Kräv att S avvisar alla eftergifter åt C och L!

En ny storstrejk är bara en av åtgärderna vi skulle behöva

Fortfarande nästan fyra månader efter valet har ingen regering bildats. Att valresultatet blev splittrat utan självklara majoriteter var väntat, liksom att Moderaterna (M) och Kristdemokraterna (KD) är beredda att regera med stöd av Sverigedemokraterna (SD), att SD är villiga att stödja dem, och att Socialdemokraterna (S) och Miljöpartiet (MP) flitigt har uppvaktat Centerpartiet (C) och Liberalerna (L) för att dessa ska stödja dem, istället för sina forna allianspartners. Det lite oväntade har varit att L och C har varit så ståndaktiga, och vägrat att ge sitt stöd till en regering som är beroende av SD. Av dessa är det C som har avgörandet i sin hand. L är för litet för att skapa någon majoritet, men C kan skapa majoritetsstöd antingen för en regering under Kristersson, med SD-stöd, eller för en S-MP-regering, givet att Vänsterpartiets (V) Jonas Sjöstedt tydligt har förklarat att han tänker rösta för en regering under Löfven, oavsett.

Vad det skulle innebära om Löfven skulle regera på Annie Lööfs nåder är uppenbart, och i en debattartikel i DN 27 november klargjorde hon detta med all önskvärd tydlighet. Hennes krav för att stödja en S-ledd regering handlar, med hennes språkbruk, om: sänkta skatter på jobb och företag, liberalisera bostads- och arbetsmarknaden, säkra valfriheten inom välfärden och äganderättsreformer för landsbygden. Specifikt, skriver hon, kan det handla om kraftigt sänka marginalskatter, reformerade turordningsregler, en liberalare arbetsrätt och friare hyressättning. Om vi inte håller oss till Lööfs liberala omskrivningar handlar det alltså om ytterligare skattesänkningar som i första hand kommer höginkomsttagare och företag till del, kraftigt urholkad arbetsrätt, ett absolut nej till inskränkningar av vinster i välfärden, sänkta ingångslöner och marknadshyror. Hennes krav var helt enkelt att en Löfvenregering ska föra C-politik.

Inga eftergifter till C eller L!
Som väntat kunde Löfven inte acceptera den listan. Däremot var han tydligen beredd att göra eftergifter vad gäller såväl hyror som arbetsmarknadspolitik. Då C även efter detta valde att inte stödja en M-KD-regering kan de ju förväntas komma med en lite modifierad lista, med vissa saker strukna och andra nedtonade. Det kommer fortfarande betyda att binda upp sig vid en politik i hennes smak. Vi kan inte utesluta att S-ledningen kommer att acceptera en något nedtonad kravlista. Däremot borde det vara uppenbart för varje S-väljare som tar de gamla parollerna om solidaritet på allvar, varje LO- och TCO-medlem som är intresserade av att försvara sina intressen, för att inte tala om varje socialist hur de borde ställa sig. Vår uppmaning till dem är: kräv att S förkastar varje kravlista från C eller L!

Det kommer att invändas att detta är den enda möjligheten att undvika en SD-stödd M-KD-regering. Och det är förstås sant att i detta parlamentariska läge kan Löfven inte bilda någon regering utan Lööfs medgivande. Det kan bli nyval, men troligtvis kommer inte detta att ändra något i grunden. Det skulle inte krävas någon stor förändring för att allianspartierna skulle bli det största blocket, vilket skulle tillåta Björklunds och Lööfs samveten att regera med SD:s stöd. I opinionsmätningarna har det s.k. ”röd-gröna blocket” ökat, men det är knappast troligt att de skulle öka så mycket att de skulle kunna bilda en regering utan att få stöd från något ytterligare parti. Dessutom ser C ut att minska ordentligt, vilket sannolikt minskar Annie Lööfs sug efter ett nyval.

Vi kan dock inte betrakta en Kristersson-regering som det värsta som skulle kunna hända, till den grad att varje halmstrå som kan hindra detta ska gripas i ren desperation. En regering av M och KD, beroende av SD vore givetvis vidrig, och vi skulle ha all anledning att hata den. Mera avgörande är dock att arbetarklassen skapar möjligheter att slå tillbaka alla högerpolitik. Detta kan inte göras genom att knäfalla inför kravlistor från Annie Lööf. Att godta hennes krav vore att ytterligare avväpna arbetarrörelsen inför kommande attacker.

S borde inse att det inte är möjligt att bilda en regering som för en politik i arbetarnas intresse genom att förhandla om kravlistor med liberaler. Istället borde de förbereda sig på att gå i opposition, det vill säga en verklig opposition, som förkastar all högerpolitik.

Resultatet av detta kan mycket väl bli att Kristersson kan bilda den mest reaktionära regering det moderna Sverige har upplevt, med stöd av SD. Men denna utveckling kan inte slås tillbaka genom parlamentariska kompromisser och uppgörelser med partier som står för samma arbetarfientliga ekonomiska politik som Kristersson.

Skapa en radikal, kämpande arbetarrörelse!
Arbetarrörelsen måste istället skapa ett verkligt alternativ till all högerpolitik. Vi måste kräva en ordentligt upprustad välfärdssektor, bra bostäder till ett rimligt pris till alla, omsorg för alla fattiga, hemlösa och nya flyktingar, högre löner för i synnerhet låginkomsttagare och sex timmars arbetsdag. Inte minst måste vi kräva en massiv satsning på att ställa om ekonomin för att rädda klimatet. Detta kommer att kräva en massiv omfördelning av tillgångarna, allt det som arbetarklassen har skapat men som ligger i händerna på ett fåtal storföretag, banker och kapitalägare. Arbetarrörelsen måste resa kravet på återinförd och höjd förmögenhetsskatt, höjda bolags- och vinstskatter, upprensning i träsket av avdrag som överklassen kan göra och krafttag mot skattesmitarna.

Tills en radikaliserad arbetarrörelse kan regera behöver vi försvara oss mot alla angrepp från en högerregerings och arbetsköparnas sida. Det kan göras, om vi bara ser längre än till parlamentariska manövrar, och avvisar de byråkratiska argumenten om att vi inte får försvara oss mot en regering som är vald enligt de parlamentariska spelreglerna. Arbetsköparna för ständigt sin kamp, med sina metoder, utan att bry sig det minsta om vad ”folkviljan” kan tänkas säga. Om inte arbetarrörelsen också börjar föra sina kamp mot attacker på oss, även när de kommer från en aldrig så vald regering så kommer vi att fortsätta att pressas tillbaka, och arbetsköparna kommer att flytta fram sina positioner på vår bekostnad. Kapitalisterna har nedläggningar av företag och fabriker, valutaflykt, välavlönade lobbyister, massiva propagandakampanjer, och inte minst det stående löftet om välavlönade och behagliga jobb till alla politiker som för en politik i deras intresse. Dessa är vapen som de ständigt brukar för att vrida politiken i deras intresse. Vi har kampmetoder som strejker, inklusive politiska strejker, solidaritetsstrejker och generalstrejker, samt blockader och massmobiliseringar. Om vi är rädda för att använda dessa kommer vi aldrig att bryta högerpolitikens grepp.

Givetvis kommer inte den nuvarande S-ledningen att göra detta. Men det är så ett arbetarparti som faktiskt försvarade arbetarklassens intressen skulle agera. Alla medlemmar i S och alla fackföreningsanslutna som vill se en verklig arbetarpolitik borde kräva detta av sina organisationer, och att alla företrädare som inte är beredda till detta ska avsättas och bytas ut.

Vi har inga intressen av att sprida några illusioner om S, och vi hävdar inte att det går att göra partiet till ett kämpande arbetarparti igen. Men för alla radikala arbetare, alla som är innerligt trötta på alla former av marknadsvänlig högerpolitik och som fortfarande är med i eller stödjer partiet finns det inget annat alternativ. Annat än att bryta med partiet för att bygga ett parti som faktiskt är inriktat på klasskamp.

Inte heller V har tyvärr denna inriktning. Deras krav är mer radikala än S, men det är ståndpunkter som var självklara inom S för inte så många år sedan. V är numera också helt parlamentariskt inriktade, och deras strategi har under hela 2000-talet varit helt fokuserad på att bli accepterade av S-ledningen och insläppta i en regering för att där vrida politiken vänsterut. Ett problem med detta är att även V vrids åt höger. Jonas Sjöstedt har dessutom varit tydlig med att de kommer att rösta för en Löfven-regering, även om den skulle innehålla C och L. Han har förkastade omedelbart Lööfs kravlista, men det innebär inte att han inte kommer att vara beredd att svälja nedtonade krav från Lööf och Björklund.

Alla V:s radikala medlemmar, alla som verkligen vill se ett stopp för all marknadsvänlig politik måste kräva av sitt parti att de helt avvisar krav från C och L, liksom varje regering som innehåller dessa fackföreningsfientliga, nyliberala nedskärningspartier. Samarbete med dem är en säker väg för S-ledningen att gå ytterligare högerut. Och de borde inte stanna där, utan även kräva att V:s företrädare ställer verkliga krav på S, exempelvis att de avvisar alla inskränkningar av strejkrätten och sätter stopp för vinsterna i välfärden, om de ska få fortsatt parlamentariskt stöd. Detta kommer att avvisas som ”oansvarigt” från flera håll. Men om V i längden ska kunna spela någon positiv roll måste de bli ett verkligt kämpande alternativ, inte ett parti som pratar vänster men i slutändan ändå alltid röstar på det S-ledningen gör. I annat fall kommer V bara att vara en vänsterflank som, genom att vägra mobilisera till någon verklig kamp mot den, bara täcker S vidare vandring högerut.

Bygg en enhetsfront baserad på kamp, inte eftergifter!
Alla som är trötta på all högerpolitik, alla som vill se en politik i arbetarklassens och inte de rikas intresse borde organisera en kampinriktad gräsrotsrörelse med målet att avsätta alla kompromissande byråkrater och ersätta dem med stridbara företrädare, beredda att ta kampen för sina medlemmars intressen, och som i sin tur kan ersättas när de inte längre kan uppfylla detta. En enhetsfront måste byggas mellan radikala medlemmar i fackföreningarna S, V liksom vänstern utanför V för att återskapa en radikal och kämpande arbetarrörelse som är beredd att slå tillbaka varje angrepp på arbetarklassen – oavsett om de kommer från de SD-fientliga borgarna C och L, de allt SD-vänligare M och KD, eller SD självt. En nödvändig del i detta är att kräva av samtliga valda företrädare att de hjälper till att organisera denna kamp. De som inte gör det, de som föredrar att hålla tillbaka kampen för att själva förhandla om eftergifter – samt att slå vakt om sina egna höga löner – är uppenbarligen olämpliga som företrädare och måste bytas ut. Vi har inga illusioner om att ledningarna för varken S eller V eller något av fackförbunden är beredda att ta denna strid, men så länge de sitter på sina positioner måste de få känna kravet att organisera den nödvändiga försvarskampen – det enda alternativet till detta är att de lämnar sina poster.

Givetvis kan vi inte heller ha några förhoppningar om att MP kan förmås slå in på den vägen. MP har alltid varit ett småborgerligt parti, har aldrig tillhört arbetarrörelsen och har alltid varit politiskt opålitliga, vilket de har visat tydligare än någonsin genom att efter valet stödja ett alliansstyre i Stockholms kommun. MP representerar inte någon beslutsam del av borgerligheten, och utgör därför inte ett lika akut hot som C och L, men arbetarrörelsen kan inte bygga sitt motstånd mot all högerpolitik på parlamentariska uppgörelser på dem. Efter deras stöd till Stockholmsalliansens vidare utförsäljning av allmännyttan får vi hoppas att tiden när MP fick stödröster från vänster är förbi, och att denna källa till politisk förvirring snart försvinner.

Arbetarmakt hävdar att för att verkligen organisera ett försvar mot högern och arbetsköparnas attacker, och skapa en politik i arbetarklassens, välfärdens och alla förtrycktas intresse måste vi skapa ett nytt kämpande, revolutionärt arbetarparti. Det måste ställa målet att inte bara byta regering och ändra politiken, utan att avskaffa hela det kapitalistiska systemet som bygger på ett fåtals privata vinstintresse, och ersätta det med ett gemensamt ägt socialistiskt system som planeras utifrån människors behov. Detta kommer oundvikligen att innebära en kollision med den borgerliga staten, och kapitalismens alla försvarare – en kollision där vi måste vara organiserade och beredda att bryta den lilla rika minoritetens grepp om ekonomin.

Vi kräver dock inte att alla accepterar samtliga våra ståndpunkter, utan är beredda att samarbeta med alla som vill slå tillbaka hotet från höger, såväl från SD och M som från C och L. Ett första steg måste vara att avvisa all regeringssamverkan med och alla eftergifter med partier med en tydlig arbetarfientlig politik, som C och L.

Jens-Hugo Nyberg

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *