Therborns klassanalys


Sociologen Göran Therborn var under 1960- och 1970-talet en viktig företrädare för förnyelse av den svenska stalinismen. Han redigerade 1966 boken En ny vänster, en bok som spelade en viktig roll i den process som ledde fram till att C H Hermansson blev partiledare och partiets namn ändrades till Vänsterpartiet kommunisterna (VPK). Han var verksam kring tidskriften Zenit i Lund och spelade under en period en framträdande roll i partiets programarbete. Han genomförde också en klassanalys av det svenska samhället som blev den svenska vänsterns enda seriösa försök i genren.

Therborn har nu återvänt till Sverige efter en mycket framgångsrik karriär utomlands. Han är numera en välkänd sociolog och en flitig medarbetare i den nya vänsterns anrika tidskrift New Left Review. Det senaste året har han också spelat en framträdande roll i den fackliga tankesmedjan Katalys kampanj ”Klass i Sverige”. Ett antal rapporter har levererats och följts av välbesökta möten på ABF-huset i Stockholm. Delar av vänstern, särskilt den som inte längre är så ung, vaknade till liv och verkade se Katalys initiativ som en pånyttfödelse. Det är emellertid tveksamt hur mycket kampanjen lyckades påverka valets utgång.

Katalys kampanj har kulminerat med en ny bok av Therborn. Det är en uppdaterad klassanalys med titeln Kapitalet, överheten och alla vi andra (Arkiv förlag 2018), med underrubriken Klassamhället i Sverige – det rådande och det kommande. Boken är försedd med ett kort förord av Daniel Suhonen, chef för Katalys.

Therborns utgångspunkt är ett Sverige som han nu återvänt till och som kännetecknas av ”ett skärpt och brutaliserat klassamhälle”. Sedan 1980, som är det år han väljer som startpunkt, har klyftan mellan ”de superrika och de relativt fattiga” ökat i enorm omfattning. Det gäller även klyftan ”mellan trygga och otrygga arbets- och bostadsförhållanden”. Det som har hänt kallar han för en motreformation, alltså en liknelse med katolska kyrkans kamp mot Luthers och andras reformation av kristendomen. Begreppet beskriver väl det som hänt: socialdemokratins försök att reformera kapitalismen har stoppats och ska rullas tillbaka så långt det går.

Redan inledningsvis slår Therborn fast att Sverige idag bland Västeuropas länder har den största koncentrationen av förmögenheter i en liten grupps händer. Hans politiska uppfattning är att det svenska partisystemet omfattar fem partier som företräder kapitalet. Det måste underförstått innebära att S, V och MP inte gör det, men han har inga lovord till övers för dem heller. Therborns syn på framtiden är närmast dystopisk. Det vi står inför är – om motreformationen inte drivs tillbaka – ”en digitaliserad variant av 1860-talets ståndssamhälle”.

Therborn är sociolog och en tillförlitlig tolkare av statistik. De siffror han presenterar är uppseendeväckande. Det räcker med några exempel för att inskärpa vad som hänt: enligt 2017 års deklaration hade Sverige 187 miljardärer, tillsammans ägde de 2 147 miljarder kronor (exklusive tillgångar utomlands, lagliga eller olagliga). Det motsvarar 48 procent av BNP. När Hermansson kartlade den svenska kapitalismen på 1960-talet ägde de femton rikaste familjerna (inklusive deras stiftelser) motsvarande 1,77 procent av BNP. En häpnadsväckande förändring!

Den motreformation som Therborn menar inleddes omkring 1980 analyserar han på tre plan. Det första är ”en historisk ekonomisk-social omvälvning”. Det innefattar slutet för ”det utvecklade industrikapitalistiska” samhället. Avindustrialiseringen påbörjades redan under 1960-talet. Istället uppstod en finanskapitalism som kompletterades med en elektronisk revolution av tekniken. Det andra planet består av den politiska roll som socialdemokratin spelade för att öppna slussarna för finanskapitalet. Ett tredje plan utgörs av ”ett ideologiskt hegemoniskifte”. Staten övergick till att bedriva propaganda för ”ett borgerligt klassmedvetande”. Jämlikhet ersattes av propaganda för entreprenörskap.

Motreformationen genomfördes i enlighet med svensk tradition: ”väl kontrollerad uppifrån och genomförd gradvis i laga ordning genom diskreta förhandlingar mellan ett litet fåtal”. Processen slutade med, och det är också en drabbande beskrivning av socialdemokratins ledare: ”förlorarnas ledande representanter röstade för sin egen undergång mot löfte om att ostörda få se på och om de så ville rent av delta i vinnarnas spel”.

En hel del av förändringarna under 1970-talet, som blev reformernas höjdpunkt, drevs fram under tryck underifrån. Socialdemokratin fick se sig tvingad att tala om den politiska demokratins otillräcklighet. LO och en del s-ledare började propagera för att den måste kompletteras med ekonomisk och social demokrati. Nu blev det bara ett förslag om löntagarfonder som väckte en borgerlig ilska som inte skådats på länge och i sin slutliga form blev fonderna tandlösa. De återspeglar ändå hur starkt trycket var underifrån.

Det som Therborn, helt riktigt, pekar på som förutsättningen för motreformationens framgångar är det faktum att de som stod för en begränsad radikalism under 1970-talet inte i någon större utsträckning försvarade det som hade uppnåtts.
En av motreformationens mest framgångsrika delar har varit privatiseringen av bostäder. Det har förvandlat svenskarna till världens mest skuldsatta efter japanerna. I princip ägs många bostäder av bankerna, vilka också förvandlats till den svenska kapitalismens verkliga kassakor. Finanskapitalismens spekulationsekonomi med dess återkommande kriser har, enligt riksbankens beräkning, kostat varje svensk 100 000 kronor i förlorad inkomst.

Den nyliberalism som också erövrat Sverige har lett till att det gamla slagordet om att det måste löna sig att arbeta omvandlats till sin motsats: det måste löna sig att inte arbeta. Åtminstone om man är direktör eller chef på hög nivå. Då kan man räkna med ”fallskärmar” och generösa pensioner långt över inkomstnivåerna för de flesta. På det ideologiska planet infördes entreprenören som samhällets nya hjälte. Det gick så långt att det från borgerligt håll föreslogs att entreprenörskap skulle bli skolämne från tidig ålder. Det talas också då och då från pedagogiskt håll om ”entreprenöriellt lärande”.

År 2017 hade 60 procent av svenskarna ingen nettoförmögenhet alls. Istället hade de mer skulder än tillgångar. En annan mätare på motreformationen är jämförelsen med början av 1960-talet när landets fem rikaste familjer tillsammans ägde lika mycket som 1,17 procent av BNP. År 2016 ägde de fem rikaste miljardärerna lika mycket som 23,2 procent av BNP. Det som motsvarar halva BNP ägs av 187 miljardärer. Therborn menar att det är en exceptionell utveckling. Inte sedan 1810, när industrialiseringen hade inletts i blygsam skala, har privata förmögenheter varit så stora i förhållande till nationalinkomsten.

Fördelningen av disponibla inkomster har halkat tillbaka till nivån i början av 1940-talet. Under 35 år, 1981 till 2016, har den rikaste rikaste procenten i Sverige mer än tredubblat sin andel (från 2,5 till 9,0 procent). De rikaste 10 procenten har ökat sin andel från 17,5 till 26,1 procent. Den starkaste effekten på inkomstklyftorna har kapitalinkomster, som numera beskattas lägre än inkomst av arbete. Therborn slår fast att i mitten av 1990-talet hade hela den utjämning som ägde rum efter andra världskriget utplånats.

Therborn lägger fram det ena hårresande förhållandet efter det andra. Läsaren kan lätt gripas av förtvivlan, men mot slutet ljusnar det. Han hävdar att arbetarklassen fortfarande i huvudsak är organiserad och inte besegrad, även om bara en åttondel av befolkningen är sysselsatt i industrin. Därtill kommer de ”humanistiska professionerna”, dvs. lärare, läkare och sjuksköterskor, som han ser som kapitalets nya motståndare.

Industriepokens klasskompromiss undantog undervisning, sjukvård och förvaltning från kapitalistisk exploatering. Den tiden är nu förbi och Therborn ser ”kapitalet mot professionerna” som ”en av framtidens avgörande valplatser”. Allt ska nu utsättas för New Public Management och det återstår bara några fredade områden som har med den borgerliga statens våldsmonopol att göra. Väktare är en privat bransch och vem vet när det föreslås att både polisen och armén ska privatiseras.

Boken är definitivt läsvärd. Den ger en bra – och förfärande – bild av vad som numera kännetecknar det svenska samhället. Politiska slutsatser får läsaren söka på annat håll.

POM

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *