50 år sedan Stonewall – kravallerna som som startade Pride

På lördag 3 augusti kommer den årliga Prideparaden att gå i Stockholm som Prideveckans höjdpunkt. Arrangörerna gör sedan åtskilliga år sitt bästa för att hela evenemanget ska vara så avpolitiserat som möjligt. Hela det politiska etablissemanget – med undantag för SD, som dock numera försöker framstå som HBTQ-vänligt, medan flera av deras företrädare talar ett helt annat språk – kommer att delta, liksom försvarsmakten och polisen. Detta trots att Pride föddes för 50 år sedan som en våldsam, flera nätter lång kravall mot polistrakasserier.

1969 var HBTQ-personer en väldigt utsatt grupp, inte bara av hätska och våldsamma homo- och transfober och konservativa och reaktionärer av alla slag, utan även av staten. Även i Sverige klassades homosexualitet som en psykisk sjukdom. I New York, där Priderörelsen startades, låg det dock på en annan nivå. Att dansa eller hålla handen med någon av samma kön var förbjudet, för att inte tala om att kyssas Som en del av ett maskeringsförbud var det förbjudet att klä sig som det motsatta könet, och man måste ha minst tre klädesplagg som sitt riktiga kön – allt enligt statens konservativa uppfattningar, som inte erkände transpersoners rättigheter. Polisen hade därför rätt att kontrollera folks könsorgan för att se till att de inte bröt mot detta. Trakasserierna byggde därför inte bara på svinaktiga snutar, utan var stadgat i lagen. Därtill kom givetvis att många snutar faktiskt var svinaktiga – direkt uppmuntrade både av lagarna och rådande konventioner i samhället – och fann ett nöje i att trakassera. Inte minst lesbiska utsattes för sexuella trakasserier och övergrepp.

Eftersom de inte var välkomna på så många andra ställen var öppna HBTQ-personer mestadels hänvisade till vissa maffiaägda inrättningar. Förutom att dessa tog överpriser och var undermåliga på andra sätt fanns det två anledningar för polisen att göra razzior: både för att trakassera HBTQ-personer och för att slå mot maffian. Och även om polisen kunde ha anledningar att göra razzior mot maffian som inte handlade om HBTQ-personer så drabbades dessa ändå alltid när polisen kom dit. En sådan kväll var fredagen 27 juni 1969, som efter midnatt i vanlig ordning övergick i 28 juni, på Stonewall Inn på Christopher street.

Kravaller mot polistrakasserier
I övrigt gick dock inte razzian som vanligt. Annars var dessa razzior för det mesta lätta för polisen. Ingen av de närvarande ville ha mer problem med polisen än vanligt, och gjorde som de blev tillsagda, om än med ständigt växande frustration. Den här gången omkring 01.20 28 juni på Stonewall Inn, fick de nog. En grupp transkvinnor och dragqueens vägrade att samarbeta i polisens förnedrande könskontroller och käftade emot, andra vägrade att visa leg. Polisen beslöt att gripa dem allihop. Några maffiatyper blev också gripna – vanligtvis blev de tipsade i förväg av någon korrupt polis, men inte den här gången – men de är inte viktiga för vad som hände härnäst.

Samtidigt hade ryktet börjat spridas: det händer saker på Stonewall Inn, kom dit! När polisen skulle tvinga in den motsträviga gruppen i sina bilar stod det därför en folkmassa utanför och bevittnade polisbrutaliteten. Någon av de gripna slog till en polis, och fick rejält med stryk. En kvinna – det verkar inte finnas någon enighet om hennes identitet – lyckades ta sig ur polisbilen, men blev med hårda nypor inslängd igen. Hon vände sig till folkmassan, varav många hade uthärdat polisbrutalitet i årtal och skrek: ”Why don’t you guys do something?”. Det blev signalen.

Poliserna upptäckte snabbt att deras plan hade slagit slint fullständigt. Istället för att återigen visa att det var de som bestämde fann de sig själva vara i underläge, när stenar, soptunnor och annat, inklusive brinnande föremål, kastades mot dem av den upprepade folkmassan som för en gångs skull inte var de som utsattes för polisernas godtycke. Konstaplarna tvingades raskt retirera in på Stonewall Inn för att ta betäckning och kalla på hjälp.

Kravallpolisen, New York-polisens Tactical Patrol Force kom. De kunde undsätta sina tilltufsade kolleger på Stonewall Inn, men att få kontroll över gatorna var svårare. Den arga folkmassan var beslutsam och tänkte inte låta sig skingras. När kravallpolisen gick till angrepp splittrades de för att strax därefter återsamlas en bit bort. Större delen av Manhattan har raka och breda gator, väl anpassade för ordningsmaktens behov. Greenwich Village, där Stonewall Inn låg, däremot har smalare gator och mindre gränder som lämpar sig för den gerillataktik som nu kom att utövas. Framemot 4 på morgonen hade det lugnat ned sig. För just den natten, som ändå nästan var slut.

Frustrationen och ilskan över åratal av trakasserier och förnedring var däremot inte slut. Nästa kväll drog det igång igen. HBTQ-massan, och andra som ville ta upp kampen mot polisen ville visa att det var deras område. ”Gay Power” och andra slagord som ekat på gatorna natten innan hade målats på väggar. Både polisen och demonstranterna var mer förberedda denna gång, åter pågick kampen om gatorna till omkring 4 på morgonen.

De närmaste kvällarna var lugnare. På onsdagen skrev dock The Village Voice om händelserna, i nedlåtande termer. Ilskan som detta skapade var en av anledningarna till att den natten såg nya bataljer. Det blev den sista natten av kravaller, men detta innebar inte att allt återgick till det gamla. De som hade deltagit, och upplevt att det är möjligt att göra motstånd tänkte inte finna sig i diskrimineringen och trakasserierna. Frigörelsen började diskuteras öppet, nya organisationer, som den radikala Gay Liberation Front skapades, den nya tidningen Gay började utkomma.

Prideparaderna – en direkt följd av Stonewall
En mindre demonstration hölls på Christopher street 28 juli, en månad efter kravallerna. På första årsdagen, 28 juni 1970, blev det större. Då hölls Gay Pride-marscher i New York, Los Angeles och Chicago. Dessa blev årliga, och spred sig snabbt till andra städer i USA och Europa. Dagens Prideparader är en direkt fortsättning på de första demonstrationerna för att uppmärksamma Stonewall-kravallerna.

Idag, 50 år senare, är det uppenbart att rörelsen har uppnått mycket. Homo- och transsexualitet är numera lagligt i en stor del av världens länder – även om sexuella relationer mellan män fortfarande är förbjudet i 70 länder – och trakasserierna och övergreppen har minskat i åtminstone merparten av dessa. Samtidigt går inte allt framåt. Den etablerade marxistiska analysen att kapitalismen behöver kärnfamiljen och därför alltid kommer att vara fientlig till allt som avviker mot den i dess konservativa tappning kanske måste modifieras lite – åtminstone har kapitalismens ledande företrädare i länder som Sverige dragit slutsatsen att de utan risk för sitt system kan tåga i Prideparader eller göra extravinster en vecka om året på att sätta regnbågar på sina produkter. Dock har kapitalismen under sina krisperioder för vana att åter kasta upp gammalt reaktionärt bråte, som många trodde var borta för alltid, över oss. I nuläget spelar KD, och lite mer halvhjärtat SD med och utger sig för att vara HBTQ-vänliga. Ebba Busch Thor tänker gå i paraden på lördag. Det finns dock ingen anledning att bli förvånad om de, ifall de skulle få större inflytande, som sina gelikar i flera andra länder kommer att kasta masken. I flera länder, som Polen, Ungern, Ryssland, USA och Brasilien har rasistiska, sexistiska och homofobiska strömningar fått inte bara ökat inflytande, utan också regeringsmakten. Denna utveckling kommer sannolikt att både fortsätta och förvärras på många håll. Breda, avpolitiserade Prideparader och regnbågsanpassade massprodukter kan fortfarande innebära vissa framsteg på många håll, men för verklig frigörelse, för att förpassa både reaktionära strömningar och det system som gång på gång alstrar dem till historiens skräphög kommer inte demonstrationer med högerkristna, kapitalismens företrädare och den borgerliga statens hårda kärna – som alla dessutom är emot allt motstånd mot polisen nu, och med största sannolikhet hade varit det 1969 också – att vara vägen framåt.

Jens-Hugo Nyberg

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *