnde ju den f.d. KGB-bossen till sin efterträdare när han avgick – och förväntade sig att få fortsätta att tillhöra den inre kretsen. Han tvingades vakna från den drömmen och inse att maktens korridorer numera var ett för honom avslutat kapitel när han misslyckades med att nå Putin på telefon efter valsegern, och Putin aldrig ringde upp.

Men även om filmen innehöll intressant material är det inte någon speciellt inträngande dokumentär. Den bygger på att vi känner till Putin, att vi redan ogillar Putin, och här får lite extramaterial att lägga till den uppfattningen. Jag menar inte att det är något fel med detta. Det är en sevärd och intressant dokumentär. Problemet är att Putin’s witness vann dokumentärfilmspriset som Stockholms filmfestival numera delar ut. Det finns flera filmer i dokumentärtävlingsklassen som är betydligt mera värda att vinna det priset, speciellt den helt lysande Minding the gap (se nedan). Att ha kunnat filma Putin på nära håll under ett för honom avgörande skede räcker inte för att komma upp i den klassen. Jag kan inte annat än att dra slutsatsen att juryn blev helt tagen av att det var just Putin de såg. – Titta, det är ju Putin! Putin det är en elak jävel! Titta vi får se honom när han stiger upp till maktens höjder! Vi fick se jättemycket Putin, det här måste ha varit en alldeles fantastisk dokumentär!! Visst, jag hatar också Putin, även om jag gör det mera på grund av hans bombningar av Syrien och stöd till Assads blodsdiktatur – något de flesta borgerliga Putinhatare verkar ta ganska lätt på – än för den påstådda faran att han ska invadera Baltikum och Gotland (Mansky verkar f.ö. mest sur för att Putin återtog den gamla Sovjethymnen som rysk nationalsång, i mitt tyckte inget av de större brotten.) Dock är jag inte av den uppfattningen att en dokumentär blir helt fantastisk bara för att man får följa honom på nära håll. Intressant och sevärd absolut – men förmodligen den film i dokumentärfilmstävlingskategorin som var minst värd att vinna.

Mansky har också tagit med klipp där han filmade sin familj, uppenbart stolt över att ha en filmkamera (de var nog inte så vanliga i Ryssland 1999). Det har sitt intresse, speciellt hans frus redan från början stora pessimism gällande Putin som ledare. Andra delar av det kan ifrågasättas. Andra dokumentärer på festivalen visade på dilemmat mellan att vara kompromisslös i sitt filmskapande och ta personliga hänsyn. Att Bojina Anayotova i I See Red People pressade sina föräldrar hårdare och filmade dem mer än de ville hade ett berättigande i det att det gjorde filmen bättre. De bröt kontakten för ett tag, så att kompromissa med dramatiken i dokumentären på grund av de personliga relationerna hade givetvis varit fullt förståeligt – men man kan åtminstone förstå hennes agerande som dokumentärfilmare. Scenen i Minding the gap där Bing Liu intervjuar sin mor om misshandeln han utsattes för inom hemmets väggar är smärtsam, och uppenbarligen, och förståeligt nog jobbig för henne. Man skulle kunna förstå om han inte hade gjort detta, men samtidigt tillför det uppenbarligen filmen något. Och inte minst gav det honom själv svar, och modern säger själv att hon förstår, och gärna ställer upp om det kan hjälpa honom att bearbeta det han har varit med om. Men en avvägning mellan personliga hänsyn och filmskapandet spelade rimligen in. Men vad skulle det tillföra att Vitaly Mansky filmar sin förmodligen inte ännu tonåriga dotter i badkaret, och trots hennes uttryckliga protester kommer in, filmar när hon gömmer sig under vattnet och står kvar tills hon sätter sig upp igen? Det enda det tillför är att vi lär oss att Vitaly Mansky är en jobbig gubbjävel som helt skiter i om hans dotter vill att han ska filma henne när hon badar (naken, som brukligt är i badkar).

Pig (Iran. Regi: Mani Maghigi)
Irans främsta regissörer mördas en efter en, deras huvuden hittas med ”gris” inristat i pannan. Huvudpersonen, en otroligt gnällig och självömkande gubbe, tar lite illa upp över att bli förbigången. Jag kan inte annat än att hålla med – inte för att jag har någon åsikt om huruvida han var den främsta fiktiva iranska regissören, utan för att han är så jobbig. Han ska väl vara en komisk och lite charmig karaktär, men jag tycker inte alls att det funkar. Då fick jag ändå ett gott första intryck av honom. Visserligen bara för att han i öppningsscenen har AC/DC-tisha, och visserligen varade det bara i någon sekund, men ändå. Nästa tisha han hade var Black Sabbath. Kunde han inte ha fått bli syntare? Efter det har han Gene Simmons från KISS. Ett steg i rätt riktning i alla fall. Filmen saknar inte poänger, men de är tyvärr överväger bristerna, där alltså den jobbiga gnällgubben är värst. Andra kanske tilltalas av hans ”charm”, men jag gjorde det inte, som ni kanske har märkt.

We the Animals (USA. Regi: Jeremiah Zagar)
Jonah lever med sina två äldre bröder samt föräldrar. Allt verkar ganska gemytligt till en början, men saker händer. Som att fadern misshandlar modern och lämnar hemmet, och modern sjunker ned i apati. Hon repar sig, och fadern återvänder, men den trygga stämningen återkommer inte riktigt. Jonahs äldre bröder börjar alltmer efterlikna sin far i sitt beteende, och han glider ifrån dem allt mer. Faktiskt riktig bra.


Firecrackers (Kanada. Regi: Jasmin Mozaffari)
Vännerna Lou och Chantal drömmer om att lämna sin lilla småstad, och har nu jobbat ihop tillräckligt med pengar för att dra till New York och försöka etablera sig där. En kompis ska bistå med bil. Allt är klart för avfärd, men ibland går saker inte som man vill, inte minst för att vissa är idioter. Stark och engagerande film, som vann Bronshästen för bästa film på festivalen, och Michaela Kurimsky fick priset för bästa kvinnliga skådespelare. Jag har inte sett merparten av filmerna i tävlingskategorin (enbart filmerna i den kategorin tävlar om Bronshästen) så jag ska inte uttala mig om det var rätt val, men ett bra och fullt rimligt val hursomhelst.

The Chambermaid (Mexiko. Regi: Lila Avilés)
Eve jobbar som städerska på ett lyxhotell. Hon går en kurs tillsammans med några jobbarkompisar, hoppas få ta över städningen av en attraktiv våning som blir ledig, och i allmänhet förbättra situationen för sig och sitt barn (som aldrig syns i filmen). Långsamt berättat, men välspelat och gripande.

Twin Flower (Italien. Regi: Laura Lucheti)
Basim är en illegal flykting från Elfenbenskusten, och Anna är också på flykt, men från en uppenbart störd man. Tempot är ganska långsamt, men det finns hela tiden en krypande skräck för att de ska bli hittade. Väldigt bra, en av festivalens bästa filmer.

En armé av älskande (Sverige. Regi: Ingrid Rydberg)
Homosexualitet var klassat som en sjukdom fram till 1979. Innan detta ändrades finansierade ändå Socialstyrelsen, som upprätthöll klassificeringen, tre filmer om homosexualitet, ur de homosexuellas eget perspektiv: Eva och Marie, Kvinnan i ditt liv är du och Bögjävlar. I En armé av älskande får vi träffa några av dem som var med och gjord filmerna. De berättar om den tiden, vi får även se gamla klipp från kampen för HBTQ-rättigheter och de första Pride-tågen. Kampen för grundläggande rättigheter är alltid angelägen, och dessutom har flera av de medverkande personligheter som gör sig bra på film, så den här kan absolut rekommenderas. Den har gått upp på bio i Sverige nu, men vi kan vara säkra på att den kommer att visas på SVT om inte alltför länge, och därefter ligga på SVTPlay, så den som är intresserad behöver inte gå miste om den.

En kniv i hjärtat (Frankrike, Mexiko, Schweiz, regi: Yann Gonzalez)
Anne (Vanessa Paradis) producerar B-bögporrfilmer, och försöker få tillbaka sitt ex, som klipper filmerna. Ett ännu större problem uppstår dock när någon börjar mörda hennes skådisar. Jag var inledningsvis inte så impad av filmen, men ju mer den absurda storyn bakom morden framträdde – samt när Anne började slå mynt av morden i sina filmer – desto bättre blev den, så sammantaget var den ändå gansk bra. Men om man inte vill se filmer som utspelar sig i porrfilmsmiljöer är det nog klokt att undvika den.


Minding the Gap (USA, regi: Bing Liu)
När filmen börjar får vi följa ett tajt kompisgäng som gillar att åka skateboard. En ganska trevlig dokumentär, tycker jag inledningsvis. Filmad av en som hänger med gänget och själv skejtar. Men saker utvecklas, som deras liv och relationer till varandra och till andra. Zack får barn, och han förklarar att detta tvingar honom att växa upp. Det kommer dock att visa sig att han är den som har svårast att växa upp av alla i hela filmen.

Vi får också veta mera om deras förflutna, det vill säga deras barndom, då de knappt har lämnat den när vi kommer in i handlingen. Alla de manliga huvudpersonerna fick stryk hemma. Vissa lite mindre, andra mer. Filmaren själv blev systematiskt misshandlad av ett sadistiskt svin till styvfar som även misshandlade modern. Kiere fick också han en del stryk, och bland det sista han sa till sin far var ”I hate you”. Något han ångrar, då fadern oväntat dog strax efter.

Den starkaste scenen – och då är konkurrensen ändå hård – var när Liu talade med sin mor om misshandeln både han och hon utsattes för, hur det kunde fortgå, och hur hon slutligen fick kraft att lämna svinen till man. Minding the Gap är faktiskt otroligt bra, det mest omskakande jag har sett på länge. Den är utan tvekan det bästa jag såg på festivalen, och det känns som ett direkt hån att dokumentärfilmspriset gick till Putin’s Witness. Jag är upprörd på riktigt, och hoppas att juryn inte får komma tillbaka nästa år. De kan väl förslagsvis sitta hela kvällarna och kolla på Putinklipp på Youtube om de nu är så jävla fascinerade av att kolla på honom. Det blir intressant att de vad Bing Liu gör härnäst. Hans debut var storslagen, och har fått en mängd utmärkelser på festivaler världen över (men inte i Stockholm, som sagt).

Burkinabe Rising: The Art of Resistance in Burkina Faso (Burkina Faso, USA, Bulgarien, regi: Iara Lee)
1987 mördades Burkina Fasos president Thomas Sankara av han ”vän” Blaise Compaoré som tog makten i en kupp. Ni som brukade gå på demonstrationer i Stockholm medan Kommunistiska förbundet (svensk del av Socialist Workers Party i USA, inte att förväxla med SWP i Storbritannien) och är intresserade av att kolla på bokbord har säkert sett boken Thomas Sankara speaks, som förmodligen (min uppskattning) var den bok som de oftast hade med sig. Och det är tydligt att Thomas Sankara var hjälten i den rörelse som slutligen bidrog till Compaorés fall 2014.
Dokumentären fokuserar dock på konstnärer och musiker som deltog i motståndskulturen i Burkina Faso. Jag tyckte egentligen bäst om bilderna från massdemonstrationerna och kravallerna och skulle gärna ha sett mera av det, men visst, kulturen är också intressant. ”Blaise är ebola”, skanderade några under en demonstration. När man börjar bli så impopulär att det nog dags att dra, vilket han ju gjorde.


The Dark (Österrike, regi: Justin P. Lange)
Mördare/kidnappare på rymmen får punktering och stannar till i Devil’s den, som det går hemska berättelser om. Han blir dock inte långlivad. Istället får vi följa upphovspersonen till ryktena om platsen. Det visar sig vara det mest intressanta filmmonster jag har sett på länge. Och det där med monster var visst inte oåterkalleligt. Jag gillade den här. Skrämselfaktorn var inte jättehög, men huvudkaraktären, Mina (Nadia Alexander) och hennes utveckling var så bra att eventuella brister i övrigt är snabbt glömda. Utan tvekan en värdig avslutning på festivalen.

Mina utmärkelser:
Bästa film: Minding the gap
Specialfavorit: A Vigilante
12 filmer till som får ett ytterligare omnämnande:
Twin flower
Styx
Fire crackers
Waldheim waltz
Afghan cycles
Fredom fields
Lemonade
Sibel
We the animals
The Dark
Monsters and men
Ice box

Intressant men inte värd dokumentärfilmspriset: Putin’s witness

Jens-Hugo Nyberg

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *