Nicaragua: Ortegas högerregim har stabiliserat sin makt för tillfället

Den forne vänsterkämpen, numera reaktionären Daniel Ortega, här i samspråk med en lite mäktigare reaktionär

Våren 2018 utbröt ett folkligt uppror i Nicaragua. Stora delar av vänstern hade svårt att hantera detta. Var det rätt att stödja ett uppror mot ett parti och regering som var sprungen ur en legendarisk vänsterrevolution?
Den 18 oktober 2018 gick stora folkmassor ut på gatorna och demonstrerade mot att regeringen lanserat ett hårdhänt besparingspaket på instruktioner från Internationella valutafonden (IMF). Ilskan var framförallt föranledd av sänkningar i pensionsutbetalningarna, 5 procents lägre pensioner omedelbart och 12 procent lägre i framtiden. Samtidigt föreslogs höjda sociala avgifter för vanligt folk.

Protesterna började i de två största städerna, Managua och León. Pensionärer var givetvis en viktig del av mobiliseringarna. Men studenterna var med i stora antal redan från början. Senare anslöt sig grupper av bönder. Ganska snabbt höjdes konfrontationsnivån, när regeringen beslöt sig för att försöka slå ner protesterna fysiskt och demonstranterna började blockera gator med barrikader och utkämpa små slag mot polisen. I slutet av juli 2018 hade nästan 300 personer dött och över 2 000 skadats i sammandrabbningarna.

Den stora merparten av de döda och skadade var demonstranter, som ett resultat av massiv repression från regeringens sida. När protesterna väl kvästs drev regeringen igenom en ny lag mot ”terrorism”, vilket bland annat definierades som att förstöra egendom eller att ”tvinga regeringen eller en internationell organisation att genomföra eller avstå från åtgärder”. Detta var givetvis en lag speciellt utformad för att drakoniskt kunna straffa militanta protester och, märk väl, olydighet mot internationella kapitalistiska organisationer som IMF.

Klasskillnader leder till uppror
Presidenten Daniel Ortega och hans sandinistiska regering hävdade direkt att protesterna var kontrollerade av den politiska högeroppositionen i samklang med CIA. Detta var ett påstående som plockades upp av framförallt den stalinistiska eller stalinistiskt influerade vänstern i andra länder. Mönstret i argumentationen känns igen. Så fort en folklig protest riktar sig mot en regering som i en avlägsen dåtid stod på samma sida som Sovjetunionen i det kalla kriget måste det per definition alltid handla om att USA knäppt med fingrarna för att kontrollera händelserna ner på gatu- och kvartersnivå hundratals mil från Vita Huset. Vad stalinisterna aldrig riktigt har lyckats förklara är hur det kommer sig att USA, som besitter denna enorma makt, blev utkastade från Vietnam, gjorde löjeväckande felkalkyleringar och misstag när de invaderade Irak och Afghanistan, visade sig kraftlösa i Syrien och regelbundet blir bedragna av viktiga allierade som Saudiarabien. Kan det bero på att den internationella politiken inte dikteras ensamt av en mäktig aktör, utan formas av klasskampens och den inomimperialistiska rivalitetens logik? Detta är vad en marxist skulle påstå och det är så händelserna i Nicaragua, eller just nu i Hong Kong för den delen, måste förstås.

Nicaragua är ett land med extrema klasskillnader. Två bankmiljardärer är tillsammans goda för 30 procent av den landets nationalprodukt. Samtidigt har 80 procent av befolkningen en inkomst som inte räcker för att genomsnittligt hushåll ovanför fattigdomsgränsen, enligt FN:s ekonomiska kommission för Latinamerika och Karibien. När Ortegas regering ovanpå det springer IMF:s ärenden och vill skära ner på pensionerna vore det konstigt om det inte utbröt protester.

Vare sig CIA eller nicaraguanska högerkrafter startade eller ledde protesterna. Däremot var de snabba med att infiltrera dem för att utnyttja den kaotiska situationen. Olika högergrupper tog initiativ till demonstrationer och sammandrabbningar med de sandinistiska styrkorna i ett försök att styra över upproret på sin sida, ungefär som islamisterna framgångsrikt gjorde med den demokratiska revolutionen i Syrien 2011. Men i Nicaragua lyckades inte de reaktionära krafterna dominera rörelsen. Däremot splittrade de den och gjorde den svag. Detta underlättades av att det inte fanns någon välorganiserad revolutionär vänsterkraft som kunde intervenera kraftfullt för att ge den spontana rörelsen en samlad antikapitalistisk inriktning.

I en situation när den genuina vänstern är svag i Nicaragua är det ännu viktigare att den internationella vänstern ställer sig på de kämpande massorna sida, så att inte socialistiska idéer framstår som fullständigt irrelevanta. Därför blir det ett problem när vissa inom vänstern ställer sig på regimens sida och stödjer deras repression mot arbetare, ungdomar och bönder som är involverade i en rättfärdig kamp.

Ortegas högerpolitik
Ortegas regim ska inte tillåtas posera som vänsterinriktad på något sätt. Sedan Ortega kom tillbaka till makten 2006 har hans regering bedrivit en utpräglat liberal och kapitalistisk politik, bl.a. bestående av frihandelszoner speciellt anpassade för imperialistiska staters investeringar utan att störas av diverse regleringar. Företagen i frizonerna är nästan helt befriade från att beala skatt och bedriver en låglönepolitik som är extrem även med nicaraguanska mått mätt.

Denna så kallade vänsterregering har inte lyft ett finger för att skydda ursprungsbefolkningen miskitos områden i regnskogen från att bli skövlade av kolonister, jordbruksfirmor och gruvföretag. Man har anpassat miljöskyddslagarna för att passa rovgiriga företags vilja att exploatera mer gränslöst (miljöministern ska nu kunna utfärda ett dekret åt gruvbolag så att deras etablerande inte behöver granskas utifrån miljöhänsyn, vilket lagen egentligen säger är nödvändigt).

I sociala frågor har Ortega utvecklats i konservativ katolsk riktning. Under hans ledning har Nicaragua blivit ökända för den hårda lag som förbjuder all abort, även i de fall där graviditeten beror på incestuösa våldtäkter, som i fallet med den 12-åriga flickan Marianita, som 2008 vägrades abort trots att hon var allvarligt sjuk och hade övergivits av sin familj. Den iskalla behandlingen av henne var ett resultat av Daniel Ortegas kompromisslösa abortlag, som inte på något sätt har något gemensamt med progressiv politik.

För att stabilisera sitt alltmer reaktionära och arbetarfientliga styre har Ortega utvecklats i en tydligt auktoritär riktning. Han leder en regim som utan problem sätter in kravallpolis mot arbetare som strejkar för rent vatten, företagshälsovård och minskad stress, vilket t.ex. hände 2016, när 3 000 arbetare strejkade på det sydkoreanska företaget SAE-A Tecnotex. Strejkens organisatörer dömdes till fängelse.

Reformism leder till förräderier
Daniel Ortega var en av ledarna för den sandinistiska vänsterrevolutionen 1979, mot en av världens mesta korrupta och hatade diktatorer, Somoza. Han ledde Nicaragua under 1980-talet, när USA gjorde sitt yttersta för att ta tillbaka Nicaragua som en del av sin bakgård. Det var under denna period som Ortega utvecklades till internationell vänsterikon i framförallt stalinistiska och socialdemokratiska miljöer.

Utifrån en marxistisk och trotskistisk analys stod det emellertid klart redan under 1980-talet att den sandinistiska front som Ortega ledde hade alla förutsättningar att utvecklas åt precis det håll som den nu har gjort. Det grundläggande problemet med Ortega och sandinismen var att de inte avskaffade kapitalismen efter revolutionen 1979. I grund och botten var sandinisterna beväpnade socialdemokrater som strävade efter att uppnå en balans mellan arbete och kapital. Det var därför de aldrig genomförde någon ordentlig jordreform, förutom att lägga beslag på Somozas tillgångar. Det var också därför flera ledande personer inom sandinisterna såg till att själva lägga beslag på ekonomiska tillgångar för att bli kapitalister och jordägare.

Tros sin modesta politik kunde inte de fanatiska imperialisterna i Vita Huset tåla att Nicaragua gick sin egen väg, även om denna väg var kapitalistisk. På grund av USA:s aggressioner var Nicaragua tvungna att närma sig Sovjetunionen mer än vad Ortega och hans gäng egentligen ville göra. Till överraskning för honom själv förlorade han ett val i början av 1990-talet, men kom tillbaka igen under 00-talet. Vid sin återkomst hade han gjort sig av med all gammal politisk bråte från 1970-talet, och framträdde som en nyliberal och katolik. I utrikespolitiken har han dock vidmakthållit en viss distans till USA. Men detta handlar inte om antiimperialism, då han istället har närmat sig den ryska imperialismen.

Ortega lyckades rida ut upproret våret 2018 med hjälp av repression och på grund av den politiska svagheten i ledningen för upproret. Men han leder en instabil regim som kommer att utmanas underifrån igen. Vad som behövs i Nicaragua är ett kommunistiskt och trotskistiskt parti som kan ta initiativ till att sammanlänka olika gruppers kamp till en enad rörelse för att fälla Ortegas nyliberala styre.

Eduardo Montero

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *