Inget stöd till en regering i C:s och L:s ledband!

Strejkmöte i Malmö under storstrejken 1909. Nu liksom då är det en mobiliserad, aktiv arbetarklass vi behöver för att slå tillbaka högerpolitiken, inte byråkratiska manövrar med borgare

Efter över fyra månader av förhandlingar tillträdde som bekant åter en regering av Socialdemokraterna (S) och Miljöpartiet (MP), med Stefan Löfven som statsminister. Det nya den här gången är att den är beroende av stöd från Centerpartiet (C) och Liberalerna (L) – vilket innebär hårda politiska krav från dessa liberala högerpartier.

Löfvens regeringsförklaring talade långt ifrån klarspråk. Mest var det snömos om att välfärden ska förbättras, fler ska få jobb, klimatet räddas och att alla ska få det bättre. Anpassningen högerut var nedtonad, men vi kunde höra att värnskatten – som bara drabbar dem med en inkomst över 57 000 i månaden – ska tas bort, RUT-avdraget stärkas, steg tas mot marknadshyror i form av fri prissättning för nybyggnation och att lägenheternas kvalitet och läge får större genomslag i hyressättningen (något som knappast kommer att innebära sänkningar för mindre attraktiva områden och lägenheter, utan enbart höjningar), sänkning av arbetsgivaravgifterna samt möjlighet för fler undantag från turordningsreglerna vid uppsägningar. Till detta ska givetvis läggas vad vi vet om C:s och L:s kravlistor.

Vissa optimistiska, eller snarare okritiska röster, inom S hävdar att uppgörelsen faktiskt inte binder regeringen vid så mycket, utan att det konkret mest rör sig om att tillsätta utredningar som inte behöver resultera i så mycket. Det minsta vi kan konstatera är att regeringen inte kan få igenom någonting utan stöd från C och L, och vi vet vilken arbetarfientlig politik dessa vill genomföra. Att vinsterna i välfärden skulle inskränkas är exempelvis helt uteslutet. Det finns dessutom knappast någon anledning att tro att ingenting av den högerpolitik som Löfven har utlovat kommer att genomföras. Löfvens nya S-MP-regering kommer att vara fjättrad vid en ännu mera marknadsvänlig och högerinriktad politik än under förra mandatperioden, oavsett hur fagert Löfven kan tala, och det finns ingen anledning att ge den något stöd.

Det är förvisso sant att ingen socialdemokratisk regering på länge har fört någon politik i arbetarklassens intresse – trots vissa mindre reformer har samhället fortsatt att anpassas efter storföretagens behov. Arbetarmakt anser att den socialdemokratiska ledningen i omkring 100 år har fört en i grunden borgerlig politik, det vill säga att när det kommer till kritan har de inte utmanat, utan slagit vakt om kapitalismen och deras vinster, och låtit arbetarklassen betala för kriserna. Under de senaste årtiondena har de dessutom gått betydligt till höger, och ofta gått i spetsen för nedskärningar och privatiseringar. Samtidigt behåller partiet sin bas i arbetarklassen, även om den har försvagats betydligt. Vi har inte stött S på någon politisk grund, däremot har vi sagt att en S-regering skapar de bästa förutsättningarna för att utmana de högerreformistiska byråkraternas grepp om arbetarrörelsen. Med S i regeringen är det möjligt för arbetarrörelsens gräsrötter att organisera sig för att ställa krav på en politik i arbetarnas intresse. Med byråkraternas grepp över arbetarrörelsens organisationer är detta ingen lätt uppgift, men det finns ändå större möjligheter än när regeringen utgörs av de öppet borgerliga partierna. En första förutsättning för att S ska kunna ställas till svars av gräsrötter som är trötta på den ständiga högervridningen är dock att S-ledningen pressas till att bryta sin uppgörelse med C och L.

Det enda verkliga alternativet till den nuvarande regeringen, invänds det, är en regering av Moderaterna (M) och Kristdemokraterna (KD), stödd på Sverigedemokraterna (SD). Och att fälla den nuvarande regeringen skulle utan tvekan kunna få den följden. En möjlighet vore förstås nyval, men det är i nuläget inte troligt att det skulle leda till en S-regering som inte är beroende av C eller L. I vilket fall är en M-KD-regering en uppenbar möjlighet.

Vi kan dock inte betrakta en Kristersson-regering som det värsta som skulle kunna hända, till den grad att varje halmstrå som kan hindra detta ska gripas i ren desperation. En regering av M och KD, beroende av SD vore givetvis vidrig, och vi skulle ha all anledning att hata den. Mera avgörande är dock att arbetarklassen skapar möjligheter att slå tillbaka all högerpolitik. Detta kan inte göras genom att fortsätta att knäfalla inför kravlistor från Annie Lööf. Att fortsätta att anpassa sig efter hennes krav är att ytterligare avväpna arbetarrörelsen inför kommande attacker.

Alla radikala socialdemokrater borde inse att det inte är möjligt att bilda en regering som för en politik i arbetarnas intresse genom att godta kravlistor från liberaler. Istället borde de förbereda sig på att gå i opposition, det vill säga en verklig opposition, som förkastar all högerpolitik. Resultatet av detta kan mycket väl bli att Kristersson kan bilda den mest reaktionära regering det moderna Sverige har upplevt, med stöd av SD. Men denna utveckling kan inte slås tillbaka genom parlamentariska kompromisser och uppgörelser med partier som står för samma arbetarfientliga ekonomiska politik som Kristersson.

Skapa en radikal, kämpande arbetarrörelse!
Arbetarrörelsen måste istället skapa ett verkligt alternativ till all högerpolitik. Vi måste kräva en ordentligt upprustad välfärdssektor, bra bostäder till ett rimligt pris till alla, omsorg för alla fattiga, hemlösa och nya flyktingar, högre löner för i synnerhet låginkomsttagare, återförstatliganden och sex timmars arbetsdag. Inte minst måste vi kräva en massiv satsning på att ställa om ekonomin för att rädda klimatet. Detta kommer att kräva en enorm omfördelning av tillgångarna, allt det som arbetarklassen har skapat men som ligger i händerna på ett fåtal storföretag, banker och kapitalägare. Arbetarrörelsen måste resa kravet på återinförd och höjd förmögenhetsskatt, höjda bolags- och vinstskatter, upprensning i träsket av avdrag som överklassen kan göra och krafttag mot skattesmitarna.

Tills en radikaliserad arbetarrörelse kan regera behöver vi försvara oss mot alla angrepp från en högerregerings och arbetsköparnas sida. Det kan göras, om vi bara ser längre än till parlamentariska manövrar, och avvisar de byråkratiska argumenten om att vi inte får försvara oss mot en regering som är vald enligt de parlamentariska spelreglerna. Arbetsköparna för ständigt sin kamp, med sina metoder, utan att bry sig det minsta om vad ”folkviljan” kan tänkas säga. Om inte arbetarrörelsen också börjar föra sina kamp mot attacker på oss, även när de kommer från en aldrig så vald regering så kommer vi att fortsätta att pressas tillbaka, och arbetsköparna kommer att flytta fram sina positioner på vår bekostnad. Kapitalisterna har nedläggningar av företag och fabriker, valutaflykt, välavlönade lobbyister, massiva propagandakampanjer, och inte minst det stående löftet om välavlönade och behagliga jobb till alla politiker som för en politik i deras intresse. Dessa är vapen som de ständigt brukar för att vrida politiken i deras intresse. Vi har kampmetoder som strejker, inklusive politiska strejker, solidaritetsstrejker och generalstrejker, samt blockader och massmobiliseringar. Om vi är rädda för att använda dessa kommer vi aldrig att bryta högerpolitikens grepp.

Givetvis kommer inte den nuvarande S-ledningen att göra detta. Men det är så ett arbetarparti som faktiskt försvarade arbetarklassens intressen skulle agera. Alla medlemmar i S och alla fackföreningsanslutna som vill se en verklig arbetarpolitik borde kräva detta av sina organisationer, och att alla företrädare som inte är beredda till detta ska avsättas och bytas ut.

Vi har inga intressen av att sprida några illusioner om S, och vi hävdar inte att det går att göra partiet till ett kämpande arbetarparti igen. Men för alla radikala arbetare, alla som är innerligt trötta på alla former av marknadsvänlig högerpolitik och som fortfarande är med i eller stödjer partiet finns det inget annat alternativ. Annat än att bryta med partiet för att bygga ett parti som faktiskt är inriktat på klasskamp.

Inte mycket till vänsteropposition från Sjöstedt
Tyvärr har inte heller V denna inriktning. Deras krav är mer radikala än S, men det är ståndpunkter som var självklara inom S för inte så många år sedan. V är numera också helt parlamentariskt inriktade, och deras strategi har under hela 2000-talet varit helt fokuserad på att bli accepterade av S-ledningen och insläppta i en regering för att där vrida politiken vänsterut. Ett problem med detta är att även V vrids åt höger. Ett tydligt uttryck för detta är hur Jonas Sjöstedt till stor del faktiskt identifierade sig med den politik som den förra S-MP-regeringen förde. I hans första maj-tal i Stockholm 2018 talade han sig varm för hur bra allting gick, främst tack vare de reformer, som gratis tandvård upp till 23 år, gratis mediciner till barn och tio miljarder extra till kommunerna, som V helt gjorde anspråk på att ha drivit igenom. Utan tvekan bra reformer, men i förhållande till allt som har avreglerats och sålts ut till vrakpriser, de hundratals miljarder som har omfördelats från den offentliga sektorn och arbetarklassen till den rikaste delen av befolkningen, de kraftigt ökade klyftorna och den tilltagande utslagningen under de senaste decennierna har dessa reformer en ganska begränsad betydelse. Att på grund av dem hävda att allting går så bra är att ge prov på stor förmåga till önsketänkande, men ger inget förtroende om att han någonsin skulle kunna mobilisera något verkligt hot från vänster mot S-ledningens högervridning.

Sjöstedt hade verkligen chansen att föra fram en skarp vänsterkritik i samband med regeringsbildningen. Under sin presskonferens där han skulle förklara V:s inställning till den föreslagna regeringen hade han nationens ögon på sig. Han kunde ha valt att gå på offensiven och sagt exempelvis att V kräver stopp för vinster i välfärden, återinförd förmögenhetsskatt, återförstatligande av Apoteken samt ingen som helst inskränkning av strejkrätten, och uppmanat alla LO- och TCO-fack att sluta upp bakom dessa krav. Av detta sågs dock inget spår. Istället var han betydligt mera timid, och verkade nästan be om ursäkt för att han tänkte rösta emot regeringen – vilket V sen som bekant inte gjorde. Sjöstedt nöjde sig med muntliga försäkringar från Löfven, och förklarade i en närmast triumfatorisk ton att V inte alls kommer att hållas borta från allt inflytande. En fingervisning om hur bra det gick med det fick vi under Löfvens regeringsförklaring. Sjöstedt hade med sin ton av triumf berättat att Löfven lovat att fri hyressättning vid nybyggnation inte kommer att genomföras. Och vad sa Löfven inför TV-kamerorna? Fri hyressättning vid nybyggnation. Om han hade velat förnedra Sjöstedt offentligt hade det väl varit ungefär så där han borde ha gått till väga.

Alla V:s radikala medlemmar, alla som verkligen vill se ett stopp för all marknadsvänlig politik måste kräva av sitt parti att de helt avvisar krav från C och L, liksom varje regering som innehåller dessa fackföreningsfientliga, nyliberala nedskärningspartier. Samarbete med dem är en säker väg för S-ledningen att gå ytterligare högerut. Och de borde inte stanna där, utan även kräva att V:s företrädare ställer verkliga krav på S, exempelvis att de avvisar alla inskränkningar av strejkrätten och sätter stopp för vinsterna i välfärden, om de ska få fortsatt parlamentariskt stöd. Detta kommer att avvisas som ”oansvarigt” från flera håll. Men om V i längden ska kunna spela någon positiv roll måste de bli ett verkligt kämpande alternativ, inte ett parti som pratar vänster men i slutändan ändå alltid röstar på det S-ledningen gör. I annat fall kommer V bara att vara en vänsterflank som, genom att vägra mobilisera till någon verklig kamp mot den, bara täcker S vidare vandring högerut.

SD kan inte slås tillbaka genom anpassning högerut
Ett ständigt mantra har varit att inte ge SD något inflytande – och den uppenbara självmotsättningen i att anpassa politiken för att inte ge SD något inflytande över politiken har allt som oftast ignorerats. Uppgörelsen mellan S, MP, C och L håller visserligen SD borta från direkta förhandlingar om regeringens politik, men den kommer inte att kunna stoppa SD:s ställning – snarare är uppgörelsen idealisk för SD:s möjligheter att fortsätta växa.

Jimmie Åkesson förvånade vissa genom hur tydlig han var på valkvällen med att SD föredrar en M-KD-regering under Ulf Kristersson. Målet var givetvis att etablera sig som ett pålitligt parti inför åtminstone de mer konservativa delarna av borgerligheten. Samtidigt är det svårt att undvika att det finns en motsättning mellan att vara ett villigt stödparti till M och KD och att fortsätta att populistiskt hävda att de är den enda verkliga oppositionen. Men med januariöverenskommelsen kan SD få både och – de förbereder marken inför kommande uppgörelser med M och KD, samtidigt som de inte behöver ta något ansvar för den förda politiken. Inte bara det: regeringens politik, som står i direkt motsättning till mycket av vad socialdemokratin alltid har förespråkat, rättfärdigas med direkt hänvisning till att vara emot SD. Det Löfven etablerade genom regeringsöverenskommelsen är att SD inte ska bekämpas med arbetarrörelsens traditionella ideal, utan med knäfall för C:s och L:s politik. SD har under de senaste åren fått ett stadigt ökande stöd inom arbetarklassen på S bekostnad. Det är väldigt verklighetsfrånvänt att tro att den trenden ska kunna brytas med försämrade turordningsregler, marknadshyror och sänkt skatt för de rika.

Bygg en enhetsfront baserad på kamp, inte eftergifter!
Alla som är trötta på all högerpolitik, alla som vill se en politik i arbetarklassens och inte de rikas intresse borde organisera en kampinriktad gräsrotsrörelse med målet att avsätta alla kompromissande byråkrater och ersätta dem med stridbara företrädare, beredda att ta kampen för sina medlemmars intressen, och som i sin tur kan ersättas när de inte längre kan uppfylla detta. En enhetsfront måste byggas mellan radikala medlemmar i fackföreningarna, S, V liksom vänstern utanför V för att återskapa en radikal och kämpande arbetarrörelse som är beredd att slå tillbaka varje angrepp på arbetarklassen – oavsett om de kommer från de SD-fientliga borgarna C och L, de allt SD-vänligare M och KD, eller SD självt. En nödvändig del i detta är att kräva av samtliga valda företrädare att de hjälper till att organisera denna kamp. De som inte gör det, de som föredrar att hålla tillbaka kampen för att själva förhandla om eftergifter – samt att slå vakt om sina egna höga löner – är uppenbarligen olämpliga som företrädare och måste bytas ut. Vi har inga illusioner om att ledningarna för varken S eller V eller något av fackförbunden är beredda att ta denna strid, men så länge de sitter på sina positioner måste de få känna kravet att organisera den nödvändiga försvarskampen – det enda alternativet till detta är att de lämnar sina poster.
Givetvis kan vi inte heller ha några förhoppningar om att MP kan förmås slå in på den vägen. MP har alltid varit ett småborgerligt parti, har aldrig tillhört arbetarrörelsen och har alltid varit politiskt opålitliga, vilket de har visat tydligare än någonsin genom att efter valet stödja ett alliansstyre i Stockholms kommun. MP representerar inte någon beslutsam del av borgerligheten, och utgör därför inte ett lika akut hot som C och L, men arbetarrörelsen kan inte bygga sitt motstånd mot all högerpolitik på parlamentariska uppgörelser på dem. Efter deras stöd till Stockholmsalliansens vidare utförsäljning av allmännyttan får vi hoppas att tiden när MP fick stödröster från vänster är förbi, och att denna källa till politisk förvirring snart försvinner.

Arbetarmakt hävdar att för att verkligen organisera ett försvar mot högern och arbetsköparnas attacker, och skapa en politik i arbetarklassens, välfärdens och alla förtrycktas intresse måste vi skapa ett nytt kämpande, revolutionärt arbetarparti. Det måste ställa målet att inte bara byta regering och ändra politiken, utan att avskaffa hela det kapitalistiska systemet som bygger på ett fåtals privata vinstintresse, och ersätta det med ett gemensamt ägt socialistiskt system som planeras utifrån människors behov. Detta kommer oundvikligen att innebära en kollision med den borgerliga staten, och kapitalismens alla försvarare – en kollision där vi måste vara organiserade och beredda att bryta den lilla rika minoritetens grepp om ekonomin.
Vi kräver dock inte att alla accepterar samtliga våra ståndpunkter, utan är beredda att samarbeta med alla som vill slå tillbaka hotet från höger, såväl från SD och M som från C och L. Ett första steg måste vara att avvisa all regeringssamverkan med och alla eftergifter till partier med en tydlig arbetarfientlig politik, som C och L.
Jens-Hugo Nyberg

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *